1 Finlands Allmänna Tidning. Onsdagens evenement var det officiela bladets framträdande i sitt nya skick. Kl. före och efter 12, då tidningen utdelades, var Hrr Frenckell & Sons boklåda ordentligen belägrad af nyfikne. Och man måste erkänna, att vid den både yttre och inre tarflighet, som dertills utmärkt den främste representanten af Finlands periodiske press, denna nyfikenhet var väl berättigad. Med verklig tillfredsställelse finner man, att detta års Allmänna Tidning både till omfång och innehåll tagit ett stort steg framåt. Format och utseende påminna om Saima. Trycket är det förra, redigt, om icke just vackert; det inhemska papperet är mycket underlägset det svenska (hvilket äfven är fallet med H:fors Tidn:s likaså inhemska, men tunna och lösa papper). Anordningen skulle vinna i öfversigt, om in- och utrikes notiser meddelades alla i följd, hvar för sig. En stor vinst är att bladet utlofvar sjelfständige resonnerande artiklar och öfverblickar af händelserna. Hvad härtills i denna väg blifvit synligt vitnar om en vårdad stil samt den lugna och värdiga hållning, som anstår ett blad, hvars ställning till dagens frågor icke kan vara likgiltig och icke bör vara partisk.
2 Morgonbladet. Samme insändare, som förut antastat oss och theaterhuset – samme vår gode »kollega»,konsekvensändrat/normaliserat som läsaren torde påminna sig – rycker nu i N:o 100 och 101 af förl.förlidet års Mbl. fram med nya argumenter. Dessa innefatta i korthetoriginal: korhet den mening, att vi sett saken för mycket som »affär» och för litet som »konst». O Thalia, vi taga dig till vitne att denne man binder konsten vid stenväggar! Har han då aldrig hört, han som hört så mycket, att Shakespeare spelat i lador bokstafligen förtjenta af detta namn? Har han aldrig hört, att i nutidens förgyllda kongliga stentheatrar getts fäspektakler, till hvilka allmänheten stormat, för att se på apor och grodor? Denne kollega, som anser allt vara gjordt, blott man har huset – konst, konstnärer och konstsinne – ha vi, eller ha vi icke haft rätt att kalla honom beundransvärd? Är det icke som skulle man höra någon säga: nog får jag boken blott jag har permarna, taflan blott jag har ramen! Ochså vi ha tänkt hvad vår kollega nu tänker; ochså vi ha under en följd af år varit, som han, nog frikostiga med uttrycken »ruckel»,konsekvensändrat/normaliserat »lada»,konsekvensändrat/normaliserat »ruckelpalats» o. s. v. Men sedan, när detta samma ruckel blifvit, i mån af tillgångarna, renoveradt och satt i det skick, att det bör motsvara sin publiks billiga anspråk, – sedan ha vi kommit att tänka derpå, att Finland i denna stund icke har en infödd skådespelare*)Jo, sedan någon vecka, en., icke en enda stående trupp – och vi ha deraf blott styrkts i vår tro, att huset gör tillfyllest för ögonblicket. Kunde man omvända förhållandet, kunde man, med kollegans naivitet, derivera allt ifrån stenväggarne då vore vi i sanning de siste, som skulle sätta ziffror i vågskålen, ty vi erkänne med kollegan att det dock gifves en högre räknekonst än ziffrornas, och vi ha räknat efter den, äfven vi. Men om Czar Peter kunnat framtrolla ett Petersburg genom hundratusen murmästare, så är det tyvärr allt för visst, att Helsingfors publik icke kan med murslefven skapa sig en dramatisk konst. Använd först all liberalitet, all uppmärksamhet på bildandet och underhållandet af dugliga skådespelare, bered dem möjlighet att här få fotfäste, underlätta så en gryende framtid för konsten sjelf, och var sedan säker uppå att huset nog skall forma sig efter behofvet och ziffrornas udd förslöas! Till dess, värde kollega, låtom oss icke egna vårt nit åt döda stenväggar, utan åt den sköna, lefvande konsten sjelf!
3 Borgå Tidning. Insändaren »A.» i B. T. har uppträdt till försvar för nya svenska psalmboken. Såvidt vi förstått hans argumenter, innebära de: 1) att vi ofullständigt citerat notisen om Piteåborna; 2) att nya psalmboken i sina tillägg, uteslutningar och omskrifningar är lyckad, vacker och kristlig, med undantag af några små »divergenser» från trosläran, menskliga brister o. s. v.; 3) att tiden för renovationen är af ingen betydelse; och 4) att saken bordt närmare tillämpas på vårt eget land. Hvad första punkten angår, åberopas ett soknestämmobeslut, der gamla psalmboken blifvit enhälligt, förkastad. Sällsama enhällighet, mot hvilken kort derpå 2 000konsekvensändrat/normaliserat röster opponera sig! För den som vet huru det ofta tillgår vid soknestämmor, bör detta kuriosum icke förefalla särdeles gåtolikt. Om vi icke citerat Aftonpostens hela notis i ämnet, har det skett emedan det citerade ensamt gör tillfyllest och alldeles icke vederlägges af soknestämmobeslutet. I andra punkten ha vi citerat bevis på en mening motsatt insändarens; det må då blifva hans sak att vederlägga vår mening, att bevisa, det de citerade psalmerna icke innehålla verklära, tomt dygdeprat, rhetoriska floskler o. m. d.och mera dylikt I stället att göra detta, går han parallelt med oss, försäkrande hvad äfven vi försäkrat, att gamla psalmboken innehåller, jemte mycket godt, mycket ändring eller förkastelse värdt.
4 I tredje punkten tar ins. alldeles fel. Ju större snillet är, desto klarare representerar det hvad för dess tid gäller som det högsta och bästa. Om således reformationen och trettioåra krigets tider, i hvilka gamla psalmboken har sin väsentliga rot, voro, hvad ingen nekar, djupt genomträngda af lutherdomens anda i dess renhet, så följer deraf, att samma den lutherska lärans andliga kraft måste ha funnit ett uttryck i gamla psb., en produkt af den tidens utmärktaste hymnologer. Deremot om, hvad heller ingen nekar, 18:de seklets slut och början af det nuvarande befunno sig i ett extrem af reaktion icke blott mot lutherdomen, utan mot kristendomens väsende och grund, är det likaså säkert som naturligt, att nya psb., såsom en produkt af den tidens ypperste andlige författare, icke kan undgå att af tidehvarfvets otro, ihåliga moral och flärdfulla dyrkan af ytans polityr bära alltför tydliga spår. Vi hafva gjort biskop Wallin och öfrige medarbetare i nya psb. all rättvisa, i det vi medgifvit, att de icke med vett och vilja gått ifrån trosläran, ehuru de trott sig kunna concedera så mycket åt tidens »smak».konsekvensändrat/normaliserat För dessa män som skalder och menniskor hysa vi den djupaste aktning; men huru litet en ädel personlighet i förening med ett aktadt skaldenamn är ensamt tillräcklig att bilda en psalmförfattare, bevisar vår äfven af oss så älskade landsman Choræus, hvars bland hans dikter intagna s. k. psalmer äro allt annat, blott icke det de vilja vara. Att åter nuvarande tidpunkt relativt mera än den föregående är lämplig för en renovation af psalmboken, våga vi tro icke blott på den grund, att en möjligen på sitt håll extrem reaktion i luthersk anda mot 18:de seklets otro och det nittondes försoffning yppat sig i pietismen, utan ock det i djupet af menniskohjertat boende behofvet af en positiv tro på månget annat håll tydligt framträdt, hvarunder tillika den »smak»,konsekvensändrat/normaliserat den ytans ensidiga polityr, åt hvilken nya psb. offrat så mycket, alltmera fallit i vanpris. Om »brister» må vi ej mera tvista; det är barnsligt att sätta en så naturlig sak i fråga. Den synpunkt vi böra vidhålla är andan och sanningen i det hela; den ensam må vara måttstock för värdet af den ena eller andra psalmboken.
5 Slutligen må nämnas, att vi icke förbisett frågans betydelse för eget land, ehuru vi icke närmare antydt den. Saken är också helt enkel. Erkänner man att gamla svenska psalmboken behöfver renoveras, så erkännes med detsamma nödvändigheten deraf för Finland, der boken ännu är i bruk. Erkännes eller förkastas nya svenska psamboken, så erkänner eller förkastar man dess antagande till mönster för en här blifvande bearbetning. Vi för vår del äro, på anförda skäl, öfvertygade om dess olämplighet och kunna följaktligen ej heller anse dess väl för de evangeliska svenska församlingarne i Ryssland såsom lyckadt. Vi veta att nya psb. här i landet har många vänner, men vi veta äfven att den gamla har än flera, och vi tillskrifva detta sednare den naturliga, oresonnerade uppfattning af det sanna, sköna och kristliga, hvilken man brukar kalla »enfaldig»,konsekvensändrat/normaliserat och som dock i all sin enfald ofta träffar det rätta närmare, än en klyftig kritik.
Revy af Tidningarna.
1 Finlands Allmänna Tidning. Onsdagens evenement var det officiela bladets framträdande i sitt nya skick. Kl. före och efter 12, då tidningen utdelades, var Hrr Frenckell & Sons boklåda ordentligen belägrad af nyfikne. Och man måste erkänna, att vid den både yttre och inre tarflighet, som dertills utmärkt den främste representanten af Finlands periodiske press, denna nyfikenhet var väl berättigad. Med verklig tillfredsställelse finner man, att detta års Allmänna Tidning både till omfång och innehåll tagit ett stort steg framåt. Format och utseende påminna om Saima. Trycket är det förra, redigt, om icke just vackert; det inhemska papperet är mycket underlägset det svenska (hvilket äfven är fallet med H:fors Tidn:s likaså inhemska, men tunna och lösa papper). Anordningen skulle vinna i öfversigt, om in- och utrikes notiser meddelades alla i följd, hvar för sig. En stor vinst är att bladet utlofvar sjelfständige resonnerande artiklar och öfverblickar af händelserna. Hvad härtills i denna väg blifvit synligt vitnar om en vårdad stil samt den lugna och värdiga hållning, som anstår ett blad, hvars ställning till dagens frågor icke kan vara likgiltig och icke bör vara partisk.
2 Morgonbladet. Samme insändare, som förut antastat oss och theaterhuset – samme vår gode »kollega»,konsekvensändrat/normaliserat som läsaren torde påminna sig – rycker nu i N:o 100 och 101 af förl.förlidet års Mbl. fram med nya argumenter. Dessa innefatta i korthetoriginal: korhet den mening, att vi sett saken för mycket som »affär» och för litet som »konst». O Thalia, vi taga dig till vitne att denne man binder konsten vid stenväggar! Har han då aldrig hört, han som hört så mycket, att Shakespeare spelat i lador bokstafligen förtjenta af detta namn? Har han aldrig hört, att i nutidens förgyllda kongliga stentheatrar getts fäspektakler, till hvilka allmänheten stormat, för att se på apor och grodor? Denne kollega, som anser allt vara gjordt, blott man har huset – konst, konstnärer och konstsinne – ha vi, eller ha vi icke haft rätt att kalla honom beundransvärd? Är det icke som skulle man höra någon säga: nog får jag boken blott jag har permarna, taflan blott jag har ramen! Ochså vi ha tänkt hvad vår kollega nu tänker; ochså vi ha under en följd af år varit, som han, nog frikostiga med uttrycken »ruckel»,konsekvensändrat/normaliserat »lada»,konsekvensändrat/normaliserat »ruckelpalats» o. s. v. Men sedan, när detta samma ruckel blifvit, i mån af tillgångarna, renoveradt och satt i det skick, att det bör motsvara sin publiks billiga anspråk, – sedan ha vi kommit att tänka derpå, att Finland i denna stund icke har en infödd skådespelare*)Jo, sedan någon vecka, en., icke en enda stående trupp – och vi ha deraf blott styrkts i vår tro, att huset gör tillfyllest för ögonblicket. Kunde man omvända förhållandet, kunde man, med kollegans naivitet, derivera allt ifrån stenväggarne då vore vi i sanning de siste, som skulle sätta ziffror i vågskålen, ty vi erkänne med kollegan att det dock gifves en högre räknekonst än ziffrornas, och vi ha räknat efter den, äfven vi. Men om Czar Peter kunnat framtrolla ett Petersburg genom hundratusen murmästare, så är det tyvärr allt för visst, att Helsingfors publik icke kan med murslefven skapa sig en dramatisk konst. Använd först all liberalitet, all uppmärksamhet på bildandet och underhållandet af dugliga skådespelare, bered dem möjlighet att här få fotfäste, underlätta så en gryende framtid för konsten sjelf, och var sedan säker uppå att huset nog skall forma sig efter behofvet och ziffrornas udd förslöas! Till dess, värde kollega, låtom oss icke egna vårt nit åt döda stenväggar, utan åt den sköna, lefvande konsten sjelf!
3 Borgå Tidning. Insändaren »A.» i B. T. har uppträdt till försvar för nya svenska psalmboken. Såvidt vi förstått hans argumenter, innebära de: 1) att vi ofullständigt citerat notisen om Piteåborna; 2) att nya psalmboken i sina tillägg, uteslutningar och omskrifningar är lyckad, vacker och kristlig, med undantag af några små »divergenser» från trosläran, menskliga brister o. s. v.; 3) att tiden för renovationen är af ingen betydelse; och 4) att saken bordt närmare tillämpas på vårt eget land. Hvad första punkten angår, åberopas ett soknestämmobeslut, der gamla psalmboken blifvit enhälligt, förkastad. Sällsama enhällighet, mot hvilken kort derpå 2 000konsekvensändrat/normaliserat röster opponera sig! För den som vet huru det ofta tillgår vid soknestämmor, bör detta kuriosum icke förefalla särdeles gåtolikt. Om vi icke citerat Aftonpostens hela notis i ämnet, har det skett emedan det citerade ensamt gör tillfyllest och alldeles icke vederlägges af soknestämmobeslutet. I andra punkten ha vi citerat bevis på en mening motsatt insändarens; det må då blifva hans sak att vederlägga vår mening, att bevisa, det de citerade psalmerna icke innehålla verklära, tomt dygdeprat, rhetoriska floskler o. m. d.och mera dylikt I stället att göra detta, går han parallelt med oss, försäkrande hvad äfven vi försäkrat, att gamla psalmboken innehåller, jemte mycket godt, mycket ändring eller förkastelse värdt.
4 I tredje punkten tar ins. alldeles fel. Ju större snillet är, desto klarare representerar det hvad för dess tid gäller som det högsta och bästa. Om således reformationen och trettioåra krigets tider, i hvilka gamla psalmboken har sin väsentliga rot, voro, hvad ingen nekar, djupt genomträngda af lutherdomens anda i dess renhet, så följer deraf, att samma den lutherska lärans andliga kraft måste ha funnit ett uttryck i gamla psb., en produkt af den tidens utmärktaste hymnologer. Deremot om, hvad heller ingen nekar, 18:de seklets slut och början af det nuvarande befunno sig i ett extrem af reaktion icke blott mot lutherdomen, utan mot kristendomens väsende och grund, är det likaså säkert som naturligt, att nya psb., såsom en produkt af den tidens ypperste andlige författare, icke kan undgå att af tidehvarfvets otro, ihåliga moral och flärdfulla dyrkan af ytans polityr bära alltför tydliga spår. Vi hafva gjort biskop Wallin och öfrige medarbetare i nya psb. all rättvisa, i det vi medgifvit, att de icke med vett och vilja gått ifrån trosläran, ehuru de trott sig kunna concedera så mycket åt tidens »smak».konsekvensändrat/normaliserat För dessa män som skalder och menniskor hysa vi den djupaste aktning; men huru litet en ädel personlighet i förening med ett aktadt skaldenamn är ensamt tillräcklig att bilda en psalmförfattare, bevisar vår äfven af oss så älskade landsman Choræus, hvars bland hans dikter intagna s. k. psalmer äro allt annat, blott icke det de vilja vara. Att åter nuvarande tidpunkt relativt mera än den föregående är lämplig för en renovation af psalmboken, våga vi tro icke blott på den grund, att en möjligen på sitt håll extrem reaktion i luthersk anda mot 18:de seklets otro och det nittondes försoffning yppat sig i pietismen, utan ock det i djupet af menniskohjertat boende behofvet af en positiv tro på månget annat håll tydligt framträdt, hvarunder tillika den »smak»,konsekvensändrat/normaliserat den ytans ensidiga polityr, åt hvilken nya psb. offrat så mycket, alltmera fallit i vanpris. Om »brister» må vi ej mera tvista; det är barnsligt att sätta en så naturlig sak i fråga. Den synpunkt vi böra vidhålla är andan och sanningen i det hela; den ensam må vara måttstock för värdet af den ena eller andra psalmboken.
5 Slutligen må nämnas, att vi icke förbisett frågans betydelse för eget land, ehuru vi icke närmare antydt den. Saken är också helt enkel. Erkänner man att gamla svenska psalmboken behöfver renoveras, så erkännes med detsamma nödvändigheten deraf för Finland, der boken ännu är i bruk. Erkännes eller förkastas nya svenska psamboken, så erkänner eller förkastar man dess antagande till mönster för en här blifvande bearbetning. Vi för vår del äro, på anförda skäl, öfvertygade om dess olämplighet och kunna följaktligen ej heller anse dess väl för de evangeliska svenska församlingarne i Ryssland såsom lyckadt. Vi veta att nya psb. här i landet har många vänner, men vi veta äfven att den gamla har än flera, och vi tillskrifva detta sednare den naturliga, oresonnerade uppfattning af det sanna, sköna och kristliga, hvilken man brukar kalla »enfaldig»,konsekvensändrat/normaliserat och som dock i all sin enfald ofta träffar det rätta närmare, än en klyftig kritik.