1 Hvarje gång ett land inträder i nya förhållanden till ett annat land, står en mängd inhemska förändringar i nära förbindelse med relationerna till utlandet. Det är isynnerhet de materiela intressena, som vid sådana förändringar bryta nya banor och lokalisera sig olika; men äfven landets intelligenta verksamhet omsvänger sig åt andra håll och antar förut okända riktningar. Finlands nya förbindelse med det mäktiga Kejsareriket har, enligt sakens natur, dragit landets medelpunkt från vester mot öster, och en mängd för landets välstånd vigtiga intressen ha lika naturligt från vestern och norden af landet sökt sig utrymme åt östern och södern. Det är denna, lokala kanske mer än reela, omsvängning, som gör betraktelsen af Finlands båda hufvudstäder, den vordna och den varande, i flera afseenden upplysande.
2 Åbo har historien för sig, och det är ingen ringa fördel. Traditionen, minnet af förflutna dagar, är en seg makt, som ännu länge när allt annat är förgånget, vidhänger ett namn, ett ljud, en ort, skalet af det förgångna. Och Åbo har minnen nog, många oskrifna, men icke derföre glömda, och många af den natur, att de bättre kunna kännas, än uttryckas i ord. Åter såvida dessa minnen i sin mån fasthålla orten vid ett förflutet, som icke mera egnar sig för ändrade förhållanden, kan man säga, att Åbo har historien emot sig. Vill nu den nya tiden göra Åbo stort, så måste den börja med att undanskjuta minnet af det gamla, som nedtynger staden i djupet af det förflutna. Dertill har ock den nya tiden sträfvat. Den har, så att säga, satt eld på det förflutna. Återstod sedan att bygga nytt, – och denna nybygnad på gammal grund kan man ej åse utan deltagande. Man betraktar det nya Åbo ungefär som man betraktar en på vattenytan flytande ankarboj, alltid med en bitanke på ett djupt i sjöbottnen fasthugget ankare, hvilket medelst sitt tåg ej allenast fasthåller den drifvande bojen, utan ock ger denna hela dess betydelse.
3 Helsingfors deremot har ingen historie, knapt en från gårdagen, – ty både den äldsta och den äldre staden före 1819 var en köping; icke likväl en sådan, som genom inre lifskraft och vextlighet skulle ha förkofrat sig till en betydlig stad, utan ett rudiment, en massa klippor, ur hvilka maktens solljus sedermera framtrollat palatser. Helsingfors är således en ny stad och som sådan ännu i görningen. Deraf förklaras det deltagande, hvarmed man betraktar äfven denna stad: emedan den är en nybygnad på ny grund, nutidens sjelfrådiga verk, bestämdt att åt sig dana en framtid, nära förbunden med fäderneslandets. Sjelf är staden ännu för ung och för improviserad på klipporna, för att kunna tillvexa af helsa och inre kraft; dess vextlighet har härintills liknat korallbergens, hvilka genom utifrån ditfogade grenar snabbt förstoras. Men detta sätt att vexa är öfvergående; Helsingfors bör derföre inom sig sjelft söka de tillgångar och hjelpmedel, hvilka ensama grundlägga en varaktig blomstring.
4 Det anmärkningsvärda hos Åbo, att denna stad, ehuru ny, är bygd på gammal historisk grund, ger staden och dess folk en egen pregel, något bestämdt egendomligt, som låter sig uppfattas i allmänna drag och icke upplöser sig i en mängd små partikulariteter, såsom i Helsingfors är fallet. En äkta Åbo-borgare skall man lätteligen igenkänna ej blott på den rundade figuren, utan öfverhufvud på det solida, icke just lifliga uttrycket i uppsyn, sätt, tal och beteende i allmänhet. Man kan ingalunda säga det|79 2|sama om borgaren i Helsingfors, hvilken man väl sällan kan särskilja från hvem annan som helst. Derföre och emedan här alla folkklasser, särdeles de bildade, sålunda sönderfalla i små enskildheter, är ingenting vanskeligare, än att i och om Helsingfors skrifva genremålningar. Än finner sig den påpekad, än den, och just emedan en såbeskaffad målning blott finner spridda motsvarigheter, kan den ej heller vara trogen.
5 Samma omständigheter, hvilka genom en tillvext utifrån – juxtaposition kallar man den – förkofrat Helsingfors, hafva alltmera hänvisat Åbo på sig sjelft och lärt staden att uppdrifva och begagna sina egna hjelpkällor. Åbo äger betydliga sådana, icke blott i den kringliggande nejdens och skärgårdens fruktbarhet och välstånd, utan äfven i den industriela företagsamhet, hvilken sedan århundraden varit för orten utmärkande. Huruledes likväl dessa hjelpmedel småningom befinnas otillräckliga, bevisar Åbo handlandes ansökan att få i öfriga orter vid vestkusten uppköpa exportartiklar, en ansökan, som väckt icke ringa farhåga i andra städer vid samma kust. Emellertid kan det icke nekas, att ju Åbo efter branden samt Senatens och Universitetets bortflyttande betydligt uppdrifvit sin handel och industri, måhända icke quantitativt, men desto mera med afseende å den solidare rörelsen. Om, såsom man uppgifver, priserna på spanmål vid höstmarknaden i Åbo tillika utgöra årets medelpris i hela landet, så vitnar detta på det förmånligaste om enhet och system i handelsrörelsen. Ochså kan man vara viss uppå, att sällan eller aldrig i Åbo finna denna vidunderliga fluktuation i varupriserna, som både i Helsingfors och andra städer ofta nog inom en vecka stegrar eller fäller varans värde till hälften och derutöfver eller under. Oförvägna spekulationer, fallissementer och varors bortslumpande i massa äro i Åbo sällsyntare än annorstädes. Med ett ord, Åbo har ifrån en galanteristad blifvit en solid handelsstad och skall troligen i längden stå sig väl dervid, om det icke frestas att forcera sin rörelse utöfver sina tillgångar. Insigten deraf, att Åbo icke, såsom Björneborg och Uleåborg, kan företrädesvis blifva en exportort och derpå bygga sitt välstånd, har troligen ledt en välberäknad spekulation till fabrikers anläggande och inhemska manufakturers uppdrifvande, hvarpå Hr Barkers nya bomullsspinneri och Hr Erikssons mekaniska verkstad utgöra icke de enda, dock de nyaste och mest ecklatanta bevisen. Åbo varf är renommeradt och den finska ångbåtsrörelsen har icke blott utgått från denna stad, man finner, alla motgångar oaktadt, der sin medelpunkt och sitt rätta stamhåll. Måhända icke utan skäl har man dock velat lägga Åboborna till last en böjelse att forcera och med alltför stor brådska realisera i sig sjelfva högst nyttiga anläggningar. Så t. ex. lärer man allaredan vara betänkt uppå att uppföra de för den nya vattenkur-anstalten derstädes nödiga bygnader, ehuru möjligt och sannolikt det är, att den läkare, hvilken nu på allmän bekostnad skall resa utrikes för att inhämta nödiga insigter i denna kurmethod, vid sin återkomst finner bygnaderna i ett eller annat afseende olämpliga.
6 Helsingfors har, medelst allehanda yttre förmånliga orsaker, uppstått på klippor i en skogfattig nejd, hvars innevånare hvarken i industri, drift eller duglighet intaga något särdeles utmärkt rum. Lokala förhållanden hafva derföre ej tillåtit Helsingfors att begagna sitt läge vid hafvet och sin förträffliga hamn, hvilka på en annan ort lätteligen kunde hafva gjort detsama till Finlands första handelsstad. Nu intager Helsingfors som sådan knapt sjunde eller åttonde rummet och skall sannolikt ej någonsin kunna stöda sig på exporten, utan äger att välja mellan tvenne andra utvägar. Antingen skall staden importera och förädla råämnen samt dymedelst förse det inre landet och till någon ringa del Ryssland med manufakturvaror; eller skall den, såsom härintills, drifva transitohandel och söka quarhålla någon vinst af den betydliga kolonial- och manufaktur-import, som härigenom inströmmar i landet. Om fördelen af den förra utvägen, såvida den kan realiseras, torde väl föga tvifvel uppstå, och någon liten början är väl ock gjord, hufvudsakligen genom tobaks- och sockerfabriker. I transitohandeln, hvilken H:fors redan länge delat med grannstäderna, hufvudsakligen Lovisa, skall åter en konkurrens till afgjord förmån för Wiborg, efter Saima kanals fulbordan, ej kunna undvikas. I allmänhet är en uteslutande importhandel vådlig, emedan den försätter handeln i beroende af den utländska krediten, och ingen handel är osäkrare, än den med lyxartiklar, hvilka, i följd af modets nycker, ofta låta köpmannens kapitaler ligga ofruktbara på bodhyllorna. Helsingfors har medelst täta fallissementer, förorsakade af öfverspekulation eller för hastigt anlitad kredit, fått vidkännas vådorna af en såbeskaffad handel. Den solidare rörelsen har äfven här lidit vida mindre. Enighet, och i följd deraf enhet, saknas nog mycket. Saken är den att staden är ung, hvarföre många här sammanhopade intressen draga åtskils hvart för sig. Stadens välstånd är emellertid betryggadt genom många tillflöden, och den brist på kapitaler, öfver hvilken man ej sällan klagar i Åbo, afhöres icke här. Om emellertid Åbo genom sakernas naturliga gång blifvit hänvi- sadt på sig sjelft, kan man väl säga, att Helsingfors nog mycket anlitar främmande hjelpkällor, och för det sednare återstår ännu den erfarenhet, att samhällen, likasom enskilde, ytterst böra bygga på egna krafter.
7 Rätteligen är väl Helsingfors, såsom medelpunkten för landets styrelse och förvaltning, mera en consumerande embetsmanna-stad, Åbo deremot, såsom hufvudorten för landets industri, mera en handelsstad. I dessa egenskaper, för båda lika utmärkande, är icke blott hvarderas bestämmelse anvisad, utan farhågan för en möjlig rivalitet är tillika derigenom aflägsnad. Rätt förstådda, kunna båda städernas intressen, ehuru olika, ej korsa hvarandra. Åbo kan blomstra genom sin handel, Helsingfors kan vara stort genom sitt inflytande och sin bildning, utan att det enas framgång bör anses som ett intrång i den andras. Kommer ännu dertill, att Åbo representerar den religiösa (kyrkliga) och Helsingfors den vetenskapliga (akademiska) sidan af bildningen i landet, så äger hvardera sin verksamhetskrets utöfver, ej mindre än uti, de materiela sträfvandena. Staden med de stora anorna och staden med inga anor äro lika berättigade att sjelfva skapa sin lycka. Försvinne derföre all afund och må båda städerna endast täfla uti kärlek till fosterlandet och outtröttelig verksamhet till dess gagn!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Åbo och Helsingfors.
1 Hvarje gång ett land inträder i nya förhållanden till ett annat land, står en mängd inhemska förändringar i nära förbindelse med relationerna till utlandet. Det är isynnerhet de materiela intressena, som vid sådana förändringar bryta nya banor och lokalisera sig olika; men äfven landets intelligenta verksamhet omsvänger sig åt andra håll och antar förut okända riktningar. Finlands nya förbindelse med det mäktiga Kejsareriket har, enligt sakens natur, dragit landets medelpunkt från vester mot öster, och en mängd för landets välstånd vigtiga intressen ha lika naturligt från vestern och norden af landet sökt sig utrymme åt östern och södern. Det är denna, lokala kanske mer än reela, omsvängning, som gör betraktelsen af Finlands båda hufvudstäder, den vordna och den varande, i flera afseenden upplysande.
2 Åbo har historien för sig, och det är ingen ringa fördel. Traditionen, minnet af förflutna dagar, är en seg makt, som ännu länge när allt annat är förgånget, vidhänger ett namn, ett ljud, en ort, skalet af det förgångna. Och Åbo har minnen nog, många oskrifna, men icke derföre glömda, och många af den natur, att de bättre kunna kännas, än uttryckas i ord. Åter såvida dessa minnen i sin mån fasthålla orten vid ett förflutet, som icke mera egnar sig för ändrade förhållanden, kan man säga, att Åbo har historien emot sig. Vill nu den nya tiden göra Åbo stort, så måste den börja med att undanskjuta minnet af det gamla, som nedtynger staden i djupet af det förflutna. Dertill har ock den nya tiden sträfvat. Den har, så att säga, satt eld på det förflutna. Återstod sedan att bygga nytt, – och denna nybygnad på gammal grund kan man ej åse utan deltagande. Man betraktar det nya Åbo ungefär som man betraktar en på vattenytan flytande ankarboj, alltid med en bitanke på ett djupt i sjöbottnen fasthugget ankare, hvilket medelst sitt tåg ej allenast fasthåller den drifvande bojen, utan ock ger denna hela dess betydelse.
3 Helsingfors deremot har ingen historie, knapt en från gårdagen, – ty både den äldsta och den äldre staden före 1819 var en köping; icke likväl en sådan, som genom inre lifskraft och vextlighet skulle ha förkofrat sig till en betydlig stad, utan ett rudiment, en massa klippor, ur hvilka maktens solljus sedermera framtrollat palatser. Helsingfors är således en ny stad och som sådan ännu i görningen. Deraf förklaras det deltagande, hvarmed man betraktar äfven denna stad: emedan den är en nybygnad på ny grund, nutidens sjelfrådiga verk, bestämdt att åt sig dana en framtid, nära förbunden med fäderneslandets. Sjelf är staden ännu för ung och för improviserad på klipporna, för att kunna tillvexa af helsa och inre kraft; dess vextlighet har härintills liknat korallbergens, hvilka genom utifrån ditfogade grenar snabbt förstoras. Men detta sätt att vexa är öfvergående; Helsingfors bör derföre inom sig sjelft söka de tillgångar och hjelpmedel, hvilka ensama grundlägga en varaktig blomstring.
4 Det anmärkningsvärda hos Åbo, att denna stad, ehuru ny, är bygd på gammal historisk grund, ger staden och dess folk en egen pregel, något bestämdt egendomligt, som låter sig uppfattas i allmänna drag och icke upplöser sig i en mängd små partikulariteter, såsom i Helsingfors är fallet. En äkta Åbo-borgare skall man lätteligen igenkänna ej blott på den rundade figuren, utan öfverhufvud på det solida, icke just lifliga uttrycket i uppsyn, sätt, tal och beteende i allmänhet. Man kan ingalunda säga det|79 2|sama om borgaren i Helsingfors, hvilken man väl sällan kan särskilja från hvem annan som helst. Derföre och emedan här alla folkklasser, särdeles de bildade, sålunda sönderfalla i små enskildheter, är ingenting vanskeligare, än att i och om Helsingfors skrifva genremålningar. Än finner sig den påpekad, än den, och just emedan en såbeskaffad målning blott finner spridda motsvarigheter, kan den ej heller vara trogen.
5 Samma omständigheter, hvilka genom en tillvext utifrån – juxtaposition kallar man den – förkofrat Helsingfors, hafva alltmera hänvisat Åbo på sig sjelft och lärt staden att uppdrifva och begagna sina egna hjelpkällor. Åbo äger betydliga sådana, icke blott i den kringliggande nejdens och skärgårdens fruktbarhet och välstånd, utan äfven i den industriela företagsamhet, hvilken sedan århundraden varit för orten utmärkande. Huruledes likväl dessa hjelpmedel småningom befinnas otillräckliga, bevisar Åbo handlandes ansökan att få i öfriga orter vid vestkusten uppköpa exportartiklar, en ansökan, som väckt icke ringa farhåga i andra städer vid samma kust. Emellertid kan det icke nekas, att ju Åbo efter branden samt Senatens och Universitetets bortflyttande betydligt uppdrifvit sin handel och industri, måhända icke quantitativt, men desto mera med afseende å den solidare rörelsen. Om, såsom man uppgifver, priserna på spanmål vid höstmarknaden i Åbo tillika utgöra årets medelpris i hela landet, så vitnar detta på det förmånligaste om enhet och system i handelsrörelsen. Ochså kan man vara viss uppå, att sällan eller aldrig i Åbo finna denna vidunderliga fluktuation i varupriserna, som både i Helsingfors och andra städer ofta nog inom en vecka stegrar eller fäller varans värde till hälften och derutöfver eller under. Oförvägna spekulationer, fallissementer och varors bortslumpande i massa äro i Åbo sällsyntare än annorstädes. Med ett ord, Åbo har ifrån en galanteristad blifvit en solid handelsstad och skall troligen i längden stå sig väl dervid, om det icke frestas att forcera sin rörelse utöfver sina tillgångar. Insigten deraf, att Åbo icke, såsom Björneborg och Uleåborg, kan företrädesvis blifva en exportort och derpå bygga sitt välstånd, har troligen ledt en välberäknad spekulation till fabrikers anläggande och inhemska manufakturers uppdrifvande, hvarpå Hr Barkers nya bomullsspinneri och Hr Erikssons mekaniska verkstad utgöra icke de enda, dock de nyaste och mest ecklatanta bevisen. Åbo varf är renommeradt och den finska ångbåtsrörelsen har icke blott utgått från denna stad, man finner, alla motgångar oaktadt, der sin medelpunkt och sitt rätta stamhåll. Måhända icke utan skäl har man dock velat lägga Åboborna till last en böjelse att forcera och med alltför stor brådska realisera i sig sjelfva högst nyttiga anläggningar. Så t. ex. lärer man allaredan vara betänkt uppå att uppföra de för den nya vattenkur-anstalten derstädes nödiga bygnader, ehuru möjligt och sannolikt det är, att den läkare, hvilken nu på allmän bekostnad skall resa utrikes för att inhämta nödiga insigter i denna kurmethod, vid sin återkomst finner bygnaderna i ett eller annat afseende olämpliga.
6 Helsingfors har, medelst allehanda yttre förmånliga orsaker, uppstått på klippor i en skogfattig nejd, hvars innevånare hvarken i industri, drift eller duglighet intaga något särdeles utmärkt rum. Lokala förhållanden hafva derföre ej tillåtit Helsingfors att begagna sitt läge vid hafvet och sin förträffliga hamn, hvilka på en annan ort lätteligen kunde hafva gjort detsama till Finlands första handelsstad. Nu intager Helsingfors som sådan knapt sjunde eller åttonde rummet och skall sannolikt ej någonsin kunna stöda sig på exporten, utan äger att välja mellan tvenne andra utvägar. Antingen skall staden importera och förädla råämnen samt dymedelst förse det inre landet och till någon ringa del Ryssland med manufakturvaror; eller skall den, såsom härintills, drifva transitohandel och söka quarhålla någon vinst af den betydliga kolonial- och manufaktur-import, som härigenom inströmmar i landet. Om fördelen af den förra utvägen, såvida den kan realiseras, torde väl föga tvifvel uppstå, och någon liten början är väl ock gjord, hufvudsakligen genom tobaks- och sockerfabriker. I transitohandeln, hvilken H:fors redan länge delat med grannstäderna, hufvudsakligen Lovisa, skall åter en konkurrens till afgjord förmån för Wiborg, efter Saima kanals fulbordan, ej kunna undvikas. I allmänhet är en uteslutande importhandel vådlig, emedan den försätter handeln i beroende af den utländska krediten, och ingen handel är osäkrare, än den med lyxartiklar, hvilka, i följd af modets nycker, ofta låta köpmannens kapitaler ligga ofruktbara på bodhyllorna. Helsingfors har medelst täta fallissementer, förorsakade af öfverspekulation eller för hastigt anlitad kredit, fått vidkännas vådorna af en såbeskaffad handel. Den solidare rörelsen har äfven här lidit vida mindre. Enighet, och i följd deraf enhet, saknas nog mycket. Saken är den att staden är ung, hvarföre många här sammanhopade intressen draga åtskils hvart för sig. Stadens välstånd är emellertid betryggadt genom många tillflöden, och den brist på kapitaler, öfver hvilken man ej sällan klagar i Åbo, afhöres icke här. Om emellertid Åbo genom sakernas naturliga gång blifvit hänvi- sadt på sig sjelft, kan man väl säga, att Helsingfors nog mycket anlitar främmande hjelpkällor, och för det sednare återstår ännu den erfarenhet, att samhällen, likasom enskilde, ytterst böra bygga på egna krafter.
7 Rätteligen är väl Helsingfors, såsom medelpunkten för landets styrelse och förvaltning, mera en consumerande embetsmanna-stad, Åbo deremot, såsom hufvudorten för landets industri, mera en handelsstad. I dessa egenskaper, för båda lika utmärkande, är icke blott hvarderas bestämmelse anvisad, utan farhågan för en möjlig rivalitet är tillika derigenom aflägsnad. Rätt förstådda, kunna båda städernas intressen, ehuru olika, ej korsa hvarandra. Åbo kan blomstra genom sin handel, Helsingfors kan vara stort genom sitt inflytande och sin bildning, utan att det enas framgång bör anses som ett intrång i den andras. Kommer ännu dertill, att Åbo representerar den religiösa (kyrkliga) och Helsingfors den vetenskapliga (akademiska) sidan af bildningen i landet, så äger hvardera sin verksamhetskrets utöfver, ej mindre än uti, de materiela sträfvandena. Staden med de stora anorna och staden med inga anor äro lika berättigade att sjelfva skapa sin lycka. Försvinne derföre all afund och må båda städerna endast täfla uti kärlek till fosterlandet och outtröttelig verksamhet till dess gagn!