Notisen/artikeln ingår i HT 6/6 1846:|44 1|

Literatur.

Almqvist och Fahlcrantz.

1 Åren 1841 och 42 hade man tillfälle att i saliga Svenska Biet läsa en lång rad af ilskna artiklar riktade mot Almqvist både som menniska och författare. Fahlcrantz namngafs såsom dessa artiklars upphofsman. – Fahlcrantz, den uddige satirikern och theologen, som städse varit den främste och hätskaste bland Almqvists motståndare, både på den konsistoriela och literära vädjobanan. Samma artiklar, tillblandade med en ytterligare dosis odium theologicum och speciel tillämpning på A:s »Monografi»,konsekvensändrat/normaliserat utgifvas nu i brochyrform. Härmed tror sig då Tit. Fahlcrantz hafva nedsablat Almqvists författareskap, bevisat att den mannen »ej äger snille»,konsekvensändrat/normaliserat blott en mängd befängdheter etc. Sådant stöter, med förlof, på det löjliga. En rättvis granskare skall hos A. upptäcka många fel, och hans största är troligen det, att han gifvit sig ut att dikta politik. Hr F. skjuter bom, emedan han underlåter att stöda sitt kritiska gevär på rättvisans underlag. Naturligtvis prisas F:s opus af mången. A. deremot försvaras lamt af sina politiska vänner, med hvilka han aldrig bordt ha något att skaffa. Nästan oväntadt är det derföre, att i Post- och Inr. Tidn. för d. 29 Maj läsa följande korta, men opartiska genmäle, hvilket vi till alla delar underskrifve.

2 »I N:o 117 af Posttidningen läses en insänd artikel, åsyftande att med det starkaste beröm förorda Doktor Fahlcrantz’s, af Aftonbladet nog orättvist bedömda, skrift: »C. J. Almqvist, såsom författare i allmänhet|44 2| och theolog i synnerhet». Som nämnde artikel egentligen blott är att anse som en menings-yttring om den ifrågavarande skriftens värde i dess egenskap af vederläggning af Almqvists satser, så torde det tillåtas en annan Insändare, att äfven få framställa sin mening.

3 Han tror då att om Aftonbladet alltför mycket, ehuru från dess ståndpunkt ganska förklarligt, misskänt värdet af det myckna goda och väl sagda, som Doktor Fahlcrantz’s skrift innehåller, så har deremot Insändaren i Posttidningen alltför högt uppskattat dess värde, då han kallar den en »förfärlig granskning» af Almqvist som författare. En granskning, för att vara förfärlig, måste i främsta rummet vara rättvis. Man dräper ingen motståndare genom att underlåta att gifva honom full rätt. Isynnerhet förtjenar en utmärkt författare denna rätt. Vi vete att D:r Fahlcrantz icke erkänner Almqvist som sådan. Men deruti består just hans stora misstag. Ett af hans skrifts förnämsta syften är att visa, att Almqvist icke äger snille. Men den, som med Almqvists skrifter framför sig, företager sig att bestrida honom snille, måste, så snart han icke är enfaldig, vara missledd af förutfattade fördomar. Vi vilja icke förneka flera svaga alster af Almqvists penna, dels härrörande af förf:s besynnerliga estetiska föreställningsfält, dels uppenbarligen tillkomna under omständigheter, hvilka den som är billig snarare beklagar än hånar; men vi tro, för säkert, att Sverige hvarken haft eller har, och få andra länder också, en författare af mångsidigare förmåga. Det bildade Sverige känner att arbeten finnas af honom i Spansk, i Italiensk, i Fransk, i Fornengelsk, i Forn-nordisk, i Arabisk, i Hebräisk anda, i nästan alla arter af romantisk och nyare vitterhet, i prosa och på vers, sagor och folkskrifter, läroböcker och afhandlingar, skrifter i religiösa, vittra och politiska ämnen. Att om en sådan författare – en författare, som äger i sin makt alla skrifsätt ifrån den skarpaste dialektik ända till oskuldens naivaste utgjutelser – skrifva en hel bok, till stor del för att genom utplockade meningar söka bevisa att han är en ganska vanlig författare, sådant är nära nog löjligt.

4 Vill D:r Fahlcrantz, rörande Almqvists författareskap, höra en fullt kompetent domare, så har han en sådan på nära håll uti Professor Atterbom, den förste i Sverige, som offentligen vitsordade Almqvists lysande författareegenskaper, långt innan den tid Almqvist, genom att arbeta i de radikala tidningarne, blef af desse upptäckt såsom en utmärkt författare, hvilket han sannolikt af dem erkännes vara, så länge han fortfar att för dem arbeta.

5 För att med någon framgång bekämpa en sådan förf. som Almqvist, uti de delar, han kan och bör bekämpas, dertill fordras att sätta sig in uti hans satser, medgifva hvad de hafva rätt och godt samt ur honom sjelf hemta materialier till hans vederläggning. Man träffar honom icke annars. Men den väg D:r Fahlcrantz valt, att hålla sig utanför hans läror och framställa dem som galenskaper och immoralitet från början till slut, samt deras författare som en charlatan, sådant må anses för en »förfärlig granskning» inför dem, hvilka förut äro författarens personliga, litterära eller politiska fiender, men utom denna krets befara vi att D:r Fahlcrantz’s bok icke haft den stora inflytelse, Ins. påstår. Har Almqvists författare-ryckte sjunkit, så har han sjelf derom dragit försorg, D:r Fahlcrantz förutan. Men vi tro ännu på den genius, som uti denne författare lefver, att om han blefve försatt utur sin närvarande belägenhet, om han lyckades ådraga sig den välvilliga hugkomst, som blifvit så mången annan beskärd blott för litterära förtjenster, ehuru af ojemnförligt ringare värde, så skulle han – vi hoppas det – åter nalkas de rymder, han lemnat och dit han egentligen hörer, rymder, dit ingen annan Svensk författare hunnit.»