1 Vi bekänna öppet, och så otroligt det låter, att vi i ett afseende önska censur, och det är för theatern. Nemligen icke en censur af offentliga myndigheter, som för en eller annan orsaks skull få sig ett sådant uppdrag anförtrodt, utan en censur af den mest uplysta opinion, representerad af män, som dertill besitta erforderlig erfarenhet och upphöjda tänkesätt. Det är också påtänkt och skall sannolikt erkännas såsom en princip af vigt, att i Helsingfors nya theater endast sådana pjeser komma att uppföras, som blifvit på förhand godkända, åtminstone såsom oskadliga, af en komité, bestående af två bland direktionens ledamöter samt theaterföreståndaren tredje.
2 Skälet härtill är att – med undantag af den högsta andliga makten, den religiösa – ingen intelligent man i hela samhället – icke vetenskapen, icke literaturen, icke andra konstgenrer – inverkar så direkt på sederna som theatern. Den bild, som exsisterar blott i min fantasi – vare sig att jag fått detta intryck ifrån en bok, en tafla, en marmorstaty eller hvad annat som helst, – är ett intet emot den bild, som jag ser framför mig i kött och blod uppå scenen, härmande lifvets hela verklighet och iklädd hela exemplets lefvande makt till godt eller ondt. Theatern är de stora barnens bilderbok; hvad jag der ser dagligen för mina ögon, det måste nödvändigt rotfästa sig i min själ, och det desto mer, ju mindre jag genom min bildningsgrad eller genom min sedliga öfvertygelse står på en sjelfständig grund. Om lifvet med rätta kallas en stor fortgående skola, så måste theatern äfven vara det; och det slår icke felt, att mängden af åskådare bortgår hvarje theaterafton antingen bättre, eller sämre, alltefter beskaffenheten af de taflor man upprullar för deras blickar. Beklagligen – och det är en erfarenhet lika gammal som verlden – verkar det dåliga exemplet vida hastigare och säkrare, än det goda föredömet, som långsamt mognar till efterföljd. Det är mycket lättare att förvilda sederna, än att åter föra dem tillbaka till en renare ståndpunkt.
3 Onekligen har theatern i vår tid mycket på sitt samvete. I stället att lyfta massorna, har den alltför ofta sänkt sig till dem och under dem. Vi behöfva icke gå långt för att finna exempel derpå. En del af den Stockholmska repertoiren, hvilken ganska naturligt uppdykat äfven i Finland, är af en så löslig, för att ej säga lösaktig halt, att man måste förvånas, huru män af bildning, män af en obestridlig talent, som t. ex. Blanche och Jolin, kunnat nedlåta sig att hylla och vidare utbreda en smak, som bättre skulle anstå en hamburger bordell, än en bildad svensk eller finsk publik. Man måste ha inandats en mycket förskämd athmosfer, innan man hunnit blifva till den grad slö för den enklaste sedliga känsla, att man kan slösa sin qvickhet på ett sådant ämne, som Jolins komedi »Bröstkaramellerna». Afkläda vi detta stycke dess lätta rustning af pikanta situationer och roliga infall, återstår der som kärna ingenting annat, än en gift mans snedsprång, en hustru som karrikeras för det hon gör slut på snedsprången, ett par hans oäkta barn som måste förakta sin far och slutligens hans, den gifte mannens, kurtis för sin egen okända dotter. Lägg härtill en omgifning så simpel som möjligt och en liten tunn moralfernissa på slutet, och det fordras ett i sanning icke afundsvärdt mod, för att göra denna smutsiga situation löjlig. Mer än engång känner sig den bildade åskådaren frestad att upprepa samma ord, som en äldre herre utropade helt högt midtunder akten i en dylik pjes på en pariser theater: »var så god och tig deruppe på scenen, tilldess jag hinner föra min dotter härifrån!»
4 Vi undanbedja oss hela denna genre för Helsingfors theater, den må då sedan heta »Bröstkarameller», eller »Symamseller», eller hvad den behagar; qvick eller dum, fransk eller svensk; med eller utan moraler. Sådana pjeser förvilda. Sådana pjeser förvrida den naturliga känslan för sedligt godt och sedlig ondt. Sådana pjeser sätta theatern i vanrykte, bortskrämma dess upplystare vänner och gifva dess fiender vapen i händerna. Af alla theaterns tre mest vanliga afarter: penningedramerna, blodsdramerna och de lättfärdiga lustspelen, stå väl dock alltid de sistnämnda lägst.
5 Flertalet af dessa Stockholmska s. k. originalpjeser är, likasom »Bröstkaramellerna»,konsekvensändrat/normaliserat ingenting annat än klumpigt eftergjorda kopior af pariser småtheatrarnas repertoir. Några slippriga äfventyr, en narraktig far eller onkel, en svartsjuk hustru, en odugling som bedrager dem och hela verlden, men belönas med en rik flicka, med »schaber» – och det är det högsta mål i lifvet, som den sortens folk kan föreställa sig; – vidare havannacigarrer, schlafrockar, värdshuspigor, ordlekar, småfiffiga anspelningar, kryddade af en och annan mager kuplett, och, hvad som icke får saknas, här och der en sentimental fras, – och stycket är färdigt. Och sådana simpla, underhaltiga produkter, utgångna från en blaserad åsigt af lifvet, ha nu snart i tjugu år, den ena efter den andra applåderats på Stockholms småtheatrar, och snart i tjugu år har man försökt att introducera dem äfven i Finland, ehuru rimligtvis härtills med föga framgång. Den finska publiken, som i månget annat afseende står efter den bildade svenska, har, mera af en naturlig känsla för det rätta, än af någon utbildad smak, förblifvit likgiltig för dessa pöbelspektakler, och gång efter gång ha de svenska theatersällskaperna här nödgats öfvergifva sin Humlegårds- eller sin Ladugårdslandsrepertoir. Det förundrar oss att försöket ännu beständigt upprepas.
6 Deremot har det visat sig, att de bättre svenska lustspelen – »Rika morbror»,konsekvensändrat/normaliserat »Magister Bläckstadius», »1846 och 1946», »En man af verld och en man af värde», »Wermlänningarne»,konsekvensändrat/normaliserat »En Majdag i Wärend», »En midsommarnatt i Dalarna», »Gröna Lund» m. fl. – här slagit mera an, än något utländskt i samma genre, och det visar sig häraf tydligt, att den finska publiken ingalunda är hvarken gråtmild eller pedantisk, utan senterar så väl som någon annan ett godt skämt. När »Klingsbergarne» gjorde fiasco i Helsingfors, sade hr Andersson: »vänta, nu skall jag låta dem gråta i sex veckor!» – Men hr A. misstog sig; Helsingfors publik vill lika gerna skratta som någon annan, dock »ej blot til lyst!»
7 Åtskilliga tecken antyda, att en reaktion till det bättre numera uppstått i Stockholm och att man der senterat den Köpenhamnska theaterns högre ståndpunkt. Man har sökt närma sig denna, dels genom upptagande af den dramatiska konstens äldre mästerverk, dels genom att de sednare åren allt mera ofta införa den rika svenska historien på scenen. I samma mån smaken härigenom renas och fodrar högre motiver, i samma mån måste äfven de efemera produkterna af theaterns usla literatur sjunka tillbaka till deras intet. Och när då äfven det svenska lustspelet renadt och föryngradt ånyo uppstår, skola helt visst äfven de goda och angenäma sidorna af det svenska lynnet – dess glädtighet, behag och qvickhet – mycket förhöja en genre af scenen, så tacksam och populär som det bättre lustspelet.
8 Här i Finland skola vi då, under vår egen fattigdom på dramatisk konst och dramatisk literatur, med tacksamhet mottaga det goda och glada, som den svenska scenen erbjuder oss, och hvad än vi i en framtid må lyckas åstadkomma på egen hand, skall alltid den svenska theatern, likasom den svenska literaturen i allmänhet, stå oss närmare än någon annan, både till språk, innehåll och sympathier.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Theatern skall bilda och icke förvilda.
1 Vi bekänna öppet, och så otroligt det låter, att vi i ett afseende önska censur, och det är för theatern. Nemligen icke en censur af offentliga myndigheter, som för en eller annan orsaks skull få sig ett sådant uppdrag anförtrodt, utan en censur af den mest uplysta opinion, representerad af män, som dertill besitta erforderlig erfarenhet och upphöjda tänkesätt. Det är också påtänkt och skall sannolikt erkännas såsom en princip af vigt, att i Helsingfors nya theater endast sådana pjeser komma att uppföras, som blifvit på förhand godkända, åtminstone såsom oskadliga, af en komité, bestående af två bland direktionens ledamöter samt theaterföreståndaren tredje.
2 Skälet härtill är att – med undantag af den högsta andliga makten, den religiösa – ingen intelligent man i hela samhället – icke vetenskapen, icke literaturen, icke andra konstgenrer – inverkar så direkt på sederna som theatern. Den bild, som exsisterar blott i min fantasi – vare sig att jag fått detta intryck ifrån en bok, en tafla, en marmorstaty eller hvad annat som helst, – är ett intet emot den bild, som jag ser framför mig i kött och blod uppå scenen, härmande lifvets hela verklighet och iklädd hela exemplets lefvande makt till godt eller ondt. Theatern är de stora barnens bilderbok; hvad jag der ser dagligen för mina ögon, det måste nödvändigt rotfästa sig i min själ, och det desto mer, ju mindre jag genom min bildningsgrad eller genom min sedliga öfvertygelse står på en sjelfständig grund. Om lifvet med rätta kallas en stor fortgående skola, så måste theatern äfven vara det; och det slår icke felt, att mängden af åskådare bortgår hvarje theaterafton antingen bättre, eller sämre, alltefter beskaffenheten af de taflor man upprullar för deras blickar. Beklagligen – och det är en erfarenhet lika gammal som verlden – verkar det dåliga exemplet vida hastigare och säkrare, än det goda föredömet, som långsamt mognar till efterföljd. Det är mycket lättare att förvilda sederna, än att åter föra dem tillbaka till en renare ståndpunkt.
3 Onekligen har theatern i vår tid mycket på sitt samvete. I stället att lyfta massorna, har den alltför ofta sänkt sig till dem och under dem. Vi behöfva icke gå långt för att finna exempel derpå. En del af den Stockholmska repertoiren, hvilken ganska naturligt uppdykat äfven i Finland, är af en så löslig, för att ej säga lösaktig halt, att man måste förvånas, huru män af bildning, män af en obestridlig talent, som t. ex. Blanche och Jolin, kunnat nedlåta sig att hylla och vidare utbreda en smak, som bättre skulle anstå en hamburger bordell, än en bildad svensk eller finsk publik. Man måste ha inandats en mycket förskämd athmosfer, innan man hunnit blifva till den grad slö för den enklaste sedliga känsla, att man kan slösa sin qvickhet på ett sådant ämne, som Jolins komedi »Bröstkaramellerna». Afkläda vi detta stycke dess lätta rustning af pikanta situationer och roliga infall, återstår der som kärna ingenting annat, än en gift mans snedsprång, en hustru som karrikeras för det hon gör slut på snedsprången, ett par hans oäkta barn som måste förakta sin far och slutligens hans, den gifte mannens, kurtis för sin egen okända dotter. Lägg härtill en omgifning så simpel som möjligt och en liten tunn moralfernissa på slutet, och det fordras ett i sanning icke afundsvärdt mod, för att göra denna smutsiga situation löjlig. Mer än engång känner sig den bildade åskådaren frestad att upprepa samma ord, som en äldre herre utropade helt högt midtunder akten i en dylik pjes på en pariser theater: »var så god och tig deruppe på scenen, tilldess jag hinner föra min dotter härifrån!»
4 Vi undanbedja oss hela denna genre för Helsingfors theater, den må då sedan heta »Bröstkarameller», eller »Symamseller», eller hvad den behagar; qvick eller dum, fransk eller svensk; med eller utan moraler. Sådana pjeser förvilda. Sådana pjeser förvrida den naturliga känslan för sedligt godt och sedlig ondt. Sådana pjeser sätta theatern i vanrykte, bortskrämma dess upplystare vänner och gifva dess fiender vapen i händerna. Af alla theaterns tre mest vanliga afarter: penningedramerna, blodsdramerna och de lättfärdiga lustspelen, stå väl dock alltid de sistnämnda lägst.
5 Flertalet af dessa Stockholmska s. k. originalpjeser är, likasom »Bröstkaramellerna»,konsekvensändrat/normaliserat ingenting annat än klumpigt eftergjorda kopior af pariser småtheatrarnas repertoir. Några slippriga äfventyr, en narraktig far eller onkel, en svartsjuk hustru, en odugling som bedrager dem och hela verlden, men belönas med en rik flicka, med »schaber» – och det är det högsta mål i lifvet, som den sortens folk kan föreställa sig; – vidare havannacigarrer, schlafrockar, värdshuspigor, ordlekar, småfiffiga anspelningar, kryddade af en och annan mager kuplett, och, hvad som icke får saknas, här och der en sentimental fras, – och stycket är färdigt. Och sådana simpla, underhaltiga produkter, utgångna från en blaserad åsigt af lifvet, ha nu snart i tjugu år, den ena efter den andra applåderats på Stockholms småtheatrar, och snart i tjugu år har man försökt att introducera dem äfven i Finland, ehuru rimligtvis härtills med föga framgång. Den finska publiken, som i månget annat afseende står efter den bildade svenska, har, mera af en naturlig känsla för det rätta, än af någon utbildad smak, förblifvit likgiltig för dessa pöbelspektakler, och gång efter gång ha de svenska theatersällskaperna här nödgats öfvergifva sin Humlegårds- eller sin Ladugårdslandsrepertoir. Det förundrar oss att försöket ännu beständigt upprepas.
6 Deremot har det visat sig, att de bättre svenska lustspelen – »Rika morbror»,konsekvensändrat/normaliserat »Magister Bläckstadius», »1846 och 1946», »En man af verld och en man af värde», »Wermlänningarne»,konsekvensändrat/normaliserat »En Majdag i Wärend», »En midsommarnatt i Dalarna», »Gröna Lund» m. fl. – här slagit mera an, än något utländskt i samma genre, och det visar sig häraf tydligt, att den finska publiken ingalunda är hvarken gråtmild eller pedantisk, utan senterar så väl som någon annan ett godt skämt. När »Klingsbergarne» gjorde fiasco i Helsingfors, sade hr Andersson: »vänta, nu skall jag låta dem gråta i sex veckor!» – Men hr A. misstog sig; Helsingfors publik vill lika gerna skratta som någon annan, dock »ej blot til lyst!»
7 Åtskilliga tecken antyda, att en reaktion till det bättre numera uppstått i Stockholm och att man der senterat den Köpenhamnska theaterns högre ståndpunkt. Man har sökt närma sig denna, dels genom upptagande af den dramatiska konstens äldre mästerverk, dels genom att de sednare åren allt mera ofta införa den rika svenska historien på scenen. I samma mån smaken härigenom renas och fodrar högre motiver, i samma mån måste äfven de efemera produkterna af theaterns usla literatur sjunka tillbaka till deras intet. Och när då äfven det svenska lustspelet renadt och föryngradt ånyo uppstår, skola helt visst äfven de goda och angenäma sidorna af det svenska lynnet – dess glädtighet, behag och qvickhet – mycket förhöja en genre af scenen, så tacksam och populär som det bättre lustspelet.
8 Här i Finland skola vi då, under vår egen fattigdom på dramatisk konst och dramatisk literatur, med tacksamhet mottaga det goda och glada, som den svenska scenen erbjuder oss, och hvad än vi i en framtid må lyckas åstadkomma på egen hand, skall alltid den svenska theatern, likasom den svenska literaturen i allmänhet, stå oss närmare än någon annan, både till språk, innehåll och sympathier.