1 Sorgligt är det att se, huru de gamla mythiska sångerna efterhand dö ut, huru Kantele försvunnit ur pörten och stugor och de sista Kalevala-barderne en efter annan gömmas under ödemarkens tufvor. Men gladare stämmes vandrarens sinne, när han ser, att sångens gåfvor icke derföre bortdött i Suomi, att de blott ikläda sig andra former, lämpade efter en ny tids blickar öfver lifvet och derigenom egnade att skapa en ny morgon för landets inhemska dikt. Karelarne äga derutinnan, nu som fordom, företrädet; de af grekiska trosbekännelsen vidhålla dock endast det gamla. När man, såsom i Venäjän Taipale by af Libelitz socken, ännu finner en talrik folksamling, bland hvilken knappt en enda finnes, som ej sjunger runor, egna eller andras, bör man ej misströsta om sångens framtid. Nedanstående teckningar af några nu lefvande folkskalder i Karelen äro oss meddelade af en ung landsman, som förlidet år genomvandrade landets inre delar, i afsigt att studera folklynnet och göra en efterskörd i sång och saga.
2 Den 9:de Mars – berättar vår sagesman – besökte jag skalden Kymäläinen i Heinävesi. Vid de löfrika stränderna af en vacker häck stod en liten, men väl skött quarn; i denna quarn smiddes mången runa i Kanteletars sinnrikaste tonarter; ty Kymäläinen är urma|20 2|kare, skräddare och åtskilligt annat, men till sin hufvudprofession mjölnare. Ofta sitter den 60-årigekonsekvensändrat/normaliserat mannen i djup begrundning vid den löpande stenen, i förväntan på tiden när ny mäld bör påfyllas och den förra undanlyftas. Hvad han i sådana ögonblick tänker, det vet ingen, om icke det brusande vatnet, som ilar bort att tömma sitt flöde i någon enslig sjö. Men kommer han sedan hem till de sina i stugan, så händer, att den gamle mjölnaren fattar en kantele, lika åldrig som han sjelf, och vid dess strängars ljud i flytande runometer quäder de tankar, dem ensligheten födt i hans rika musikaliska själ. Framkallade af ett inre behof, äro dessa sånger icke ämnade för en allmänhet. Men pratsam, som hela sitt kön, berättar hans hustru följande dagen åt grannarne: »Nyt on isäni taas tehnyt virren; ei tuo Olli saatta vanhalla iälläkään eleä noita virsitä»;konsekvensändrat/normaliserat och så nödgar man Kymäläinen att omsjunga och bekantgöra sina runor. – I sin ungdom tjenade K. hos kronofogden C. i Leppävirta; han ansågs den tiden för en godsint och något enfaldig yngling af grubblande lynne och böjd för den i trakten gängse religiösa väckelsen. Men med detta lynne trifdes han icke i det folkrika och lifliga Leppävirta; ödemarkens stilla ro var honom kärare och han flyttade derföre upp till det ensliga Heinävesi. Här inkom han med tilltagande år mera i det praktiska lifvet, hans blick öfver verlden blef ljusare och hans sång fick alltsedan ett på engång innerligt och satiriskt skaplynne. Kännare sätta stort värde på Kymäläinens runor, som på ett märkeligt sätt särskilja sig från både äldre och yngre tiders sånger. En ny frisk verld af bilder rör sig i dem med värma och klarhet, och deras godsinta satir är af denna Finnen egna art, som aldrig urartar till elakhet, men det oaktadt genom sin träffande sanning kan kännas ganska svidande.
3 Kymäläinen är aktad och älskad af sina grannar, till lynnet godsint och undfallande samt icke utan en viss hyfsning i sitt sätt med främlingar. Men huru litet hans öfvertygelse låter besticka sig af den ödmjukhet, han tror sig böra visa herremän, inses af följande lilla anekdot. En ansedd possessionat, hos hvilken K. njutit mycken välvilja, firade med stor ståt sitt hemkomstöl med en ung maka och anmodade K. att förherrliga festen med en runo. K., som ansåg sig förbunden att göra sitt bästa, diktade ganska riktigt den begärda sången. Men antingen han i tysthet var missnöjd med den vid festen utvecklade prakt eller, hvad som är sannolikare, att hans satiriska lynne under diktandet spelade honom ett opåräknadt spratt, alltnog hans festliga runo blef en fullkomlig satir öfver hela festen med alla dess tillrustningar, och sjöngs blott i tysthet för närmaste vänner. – K. har för närvarande hos sig en ung landbondeson, hvilken han anser vara det bästa ämne till runosmed i hela nejden, och i en så god skola bör det med tiden blifva något af eleven. – Hastigt förgingo stunderna och med saknad skildes jag från den vise gråhårsmannen.
4 Den 24 Mars sammanträffade jag med runoniekkan Rantanen i Kiides socken. Äfven han har uppnått sina 60 år, men är en helt annan man, än Kymäläinen. Sjelf passionerad dyrkare af Bachi safter, sjunger han – en Anakreon i sitt slag – helst om vin och kärlek. Hans runor äro icke just de finaste och stå ej i synnerligt godt rykte, ej heller förtjena de det. Men hvad man icke kan frånkänna Rantanen, är en särdeles uddhvass satir, förenad med mycken ledighet; så snart gubben druckit sitt glas, talar han i hvilka ämnen man behagar på flytande runometer. Af sina grannar är han mera fruktad, än omtyckt. Jag påminner mig, att tvenne herremän, som ihjälkört en häst, anmodade en tillstädesvarande dräng att aftaga dess hud, men denne vägrade, emedan, som han påstod, Rantanen ofelbart då skulle smida en runo derom.
5 Genom Kiides och Bräkylä med dess kraftfulla och okonstlade allmoge samt det mera slipade Tohmajärvi ankom jag till Kihtelusvaara kapell och dröjde några dagar i Heinävaara by. Här har den å orten mycket och väl renommerade Mikko Tervo nedslagit sina bopålar, dock utan stadigvarande bostad, ty den 50-årigekonsekvensändrat/normaliserat mannen nomadiserar från gård till gård, är välkommen öfverallt och har öfverallt fritt upp. Missbytt med en felaktig kropp, synes han vara begåfvad med ovanliga själsförmögenheter, hvilka på en annan plats i samhället sannolikt skulle gjort af honom någonting utmärkt. Onda tungor säga, möjligen utan grund, att han, under sina sjuåriga färder med landtmätare, icke alltid användt sitt goda hufvud på det bästa sätt. Huru än dermed må hänga ihop, är mannens personlighet intressant och omtyckt. När han sätter sig i stugan längst uppe på bänken vid bordet och sjunger en runo eller berättar en saga, lyssnar gammal och ung, och dermed anses han tillräckligt betala den gästfrihet, han åtnjuter. Hans starka sida är sedemålningen; hans utförsgåfva är särdeles ledig. Äfven har han uppträdt som psalmförfattare; men i synnerhet är han bekant som lycklig prosaist och sätter sjelf sina historier till pappers. Till lynnet är Mikko Tervo glad och skämtsam, gycklar med alla och synes finna sig väl i sitt kringirrande lefnadssätt.
6 Den 31 Mars uppnådde jag Kondiolaks kyrkoby, belägen vid de höga och löfrika stränderna af den mäktiga Höytiäinen. Nejden är pittoresk, höjder och djupa dalar omvexla, särdeles ju närmare man nalkas Enotaipal kapell. I sådana trakter, bland dessa på engång så storartade och så underbart täcka naturtaflor, äro de sinnrika och älskeliga runor, som utgöra finska folkets stolthet och glädje, af ålder hemma. Skogarnas alfvar stämmer sinnet till eftertanke, kullars, dälders och sjöars nyckfulla behag mildra denna eftertankes skärpa och dysterhet; så frambringas skalder, öfver hvilkas lugna betraktelser och stundom skarpa satir den finska sångmöns öfverhufvud veka lynne kastar ett skirt flor af mild melankoli.
7 I en sådan nejd, i Kondiolaks kapell, föddes för ännu icke trettio år sedan Antti Puhakka. Fadren, en klok och driftig man, besatt ett kronohemman och bergade sig icke illa, tills bränvinet förstörde honom och han på äldre dagar blef blind derjemte. Hemmanet klyfdes; den unge Antti fick på sin lott en ouppodlad ödemark. Fjortonårig öfvertog han en husbondes mödosama och ansvarsfulla kall; yngre syskons vård och ovana omsorger, mera egnade för en mognad mans krafter och erfarenhet, upptogo hela hans tid. De första åren pröfvade hårdt hans mod; – marken var sank och stället frostömt. Först efter flera års ansträngningar och vattenafledningar lättades, med vunna insigter, äfven bekymren och nu blef stundom en timma ledig för tanken på andra ämnen, än dagens närmaste behof. En skön flicka, föremål för mången ynglings blickar, blef det äfven för Anttis, och älskade honom tillbaka. För deras förening fanns blott ett hinder, visserligen betänkligt nog: Antti Puhakka kunde icke läsa, följaktligen ej admitteras till skrift, långt mindre träda i äk|20 3|tenskap. Men sporren var god; vid aderton års ålder begynte ynglingen lära sig bokstäfverna och ett år derefter hade han bragt det så långt, att han icke allenast vann tillträde till Herrans bord och kort derefter förenades med sin flicka, utan ock i bokläsning öfverträffade de flesta af sina grannar och jemnåriga. Puhakkas äktenskap blef det lyckligaste. Men afunden sofver icke ens i ödemarkerna; onda tungor beskyllde hans älskvärda maka för mer än matmorsömhet mot en af tjenarne. Småleende svarade Puhakka belackarne: »ei hänelle ole mitään viekkautta matkassaan, mutta hänelle ompi yhtä leikkissä luonto kun minulla itselläkin.» Och samme tjenare arbetar ännu på nionde året i gårdens tjenst. Med glädjetårar erkänner hustrun sin mans godhet. »Kyll'en minä tarvitse liian passata Anttiani»,konsekvensändrat/normaliserat säger hon, »niinkuin muut akat saavat kärsiä miehensä kovuutta ja herrautta.»
8 Sålunda omgifven af maka och barn, fullt sysselsatt att aftvinga sin lifsuppehälle af en gensträfvig natur, klok, driftig och praktisk till lynnet, syntes denne man ej egnad att eftersträfva annan ära eller andra insigter, än de, hvilka tillkomma en duglig jordbrukare. Men från den stund Puhakka först fattade boken, uppgick inom honom en ny håg och en dittills okänd verld af föreställningar. Knappt medgåfvo hans förbättrade vilkor ett friare användande af tiden, innan han begagnade sig deraf för att med outtröttlig vettgirighet inhämta alla de kunskaper, som stodo att vinna i denna vrå af verlden. I sin tidigare ungdom hade Puhakka hos en beryktad tietäjä tagit lektioner i trolldomskonsten och tros deri äga ansenliga insigter. Men bakom denna mystiska visdom fann han troligen ej hvad han förmodat, och otillfredsställd kastade han sig nu på bokliga studier. Alla tillgängliga finska böcker, så andliga som verldsliga, genomläste han med stor ifver och uppmärksamhet, och innan kort hade han lärt sig skrifva en ganska vacker stil. Efterhand vidgades hans erfarenhet betydligt genom resor till Petersburg, Kuopio och Österbotten. Hans vettgirighet blef bekant i nejden, herremän uppsökte honom i hans anspråkslösa boning och fägnade sig åt det intresse, med hvilket han med dem inlät sig i upplysande samtal. En student i Helsingfors fick uppdrag att tillsända honom alla på finska språket utkommande skrifter. Den unge mannens ljusa blick och brinnande kunskapsbegär tillvunno honom uppmärksamhet, på samma gång som hans redliga charakter och anspråkslösa väsende försäkrade honom om allmän aktning*)Den 12 Febr. d. å. kallades Puhakka till Ledamot i Finska Literatur-Sällskapet..
9 Länge hade Puhakka varit bevandrad i runor och sagor; Kalevala och Kanteletar voro honom bekanta från perm till perm; andra runosmeders sånger hade han afskrifvit; men först nyligen uppträdde han sjelf som runoniekka. Olik andra folkskalder, improviserar han icke vid kantele, han äger icke ens öra för musik, utan nedskrifver sjelf sina runor i det ögonblick de smidas. Puhakkas runor äro, liksom han sjelf, okonstlade, lugna och betraktande, tala föga till känslan, men desto mer till reflexionen, lida af nog mycken bredd och följa icke alltid en bestämd tankegång. En klar och riktig blick öfver lifvets förhållanden är hos dem det mest utmärkande drag och de sakna ej heller det satiriska smålöje, som är den finska sångmöns födelsemärke. Bland den samling af runor, hvilken Puhakka meddelade: mig, finnas flera af värde, och särdeles naiv är en, deri han försvarar almanackan mot hennes belackare och ganska sinnrikt utreder alla hennes förtjenster.
10 Ödemarken uppblomstrar kring denne man allt mera. Hans lilla hemman är såsom en trädgård; tusendetals famnar diken gräfvas der årligen och aflocka kärren deras osunda sumpighet. Åbygnaderna äro efterhand uppförda och derföre mindre regelbundna, men skola nu ombyggas. Eget är att Puhakka ej ens af sin hustrus föreställningar låter förmå sig att bygga en stuga efter nyare tiders skick; pörtet med dess sotade ås och dess rökgluggar vill han för ingen del öfvergifva. Men på andra sidan om gårdsplanen har han låtit uppföra en mindre bygnad, bestående af ett kök och två väl målade och möblerade kamrar, bestämda dels för de resande herremän, som ofta besöka honom, dels för hans egna literära öfningar. Här läser han och här skrifver han, och när annat arbete kallar, går han ut på åker och äng och är, som förr, blott en ringa och anspråkslös bonde i en bortgömd vrå af det finska fosterlandet.
11 O att landet ägde månge män sådane som Antti Puhakka! Måhända skulle då ej länge dröja, innan det finska folket kunde mäta sig i intelligens och bildning med de nationer, hvilka så länge öfversett detsama.
*)Den 12 Febr. d. å. kallades Puhakka till Ledamot i Finska Literatur-Sällskapet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Runosmeder i Karelen.
1 Sorgligt är det att se, huru de gamla mythiska sångerna efterhand dö ut, huru Kantele försvunnit ur pörten och stugor och de sista Kalevala-barderne en efter annan gömmas under ödemarkens tufvor. Men gladare stämmes vandrarens sinne, när han ser, att sångens gåfvor icke derföre bortdött i Suomi, att de blott ikläda sig andra former, lämpade efter en ny tids blickar öfver lifvet och derigenom egnade att skapa en ny morgon för landets inhemska dikt. Karelarne äga derutinnan, nu som fordom, företrädet; de af grekiska trosbekännelsen vidhålla dock endast det gamla. När man, såsom i Venäjän Taipale by af Libelitz socken, ännu finner en talrik folksamling, bland hvilken knappt en enda finnes, som ej sjunger runor, egna eller andras, bör man ej misströsta om sångens framtid. Nedanstående teckningar af några nu lefvande folkskalder i Karelen äro oss meddelade af en ung landsman, som förlidet år genomvandrade landets inre delar, i afsigt att studera folklynnet och göra en efterskörd i sång och saga.
2 Den 9:de Mars – berättar vår sagesman – besökte jag skalden Kymäläinen i Heinävesi. Vid de löfrika stränderna af en vacker häck stod en liten, men väl skött quarn; i denna quarn smiddes mången runa i Kanteletars sinnrikaste tonarter; ty Kymäläinen är urma|20 2|kare, skräddare och åtskilligt annat, men till sin hufvudprofession mjölnare. Ofta sitter den 60-årigekonsekvensändrat/normaliserat mannen i djup begrundning vid den löpande stenen, i förväntan på tiden när ny mäld bör påfyllas och den förra undanlyftas. Hvad han i sådana ögonblick tänker, det vet ingen, om icke det brusande vatnet, som ilar bort att tömma sitt flöde i någon enslig sjö. Men kommer han sedan hem till de sina i stugan, så händer, att den gamle mjölnaren fattar en kantele, lika åldrig som han sjelf, och vid dess strängars ljud i flytande runometer quäder de tankar, dem ensligheten födt i hans rika musikaliska själ. Framkallade af ett inre behof, äro dessa sånger icke ämnade för en allmänhet. Men pratsam, som hela sitt kön, berättar hans hustru följande dagen åt grannarne: »Nyt on isäni taas tehnyt virren; ei tuo Olli saatta vanhalla iälläkään eleä noita virsitä»;konsekvensändrat/normaliserat och så nödgar man Kymäläinen att omsjunga och bekantgöra sina runor. – I sin ungdom tjenade K. hos kronofogden C. i Leppävirta; han ansågs den tiden för en godsint och något enfaldig yngling af grubblande lynne och böjd för den i trakten gängse religiösa väckelsen. Men med detta lynne trifdes han icke i det folkrika och lifliga Leppävirta; ödemarkens stilla ro var honom kärare och han flyttade derföre upp till det ensliga Heinävesi. Här inkom han med tilltagande år mera i det praktiska lifvet, hans blick öfver verlden blef ljusare och hans sång fick alltsedan ett på engång innerligt och satiriskt skaplynne. Kännare sätta stort värde på Kymäläinens runor, som på ett märkeligt sätt särskilja sig från både äldre och yngre tiders sånger. En ny frisk verld af bilder rör sig i dem med värma och klarhet, och deras godsinta satir är af denna Finnen egna art, som aldrig urartar till elakhet, men det oaktadt genom sin träffande sanning kan kännas ganska svidande.
3 Kymäläinen är aktad och älskad af sina grannar, till lynnet godsint och undfallande samt icke utan en viss hyfsning i sitt sätt med främlingar. Men huru litet hans öfvertygelse låter besticka sig af den ödmjukhet, han tror sig böra visa herremän, inses af följande lilla anekdot. En ansedd possessionat, hos hvilken K. njutit mycken välvilja, firade med stor ståt sitt hemkomstöl med en ung maka och anmodade K. att förherrliga festen med en runo. K., som ansåg sig förbunden att göra sitt bästa, diktade ganska riktigt den begärda sången. Men antingen han i tysthet var missnöjd med den vid festen utvecklade prakt eller, hvad som är sannolikare, att hans satiriska lynne under diktandet spelade honom ett opåräknadt spratt, alltnog hans festliga runo blef en fullkomlig satir öfver hela festen med alla dess tillrustningar, och sjöngs blott i tysthet för närmaste vänner. – K. har för närvarande hos sig en ung landbondeson, hvilken han anser vara det bästa ämne till runosmed i hela nejden, och i en så god skola bör det med tiden blifva något af eleven. – Hastigt förgingo stunderna och med saknad skildes jag från den vise gråhårsmannen.
4 Den 24 Mars sammanträffade jag med runoniekkan Rantanen i Kiides socken. Äfven han har uppnått sina 60 år, men är en helt annan man, än Kymäläinen. Sjelf passionerad dyrkare af Bachi safter, sjunger han – en Anakreon i sitt slag – helst om vin och kärlek. Hans runor äro icke just de finaste och stå ej i synnerligt godt rykte, ej heller förtjena de det. Men hvad man icke kan frånkänna Rantanen, är en särdeles uddhvass satir, förenad med mycken ledighet; så snart gubben druckit sitt glas, talar han i hvilka ämnen man behagar på flytande runometer. Af sina grannar är han mera fruktad, än omtyckt. Jag påminner mig, att tvenne herremän, som ihjälkört en häst, anmodade en tillstädesvarande dräng att aftaga dess hud, men denne vägrade, emedan, som han påstod, Rantanen ofelbart då skulle smida en runo derom.
5 Genom Kiides och Bräkylä med dess kraftfulla och okonstlade allmoge samt det mera slipade Tohmajärvi ankom jag till Kihtelusvaara kapell och dröjde några dagar i Heinävaara by. Här har den å orten mycket och väl renommerade Mikko Tervo nedslagit sina bopålar, dock utan stadigvarande bostad, ty den 50-årigekonsekvensändrat/normaliserat mannen nomadiserar från gård till gård, är välkommen öfverallt och har öfverallt fritt upp. Missbytt med en felaktig kropp, synes han vara begåfvad med ovanliga själsförmögenheter, hvilka på en annan plats i samhället sannolikt skulle gjort af honom någonting utmärkt. Onda tungor säga, möjligen utan grund, att han, under sina sjuåriga färder med landtmätare, icke alltid användt sitt goda hufvud på det bästa sätt. Huru än dermed må hänga ihop, är mannens personlighet intressant och omtyckt. När han sätter sig i stugan längst uppe på bänken vid bordet och sjunger en runo eller berättar en saga, lyssnar gammal och ung, och dermed anses han tillräckligt betala den gästfrihet, han åtnjuter. Hans starka sida är sedemålningen; hans utförsgåfva är särdeles ledig. Äfven har han uppträdt som psalmförfattare; men i synnerhet är han bekant som lycklig prosaist och sätter sjelf sina historier till pappers. Till lynnet är Mikko Tervo glad och skämtsam, gycklar med alla och synes finna sig väl i sitt kringirrande lefnadssätt.
6 Den 31 Mars uppnådde jag Kondiolaks kyrkoby, belägen vid de höga och löfrika stränderna af den mäktiga Höytiäinen. Nejden är pittoresk, höjder och djupa dalar omvexla, särdeles ju närmare man nalkas Enotaipal kapell. I sådana trakter, bland dessa på engång så storartade och så underbart täcka naturtaflor, äro de sinnrika och älskeliga runor, som utgöra finska folkets stolthet och glädje, af ålder hemma. Skogarnas alfvar stämmer sinnet till eftertanke, kullars, dälders och sjöars nyckfulla behag mildra denna eftertankes skärpa och dysterhet; så frambringas skalder, öfver hvilkas lugna betraktelser och stundom skarpa satir den finska sångmöns öfverhufvud veka lynne kastar ett skirt flor af mild melankoli.
7 I en sådan nejd, i Kondiolaks kapell, föddes för ännu icke trettio år sedan Antti Puhakka. Fadren, en klok och driftig man, besatt ett kronohemman och bergade sig icke illa, tills bränvinet förstörde honom och han på äldre dagar blef blind derjemte. Hemmanet klyfdes; den unge Antti fick på sin lott en ouppodlad ödemark. Fjortonårig öfvertog han en husbondes mödosama och ansvarsfulla kall; yngre syskons vård och ovana omsorger, mera egnade för en mognad mans krafter och erfarenhet, upptogo hela hans tid. De första åren pröfvade hårdt hans mod; – marken var sank och stället frostömt. Först efter flera års ansträngningar och vattenafledningar lättades, med vunna insigter, äfven bekymren och nu blef stundom en timma ledig för tanken på andra ämnen, än dagens närmaste behof. En skön flicka, föremål för mången ynglings blickar, blef det äfven för Anttis, och älskade honom tillbaka. För deras förening fanns blott ett hinder, visserligen betänkligt nog: Antti Puhakka kunde icke läsa, följaktligen ej admitteras till skrift, långt mindre träda i äk|20 3|tenskap. Men sporren var god; vid aderton års ålder begynte ynglingen lära sig bokstäfverna och ett år derefter hade han bragt det så långt, att han icke allenast vann tillträde till Herrans bord och kort derefter förenades med sin flicka, utan ock i bokläsning öfverträffade de flesta af sina grannar och jemnåriga. Puhakkas äktenskap blef det lyckligaste. Men afunden sofver icke ens i ödemarkerna; onda tungor beskyllde hans älskvärda maka för mer än matmorsömhet mot en af tjenarne. Småleende svarade Puhakka belackarne: »ei hänelle ole mitään viekkautta matkassaan, mutta hänelle ompi yhtä leikkissä luonto kun minulla itselläkin.» Och samme tjenare arbetar ännu på nionde året i gårdens tjenst. Med glädjetårar erkänner hustrun sin mans godhet. »Kyll'en minä tarvitse liian passata Anttiani»,konsekvensändrat/normaliserat säger hon, »niinkuin muut akat saavat kärsiä miehensä kovuutta ja herrautta.»
8 Sålunda omgifven af maka och barn, fullt sysselsatt att aftvinga sin lifsuppehälle af en gensträfvig natur, klok, driftig och praktisk till lynnet, syntes denne man ej egnad att eftersträfva annan ära eller andra insigter, än de, hvilka tillkomma en duglig jordbrukare. Men från den stund Puhakka först fattade boken, uppgick inom honom en ny håg och en dittills okänd verld af föreställningar. Knappt medgåfvo hans förbättrade vilkor ett friare användande af tiden, innan han begagnade sig deraf för att med outtröttlig vettgirighet inhämta alla de kunskaper, som stodo att vinna i denna vrå af verlden. I sin tidigare ungdom hade Puhakka hos en beryktad tietäjä tagit lektioner i trolldomskonsten och tros deri äga ansenliga insigter. Men bakom denna mystiska visdom fann han troligen ej hvad han förmodat, och otillfredsställd kastade han sig nu på bokliga studier. Alla tillgängliga finska böcker, så andliga som verldsliga, genomläste han med stor ifver och uppmärksamhet, och innan kort hade han lärt sig skrifva en ganska vacker stil. Efterhand vidgades hans erfarenhet betydligt genom resor till Petersburg, Kuopio och Österbotten. Hans vettgirighet blef bekant i nejden, herremän uppsökte honom i hans anspråkslösa boning och fägnade sig åt det intresse, med hvilket han med dem inlät sig i upplysande samtal. En student i Helsingfors fick uppdrag att tillsända honom alla på finska språket utkommande skrifter. Den unge mannens ljusa blick och brinnande kunskapsbegär tillvunno honom uppmärksamhet, på samma gång som hans redliga charakter och anspråkslösa väsende försäkrade honom om allmän aktning*)Den 12 Febr. d. å. kallades Puhakka till Ledamot i Finska Literatur-Sällskapet..
9 Länge hade Puhakka varit bevandrad i runor och sagor; Kalevala och Kanteletar voro honom bekanta från perm till perm; andra runosmeders sånger hade han afskrifvit; men först nyligen uppträdde han sjelf som runoniekka. Olik andra folkskalder, improviserar han icke vid kantele, han äger icke ens öra för musik, utan nedskrifver sjelf sina runor i det ögonblick de smidas. Puhakkas runor äro, liksom han sjelf, okonstlade, lugna och betraktande, tala föga till känslan, men desto mer till reflexionen, lida af nog mycken bredd och följa icke alltid en bestämd tankegång. En klar och riktig blick öfver lifvets förhållanden är hos dem det mest utmärkande drag och de sakna ej heller det satiriska smålöje, som är den finska sångmöns födelsemärke. Bland den samling af runor, hvilken Puhakka meddelade: mig, finnas flera af värde, och särdeles naiv är en, deri han försvarar almanackan mot hennes belackare och ganska sinnrikt utreder alla hennes förtjenster.
10 Ödemarken uppblomstrar kring denne man allt mera. Hans lilla hemman är såsom en trädgård; tusendetals famnar diken gräfvas der årligen och aflocka kärren deras osunda sumpighet. Åbygnaderna äro efterhand uppförda och derföre mindre regelbundna, men skola nu ombyggas. Eget är att Puhakka ej ens af sin hustrus föreställningar låter förmå sig att bygga en stuga efter nyare tiders skick; pörtet med dess sotade ås och dess rökgluggar vill han för ingen del öfvergifva. Men på andra sidan om gårdsplanen har han låtit uppföra en mindre bygnad, bestående af ett kök och två väl målade och möblerade kamrar, bestämda dels för de resande herremän, som ofta besöka honom, dels för hans egna literära öfningar. Här läser han och här skrifver han, och när annat arbete kallar, går han ut på åker och äng och är, som förr, blott en ringa och anspråkslös bonde i en bortgömd vrå af det finska fosterlandet.
11 O att landet ägde månge män sådane som Antti Puhakka! Måhända skulle då ej länge dröja, innan det finska folket kunde mäta sig i intelligens och bildning med de nationer, hvilka så länge öfversett detsama.