1 Ämnet är gammalt, – utslitet kanhända i mångens ögon. Men det är ett af dem som komma beständigt tillbaka, som påminna om sig sjelfva med dagens behof och för hvar gång bli nya tillika med dem.
2 Man reser genom Finland, lika godt hvar. Odlingen har längesedan trångt till dessa trakter; plogen har sedan århundraden sårat deras mark; hyddorna ha blifvit ljusare; folket har blifvit tillgängligare; efterhand ha spår af de välgerningar, jemte spår af de behofver, som åtfölja bildningen, begynt att intränga under sjelfva pörtets sotade ås. Men den urgamla vildheten, ehuru tamare utvärtes, har icke derföre släppt sitt tag. Den rufvar ännu öfver många vanor och föreställningar, och det sitter hårdt i för en ljusare tid att verksamt bekämpa dem.
3 I två ting framför andra står Finnen ännu mycket lågt under dagens fordringar. Han förstår ej att värdera sin tid och sin skog.
4 Vi hänvisa till en god artikel om »tidens värde» för ett par år sedan i Literaturbladet. Der utredes klart, huru detta värde stiger i jemnbredd med civilisationen. Och det är ej för högt beräknadt, om man antager att en tredjedel af vårt lands hela arbetskraft – ett kapital af millioner – går förlorad genom den långa vinterns overksamhet.
5 Skogen – der den ännu finnes – behandlas i vårt land ej bättre än fäderne gjorde för tusen år sedan, då dess minskande var en välgerning och ett vilkor för odlingen. Låtom oss icke upprepa hvad som ofta blifvit sagdt om tjäran, om sågarne, om gärdandet, om svedjandet m. m. Deras missbruk äro alla blott följder af samma föreställning, som ligger så djupt rotad i folklynnet – den, att ett vexande träd intet värde har.
6 Låtom oss betrakta denna föreställning sådan den visar sig i dagliga lifvet och för de små behofven.
7 Några få mil från Helsingfors är en bondgård, bebodd af annars kloka och driftiga menniskor. De, likasom alla deras likar, ha till alla de minsta behof borthuggit träden närmast till gården, utan en tanke på skugga eller prydnad. Men händelsevis har en stor björk blifvit skonad och breder sin sköna lummiga krona öfver den annars så nakna gården. Midsommaren kommer, stugan skall löfvas. Hvad gör då gårdsfolket? De ha ej tid eller äro för makliga att hämta löf ifrån skogen; de nedhugga derföre den herrliga björken, för att löfva sin stuga en enda dag med hans qvistar.
8 En pojke går ut och får se en hägg, hvars blommor om våren spridt sin doft öfver hela nejden. Nu är det höst, han får lust till dess bär, men han ger sig ej mödan att klifva i trädet, han nedhugger det hellre, för att komma åt bären – det är beqvämare! Inför bildningens, skönhetens och nyttans domstol är denne pojke en niding, likasom detta gårdsfolk äro vanvettingar; men sedda från deras egen ståndpunkt, äro de på sin höjd något för lata. De veta ej bättre; ett träd är för dem så likgiltigt som en nässla på marken.
9 En annan gång behöfver bonden ett stycke bark eller näfver; han afskalar då ett vexande träd, det dör ut, och ingen bryr sig derom. Han vill ha björklake om våren; han uttappar saften gång på gång, tills trädet förtvinar. Han går för att inberga löf åt kreaturen. Då nöjer han sig ej att beskatta löfträden; ofta hugger han kull dem, för att komma åt qvistarna, och lemnar sedan stammen att ruttna i skogen. Eller går han att hugga bränsle; då gör han tvärtom, han tager den tjockaste stammen och låter allt det öfriga ligga. Och sådant sker icke blott der ymnig skog likasom inbjuder till plundring; det sker utan åtskillnad också der skogen är knapp. På sådana orter sköflar man utan betänkande träd så unga ännu, att de duga hvarken till bränsle eller virke. Och hvad kosta ej, af idel vårdslöshet, skogseldarne!
10 Man har en trädgård, en park, en allé. Är der ett vackert måladt plank deromkring, så händer att stället skonas för plankets skull, emedan sjelfva okynnet har respekt för det prydliga och sjelfva tanklösheten begriper det kostsama. Finnes ej detta värn, så veta de fleste egendomsägare hvad de riskera. Ingen pojke gör sig samvete af att nedbryta en qvist, att afskala barken eller för ro skull hugga i trädet med detsamma han går förbi. Skogstjufnad räknas icke för stöld; ärlige män, som ej ville röra en spik ifrån grannens gård, kunna berömma sig af det hygge de gjort i grannens skog. En del orter kunna i detta afseende vara bättre, andra sämre, men ingenstädes finnes den moraliska garantin mot ett sådant ofog.
11 Man må utställa vakter, man må utfästa höga viten eller söka att hindra sådant på hvilket annat sätt som helst än öfvertygelsens – det båtar allt i längden till intet. Allt sådant är icke tillfälligt, det är djupare rotadt, i föraktet för skogen, och detta åter i föraktet för allt det, hvars omedelbara nytta för tillfället man icke begriper. Men ett sådant förakt är vildens, som lefver för dagen.
12 Lagen må vara sträng, och strängare än härtills, efter det gäller äganderätt. Men den skall fortfara att vara vanmäktig, om man ej lyckas att i roten bekämpa denna qvarlefva af vishetens tillstånd. Hvarje prest hvarje tjensteman, hvarje bildad person, som står i beröring med menige man, måste på öfvertygelsens väg söka inskärpa hos honom, att ett träd är egendom, att det har ett värde, att dess förstöring utan motsvarande gagn är ett barbari och en misshushållning. Det torde väl föga lyckas med mängden af fullvuxne, men om denna åsigt rätt skarpt inpräglas redan hos barnen i skolorna och kanske vid läsförhören, så kan ett vexande slägte komma till en viktigare uppfattning – och deri, och i folkbildningen, tro vi, ligger den rätta knuten för skogshushållningen här i landet.
13 Man tycker väl att den egna fördelen borde vara en tillräckligt mäktig häfstång. Men den strandar ändock mot vana, fördom och tanklöshet. I Helsingfors betalas nu två tunnor råg för en famn ved. Naturligtvis uthugges allt hvad huggas kan i närmaste granskap, och likasom under nästföregående år hela trakter*T. ex. i Sibbo socken. Spekulanter ha der köpt hemman för skogens skull, uthuggit dem totalt och sedan försålt utplundrade stenrösen för godt pris. blifvit skoglösa och klimatet försämradt genom ett ursinnigt skogshygge till tegelslagerierna, så skola vinningen och behofvet äfven nu göra allt för att ruinera skogarnas qvarlefvor. Men säg bonden att sådant på längden är grof misshushållning, och han skall nio gånger bland tio svara dig, att det icke angår honom hvad som är nyttigt eller skadligt efter hans tid, endast han har vinst för ögonblicket. Framdeles som härtills skall han hugga och föröda, nedbryta, missvårda och låta afbeta skogen. Hädanefter som hittills skall han plundra framtiden för en ringa vinning i dag; han skall gäcka författningar och viten eller anse dem för en uppfinning af herremannen att plåga bonden – och allt detta emedan han ej från barndomen vant sig att hafva respekt för ett vexande träd.
14 Den finske bonden har ett godt naturligt förstånd och saknar i öfrigt ej sinne för naturskönhet. Derom vittna folkvisorna. Derom vittnar hans boning, som han gerna bygger på höjderna. Hans liknöjdhet för skog och träd bör derföre betraktas som ett seklernas arf. Landet har förändrat sig rundtomkring honom, utan att han märkt det. Naturen sjelf bjöd honom fordom att slösa med skogen; han märker ej nu huru befallande hon bjuder honom att spara. Derom måste han upplysas, och icke blott upplysas, utan snarare vänjas från barndomen. Lär honom trakthugga; låt honom försöka plantera skog, såsom man redan gör uti södra Sverige; slösaren lär sig först då värdera penningen, när han förtjenar den med egen ansträngning.
15 Skogen är landets halfva förmögenhet. Utan hejd har man stormat derpå. Århundradens klagan, otaliga skrifter, hundrade författningar, alla ha blifvit vanmäktiga. Sjelfva behofvet, sjelfva bristen ha ej förmått leda till klokare hushållning. Och det har skett emedan man förföljt yttringarna och förbisett deras rot. Sålänge ej bonden lär sig att hysa kärlek och aktning för ett vexande träd, sålänge skall slägte efter slägte arbeta på skogens ruin, och ingen mensklig omtanke skall kunna förhindra det.
*T. ex. i Sibbo socken. Spekulanter ha der köpt hemman för skogens skull, uthuggit dem totalt och sedan försålt utplundrade stenrösen för godt pris.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Skogens värde.
1 Ämnet är gammalt, – utslitet kanhända i mångens ögon. Men det är ett af dem som komma beständigt tillbaka, som påminna om sig sjelfva med dagens behof och för hvar gång bli nya tillika med dem.
2 Man reser genom Finland, lika godt hvar. Odlingen har längesedan trångt till dessa trakter; plogen har sedan århundraden sårat deras mark; hyddorna ha blifvit ljusare; folket har blifvit tillgängligare; efterhand ha spår af de välgerningar, jemte spår af de behofver, som åtfölja bildningen, begynt att intränga under sjelfva pörtets sotade ås. Men den urgamla vildheten, ehuru tamare utvärtes, har icke derföre släppt sitt tag. Den rufvar ännu öfver många vanor och föreställningar, och det sitter hårdt i för en ljusare tid att verksamt bekämpa dem.
3 I två ting framför andra står Finnen ännu mycket lågt under dagens fordringar. Han förstår ej att värdera sin tid och sin skog.
4 Vi hänvisa till en god artikel om »tidens värde» för ett par år sedan i Literaturbladet. Der utredes klart, huru detta värde stiger i jemnbredd med civilisationen. Och det är ej för högt beräknadt, om man antager att en tredjedel af vårt lands hela arbetskraft – ett kapital af millioner – går förlorad genom den långa vinterns overksamhet.
5 Skogen – der den ännu finnes – behandlas i vårt land ej bättre än fäderne gjorde för tusen år sedan, då dess minskande var en välgerning och ett vilkor för odlingen. Låtom oss icke upprepa hvad som ofta blifvit sagdt om tjäran, om sågarne, om gärdandet, om svedjandet m. m. Deras missbruk äro alla blott följder af samma föreställning, som ligger så djupt rotad i folklynnet – den, att ett vexande träd intet värde har.
6 Låtom oss betrakta denna föreställning sådan den visar sig i dagliga lifvet och för de små behofven.
7 Några få mil från Helsingfors är en bondgård, bebodd af annars kloka och driftiga menniskor. De, likasom alla deras likar, ha till alla de minsta behof borthuggit träden närmast till gården, utan en tanke på skugga eller prydnad. Men händelsevis har en stor björk blifvit skonad och breder sin sköna lummiga krona öfver den annars så nakna gården. Midsommaren kommer, stugan skall löfvas. Hvad gör då gårdsfolket? De ha ej tid eller äro för makliga att hämta löf ifrån skogen; de nedhugga derföre den herrliga björken, för att löfva sin stuga en enda dag med hans qvistar.
8 En pojke går ut och får se en hägg, hvars blommor om våren spridt sin doft öfver hela nejden. Nu är det höst, han får lust till dess bär, men han ger sig ej mödan att klifva i trädet, han nedhugger det hellre, för att komma åt bären – det är beqvämare! Inför bildningens, skönhetens och nyttans domstol är denne pojke en niding, likasom detta gårdsfolk äro vanvettingar; men sedda från deras egen ståndpunkt, äro de på sin höjd något för lata. De veta ej bättre; ett träd är för dem så likgiltigt som en nässla på marken.
9 En annan gång behöfver bonden ett stycke bark eller näfver; han afskalar då ett vexande träd, det dör ut, och ingen bryr sig derom. Han vill ha björklake om våren; han uttappar saften gång på gång, tills trädet förtvinar. Han går för att inberga löf åt kreaturen. Då nöjer han sig ej att beskatta löfträden; ofta hugger han kull dem, för att komma åt qvistarna, och lemnar sedan stammen att ruttna i skogen. Eller går han att hugga bränsle; då gör han tvärtom, han tager den tjockaste stammen och låter allt det öfriga ligga. Och sådant sker icke blott der ymnig skog likasom inbjuder till plundring; det sker utan åtskillnad också der skogen är knapp. På sådana orter sköflar man utan betänkande träd så unga ännu, att de duga hvarken till bränsle eller virke. Och hvad kosta ej, af idel vårdslöshet, skogseldarne!
10 Man har en trädgård, en park, en allé. Är der ett vackert måladt plank deromkring, så händer att stället skonas för plankets skull, emedan sjelfva okynnet har respekt för det prydliga och sjelfva tanklösheten begriper det kostsama. Finnes ej detta värn, så veta de fleste egendomsägare hvad de riskera. Ingen pojke gör sig samvete af att nedbryta en qvist, att afskala barken eller för ro skull hugga i trädet med detsamma han går förbi. Skogstjufnad räknas icke för stöld; ärlige män, som ej ville röra en spik ifrån grannens gård, kunna berömma sig af det hygge de gjort i grannens skog. En del orter kunna i detta afseende vara bättre, andra sämre, men ingenstädes finnes den moraliska garantin mot ett sådant ofog.
11 Man må utställa vakter, man må utfästa höga viten eller söka att hindra sådant på hvilket annat sätt som helst än öfvertygelsens – det båtar allt i längden till intet. Allt sådant är icke tillfälligt, det är djupare rotadt, i föraktet för skogen, och detta åter i föraktet för allt det, hvars omedelbara nytta för tillfället man icke begriper. Men ett sådant förakt är vildens, som lefver för dagen.
12 Lagen må vara sträng, och strängare än härtills, efter det gäller äganderätt. Men den skall fortfara att vara vanmäktig, om man ej lyckas att i roten bekämpa denna qvarlefva af vishetens tillstånd. Hvarje prest hvarje tjensteman, hvarje bildad person, som står i beröring med menige man, måste på öfvertygelsens väg söka inskärpa hos honom, att ett träd är egendom, att det har ett värde, att dess förstöring utan motsvarande gagn är ett barbari och en misshushållning. Det torde väl föga lyckas med mängden af fullvuxne, men om denna åsigt rätt skarpt inpräglas redan hos barnen i skolorna och kanske vid läsförhören, så kan ett vexande slägte komma till en viktigare uppfattning – och deri, och i folkbildningen, tro vi, ligger den rätta knuten för skogshushållningen här i landet.
13 Man tycker väl att den egna fördelen borde vara en tillräckligt mäktig häfstång. Men den strandar ändock mot vana, fördom och tanklöshet. I Helsingfors betalas nu två tunnor råg för en famn ved. Naturligtvis uthugges allt hvad huggas kan i närmaste granskap, och likasom under nästföregående år hela trakter*T. ex. i Sibbo socken. Spekulanter ha der köpt hemman för skogens skull, uthuggit dem totalt och sedan försålt utplundrade stenrösen för godt pris. blifvit skoglösa och klimatet försämradt genom ett ursinnigt skogshygge till tegelslagerierna, så skola vinningen och behofvet äfven nu göra allt för att ruinera skogarnas qvarlefvor. Men säg bonden att sådant på längden är grof misshushållning, och han skall nio gånger bland tio svara dig, att det icke angår honom hvad som är nyttigt eller skadligt efter hans tid, endast han har vinst för ögonblicket. Framdeles som härtills skall han hugga och föröda, nedbryta, missvårda och låta afbeta skogen. Hädanefter som hittills skall han plundra framtiden för en ringa vinning i dag; han skall gäcka författningar och viten eller anse dem för en uppfinning af herremannen att plåga bonden – och allt detta emedan han ej från barndomen vant sig att hafva respekt för ett vexande träd.
14 Den finske bonden har ett godt naturligt förstånd och saknar i öfrigt ej sinne för naturskönhet. Derom vittna folkvisorna. Derom vittnar hans boning, som han gerna bygger på höjderna. Hans liknöjdhet för skog och träd bör derföre betraktas som ett seklernas arf. Landet har förändrat sig rundtomkring honom, utan att han märkt det. Naturen sjelf bjöd honom fordom att slösa med skogen; han märker ej nu huru befallande hon bjuder honom att spara. Derom måste han upplysas, och icke blott upplysas, utan snarare vänjas från barndomen. Lär honom trakthugga; låt honom försöka plantera skog, såsom man redan gör uti södra Sverige; slösaren lär sig först då värdera penningen, när han förtjenar den med egen ansträngning.
15 Skogen är landets halfva förmögenhet. Utan hejd har man stormat derpå. Århundradens klagan, otaliga skrifter, hundrade författningar, alla ha blifvit vanmäktiga. Sjelfva behofvet, sjelfva bristen ha ej förmått leda till klokare hushållning. Och det har skett emedan man förföljt yttringarna och förbisett deras rot. Sålänge ej bonden lär sig att hysa kärlek och aktning för ett vexande träd, sålänge skall slägte efter slägte arbeta på skogens ruin, och ingen mensklig omtanke skall kunna förhindra det.