Notisen/artikeln ingår i HT 12/6 1847:|46 1|

Sveriges Prohibitiv-åtgärder mot Finska exporten.

1 Som bekant, var icke-förlängningen af konventionen rörande handeln mellan Sverige och Finland ett verk af 1844 års riksdag och närmast föranledd af hvarjehanda klyftiga uträkningar, hvarigenom utreddes, att Finland dittills af handeln på Sverige dragit en ofantelig vinst och (märk!) på denna handel vunnit hela sitt rörelsekapital! Följderna af den omättliga tull, hvarmed Sverige nu belade den finska exporten, blifva ju längre, desto mera kännbara för Sverige sjelft och det i många hänseenden: 1) har Sveriges export till Finland, i bredd med den finska till Sverige, högst betydligt nedgått; 2) tilltar på ett oroande sätt insmugglandet af finska exportartiklar, i synnerhet smör, öfver svenska gränsen; 3) demoraliseras svenska gränsbefolkningen genom frestelsen att sälja åt smugglarne falska produktionsbevis; 4) uppstegras särdeles i Stockholm, öfver höfvan priserna på viktualier och ved, samt 5) lider svenska tullverket en icke obetydlig minskning i inkomster.

2 Redan hafva de svenska tidningarna af alla färger tid efter annan anmärkt det oformliga i en prohibitiv-åtgärd, som utan att tillskynda de inhemska näringarna det ringaste gagn, demoraliserar folket och skadar landet. Eget är hvad en insändare i Svenska Minerva för den 31 Maj i detta hänseende upplyser. »Det är en sällsam egenhet», säger insänd., »att det förmenta säkraste hindret, produktionsbevisen, blifvit det verksamaste medlet till den olofliga införselns bedrifvande. Ty då den trafikerande får föra sitt smör utan visitationer flera mil långs riksgränsen, som utgöres af Torneå elf, tullkammaren i Haparanda förbi direkte till det på redden liggande fartyget, utan att det får eller ens bör för tillfället ifrågasättas, om varan verkligen förskrifver sig från svenska sidan, hvilket för öfrigt, såsom lätt kan begripas, alltid hetes vara händelsen, och man ej heller kan begära, att den om bord varande tullbetjeningen, som endast har att efterse, att någon större qvantitet icke inlastas, än den, hvaröfver bevis företes, skall kunna på däck anställa revision öfver bevisens äkthet, så synes ju ingenting hindra, att en sålunda tillkommen fartygslast kan hel och hållen utgöras af oförtulladt, med falska bevis försedt finnsmör; en förmodan, så mycket mindre obehörig, som det är allom bekant, att produktionsbevis snart sagdt från hvarenda Norrbottens socken i ymnighet utbjudas mot 24 à 32 sk.skilling banko för hvarje deruti upptaget lispund, och man dessutom ganska lätt förstår, hvilket ringa afseende de trafikerande fästa vid tillkomsten af dylika bevis, tänkande, ifall de NB tänka på någon framtida räfst: »kommer dag, kommer råd».

|46 2|

3 Insändaren förordar derföre, såsom i alla händelser det lämpeligaste, en betydligare nedsättning af införseltullen på finskt smör, men föreslår, ifall detta ej låter göra sig, en beräkning af smörproduktionen i rikets norra provinser och socknar, efter hvilken beräkning, som borde anställas hvart tredje år, ett visst maximum borde för provinsen eller socknen utsättas, utöfver hvilket denna ej finge till inrikes orter föryttra oförtulladt smör. Man finner likväl, att detta är ett palliativ, hvilket nästan lika lätt kan eluderas, som produktionsbevisen.