1 Detta års exposition upptager, med inberäkning af 7 sednare hitkomna, inalles 72 numror. Härtill ha 12 inhemska målare och 10 unga målarinnor, nemligen hrr Ahlstedt, Dyberg, Ekman, Hermansson, Holmberg, Knutson, Lind, Löfgren, Plantin, Smedberg, och M. von Wright samt mad:llerna Agricola, Büttner, Cronholm, Frosterus, Olson, Silfverberg, Soldan, A. Wallenius, jemte fröknarna Nordman och Uggla, inlemnat inalles 16 originaler, 21 kopior och studier i olja samt 4 studier i svartkrita; hvarförutom eleven Höijer inlemnat 2 modeller i lera, gravören Ekholm en medaljong jemte knappar i emaljmålning samt fotografen Liebert 4 fotografiska porträtter. Utlandet har här 12 representanter, nemligen hrr Coignard, De la Croix, Desjardins, Gabe, Gude, Larsson, Mengelberg och Sjöstrand samt mad:lle Plageman och två okände, af hvilka här exponeras 13 originaler i olja, 2 aqvarell-facsimiler, 3 byster i gips (Sjöstrands) och tre miniatyrsniderier i träd. Expositionen äger nu en vacker lokal af tre rum i Palmqvistska huset, och har under de sex veckor den härtills varat, blifvit besökt af mer än 700 personer*)Den vanliga upplagan af katalogen förslog icke och måste tryckas i ny upplaga., utom de mycket talrika besöken på söndagseftermiddagarna af tjenste- och arbetsklasserna, hvilka stundom till hundradetal begagnat det dem på dessa tider erbjudna fria inträdet. Expositionen fortfar ännu blott denna vecka och upphör söndagen den 25 April kl. 6 e. m.
2 Denna uppmärksamhet från allmänhetens sida är betecknande. Man kan tillskrifva nyfikenheten dess rundliga andel deri, och det återstår likväl nog för att vittna om ett vaknadt intresse, som begär något annat och mer än de vanliga förströelserna. Det har sitt särskilda intresse att betrakta konsten som bildningsmedel. Onekligen röra sig andra och bättre tendenser nu, än för 10 eller 12 år tillbaka. Man fordrar mera, man har åtminstone en aning om regeln och vilkoren för det vackra. Man stadnar icke mer af beundran vid hvarje skrikande effekt, man dröjer längre, och ofta opåmint, vid det verkligt goda och värderika. Man vågar icke heller mera så lätt ett omdöme på måfå; hvem svarar för att icke ens granne känner den saken bättre och småler åt ens okunnighet?
3 Vi ha under en följd af år gifvit akt på söndagspubliken vid expositionerna. Redan för sitt yttre skick förtjenar denna talrika blandade massa en mention honorable. Direktionens ledamöter brukade förr dejourera på stället då, af fruktan att taflorna kunde komma i fara för en alltför grofhändt nyfikenhet. Numera har det ansetts öfverflödigt, sedan en längre erfarenhet visat, att under en stundom betydlig trängsel städse en grannlaga aktning blifvit egnad de utställda konstverken. Sällan ha väl expositionerna utomlands kunnat lemnas så utan tillsyn. Och om äfven mängden, nu som förr, stadnar helst vid det handgripliga, så finner man ej sällan en oväntadt riktig blick för det som förtjenar uppmärksamhet, helst när det har något direkt anslående. Man är t. ex. alltid säker uppå att finna den tätaste hopen framför Ekmans finska söndagsmorgon och framför de finska landskapen; ett nytt bevis på det mångdubblade inflytande, som konsten öfverallt, och mest i ett land, der den ännu tar sina barndomssteg, måste vinna genom att kläda sig uti hemlandets färger.
4 Det utmärkande för denna exposition kan väl också rättast sökas deri, att penseln nu med allt större sanning tillegnat sig hemlandets drag. Ekmans, bröderne Wrights och Holmbergs taflor äro, om icke glanspunkterna, – ty de öfverglänsas af Marcus Larssons djerfva effektrika sjötaflor – så likväl de mest anslående, vid hvilka betraktaren stadnar längst. Att de lyckligtvis äfven artistiskt äro dertill berättigade, lärer ingen bestrida. Ekmans »Söndagsmorgen» är närmaste granne till samma målares berömda italienska röfvarescen. Den scenen är väl en af de mest effektfulla, med sin djerfva strid, sin döende brottsling, biktfadren, de pittoreska kostymerna, de vackra qvinnorna i bergshålan och den dubbla belysningen. Dess finska granne deremot har intet annat att bjuda oss, än en vanlig bondstuga, en flicka vid spiseln, en grupp af trofast andakt kring den uppslagna bibeln, och sömnen, lättsinnet jemte de små bestyren till venster vid sidan af grisarna – en symbolik, som stundom låter hr Ekmans taflor innebära mer än det som genast träder i dagen. Och likväl tvekar ingen att gifva hvardagsgruppen företrädet framför den bjerta romantiken. Det är lyckligt, när man så kan öfverträffa sig sjelf, som hr Ekman i dessa båda taflor. Det är karakter, situation, värme och ljuseffekt i dem båda; men den italienska är en fantasi, den finska en verklighet, – kanske den bästa hr Ekman ännu framtrollat på duken.
5 Ferdinand v. Wrights sädgås och dufvor äro idyller ur den finska sommarens frid, älskvärda drag ur strandens och sjöarnas hemlif. Magnus v. Wright har först dessa dagar exponerat tre landskap från nejden af Kuopio och fyra studier gjorda i Düsseldorf. Savolaks är lyckligt, såvidt konsten kan göra det; »kultani kukku» sjunger uppå dess stränder, »den gamle knekten» blickar på Saimas våg, och penslarne från Haminanlaks dikta ännu hvarje år sina fridfulla taflor ur dess episka lugn.
6 Werner Holmberg har skickat oss vyer från Kuru och Birkkala, tecknade efter naturen under hans resa sommaren 1857. Duken i dessa taflor är så grof, att man nästan kan utskilja trådarna, men desto lättare är den färgglans, som hvilar deröfver. Man är så genast hemma i dem, att man tycker sig höra klockorna klinga och kan svära uppå att man någon gång stått på densamma solbelysta kullen, der vägen kröker sig uppåt, eller farit i samma båt, som står der bland vassen vid stranden. Dessa taflor dofta. Det finska landskapet har med dem blifvit sommargrönt.
7 Löfgrens tvenne flickor ha blifvit strängare bedömda här än i Düsseldorf, der de väckt mycken uppmärksamhet. Kanske får man tillskrifva detta ett visst främmande tycke hos de båda flickorna. Den ena är visst blond, den andra brunett; men rhenländskor äro de båda, sådana de suttit för målaren. Är det ett fel? Långt derifrån. Vår rättmätiga kärlek för det egna måste finna sig i att kunna älska det sköna öfverallt, såsom konsten det fordrar. Vi se här framför oss en mjuk, behaglig och samvetsgrann pensels verk, hvilka just genom sin enkelhet, sin frånvaro af all sökt effekt äro i hög grad intagande. De äro så långtifrån några »barnkammardamer», att de snarare påtagligen äro barn af den fattigare folkklassen, hvarföre äfven en märkbar blyghet röjer sig uti brunettens varma ögon; och för samma orsak äro blondinens händer kanske något större än andras, såsom de ofta utbilda sig under strängare arbete. Genren är mera sentimental än, som man skulle ha väntat, naiv. Just deri se vi ett bevis på att dessa porträtter tillika äro diktens fria sjelfständiga skapelser, ty samma grunddrag återfinner man i allt hvad vi härtills sett af Löfgrens pensel. De blifva derigenom hans andes fria barn, framgångna ur en varm inre åskådning; och om Löfgren ännu icke nått mästerskapet, så har han dock kommit ett godt stycke öfver den punkt, der talenten stadnar och konsten vidtager.
8 Hr Knutson har målat Sven Dufva i strid på bron. Idén är god, och målarekonsten har ännu ej visat Runeberg en så allmän hyllning, som musiken skyndat att egna honom. Men när dikten mästerligt förstått att salta det tragiska med det komiska, så måste man tillstå att effekten af hr K:s tafla snarare ligger uti det tragi-komiska.
9 Bland de öfriga expositionsnumrorna äro flera af värde, främst Larssons tre skeppsbrott. Det är möjligt att de ha lika stora fel som förtjenster; åtminstone dela sig Tysklands målare uti tvenne läger, för och emot honom. Men en djerf, kraftfull och kolossal genius är denne man; och om han är i stånd att förlöpa sig i det utomordentliga, så är det emedan det redan förut bor uti honom sjelf.
10 Gudes och Mengelbergs*)Mengelbergs lilla tafla har kostat Konstföreningen 207 rubel silfver. taflor äro ansedda som mästerverk i sin genre. Coignards boskapsstycken äro af europeiskt rykte. Af hr Sjöstrands tre nya byster (Calonius, Runeberg, Lönnrot) är Runeberg den bäst lyckade och ett arbete utfördt med synnerlig omsorg.
11 Konstföreningen har med premier uppmuntrat fyra yngre målarinnor och målare. Det innebär icke något mästerbref, men ett godt hopp om vidare framsteg. Bland de öfriga ser man två originalvyer från Hirvensalmi af mad:lle Åberg. Det är en lycklig tanke, som ej förmått skapa sig en motsvarande form. Deremot har Konstföreningen af samma sällsynt flitiga och konsten tillgifna hand inköpt en vacker kopia af Gudes norrska landskap. Mad:lle Soldan (nu i Düsseldorf) har skickat två täcka landskap och mad:lle Silfverberg (nu i Dresden) två naturtrogna figurstudier. Mad:lle Agricolas flicka med perlorna anses med rätta för en bland de bästa kopiorna.
12 Några af hr Lieberts fotografier äro ganska lyckade, men ha icke följt de framsteg, som konsten gjort på de sednare åren. Det som i går var det bästa, kan i dag knappt täfla om andra rangen. – Vi sakna på expositionen hr Broströms utmärkta arbeten i stenpapp och gips. De hade så mycket mer bordt der intaga en plats, emedan de ännu icke äro på långt när så kända, som deras verkligen sällsynta värde förtjenar.
13 Om vi ej anse nödigt att uppräkna alla exponerade numror, så är det icke af missaktning för anlag, som möjligen kunna i framtiden vidare utveckla sig. Hvarje uppriktigt sträfvande förtjenar sitt erkännande, och vårt land har ingalunda ett sådant öfverflöd på konstnärsämnen, att det har råd att försmå något enda med allvarlig håg och flitiga studier. En uppsats i F. A. T. anför med rätta Norges exempel såsom bevis uppå hvad ett folkfattigt nordiskt land dock med god vilja kan åstadkomma. Konstskolan i Christiania, grundad 1824, åtnjuter ett årligt statsanslag af 3 000konsekvensändrat/normaliserat specieriksdaler; konstgalleriet, börjadt 1836, har ett årligt anslag af 1 000konsekvensändrat/normaliserat och museum i Bergen likaledes ett årligt anslag af 400 specieriksdaler; derförutom frikostigt utdelade understöd. Visserligen ej blott derföre, men i hög grad befordrad deraf, har målarekonsten i Norige numera uppnått en blomstring, som väcker det bildade Europas uppmärksamhet. Tillämpningen af detta exempel på Finland och Finska Konstföreningen behöfver ej vidare påpekas.
14 Z. T.
*)Den vanliga upplagan af katalogen förslog icke och måste tryckas i ny upplaga.
*)Mengelbergs lilla tafla har kostat Konstföreningen 207 rubel silfver.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konstföreningens Exposition.
1 Detta års exposition upptager, med inberäkning af 7 sednare hitkomna, inalles 72 numror. Härtill ha 12 inhemska målare och 10 unga målarinnor, nemligen hrr Ahlstedt, Dyberg, Ekman, Hermansson, Holmberg, Knutson, Lind, Löfgren, Plantin, Smedberg, och M. von Wright samt mad:llerna Agricola, Büttner, Cronholm, Frosterus, Olson, Silfverberg, Soldan, A. Wallenius, jemte fröknarna Nordman och Uggla, inlemnat inalles 16 originaler, 21 kopior och studier i olja samt 4 studier i svartkrita; hvarförutom eleven Höijer inlemnat 2 modeller i lera, gravören Ekholm en medaljong jemte knappar i emaljmålning samt fotografen Liebert 4 fotografiska porträtter. Utlandet har här 12 representanter, nemligen hrr Coignard, De la Croix, Desjardins, Gabe, Gude, Larsson, Mengelberg och Sjöstrand samt mad:lle Plageman och två okände, af hvilka här exponeras 13 originaler i olja, 2 aqvarell-facsimiler, 3 byster i gips (Sjöstrands) och tre miniatyrsniderier i träd. Expositionen äger nu en vacker lokal af tre rum i Palmqvistska huset, och har under de sex veckor den härtills varat, blifvit besökt af mer än 700 personer*)Den vanliga upplagan af katalogen förslog icke och måste tryckas i ny upplaga., utom de mycket talrika besöken på söndagseftermiddagarna af tjenste- och arbetsklasserna, hvilka stundom till hundradetal begagnat det dem på dessa tider erbjudna fria inträdet. Expositionen fortfar ännu blott denna vecka och upphör söndagen den 25 April kl. 6 e. m.
2 Denna uppmärksamhet från allmänhetens sida är betecknande. Man kan tillskrifva nyfikenheten dess rundliga andel deri, och det återstår likväl nog för att vittna om ett vaknadt intresse, som begär något annat och mer än de vanliga förströelserna. Det har sitt särskilda intresse att betrakta konsten som bildningsmedel. Onekligen röra sig andra och bättre tendenser nu, än för 10 eller 12 år tillbaka. Man fordrar mera, man har åtminstone en aning om regeln och vilkoren för det vackra. Man stadnar icke mer af beundran vid hvarje skrikande effekt, man dröjer längre, och ofta opåmint, vid det verkligt goda och värderika. Man vågar icke heller mera så lätt ett omdöme på måfå; hvem svarar för att icke ens granne känner den saken bättre och småler åt ens okunnighet?
3 Vi ha under en följd af år gifvit akt på söndagspubliken vid expositionerna. Redan för sitt yttre skick förtjenar denna talrika blandade massa en mention honorable. Direktionens ledamöter brukade förr dejourera på stället då, af fruktan att taflorna kunde komma i fara för en alltför grofhändt nyfikenhet. Numera har det ansetts öfverflödigt, sedan en längre erfarenhet visat, att under en stundom betydlig trängsel städse en grannlaga aktning blifvit egnad de utställda konstverken. Sällan ha väl expositionerna utomlands kunnat lemnas så utan tillsyn. Och om äfven mängden, nu som förr, stadnar helst vid det handgripliga, så finner man ej sällan en oväntadt riktig blick för det som förtjenar uppmärksamhet, helst när det har något direkt anslående. Man är t. ex. alltid säker uppå att finna den tätaste hopen framför Ekmans finska söndagsmorgon och framför de finska landskapen; ett nytt bevis på det mångdubblade inflytande, som konsten öfverallt, och mest i ett land, der den ännu tar sina barndomssteg, måste vinna genom att kläda sig uti hemlandets färger.
4 Det utmärkande för denna exposition kan väl också rättast sökas deri, att penseln nu med allt större sanning tillegnat sig hemlandets drag. Ekmans, bröderne Wrights och Holmbergs taflor äro, om icke glanspunkterna, – ty de öfverglänsas af Marcus Larssons djerfva effektrika sjötaflor – så likväl de mest anslående, vid hvilka betraktaren stadnar längst. Att de lyckligtvis äfven artistiskt äro dertill berättigade, lärer ingen bestrida. Ekmans »Söndagsmorgen» är närmaste granne till samma målares berömda italienska röfvarescen. Den scenen är väl en af de mest effektfulla, med sin djerfva strid, sin döende brottsling, biktfadren, de pittoreska kostymerna, de vackra qvinnorna i bergshålan och den dubbla belysningen. Dess finska granne deremot har intet annat att bjuda oss, än en vanlig bondstuga, en flicka vid spiseln, en grupp af trofast andakt kring den uppslagna bibeln, och sömnen, lättsinnet jemte de små bestyren till venster vid sidan af grisarna – en symbolik, som stundom låter hr Ekmans taflor innebära mer än det som genast träder i dagen. Och likväl tvekar ingen att gifva hvardagsgruppen företrädet framför den bjerta romantiken. Det är lyckligt, när man så kan öfverträffa sig sjelf, som hr Ekman i dessa båda taflor. Det är karakter, situation, värme och ljuseffekt i dem båda; men den italienska är en fantasi, den finska en verklighet, – kanske den bästa hr Ekman ännu framtrollat på duken.
5 Ferdinand v. Wrights sädgås och dufvor äro idyller ur den finska sommarens frid, älskvärda drag ur strandens och sjöarnas hemlif. Magnus v. Wright har först dessa dagar exponerat tre landskap från nejden af Kuopio och fyra studier gjorda i Düsseldorf. Savolaks är lyckligt, såvidt konsten kan göra det; »kultani kukku» sjunger uppå dess stränder, »den gamle knekten» blickar på Saimas våg, och penslarne från Haminanlaks dikta ännu hvarje år sina fridfulla taflor ur dess episka lugn.
6 Werner Holmberg har skickat oss vyer från Kuru och Birkkala, tecknade efter naturen under hans resa sommaren 1857. Duken i dessa taflor är så grof, att man nästan kan utskilja trådarna, men desto lättare är den färgglans, som hvilar deröfver. Man är så genast hemma i dem, att man tycker sig höra klockorna klinga och kan svära uppå att man någon gång stått på densamma solbelysta kullen, der vägen kröker sig uppåt, eller farit i samma båt, som står der bland vassen vid stranden. Dessa taflor dofta. Det finska landskapet har med dem blifvit sommargrönt.
7 Löfgrens tvenne flickor ha blifvit strängare bedömda här än i Düsseldorf, der de väckt mycken uppmärksamhet. Kanske får man tillskrifva detta ett visst främmande tycke hos de båda flickorna. Den ena är visst blond, den andra brunett; men rhenländskor äro de båda, sådana de suttit för målaren. Är det ett fel? Långt derifrån. Vår rättmätiga kärlek för det egna måste finna sig i att kunna älska det sköna öfverallt, såsom konsten det fordrar. Vi se här framför oss en mjuk, behaglig och samvetsgrann pensels verk, hvilka just genom sin enkelhet, sin frånvaro af all sökt effekt äro i hög grad intagande. De äro så långtifrån några »barnkammardamer», att de snarare påtagligen äro barn af den fattigare folkklassen, hvarföre äfven en märkbar blyghet röjer sig uti brunettens varma ögon; och för samma orsak äro blondinens händer kanske något större än andras, såsom de ofta utbilda sig under strängare arbete. Genren är mera sentimental än, som man skulle ha väntat, naiv. Just deri se vi ett bevis på att dessa porträtter tillika äro diktens fria sjelfständiga skapelser, ty samma grunddrag återfinner man i allt hvad vi härtills sett af Löfgrens pensel. De blifva derigenom hans andes fria barn, framgångna ur en varm inre åskådning; och om Löfgren ännu icke nått mästerskapet, så har han dock kommit ett godt stycke öfver den punkt, der talenten stadnar och konsten vidtager.
8 Hr Knutson har målat Sven Dufva i strid på bron. Idén är god, och målarekonsten har ännu ej visat Runeberg en så allmän hyllning, som musiken skyndat att egna honom. Men när dikten mästerligt förstått att salta det tragiska med det komiska, så måste man tillstå att effekten af hr K:s tafla snarare ligger uti det tragi-komiska.
9 Bland de öfriga expositionsnumrorna äro flera af värde, främst Larssons tre skeppsbrott. Det är möjligt att de ha lika stora fel som förtjenster; åtminstone dela sig Tysklands målare uti tvenne läger, för och emot honom. Men en djerf, kraftfull och kolossal genius är denne man; och om han är i stånd att förlöpa sig i det utomordentliga, så är det emedan det redan förut bor uti honom sjelf.
10 Gudes och Mengelbergs*)Mengelbergs lilla tafla har kostat Konstföreningen 207 rubel silfver. taflor äro ansedda som mästerverk i sin genre. Coignards boskapsstycken äro af europeiskt rykte. Af hr Sjöstrands tre nya byster (Calonius, Runeberg, Lönnrot) är Runeberg den bäst lyckade och ett arbete utfördt med synnerlig omsorg.
11 Konstföreningen har med premier uppmuntrat fyra yngre målarinnor och målare. Det innebär icke något mästerbref, men ett godt hopp om vidare framsteg. Bland de öfriga ser man två originalvyer från Hirvensalmi af mad:lle Åberg. Det är en lycklig tanke, som ej förmått skapa sig en motsvarande form. Deremot har Konstföreningen af samma sällsynt flitiga och konsten tillgifna hand inköpt en vacker kopia af Gudes norrska landskap. Mad:lle Soldan (nu i Düsseldorf) har skickat två täcka landskap och mad:lle Silfverberg (nu i Dresden) två naturtrogna figurstudier. Mad:lle Agricolas flicka med perlorna anses med rätta för en bland de bästa kopiorna.
12 Några af hr Lieberts fotografier äro ganska lyckade, men ha icke följt de framsteg, som konsten gjort på de sednare åren. Det som i går var det bästa, kan i dag knappt täfla om andra rangen. – Vi sakna på expositionen hr Broströms utmärkta arbeten i stenpapp och gips. De hade så mycket mer bordt der intaga en plats, emedan de ännu icke äro på långt när så kända, som deras verkligen sällsynta värde förtjenar.
13 Om vi ej anse nödigt att uppräkna alla exponerade numror, så är det icke af missaktning för anlag, som möjligen kunna i framtiden vidare utveckla sig. Hvarje uppriktigt sträfvande förtjenar sitt erkännande, och vårt land har ingalunda ett sådant öfverflöd på konstnärsämnen, att det har råd att försmå något enda med allvarlig håg och flitiga studier. En uppsats i F. A. T. anför med rätta Norges exempel såsom bevis uppå hvad ett folkfattigt nordiskt land dock med god vilja kan åstadkomma. Konstskolan i Christiania, grundad 1824, åtnjuter ett årligt statsanslag af 3 000konsekvensändrat/normaliserat specieriksdaler; konstgalleriet, börjadt 1836, har ett årligt anslag af 1 000konsekvensändrat/normaliserat och museum i Bergen likaledes ett årligt anslag af 400 specieriksdaler; derförutom frikostigt utdelade understöd. Visserligen ej blott derföre, men i hög grad befordrad deraf, har målarekonsten i Norige numera uppnått en blomstring, som väcker det bildade Europas uppmärksamhet. Tillämpningen af detta exempel på Finland och Finska Konstföreningen behöfver ej vidare påpekas.
14 Z. T.