Bref från Gabriel. (Om »Riddar Olof och elfvorna»)
Lästext
Notisen/artikeln ingår i HT 20/2 1856:|15 1|
Bref från Gabriel.
(Om »Riddar Olof och elfvorna»)
1 Goda Betty!
2 I ditt älskvärda bref af d. 10:de – datum utsatt emot din vana – begär du något nytt ifrån våra bokpressar. Hvad skall jag skicka dig? Castréns resor fick du för en månad sedan jemte de finska visorna, och nyheter äro nu sällsyntare i våra boklådor, än silfvermynt på våra bod-diskar. Se här likväl en af de allra nyaste, ett litet häfte om 11 oktavsidor, innehållande en svensk öfversättning af den danska (och tyska) texten till Gades »dramatiska ballad efter danska folksagor Riddar Olof och Elfvorna».konsekvensändrat/normaliserat Stycket, som gafs på hr Lagis konsert i fredags, är en storartad musikalisk komposition med vexlande körer och solopartier. Jag har hört det som musik bedömas olika. Man har förebrått det en viss enformighet. Men ingen har förnekat det stora skönheter. Gades namn är förut kändt hos oss och har en god klang i den musikaliska verlden. Jag vet ej om detta stycke är ett af hans nyaste. Märkvärdigt är det i alla fall såsom ett försök att musikaliskt behandla den rika nordiska folktraditionen, jemfördt med Schuberts och Engelbergs behandling af Göthes »Erlkönig».konsekvensändrat/normaliserat
3 Bästa Betty! I alla våra tidningar, dem onkel håller, ifrån det stora Wiborg ända till Lukemista och Eos, har du läst så mycket landtbruk, ekonomi, industri, teknologi, pedagogik, politik, theologi etc. etc., att jag tycker du väl för ombytes skull kan hålla till godo med några rader »kammarjungfrukritik» om en af de skäraste dikter, som framsprungit ur den nordiska sagans grund. Förlåt derföre, att din ödmjuke tjenare låter bifogade tryckte »Herr Olof» åtföljas af bifogade rader, som gälla texten, icke musiken.
4 Balladens innehåll*)Not: Här skulle en recensent ha börjat med minst tre sidor om balladens väsende och beskaffenhet. är i korthet detta. Herr Olof – ty fordom voro endast riddarne herrar, men nu äro många herrar riddare – således Herr Olof skall fira i morgon sitt bröllopp. Qvällen förut låter han sadla sin häst och rider ut för att bjuda brölloppsgäster. Förgäfves varnar hans moder. Herr Olof har ingen ro. Han rider ut i den stilla natten. Hans hjerta är klufvet i tu. I lunden sjunger en liflig fågel. Herr Olof kommer till elfvornas kulle (på danska: Elverhøi, ett vackert ord!). Der dansa elfvorna uti månskenet. Elfkungens dotter räcker Herr Olof sin hand och bjuder honom dansa med sig. »Jag vågar ej i dansen gå; i morgon skall mitt bröllopp stå.» – »En silkesskjorta jag ger dig så len.» Herr Olof vägrar. »En silfverbrynja gifver jag dig.» Herr Olof vägrar: »i morgon arla mitt bröllop står.» Då förtörnas elfkungens dotter:
Ochkonsekvensändrat/normaliserat lyster dig ej att dansa med mig,
Skola sot och sjukdom följa dig.
Jag slår din fagra kind så röd.
Blod springer fram utur dess glöd.
Herr Olof, i morgon är du död!konsekvensändrat/normaliserat
6 Då flyr Herr Olof förfärad bort. I borgen vänta hans moder och gästerna. »Vi skänka mjöd, vi skänka vin!» Väktaren stöter i hornet. Utan hjelm och sköld rider riddaren in på borggården. Blod dryper ifrån hans gyllne bygel. Modren frågar: »min son, hvar äro de brölloppsgäster du bjudit?» – »Blott en mig följer.» – »Och hvem är den ena, min son, min son!» – »Det döden är, som i hjertat sig döljer.» Då sjunker riddaren död af hästen.
7 Sådan år sagan. Att den är lyriskt vacker, ser man vid första anblicken. Att den dessutom är dramatiskt djup, vill jag, med din tillåtelse, söka bevisa.
8 Den beskedliga prosan skulle säga: det var ganska naturligt; herr Olof förkylde sig i den dimmiga natten. Den beskedliga välmeningen lägger dertill; men det var synd och orätt, att herr Olof skulle dö. Han var ju sin brud trogen och nekade att dansa med den trolösa elfvan!
9 Förkylningen vill jag lemna derhän, men om det är sannt att Herr Olof verkligen föll utan egen skuld, då är det helt säkert slut med hans dramatiska anspråk och balladens derjemte.
10 Säg, hvarföre red Herr Olof ut uti natten? Allt var ju så ljust, så lyckligt omkring honom. Han var ung, ädel, älskad och rik; innan nästa sol gick ned, skulle han äga den skönaste brud. Och likväl »kunde hans hjerta ej få någon ro».konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre red han ut?
|15 2|
11 Svaret och hela diktens finaste sanning ligga i följande verser, som läggas i Olofs mun:
Hvarkonsekvensändrat/normaliserat gång jag rider mig under ö,
När dagen i öster upprunnit,
Längtar min håg till min fästemö,
Den trofasta brud jag har funnit.
Hvar gång jag rider der blommor små
I gyllene kornet sig dölja,
Tänker jag på hennes ögon blå
Och lockarnas guldgula bölja.
Hvar gång jag ensam i lunden går,
När stjernor på himmelen pråla,
Tänker jag på ett nattsvart hår
Och ögon som blixtrande stråla.
De djupaste sår gro tillsamman ju,
Som huggits af svärd uti striden.
Det är som mitt hjerta vor’ delt i tu; –
Det vexer väl samman med tiden!konsekvensändrat/normaliserat
16 Och hvad säger oss detta underbart delade hjerta? Det säger, att icke ungdom, icke rikedom, icke lycka, icke den skönaste brud, icke någonting af denna verlden förmår att fylla den eviga klyftan mellan det himmelska och det jordiska, mellan dag och natt, mellan kärlekens oskuld och kärlekens brännande glöd. Dertill behöfves något mer. Dertill behöfves en Gud och en försonare, tro, bön, försakelse och förtröstan. Men Herr Olof var en af de många, som förtröstade på denna verldens läkedom: »det vexer väl samman med tiden!» Derföre fick hedendomen i hans hjerta makt öfver honom. Strax var också elfkungens dotter der och sjöng för honom passionernas gamla sirensång: kom, dansa med mig! Hvad hjelpte det då, att han vägrade och skyllde på sitt bröllopp och gjorde min af att rida sin väg? Det visste demonerna alltför väl, att sådant var konvenans och icke af hjertat, ty det svaga syndiga hjertat ville visst mycket hellre dansa den vilda dansen med elfkungens dotter. Och derföre föll riddar Olof i de hedniska makternas våld – och när, som dikten sjunger,
Medkonsekvensändrat/normaliserat Guds sol från österns rand
En himmelsk glans utgår,
En glimt från paradisets strand,
Der lifsens fruktträd står,konsekvensändrat/normaliserat –
18 då fly de onda nattens spöken, men spåren af deras händer stå qvar, och syndens frukt är döden.
19 Herr Olof var en kristlig riddare. Hade han, efter sin tro, allenast anropat jungfru Maria eller ett enda helgon i frestelsens stund, så hade han varit räddad. Men i stället skyller han beständigt på sitt bröllopp. Märk, Betty, huru mången Herr Olof sätter ej all sin lit till jordiska ting och tänker med deras tillhjelp undan mörkrets snaror! Och hans delade hjerta vexer aldrig ihop, och till sist slår elfkungens dotter hans
fagrakonsekvensändrat/normaliserat kind så röd.
Blod springer fram utur dess glöd.konsekvensändrat/normaliserat
21 Och sedan skiner solen blott på en vissnad kropp och en dignande själ.
22 Textens bearbetare har ej utsatt sitt namn. Man gissar på Heiberg, ty han har förstått att bevara sagans doft. Hvad säger du, om herr Pacius en dag skulle företaga sig att musikaliskt behandla ett dylikt ämne ur den finska dikten? Kanske »Elinan Surma»?konsekvensändrat/normaliserat Eller den mest storartade tragedi, hvilken ännu blifvit diktad i norden: Kullervo-sagan?
23 Adjö, goda Betty! Förlåt dessa för en blifvande protokollssekreterare så opassande utflykter af din
24 tillgifne kusin
25 Gabriel.
26 H:fors 18 Febr. 56.
*)Not: Här skulle en recensent ha börjat med minst tre sidor om balladens väsende och beskaffenhet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Gabriel.
(Om »Riddar Olof och elfvorna»)
1 Goda Betty!
2 I ditt älskvärda bref af d. 10:de – datum utsatt emot din vana – begär du något nytt ifrån våra bokpressar. Hvad skall jag skicka dig? Castréns resor fick du för en månad sedan jemte de finska visorna, och nyheter äro nu sällsyntare i våra boklådor, än silfvermynt på våra bod-diskar. Se här likväl en af de allra nyaste, ett litet häfte om 11 oktavsidor, innehållande en svensk öfversättning af den danska (och tyska) texten till Gades »dramatiska ballad efter danska folksagor Riddar Olof och Elfvorna».konsekvensändrat/normaliserat Stycket, som gafs på hr Lagis konsert i fredags, är en storartad musikalisk komposition med vexlande körer och solopartier. Jag har hört det som musik bedömas olika. Man har förebrått det en viss enformighet. Men ingen har förnekat det stora skönheter. Gades namn är förut kändt hos oss och har en god klang i den musikaliska verlden. Jag vet ej om detta stycke är ett af hans nyaste. Märkvärdigt är det i alla fall såsom ett försök att musikaliskt behandla den rika nordiska folktraditionen, jemfördt med Schuberts och Engelbergs behandling af Göthes »Erlkönig».konsekvensändrat/normaliserat
3 Bästa Betty! I alla våra tidningar, dem onkel håller, ifrån det stora Wiborg ända till Lukemista och Eos, har du läst så mycket landtbruk, ekonomi, industri, teknologi, pedagogik, politik, theologi etc. etc., att jag tycker du väl för ombytes skull kan hålla till godo med några rader »kammarjungfrukritik» om en af de skäraste dikter, som framsprungit ur den nordiska sagans grund. Förlåt derföre, att din ödmjuke tjenare låter bifogade tryckte »Herr Olof» åtföljas af bifogade rader, som gälla texten, icke musiken.
4 Balladens innehåll*)Not: Här skulle en recensent ha börjat med minst tre sidor om balladens väsende och beskaffenhet. är i korthet detta. Herr Olof – ty fordom voro endast riddarne herrar, men nu äro många herrar riddare – således Herr Olof skall fira i morgon sitt bröllopp. Qvällen förut låter han sadla sin häst och rider ut för att bjuda brölloppsgäster. Förgäfves varnar hans moder. Herr Olof har ingen ro. Han rider ut i den stilla natten. Hans hjerta är klufvet i tu. I lunden sjunger en liflig fågel. Herr Olof kommer till elfvornas kulle (på danska: Elverhøi, ett vackert ord!). Der dansa elfvorna uti månskenet. Elfkungens dotter räcker Herr Olof sin hand och bjuder honom dansa med sig. »Jag vågar ej i dansen gå; i morgon skall mitt bröllopp stå.» – »En silkesskjorta jag ger dig så len.» Herr Olof vägrar. »En silfverbrynja gifver jag dig.» Herr Olof vägrar: »i morgon arla mitt bröllop står.» Då förtörnas elfkungens dotter:
Ochkonsekvensändrat/normaliserat lyster dig ej att dansa med mig,
Skola sot och sjukdom följa dig.
Jag slår din fagra kind så röd.
Blod springer fram utur dess glöd.
Herr Olof, i morgon är du död!konsekvensändrat/normaliserat
6 Då flyr Herr Olof förfärad bort. I borgen vänta hans moder och gästerna. »Vi skänka mjöd, vi skänka vin!» Väktaren stöter i hornet. Utan hjelm och sköld rider riddaren in på borggården. Blod dryper ifrån hans gyllne bygel. Modren frågar: »min son, hvar äro de brölloppsgäster du bjudit?» – »Blott en mig följer.» – »Och hvem är den ena, min son, min son!» – »Det döden är, som i hjertat sig döljer.» Då sjunker riddaren död af hästen.
7 Sådan år sagan. Att den är lyriskt vacker, ser man vid första anblicken. Att den dessutom är dramatiskt djup, vill jag, med din tillåtelse, söka bevisa.
8 Den beskedliga prosan skulle säga: det var ganska naturligt; herr Olof förkylde sig i den dimmiga natten. Den beskedliga välmeningen lägger dertill; men det var synd och orätt, att herr Olof skulle dö. Han var ju sin brud trogen och nekade att dansa med den trolösa elfvan!
9 Förkylningen vill jag lemna derhän, men om det är sannt att Herr Olof verkligen föll utan egen skuld, då är det helt säkert slut med hans dramatiska anspråk och balladens derjemte.
10 Säg, hvarföre red Herr Olof ut uti natten? Allt var ju så ljust, så lyckligt omkring honom. Han var ung, ädel, älskad och rik; innan nästa sol gick ned, skulle han äga den skönaste brud. Och likväl »kunde hans hjerta ej få någon ro».konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre red han ut?
|15 2|11 Svaret och hela diktens finaste sanning ligga i följande verser, som läggas i Olofs mun:
Hvarkonsekvensändrat/normaliserat gång jag rider mig under ö,
När dagen i öster upprunnit,
Längtar min håg till min fästemö,
Den trofasta brud jag har funnit.
Hvar gång jag rider der blommor små
I gyllene kornet sig dölja,
Tänker jag på hennes ögon blå
Och lockarnas guldgula bölja.
Hvar gång jag ensam i lunden går,
När stjernor på himmelen pråla,
Tänker jag på ett nattsvart hår
Och ögon som blixtrande stråla.
De djupaste sår gro tillsamman ju,
Som huggits af svärd uti striden.
Det är som mitt hjerta vor’ delt i tu; –
Det vexer väl samman med tiden!konsekvensändrat/normaliserat
16 Och hvad säger oss detta underbart delade hjerta? Det säger, att icke ungdom, icke rikedom, icke lycka, icke den skönaste brud, icke någonting af denna verlden förmår att fylla den eviga klyftan mellan det himmelska och det jordiska, mellan dag och natt, mellan kärlekens oskuld och kärlekens brännande glöd. Dertill behöfves något mer. Dertill behöfves en Gud och en försonare, tro, bön, försakelse och förtröstan. Men Herr Olof var en af de många, som förtröstade på denna verldens läkedom: »det vexer väl samman med tiden!» Derföre fick hedendomen i hans hjerta makt öfver honom. Strax var också elfkungens dotter der och sjöng för honom passionernas gamla sirensång: kom, dansa med mig! Hvad hjelpte det då, att han vägrade och skyllde på sitt bröllopp och gjorde min af att rida sin väg? Det visste demonerna alltför väl, att sådant var konvenans och icke af hjertat, ty det svaga syndiga hjertat ville visst mycket hellre dansa den vilda dansen med elfkungens dotter. Och derföre föll riddar Olof i de hedniska makternas våld – och när, som dikten sjunger,
Medkonsekvensändrat/normaliserat Guds sol från österns rand
En himmelsk glans utgår,
En glimt från paradisets strand,
Der lifsens fruktträd står,konsekvensändrat/normaliserat –
18 då fly de onda nattens spöken, men spåren af deras händer stå qvar, och syndens frukt är döden.
19 Herr Olof var en kristlig riddare. Hade han, efter sin tro, allenast anropat jungfru Maria eller ett enda helgon i frestelsens stund, så hade han varit räddad. Men i stället skyller han beständigt på sitt bröllopp. Märk, Betty, huru mången Herr Olof sätter ej all sin lit till jordiska ting och tänker med deras tillhjelp undan mörkrets snaror! Och hans delade hjerta vexer aldrig ihop, och till sist slår elfkungens dotter hans
fagrakonsekvensändrat/normaliserat kind så röd.
Blod springer fram utur dess glöd.konsekvensändrat/normaliserat
21 Och sedan skiner solen blott på en vissnad kropp och en dignande själ.
22 Textens bearbetare har ej utsatt sitt namn. Man gissar på Heiberg, ty han har förstått att bevara sagans doft. Hvad säger du, om herr Pacius en dag skulle företaga sig att musikaliskt behandla ett dylikt ämne ur den finska dikten? Kanske »Elinan Surma»?konsekvensändrat/normaliserat Eller den mest storartade tragedi, hvilken ännu blifvit diktad i norden: Kullervo-sagan?
23 Adjö, goda Betty! Förlåt dessa för en blifvande protokollssekreterare så opassande utflykter af din
24 tillgifne kusin
25 Gabriel.
26 H:fors 18 Febr. 56.