1 Tyskland jublar, städerna illuminera, festmusiken klingar, talarne prisa arméns tapperhet och nationens ära. Dyppel har fallit, Fredericia har kapitulerat, Jutland brandskattas, och Bältens vågor färgas röda af Danmarks hjertblod. Europa kondolerar höfligt och kallt; England sitter i tofflor och nattrock vid stenkolsbrasan, Frankrike har annat att tänka uppå, Sverige och Norige – ack, hvem tänker nu på Sverige och Norige, om ej för att minnas, huru
»Vid sitt middagsbord, det rika,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit af steken än och åt!»
3 Men borta vid Sundets böljor, på de gröna, täcka, fridsama öarna och i det godmodiga, vänliga Köpenhamn, der är nu bitter nöd, der gråta de fallnes enkor och barn, der står ett ädelt och intelligent folk i sorgdrägt omkring ett förblödande fädernesland och frågar hvarandra, om det tusenåriga Danmark nu skall gå in i högen och vänta med Holger-Danske på domedag. Vet någon hvad det vill säga, att stå, som danskarne nu, vid sitt fäderneslands graf? Jo – några veta det; Finlandoriginal: Finlands mins det också, och Sverige borde ej heller ha glömt det, fastän femtio, fastän hundrafemtio vintrar ha snögat sen dess.
4 Arma Danmark! Lyckliga Tyskland! Nej – så är det icke. Lyckliga Danmark! Arma Tyskland! Det finns tårar, som äro bättre än gapskratt af fröjd, och den, som har ett hjerta för det högsta i lifvet, skall ej byta Danmarks sorg emot Tysklands jubel. Bättre, långt bättre är att, – aktad och beundrad af de redlige på jorden, med krossad, men ännu alltid högsint barm, med bruten, dock ännu alltid trofast arm, – kämpa stort mot en stor olycka, än att, mättad vid våldets frossande taffel, brösta sig öfver segrar utan ära och jubla förmätet öfver strömmar af blod! Tusen gånger hellre stupa med svärd i hand, under kampen för allt hvad en menniska äger dyrt och heligt på jorden, än att stå, dömd af historien, uti förtryckarnes led, eller – om man är åskådare, – dåsig och sjelfvisk dö af fetma på sin mjuka divan!
5 Arma Tyskland! Du har dock kämpat i verlden mången ärlig strid, och hvem ville icke gerna unna dig än vidare en stor och aktad plats uti folkens tideböcker! Men det jubel, som nu går från mun till mun öfver alla dina landamären, det är ett hemskt jubel, det bådar ofärd, det ringer till doms! Ty det är jublet öfver ett nesligt våld, för hvilket du allena är blindt, och det manar historiens dolda makter emot dig. Eller kan någon visa en stor oförrätt, som aldrig har burit vedergällningens frukt, – ett upprörande våld, som aldrig fallit tillbaka på våldsverkarens hufvud? De tro, dessa klyftiga ministrar, att den störste landröfvaren är den störste statsmannen. De tro, dessa korporaler af högre och lägre grad, att Gud är alltid på dens sida, som har de mesta kanonerna. Men de missräkna sig. Desse herrar af fait accompli tro att verkan är allt och orsaken, den rättsliga grunden, intet. Men derigenom reta de slumpen emot sig, och slumpen är blott ett namn, bakom hvilket döljer sig händelsernas bindande tråd. Det är råttan, som gnagar sönder segervinnarnes bågsträngar; det är mordengeln, som dödar Sanheribs här; det är Roms triumvirer, som sönderslita hvarandra öfver det blödande Egypten.
6 Tror någon ännu, att Tysklands jubel blir af lång varaktighet, så må han endast undersöka den skylt, som föres i kriget mot Danmark. På angriparnes fanor står broderadt i guld: nationaliteternas rätt. Hvilka äro då de makter, som här föra krig för nationaliteternas rätt?
7 Österrike! Hvad är Österrike? En myrstack af tio eller tjugu olika folk, som kejserliga giftermål och Metternichska traktater fört under samma spira, utan att någonsin kunna smälta dem samman. Är det nationaliteternas rätt, som Österrike försvarar i Ungern, Italien, Galicien, Kroatien? När har någonsin Danmark behandlat Slesvigs tyskar så, som Österrike behandlat dessa folk?
8 Preussen! Hvad är Preussen? En militärstat, uppförd af bajonettspetsar, som med sina skicklige fältherrar och sluge diplomater ätit omkring sig vid Rhen, Weichseln och Östersjön, intilldess att det uppnått en stormakts värdighet på grannars bekostnad. Nästan hvarje flik af det gamla Brandenburgs till kungaskrud förvandlade kurfurstemantel har på detta sätt blifvit fången med våld och svek. Sjelfva det preussiska namnet är ett främmande byte. Och detta Preussen, hur förstod det icke i westfaliska freden att skörda der andra sått! Hur följde det icke som en schakal efter Carl XII:s mäktigare fiender, för att rycka åt sig ett stycke ur det svenska väldets halfdöda kropp! Dess »Fredrik den ende» tog Schlesien på ett sätt, som man i dagliga lifvet brukar kalla stöld. Han och ingen annan var den verklige anstiftaren af Polens delning, och det var icke af brist hos honom på god vilja, som Sverige undgick samma öde 1765 och 1769, tilldess att Gustaf III gjorde ett streck i hans räkning. Hans efterträdare fortsatte systemet. 1805 höllo de till godo smulorna från Napoleons bord, råkade sedan i delo med gifvaren och firade slutligen 1815 Tysklands befrielse med att – utom Pommern och andra godbitar – anamma halfva konungariket Sachsen. Efter femtio års fasta, hvarunder de små furstendömena Hohenzollern endast retat aptiten, känner nu denna matfriska stat sin mage behöfva »Slesvig-Holstein».konsekvensändrat/normaliserat Alltså – Preussen lebe hoch!
9 Men hvad har då Preussen gjort för nationaliteternas rätt? Sedan 50 år har det träget och troget hindrat den tyska nationen att lyfta sig ur sitt politiska elände, såvida ej Tyskland vore hugadt att »uppgå» i Preussen. Sedan 50 år har denna stat systematiskt undergräft det polska folkelementet i Posen och koloniserat landet med tyskar. Det är utan tvifvel en ofantligt stor ära och lycka »germanisirt zu werden», och i högsta grad otacksamt af de nationer, hvilka – i likhet med Slesvigs danskar – icke begripa det; men att detta skulle bevisa en talan för nationaliteternas rätt, det har knappt någon ännu varit nog inventiös att påhitta.
10 Dock – Tyskland jublar, och dess liberale hurra med full hals för segern vid Dyppel. Det måste då vara någon synnerlig tjenst, som Preussen dermed bevisat folkens frihet?
11 Förundransvärdt! Man har eljest påstått – och ingen har påstått det ifrigare än det liberala Tyskland sjelf – att lika frikostigt på löften, som Preussen var 1813, när det räddades af en folkresning, lika omsorgsfullt har det sedan beflitat sig om att förhala, kringgå och slutligen öppet förhåna det konstitutionela systemet. Ja, det är icke många månader sedan dessa samme liberale icke funno nog starka ord för deras afsky emot herr von Bismarck och hans älskvärda junkerparti. Det måtte då vara mot en absolutism, ännu barockare, ännu mera junkerlig än hans egen, som herr von Bismarck Schönhausen rycker i fält?
12 Besynnerligt! Man påstår likväl, att Danmark för närvarande skall vara en af de friaste stater uti Europa och en af de få, der den konstitutionela monarkin har blifvit en fullt erkänd sanning. Kanske borde man då kunna förutsätta, att ingen rättmätig önskan, intet befogadt uttryck af folkviljan kan lemnas i någon aforiginal: at monarkins delar utan afseende. Men det danska förtrycket är ett axiom i Tyskland, och original: och derföre – lefve Dyppel!
13 Hvad särskildt herr von Bismarck angår, har han i en svag stund bekännt för Englands ambassadör i Berlin, att den egentliga stötestenen är Danmarks fria författning samt att dess undanrödjande vore den säkraste vägen till fred. Det är således derföre nu de liberale i Tyskland jubla. Herr von Bismarck har räddatSlesvig. Herr von Bismarck lebe hoch!
14 Det är sannt: det liberala Tyskland skulle hellre ha sett, att Slesvig blifvit »räddadt» och Danmark plundradt af dessa tyska småstater, hvilka, under det att de ej kunna sköta och försvara sig sjelfva, hafva en undransvärd lust att uppsluka andra. Stormakterna voro af annan tanke. De hafva åtagit sig krigets besvär för att hålla Tyskland i tukt. Och Tyskland går deras ärender, Tyskland jubilerar från Kiel till Triest!
15 Det finns ingenting erbarmligare, oredigare och inkonseqventare än denna »schlesvig-holsteinska» fråga, sådan den nu pladdras i Tyskland från mun till mun. Ena gången är det legitimiteten, som skall försvaras i den stackars Augustenburgarens person, denne riddare af den sorgliga skepnaden; – andra gången är det »Schleswig-Holsteins» förtrampade rättigheter; – tredje gången den tyska nationaliteten; – fjerde gången Tysklands ära; – femte gången Tysklands gränser och maktställning, enkannerligen som sjömakt; – sjette gången Preussens vapenrykte; – sjunde gången ... men ho kan utgrunda, hvilka dimdunkliga och öfversvinneliga föreställningar, som ännu skola utkläckas i denna Pandoras ask? Likaså orediga äro meningarna om hvad man nu bör göra med det eröfrade Slesvig. Endast det är för herr von Bismarck och konsorter fullkomligt klart, att man bör tillskansa sig en så stor andel af rofvet, som möjligt.
16 Man kan förstå, att ett folk brusar upp i ögonblickets passioner; man kan fatta huru nationerna ofta fullfölja sjelfviska intressen, ty sjelfviskheten är en naturinstinkt, som håller dem uppe, och deri öfvergå folken vanligen den enskilda menniskan, emedan de icke äga någon erkänd lagbok och domstol öfver sig, hvilken på dem skulle bestraffa stöld, rån och mord. Men hvad man, till mensklighetens heder, icke gerna vill fatta, är huru dessa folk, sedan ögonblickets hetta är öfver, sedan de med kall öfverläggning utgjutit strömmar af blod, nedskjutit städer, plundrat grafvar och brandskattat främmande provinser, – för hvad? för något, som de sjelfva icke begripa; – huru de, säga vi, efter allt detta ännu ha hjerta att jubla deröfver!
17 Danmark allena vet hvad det vill och vet hvad det gör. Deri ligger dess styrka. Europas aktning och deltagande följa detta lilla, i all dess godsinthet så hjeltemodiga folk med dess rättfärdiga sak. Lyckliga Danmark! Öfvergifvet, såsom det står i yttre måtto under dess hårda pröfning, äger det ännu en bundsförvandt, för hvilken härar och kanoner falla till stoft, och han skall icke uteblifva.
18 Har någon bemärkt den hand ur det fördolda, som allaredan skrifvit sitt Mene Tekel Upharsin på murarna af Tysklands konungaborgar? Det är en ganska kort och enkel historia.
19 Den 15 November 1863, midti en afgörande vändpunkt för Danmarks lif och lycka, kallades den folkkäre kung Fredrik VII hastigt hädan utaf en sjukdom, som mycket sällan dödar, nemligen ansigtsros. Hans stoft hade ännu icke kallnat, innan jublet och agitationen begynte i »Schleswig-Holstein» och Tyskland, utan försyn för Danmarks bittra sorg. I spetsen för denna rörelse ställde sig den annars milde, redbare och i sitt land likaså älskade konung Max af Bayern. Hvad hände? Fyra månader hade ännu icke förgått, innan Bayern, och med BayernTyskland, stod gråtande vid konung Max’ bår. Hans sista handling var hertigens af Augustenburg erkännande såsom hertig af »Schleswig-Holstein», och dagen derpå blef han hastigt och oförmodadt hädankallad af samma sällsynta sjukdom, som kung Fredrik VII.
20 Naturligtvis skall man säga, att detta var ren slump. Ja, hvarför icke? Allt, hvari man ej kan upptäcka ett samband emellan händelserna, det blir för menniskors ögon en slump. En konung är dödlig som alla andra, och af någon sjukdom skall han dö. Ingenting är naturligare. Det skulle ej heller falla oss in att fästa en särskild uppmärksamhet vid denna tilldragelse, derest icke andra tecken skulle samtidigt låta ana deri en vink af Belzasars hemlighetsfulla hand, hvilken sällan slår, innan han varnat förut.
21 Tyskland kan le åt denna varning, om det så finner för godt. Det kan fortfara att, tjugu mot en, ställa sin fot på det lilla Danmarks blödande nacke och kalla detta en seger, kalla detta en lycka, en ära. Men det kan icke le åt följderna derutaf.
22 Ty att förutsäga dessa följder, dertill behöfs hvarken järtecken eller spådomskonst, dertill behöfs blott ett ögonkast uti häfdernas bok. När – vi upprepa det – har någonsin ett folk förtrampat ett annat, utan att våld och svek förr eller senare fallit tillbaka på angriparens hufvud? När har ett folk dödat ett annat folks frihet, utan att dervid förlora sin egen? När har ett folk gått absolutismens ärender, utan att smida egna fjettrar? När har ett onaturligt förbund af inbördes fientliga tendenser kastat sig öfver ett främmande byte, utan att efter segern sönderslita hvarandra? När har en så oredig tvistefråga, som den nuvarande »schlesvig-holsteinska», borttrasslat ett folks sunda förstånd, utan att tillika göra det blindt för vida närmare hotande faror?
23 Och derföre säga vi: arma Tyskland! – armt derför att det är blindt, och blindt derför att det är orättvist. Det har sått blåst: det skall skörda storm. Det har sått draktänder i jorden: derur skola uppvexa beväpnade män med glafvarna vända mot såningsmännens bröst. Hvilken framtid af förnedring och fasor måste ej gro ur Slesvigs blodiga mark!
24 Sådant är en naturnödvändighet. Men bakom denna döljer sig samma osynliga, öfvermäktiga hand, som folken så ofta förgäta, innan den slår dem med skräck. Nationerna, sade vi, äga ingen erkänd domstol öfver sig. Det kommer blott deraf att de ej blifva den varse. Denna dom – denna Nemesis Divina – är det största faktum i verldshistorien. Den lånar blott stundom fröjdens förebud. Den förkläder sig stundom i segerns mask. Men var viss att den kommer, när måttet är fullt.
25 Och måttet blir fullt.
26 Arma Tyskland!
27 Undecumque.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Nemesis Divina.
1 Tyskland jublar, städerna illuminera, festmusiken klingar, talarne prisa arméns tapperhet och nationens ära. Dyppel har fallit, Fredericia har kapitulerat, Jutland brandskattas, och Bältens vågor färgas röda af Danmarks hjertblod. Europa kondolerar höfligt och kallt; England sitter i tofflor och nattrock vid stenkolsbrasan, Frankrike har annat att tänka uppå, Sverige och Norige – ack, hvem tänker nu på Sverige och Norige, om ej för att minnas, huru
»Vid sitt middagsbord, det rika,
Han talte så och drog en suck tillika
Och skar en bit af steken än och åt!»
3 Men borta vid Sundets böljor, på de gröna, täcka, fridsama öarna och i det godmodiga, vänliga Köpenhamn, der är nu bitter nöd, der gråta de fallnes enkor och barn, der står ett ädelt och intelligent folk i sorgdrägt omkring ett förblödande fädernesland och frågar hvarandra, om det tusenåriga Danmark nu skall gå in i högen och vänta med Holger-Danske på domedag. Vet någon hvad det vill säga, att stå, som danskarne nu, vid sitt fäderneslands graf? Jo – några veta det; Finlandoriginal: Finlands mins det också, och Sverige borde ej heller ha glömt det, fastän femtio, fastän hundrafemtio vintrar ha snögat sen dess.
4 Arma Danmark! Lyckliga Tyskland! Nej – så är det icke. Lyckliga Danmark! Arma Tyskland! Det finns tårar, som äro bättre än gapskratt af fröjd, och den, som har ett hjerta för det högsta i lifvet, skall ej byta Danmarks sorg emot Tysklands jubel. Bättre, långt bättre är att, – aktad och beundrad af de redlige på jorden, med krossad, men ännu alltid högsint barm, med bruten, dock ännu alltid trofast arm, – kämpa stort mot en stor olycka, än att, mättad vid våldets frossande taffel, brösta sig öfver segrar utan ära och jubla förmätet öfver strömmar af blod! Tusen gånger hellre stupa med svärd i hand, under kampen för allt hvad en menniska äger dyrt och heligt på jorden, än att stå, dömd af historien, uti förtryckarnes led, eller – om man är åskådare, – dåsig och sjelfvisk dö af fetma på sin mjuka divan!
5 Arma Tyskland! Du har dock kämpat i verlden mången ärlig strid, och hvem ville icke gerna unna dig än vidare en stor och aktad plats uti folkens tideböcker! Men det jubel, som nu går från mun till mun öfver alla dina landamären, det är ett hemskt jubel, det bådar ofärd, det ringer till doms! Ty det är jublet öfver ett nesligt våld, för hvilket du allena är blindt, och det manar historiens dolda makter emot dig. Eller kan någon visa en stor oförrätt, som aldrig har burit vedergällningens frukt, – ett upprörande våld, som aldrig fallit tillbaka på våldsverkarens hufvud? De tro, dessa klyftiga ministrar, att den störste landröfvaren är den störste statsmannen. De tro, dessa korporaler af högre och lägre grad, att Gud är alltid på dens sida, som har de mesta kanonerna. Men de missräkna sig. Desse herrar af fait accompli tro att verkan är allt och orsaken, den rättsliga grunden, intet. Men derigenom reta de slumpen emot sig, och slumpen är blott ett namn, bakom hvilket döljer sig händelsernas bindande tråd. Det är råttan, som gnagar sönder segervinnarnes bågsträngar; det är mordengeln, som dödar Sanheribs här; det är Roms triumvirer, som sönderslita hvarandra öfver det blödande Egypten.
6 Tror någon ännu, att Tysklands jubel blir af lång varaktighet, så må han endast undersöka den skylt, som föres i kriget mot Danmark. På angriparnes fanor står broderadt i guld: nationaliteternas rätt. Hvilka äro då de makter, som här föra krig för nationaliteternas rätt?
7 Österrike! Hvad är Österrike? En myrstack af tio eller tjugu olika folk, som kejserliga giftermål och Metternichska traktater fört under samma spira, utan att någonsin kunna smälta dem samman. Är det nationaliteternas rätt, som Österrike försvarar i Ungern, Italien, Galicien, Kroatien? När har någonsin Danmark behandlat Slesvigs tyskar så, som Österrike behandlat dessa folk?
8 Preussen! Hvad är Preussen? En militärstat, uppförd af bajonettspetsar, som med sina skicklige fältherrar och sluge diplomater ätit omkring sig vid Rhen, Weichseln och Östersjön, intilldess att det uppnått en stormakts värdighet på grannars bekostnad. Nästan hvarje flik af det gamla Brandenburgs till kungaskrud förvandlade kurfurstemantel har på detta sätt blifvit fången med våld och svek. Sjelfva det preussiska namnet är ett främmande byte. Och detta Preussen, hur förstod det icke i westfaliska freden att skörda der andra sått! Hur följde det icke som en schakal efter Carl XII:s mäktigare fiender, för att rycka åt sig ett stycke ur det svenska väldets halfdöda kropp! Dess »Fredrik den ende» tog Schlesien på ett sätt, som man i dagliga lifvet brukar kalla stöld. Han och ingen annan var den verklige anstiftaren af Polens delning, och det var icke af brist hos honom på god vilja, som Sverige undgick samma öde 1765 och 1769, tilldess att Gustaf III gjorde ett streck i hans räkning. Hans efterträdare fortsatte systemet. 1805 höllo de till godo smulorna från Napoleons bord, råkade sedan i delo med gifvaren och firade slutligen 1815 Tysklands befrielse med att – utom Pommern och andra godbitar – anamma halfva konungariket Sachsen. Efter femtio års fasta, hvarunder de små furstendömena Hohenzollern endast retat aptiten, känner nu denna matfriska stat sin mage behöfva »Slesvig-Holstein».konsekvensändrat/normaliserat Alltså – Preussen lebe hoch!
9 Men hvad har då Preussen gjort för nationaliteternas rätt? Sedan 50 år har det träget och troget hindrat den tyska nationen att lyfta sig ur sitt politiska elände, såvida ej Tyskland vore hugadt att »uppgå» i Preussen. Sedan 50 år har denna stat systematiskt undergräft det polska folkelementet i Posen och koloniserat landet med tyskar. Det är utan tvifvel en ofantligt stor ära och lycka »germanisirt zu werden», och i högsta grad otacksamt af de nationer, hvilka – i likhet med Slesvigs danskar – icke begripa det; men att detta skulle bevisa en talan för nationaliteternas rätt, det har knappt någon ännu varit nog inventiös att påhitta.
10 Dock – Tyskland jublar, och dess liberale hurra med full hals för segern vid Dyppel. Det måste då vara någon synnerlig tjenst, som Preussen dermed bevisat folkens frihet?
11 Förundransvärdt! Man har eljest påstått – och ingen har påstått det ifrigare än det liberala Tyskland sjelf – att lika frikostigt på löften, som Preussen var 1813, när det räddades af en folkresning, lika omsorgsfullt har det sedan beflitat sig om att förhala, kringgå och slutligen öppet förhåna det konstitutionela systemet. Ja, det är icke många månader sedan dessa samme liberale icke funno nog starka ord för deras afsky emot herr von Bismarck och hans älskvärda junkerparti. Det måtte då vara mot en absolutism, ännu barockare, ännu mera junkerlig än hans egen, som herr von Bismarck Schönhausen rycker i fält?
12 Besynnerligt! Man påstår likväl, att Danmark för närvarande skall vara en af de friaste stater uti Europa och en af de få, der den konstitutionela monarkin har blifvit en fullt erkänd sanning. Kanske borde man då kunna förutsätta, att ingen rättmätig önskan, intet befogadt uttryck af folkviljan kan lemnas i någon aforiginal: at monarkins delar utan afseende. Men det danska förtrycket är ett axiom i Tyskland, och
original: och derföre – lefve Dyppel!
13 Hvad särskildt herr von Bismarck angår, har han i en svag stund bekännt för Englands ambassadör i Berlin, att den egentliga stötestenen är Danmarks fria författning samt att dess undanrödjande vore den säkraste vägen till fred. Det är således derföre nu de liberale i Tyskland jubla. Herr von Bismarck har räddat Slesvig. Herr von Bismarck lebe hoch!
14 Det är sannt: det liberala Tyskland skulle hellre ha sett, att Slesvig blifvit »räddadt» och Danmark plundradt af dessa tyska småstater, hvilka, under det att de ej kunna sköta och försvara sig sjelfva, hafva en undransvärd lust att uppsluka andra. Stormakterna voro af annan tanke. De hafva åtagit sig krigets besvär för att hålla Tyskland i tukt. Och Tyskland går deras ärender, Tyskland jubilerar från Kiel till Triest!
15 Det finns ingenting erbarmligare, oredigare och inkonseqventare än denna »schlesvig-holsteinska» fråga, sådan den nu pladdras i Tyskland från mun till mun. Ena gången är det legitimiteten, som skall försvaras i den stackars Augustenburgarens person, denne riddare af den sorgliga skepnaden; – andra gången är det »Schleswig-Holsteins» förtrampade rättigheter; – tredje gången den tyska nationaliteten; – fjerde gången Tysklands ära; – femte gången Tysklands gränser och maktställning, enkannerligen som sjömakt; – sjette gången Preussens vapenrykte; – sjunde gången ... men ho kan utgrunda, hvilka dimdunkliga och öfversvinneliga föreställningar, som ännu skola utkläckas i denna Pandoras ask? Likaså orediga äro meningarna om hvad man nu bör göra med det eröfrade Slesvig. Endast det är för herr von Bismarck och konsorter fullkomligt klart, att man bör tillskansa sig en så stor andel af rofvet, som möjligt.
16 Man kan förstå, att ett folk brusar upp i ögonblickets passioner; man kan fatta huru nationerna ofta fullfölja sjelfviska intressen, ty sjelfviskheten är en naturinstinkt, som håller dem uppe, och deri öfvergå folken vanligen den enskilda menniskan, emedan de icke äga någon erkänd lagbok och domstol öfver sig, hvilken på dem skulle bestraffa stöld, rån och mord. Men hvad man, till mensklighetens heder, icke gerna vill fatta, är huru dessa folk, sedan ögonblickets hetta är öfver, sedan de med kall öfverläggning utgjutit strömmar af blod, nedskjutit städer, plundrat grafvar och brandskattat främmande provinser, – för hvad? för något, som de sjelfva icke begripa; – huru de, säga vi, efter allt detta ännu ha hjerta att jubla deröfver!
17 Danmark allena vet hvad det vill och vet hvad det gör. Deri ligger dess styrka. Europas aktning och deltagande följa detta lilla, i all dess godsinthet så hjeltemodiga folk med dess rättfärdiga sak. Lyckliga Danmark! Öfvergifvet, såsom det står i yttre måtto under dess hårda pröfning, äger det ännu en bundsförvandt, för hvilken härar och kanoner falla till stoft, och han skall icke uteblifva.
18 Har någon bemärkt den hand ur det fördolda, som allaredan skrifvit sitt Mene Tekel Upharsin på murarna af Tysklands konungaborgar? Det är en ganska kort och enkel historia.
19 Den 15 November 1863, midti en afgörande vändpunkt för Danmarks lif och lycka, kallades den folkkäre kung Fredrik VII hastigt hädan utaf en sjukdom, som mycket sällan dödar, nemligen ansigtsros. Hans stoft hade ännu icke kallnat, innan jublet och agitationen begynte i »Schleswig-Holstein» och Tyskland, utan försyn för Danmarks bittra sorg. I spetsen för denna rörelse ställde sig den annars milde, redbare och i sitt land likaså älskade konung Max af Bayern. Hvad hände? Fyra månader hade ännu icke förgått, innan Bayern, och med Bayern Tyskland, stod gråtande vid konung Max’ bår. Hans sista handling var hertigens af Augustenburg erkännande såsom hertig af »Schleswig-Holstein», och dagen derpå blef han hastigt och oförmodadt hädankallad af samma sällsynta sjukdom, som kung Fredrik VII.
20 Naturligtvis skall man säga, att detta var ren slump. Ja, hvarför icke? Allt, hvari man ej kan upptäcka ett samband emellan händelserna, det blir för menniskors ögon en slump. En konung är dödlig som alla andra, och af någon sjukdom skall han dö. Ingenting är naturligare. Det skulle ej heller falla oss in att fästa en särskild uppmärksamhet vid denna tilldragelse, derest icke andra tecken skulle samtidigt låta ana deri en vink af Belzasars hemlighetsfulla hand, hvilken sällan slår, innan han varnat förut.
21 Tyskland kan le åt denna varning, om det så finner för godt. Det kan fortfara att, tjugu mot en, ställa sin fot på det lilla Danmarks blödande nacke och kalla detta en seger, kalla detta en lycka, en ära. Men det kan icke le åt följderna derutaf.
22 Ty att förutsäga dessa följder, dertill behöfs hvarken järtecken eller spådomskonst, dertill behöfs blott ett ögonkast uti häfdernas bok. När – vi upprepa det – har någonsin ett folk förtrampat ett annat, utan att våld och svek förr eller senare fallit tillbaka på angriparens hufvud? När har ett folk dödat ett annat folks frihet, utan att dervid förlora sin egen? När har ett folk gått absolutismens ärender, utan att smida egna fjettrar? När har ett onaturligt förbund af inbördes fientliga tendenser kastat sig öfver ett främmande byte, utan att efter segern sönderslita hvarandra? När har en så oredig tvistefråga, som den nuvarande »schlesvig-holsteinska», borttrasslat ett folks sunda förstånd, utan att tillika göra det blindt för vida närmare hotande faror?
23 Och derföre säga vi: arma Tyskland! – armt derför att det är blindt, och blindt derför att det är orättvist. Det har sått blåst: det skall skörda storm. Det har sått draktänder i jorden: derur skola uppvexa beväpnade män med glafvarna vända mot såningsmännens bröst. Hvilken framtid af förnedring och fasor måste ej gro ur Slesvigs blodiga mark!
24 Sådant är en naturnödvändighet. Men bakom denna döljer sig samma osynliga, öfvermäktiga hand, som folken så ofta förgäta, innan den slår dem med skräck. Nationerna, sade vi, äga ingen erkänd domstol öfver sig. Det kommer blott deraf att de ej blifva den varse. Denna dom – denna Nemesis Divina – är det största faktum i verldshistorien. Den lånar blott stundom fröjdens förebud. Den förkläder sig stundom i segerns mask. Men var viss att den kommer, när måttet är fullt.
25 Och måttet blir fullt.
26 Arma Tyskland!
27 Undecumque.