Notisen/artikeln ingår i HT 30/11 1842:|94 1|

Literatur.

1 Tal vid Kejs. Alex. Universitetets Sorgefest öfver Verkelige Geheime-Rådet m. m. Grefve R. H. Rehbinder, af J. G. Linsén, 20 sidd.sidor 8:o. såsom tolk af Alexanders Universitetets smärta vid förlusten af en man, som ej mindre för detsamma än för hela det Finska fosterlandet verkat mycket godt – och af båda äras med ett oförgätligt tacksamt minne, föredrog Professoren Linsén den 14 Oktober 1841 förenämnda tal, hvilket i tryck meddelats endast Universitets medlemmar och ett inskränktare antal utom detsamma. Ämnet är värdigt att firas med minnets eterneller, att prydas af med|94 2|borgareförtjenstens eklöfskrans. Ty om Grefve Rehbinder kan man icke tala, utan att tala om fosterlandet, och man kan icke älska detta, utan att med kärlek vårda den hängångne patriotens minne. Hvilket ämne för vältaligheten, en sådan man!

2 Talaren utkastar en bild af den för Finland minnesdigra tid, vid hvilken Grefve Rehbinders statsmannaverksamhet tog sin början, – det Ryska väldets morgon i Finland, – berör de historiska omvexlingar, under hvilka den hängångne med frimodig trohet fortfarande stod i den Kejserliga nådens solljus, tecknar hans verksamhet i Monarkens tjenst och för landets väl, samt finner jemförelsen med 17 århundradets Pehr Brahe ligga nära. Sedernas förbättring i landet, dödsstraffets afskaffande, stiftelsen af Wiborgs Hof-Rätt, folkundervisningen, jubelfesterna, handelsconventionen med Sverige, fyra städers nygrundade eller utvidgade privilegier m. m. hvilket allt Grefve Rehbinder förtjenstfullt befordrat, omnämnes, hvarefter talaren tecknar den bortgångnes förtjenster om Universitetet samt egenskaper såsom enskild man.

3 – Några ord om Pietismen, af Lars Stenbäck. Den riktning, hvilken den moderna philosophiska spekulationen i sednaste tider antagit i Strauss's system – ett system, som med en egen ärlighet öppet framträdt till kamp emot det bibliska och historiska i Christendomen – har till nytt lif framkallat ett äldre, äfven hos oss ej okändt, phenomen, benämndt med många namn, men vanligast med det af pietism. Då detta phenomen, redan derföre, att det så nära berör de i alla tider högsta och ädlaste lifspunkter inom menniskoandens område, är af vigt och intresse, bör det vara angeläget, att framställa detsamma i dess rätta dager inför samtidens blick. Huru delade än meningarna må vara om pietismens halt och betydelse, bör dock hvarje med oväld, sanningskärlek och moderation affattad stridskrift för eller emot densamma med aktning emottagas. Under den meningarnes sönderslitande strid, för hvilken vår tid är ett rof, är det en tröst, att det sannas slutliga seger i tiden ändock är viss, ehvar det må döljas. Men aktning och ära förtjenar hvar och en, som med lugn sans drager i härnad för hvad han i tid och evighet anser för sant och rätt.

4 Förenämnda lilla skrift af 31 sidor är riktad emot ett yttrande af den celebre Doktor Reuterdahl i »Theologisk Qvartalskrift» för detta år, hvilket yttrande i utdrag meddelas D:r R. uppställer en paralell af förhållandet mellan den fordna rationalismen och supernaturalismen, samt mellan den nu hyllade spekulativa theologien och pietismen. »Pietismen – det är D:r R:s mening – fasthåller den bibliska läran i våra symboliska böcker, men är för mycket ärlig, för mycket inskränkt och skrupulös ej mindre i afseende på sak än på ord. Den har en gammal och helig sak att förfäkta, men den förfäktar den illa, derigenom att den isolerar sig från tiden, icke har ett svar på dess frågor, icke är tidsenlig. Och derigenom att den för mycket drager sig tillbaka från tiden och verlden, draga sig äfven tiden och verlden tillbaka från den; och det är icke godt att svalget dem emellan ökas. Pietismen är för sträng i ord och besinnar icke, att saken ofta kan räddas genom en liten eftergifvenhet i ord, som dock endast äro tecken.»

5 Förf. anmärker först, att pietismen från dess början är en lifsyttring i kyrkan, ett återupplifvande af den Lutherska läran, men icke nöjer sig med blotta läran, utan fordrar, att den skall upplefvas och göras. »Denna lära säger Förf., bestrider och förkastar vår tid. Den spekulativa theologien har bibehållit kyrkans termer, men fästat vid dem nya och främmande begrepp, samt har bekämpat Christendomen på samma gång som pietismen. Hufvudfrågan mellan pietismen och dess motståndare, säger Förf., är således: skall Lutherska läran i vår kyrka äga bestånd och skall den blott utvärtes bekännas eller såsom lefvande utöfvas? Ty pietismen arbetar icke för någon viss »pietism»,konsekvensändrat/normaliserat utan för den Lutherska kyrkans rena lära. Derföre hafva de orthodoxa af tidens theologer vändt sig med sina inkast mot pietismen till det praktiska gebitet och dess söndring från verlden. Förf. söker derefter bevisa, att denna söndring är oundviklig och i alla tider densamma, men att vetenskap, konst och samhällslif icke derföre af pietismen förkastas, samt att denna läras bekännare icke stå efter andra i dessa afseenden.