Leopoldiner-Bref 27

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 4/12 1852:|97 1|

Leopoldiner-Bref 27.

H:fors 2 Dec. 1852.

1 I dag för ett år sedan hade politiken mycket att göra; historien utsträckte sin hand ur dunklet af efterverlden och ristade denna dag i sin evärdeliga marmortafla. Inför hennes väldiga dom falla dagens bländverk till stoft, hatet kröker sig för hennes fötter som en orm i vanmakt, och smickrets honungstunga förstumas för evigt. Blott den oblidkeliga rättvisan tynger hennes vågskål mot jorden.

2 Vintern kom i år som en pojke klädd uti farfars rock. Den lille betedde sig så, som vore han redan en vuxen man. Han islade sjöarna, han snöade vägarna, han smällde i väggarna med fem och tjugu graders köld. Men snart röjde sig piltens vankelmod. Han sadlade om och plaskade som ett ostyrigt barn i vattputtarne; derefter syntes han åter fatta kurage och åkte skridsko på frusna flödvatten, men blott|97 2| för att genast åter slaska samt visa sig inhöljd i snufva och florshufva. Tidningarna, som vanligen skrifva sina väderleksnotiser dagen innan de synas i tryck, ha dervid fått kämpa med spåmäns vanliga missöden. Man skrifver t. ex. om fredagen: vintern är mycket sträng och påtagligen mycket stadig. Lördagen, när denna historiska sanning går ut att göra sin rund i verlden, kommer ett hällande regn och fem graders värme. Eller skrifver man om tisdagen: beklagligen lida vi stor brist på snö. Och hvad händer? Om onsdag, när denna beklagliga nyhet går att taga sin plats bland samtidens fenomener, har ett yrväder inträffat två timmar förut, och man vadar i snö under armarna.

3 För sjöfarten ha dessa vinterns pojkstreck haft sin ledsama sida, så mycket mer, som November, mot vanan, täflat med Oktober i vilda stormar. När skyn bådar storm, bruka Österbottens fiskare säga om honom, att han är »så börrog» – d. v. s. så borstig. Och vare det sagdt om November i år, att han varit ganska »börrog». Hela flottor har han fördränkt, och lycklig den, som, en annan Robinson, bergat sitt blotta lif på en obebodd klippa. Handeln, som annars föraktar poesin, har nödgas debitera en hel mängd kalkyler, under rubriken luftslott, på svikna förhoppningars konto. Mjölet från Petersburg, sidentygerna från Lübeck, saltet från Spanien ha nödgats göra halt för en slagbom obevekligare än alla verldens tullvaktmästare: isen. Boklådornas hundrade kalendrar för 1853 komma troligen att som antiqviteter figurera på 1854 års marknad. Öfverallt frambringar isen i handelsbalansen en konfusion, hvilken allt Hr Bromanders italienska bokhålleri ej skall förmå utreda.

4 Jag hoppas kyrkan ej misstycker, att jag nämner den efter den verldsliga handeln. Tidningarna ha nämnt, att Nikolaikyrkan i Helsingfors förliden söndag öppnades för reguliera gudstjenster. Församlingens kyrkoherde predikade; dess nye organist, Hr Lagi, beherrskade med säker hand den mäktiga orgeln. En skymning rådde i det höga templet, men det kom sig deraf att dagen var grå. För öfrigt är kyrkan icke så ogynnsam för ljudets fortplantning, som mången befarat. När icke dörrarnas ständiga hamrande borttog ljudet, kunde man längst borta i korsen uppfatta hvarje ton från orgeln, hvarje ord från altaret. – Tal och predikningar, hållna den 15 sistl. Febr. vid kyrkans invigning, äro på svenska och finska af trycket utkomna.

5 Universitetets nya statuter äro utan tvifvel en af de vigtigaste tilldragelser i landet, icke blott för denna månad, utan för hela året och samtiden. Tidningarna ha resumerat deras innehåll, som äfven fullständigt är utkommet af trycket och öfverallt, der det finnes att tillgå, har stark afsättning. Då höstterminen redan lider till slut och de nya statuterna gälla från den 1 Januari, ser man redan flera förberedande åtgärder vidtagas. Samtliga studentafdelningar – fordom s. k. nationer – komma att som sådana försvinna och fördelas på de numera fem fakulteterna. Det är bekant, att flera af dem, såsom den österbottniska, exsisterat sedan universitetets begynnelse år 1640 och, slägte efter slägte, inskrifvit sina namn i en matrikel, som ännu finnes qvar, försedd med icke ovigtiga biografiska anteckningar. Väl kan man säga, att provinserna, under en nyare tids bildning, alltmera sammanflutit med det gemensamma fäderneslandet. Men det nationela och moraliska samband, som genom så uråldrig häfd ägt rum mellan en afdelnings medlemar – hvilka, under inspektors och kurators tillsyn, jemväl haft en viss domsrätt öfver felande kamrater – skall alltid hafva ett historiskt intresse, äfven sedan denna institution lemnat rum för vetenskapliga fakulteter, sådana som exsistera vid de engelska, franska och tyska universiteterna. Afdelningarne ha vidare haft hvar sin kassa, bildad dels genom medlemarnes frivilliga afgifter, hvilka från deras fordna belopp, en plåt i terminen (och kanske mindre), efterhand vuxit till 2 rub. 50 kop. silfver i terminen, dock att de fattigaste varit derifrån fritagne, – dels genom en extra taxering, som, i förhållande till en students förmögenhet, blifvit honom pålagd af kamraterne vid hans inskrifning eller afgång ur afdelningen och hvars belopp varierat från 1 ända till 100 rubel silfver. Den behållning, som härigenom uppstått sedan afdelningens utgifter blifvit betäckta (flera afd:r inräkna häri äfven en årlig gemensam fest), har användts dels att, som stående fond, genom små lån understöda behöfvande kamrater, dels att bekosta premier för literära uppsatser samt öfriga afgifter af den natur, att de ej kunnat påföras den årliga utgiften. Bruket att ihågkomma inspektor och kurator med honorarier i penningar har på sednare tider upphört eller lemnat rum för andra bevis uppå erkänsla. Emellertid torde den sammanräknade och nu disponibla behållningen i alla sex afdelningarnes kassor utgöra vidpass 4 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver.

6 Vidare äger hvarje afdelning ett bibliothek, som hos några är ganska rikt och hvilka sex sammanlagda väl likaledes torde uppgå till 4 000konsekvensändrat/normaliserat volymer eller derutöfver. Hit höra jemväl afdelningarnas enskilda arkiver, hvilka icke sakna intresse, samt porträtter i olja af deras ryktbaraste medlemmar (österbottniska afd:n ensam äger 7 sådana oljemålningar, hvaribland Franzén, målad af Westin.). Slutligen disponerar hvarje afdelning en icke obetydlig lösegendom af möbler, pianoforten och andra effekter, hvarföre man utan öfverdrift torde kunna beräkna afdelningarnas sammanlagda egendom i penningar och penningars värde till 12 à 15 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Öfver dispositionen af denna betydliga egendom hafva nu samtliga afdelningars komiterade samrådt. Deras beslut härutinnan, som af konsistorium kommer att granskas och stadfästas, skall utan tvifvel snart blifva bekant, helst det intresserar de många hundrade af afdelningarnes fordna medlemmar, hvilka på sin tid bidragit till denna egendom och nu äro spridda kring alla Finlands delar.

7 Österbottniska afdelningen firade för sista gången sin vanliga årsfest på Porthans födelsedag den 9 November. Vid detta tillfälle skildrade Hr C. G. Borg Professor M. A. Castréns lefnad och minnesvärda verksamhet; Mag. O. Toppelius gaf en öfverblick af Danmarks literatur och konst i nyaste tid. Wiborgska afdelningen firade likaledes den 27 Nov. en afskedsfest, dervid universitetets rektor, tillika denna afdelnings inspektor, i varma och värdiga ord lade ungdomen på hjertat de pligter, hvilka alltid och under alla förhållanden betinga studentens framsteg i det ädla, sanna och sköna. Nyländska afdelningen hade en fest den 30 Nov.

8 Akademiska Läseföreningen fortfar i sin anspråkslösa verksamhet. Vid dess årssammanträde i måndags upplästes räkenskaperna, och årets bestämda pris för en skriftlig uppsats tillerkändes Stud. A. Ahlqvist för hans föredrag d. 22 Okt: »Några drag ur den finska literaturens historia». Till ordförande i För:s komité återvaldes Professor Arppe och till ledamöter deri: Theol. Kandid. Elmgrèn samt Doktorerne Kellgren, Ingelius och Tigerstedt. Till revisorer utsågos Dr Kellgren och Mag. A. Schauman.

9 Tryckpressarna likna barnahjertat: ju mera det lider till julen, dess fortare klappa de. Se här några arbeten som utkomma till julen från Finska Literatursällskapets tryckeri: »Tvenne predikningar» af L. Stenbäck (säljas till förmån för de brandskadade i Vasa); »Lasten hyöty ja huvitus I»; »Guvernanten Celias minnen», roman af förf. till Granriskojan; »Theaterkalender», med porträtter af Hr Stjernström och hans sujetter; »Sagan om Jakob och jättarne», illustrerad; »Sagor af Z. Topelius», fjerde samlingen, med 4 plancher. Andra snart väntade arbeten: Latinsk upplaga till pröfning af läkemedlen i finska farmakopén och »lärobok i geografi för skolor och gymnasier». Under tryck äro: Lärobok i kyrkorätten af Prof. F. L. Schauman, Latinska läseöfningar af C. R. Forsman samt sednare delen af F. Lit. Sällsk:s svensk-finska lexikon. – Från Gröndahlska tryckeriet väntas före jul: Finska Vet:s Soc:s handlingar, tredje tomens andra fascikel, jemte minnestal öfver J. J. Nervander af Lektor Borenius,|97 3| öfver J. G. Linsén af Prof. Gyldén samt öfver N. A. af Ursin af Statsrådet von Haartman. Likaledes utkommer på Vet:s Soc:s bekostnad: Sveriges rikes stadslag af år 1442, öfversatt på finska af Ljungo Thomæ samt utgifven af W. G. Lagus. Samling af kejserliga förordningar m. m. från åren 1845–51 väntas från samma tryckeri. Af det voluminösa arbetet »Finland framställdt i teckningar» föranstaltas nu, på Hr H. C. Friis' förlag, en tysk och en fransk bearbetning och torde första häftet blifva synligt i början af nästa år. – Från Frenckellska tryckeriet utkomma, bland annat, till julen: Predikningar af J. Wegelius † 1764, öfvers. från finskan, samt »Lemminkäinen, en sångcykel ur Kalevala», öfvs. af C. G. Borg.

10 Offentligen hafva de sköna konsterna under månaden uppträdt blott en gång, på Hr A. Tawaststjernas konsert. Enskilda försök att införa desamma såsom ett lifvande och förädlande element i umgängeslifvet bero hufvudsakligen på det intresse de der förmå tillvinna sig. Likasom vetenskapen i vår tid nedstiger från sin sublima höjd och sin latinska helgedagsskrud, för att gå ut och »lära allt folk»; så skall äfven konsten nedstiga från sin höga piedestal och utgå till alla kretsar af lifvet, för att öfverallt utbreda kärleken till det sköna, som är så nära beslägtad med kärleken till det sanna och goda. Men dertill fordras, att konsten skall värderas såsom något mer, än blott en förströelse, ett angenämt sätt att fördrifva en ledig stund. Dertill fordras ännu det meddelande sinsemellan, det fria utbyte af idéer och intryck, som gifva umgängeslifvet en så stor fördel framför theatern eller konsertsalen, der publiken merändels sitter stum, passiv och fastrotad uppå sin plats. Umgängeslifvet är derföre konstens rätta propaganda, dess verksamaste utbredningsmedel, likasom tryckpressen är vetenskapens. Försök kunna misslyckas, sättet kan förfelas, oerfarenheten kan debiteras för lärpenningar, men saken är icke derföre mindre riktig, behofvet af friska elementer i umgänget icke derföre mindre verkligt och mindre stort.

11 Ett stycke utom konsternas område ha Afrikas Kabyler nomadiserat i nordens öknar af is. De voro hoppfulle unge män, om hvilka måste erkännas, att de gjorde sina kullerbyttor excellent. Saharas söner hade här det nöjet att göra bekantskap med tjugu graders köld och gingo dervid mindre bepelsade än nordboerne sjelfva. För öfrigt voro de fleste bland dem naturens okonstlade barn, som lätt funno sig i alla förhållanden, blefvo de bästa vänner med alla och togo seden der de kommo. Blott två af dem vidhöllo Koranens stränga förbud mot glaset. De öfrige trodde med skäl, att Muhamed icke skrifvit sina reglor i tjugu graders köld.

12 En storhet af eget slag har dessa dagar förvånat de nyfikne. Det är jätten Jakob Rava, son till en bonde i Salo by af Mouhijärvi socken och 32 år gammal. Lik ett mastträd i sin hembygds moar, har han vuxit till en längd af 7 fot och 5 tum; den ryktbare Daniel Cajanus från Paldamo, död 1749 var 8 fot och 4 tum lång. Ravas händer äro 6 tum breda, hans fötter 18 tum långa; hans galoscher se vidunderliga ut. Långe män gå raka under hans utsträckta armar. Han är bredaxlad och groflemmad, kan lyfta en lefvande häst och går klädd i en lång svart rock, som ger honom ett än längre utseende. Han ser blek och sjuklig ut, är för öfrigt en flegmatisk finsk natur, som med orubbelig köld möter de nyfiknas blickar och alldeles icke gör väsen af sin person, utan tvärtom blir förlägen, när man ber honom visa prof på sin styrka. Han är måttlig i mat och dryck. Han skall hafva goda naturgåfvor och ett fromt sinnelag. Hans stolthet sträcker sig icke längre, än att vara »den längste karl i sin socken». Hans fader är af medellängd, hans mor är liten till vexten. Den längste af hans fyra bröder är 6 fot; hans två systrar icke längre än andra qvinnor. Hans kropp är ännu stadd i utveckling, han har nästan ingen skäggvext; under 9 månader har han blott tre gånger afrakat fjunet på sin haka; det säges att han fortfar att vexa och på sista året tilltagit 1½ tum i längd. – Hur det är, så kan man icke utan en viss medömkan betrakta denne man, som, säkert utan egen drift, blifvit ett föremål för spekulationsandan. Det ligger någonting vidrigt uti att begapa en menniska såsom ett vildt djur, – rudis indigestaque moles – och sjelf är Rava icke annat än en fånge, dömd att, lik österlandets gudar, skådas blott af de invigde. Han har under nära ett års tid, jemte sin ledsagare, en f. d. köpman från Tammerfors, genomrest en del af Ryssland ända till Nishnej Novgorod och förtjent mycket pengar; men i sistnämnde stad blef han bestulen på hela sin förtjenst derintills. Nu beger han sig åter, trött vid sitt rykte, tillbaka till Mouhijärvi, för att der köpa sig ett hemman för sitt samlade kapital, och det är utan tvifvel det bästa han kan göra.

13 Mera efter julen.

14 Au revoir.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil