2. Om Insjövågen

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 18/1 1854:|5 3|

Bref från Betty.

(2. Om »Insjövågen».konsekvensändrat/normaliserat)

1 Bästa Gabriel! Postbudet, som förde till staden mitt förra bref, hämtade med sig ett bref från dig. Du talar deri om julen i Helsingfors, om krig och förlofningar, om baler och literatur. Tack, min kusin; det blir allt ämnen för litet aftonsqvaller här på landet vid thébordet och vinterbrasan.

2 En sak gör mig bryderi. Du skrifver att »Insjövågen» varit ett allmänt samtalsämne i Helsingfors och att den blifvit allmänt ogillad, isynnerhet af fruntimmer. Du skickar mig en utklippt spalt ur Morgonbladet, hvari står att läsa ett omdöme så strängt, att dess make icke varit läst sedan »Murgrönans» tid, och kallar det i sin stränghet rättvisare än det emot »Murgrönan».konsekvensändrat/normaliserat I parenthes, min herre, vi bo icke i Van Diemens land; vi hålla alla finska tidningar – ty pappa får ej sömn om qvällarna utan att anlita vår charmanta periodiska press.

3 Nu begär du att veta min tanke om den lilla boken – »min tanke som fruntimmer»,konsekvensändrat/normaliserat säger du. Och du tillägger snärjande: »den som tiger samtycker.» Jaså, min herre? Men om jag tiger ändå? »Då tror man att du är en bland författarinnorna.» Advokat!.. Men om jag tiger ändå? ... ja då ...

4 Jag är och jag blir aldrig en författarinna, min herre, men om jag vore det eller blefve det, skulle jag säga till dig: Georges Sand och Fredrika Bremer och Harriet Beecher Stowe ha verkat mera för menskligheten, än hundrade bland er, mina herrar, som tron att hela vår verld rymmes i en stickstrumpa och hela vår smak i ett skedblad vattsoppa.

5 Men vill du veta en bortgömd landtflickas tanke om fruntimmers och för resten om allt författareskap, så vill jag säga dig, att jag tror flera törnen än rosor vexa i dessa trakter af lifvet. Om hvar och en som så häftigt åtrår att kläda sina tankar i den förföriska trycksvärtan – isynnerhet de ömma poetiska svärmare, som finna sina dikter så vackra, emedan de se dem med sina ögon – om de kunde höra alla hårda omdömen, allt gyckel, alla speord, som möta en i verlden utkastad dikt, när den läses med främmande ögon – tro mig, de skulle längre betänka sig, innan de kastade blommor i den vilda forsen; de skulle noga väga förut, om deras blommor äga form och skönhet att hålla sig uppe på vågen och sedan plockas vid stranden af någon vänlig hand. Ty alltför många förgås i den första hvirfveln.

6 Men ... jag skulle ju skrifva om »Insjövågen».konsekvensändrat/normaliserat

7 Säg mig, Gabriel, hvad är poesi? Jag vet det ej sjelf, och likväl förekommer det mig ibland som jag visste det utan all lärdom. Jag tycker mig se ett skönt landskap, stundom bergigt, storartadt och vildt, stundom mildt, ljusgrönt och leende. Det är verkligheten, och den är både stor, rik och skön. Men då händer att en solstråle spelar deröfver, sänd af en sjunkande sol ... och i samma stund blir det sköna än skönare, det stora än större, det rika än rikare. Bergen bli högre, sjöarna blåare, grönskan grönare, allt strålar, allt klarnar i Guds tillbedjan. Och hvad är det som så förvandlat allt i en blink? Det är blott en liten, flyktig och försvinnande solstråle – men denna stråle är poesin.

8 Säg mig, Gabriel, huru skall qvinnan dikta? Jag vet det ej, jag har aldrig diktat. Men det förekommer mig ibland som jag visste det. Qvinnans kall är att framför andra vara det renas, det sedligas uttryck i verlden; derföre måste hon framför andra dikta sedligt och rent. Hennes lif är mer än andras ett inre lif; derföre måste det mer än andras vara ett lif i Gud; och derföre måste en qvinnas hela dikt, likasom hela väsen, mer än andras vara kristlig i botten. Allt som icke upprinner ur denna grund – det vare sedan det grannaste sken af dygder och kärlek och englar och stjernor, eller svärmande månskensdrömmar, eller vetenskapens, eller skönhetens, eller konstens toma tillbedjan – det är allt ihåligt, vacklande, flärdfullt, utan grund och utan stadga hvarken för lifvet eller döden – det är allt oqvinligt, och derföre är det falskt.

9 Men ... jag skulle ju skrifva om »Insjövågen».konsekvensändrat/normaliserat

10 Ännu en fråga, Gabriel, huru skola finska fruntimmer dikta? Jag vet det ej, men när jag i Kanteletar läser så många vackra visor diktade af simpla finska bondflickor, så förekommer det mig, som kunde jag svara: de skola dikta med resignation, finhet, enkelhet, mildhet, oskuld, skär känsla och osökt behag. De skola dikta som hjertats sorger och fröjder dem lärt, – som flärdlösa oförderfvade barn af ett oförderfvadt folk och en skön allvarlig natur.

11 För tio år sedan, när jag var barn, hade vi en guvernant som skref vers och prosa på alla möjliga språk. Det var förunderligt hvad hennes penna var produktiv, och för att vara rättvis, får jag bekänna att vi och våra bekanta hade mycket nöje deraf. Ty på namnsdar och födelsedar och alla andra högtidliga tillfällen var hon alltid i rörelse, sprang med papiljotter i håret och fransyska på läpparna ur rum och i, dresserade oss till spektakler och tablåer och hade, himlen vet huru, alltid tillhands en prolog eller en gratulation på vers. Allt detta var, som sagdt, rätt roligt ibland; men en dag fick ma bonne den olyckliga idén att hon icke borde fördölja för verlden sina inspirationer. Med ett ord, hon ville partout låta trycka dem, och det hade just varit skönt, ty der figurerade vi alla mer eller mindre med vaxnäsa under förfranskade namn. Till all lycka yppade hon i förtroende sin plan för Hr H., som var informator på Niihala och ett par gånger hade (ironiskt, befarar jag) uttryckt sin beundran för hennes literära talenter. Hr H. hade medlidande för ma bonne, – som verkligen hade flera goda sidor, fast icke poetiska, – och tog hennes förtroende som en samvetssak. Bästa mamsell, sade han, vill ni icke uppläsa allt det der hemma vid thébordet? Ty så der utan anspråk bland närmaste vänner är det rätt muntert, men i tryck blir det grufligen ... ja jag tror han sade grufligen svart.

12 Vet du hvad följden blef? Jo ma bonne kunde aldrig förlåta honom hans uppriktighet. Från den stunden blef hon hans eviga ovän.

13 Men jag skulle ju skrifva om ...

14 Ack förlåt, jag hade alldeles glömt »Insjövågen».konsekvensändrat/normaliserat Ja hvad vill du? Den har ett väl valdt namn, och några af poemerna, af I– – och –a. och ett af a–n. ha anlag att vara vackra, om de vore mera vårdade. Sådana stygga sönderbrutna stycken som »Elli» likna trollens gåfvor: ett ögonblick kunde man tro dem vara guld, men andra morgonen äro de vissna löf. – Här finnas också en novell och en pjes, men – dem har jag ej läst.

15 Adieu, bästa Gabriel. Om du ännu anser mig för en af författarinnorna, så ... ödmjuka tjenarinna.

16 Din vän Betty.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil