Det Höstliga Helsingfors. (Till Lieutenant Leopold i Grusien)
Lästext
Notisen/artikeln ingår i HT 10/12 1842:|97 1|
Det Höstliga Helsingfors.*)Till Lieutenant Leopold i Grusien.konsekvensändrat/normaliserat
1 Ni anhåller, Min Herre, att jag ville meddela er något från en ort, som för er är i flera afseenden dyrbar och vid hvilken fosterlandet redan vant sig, att knyta så många af sina vigtigaste intressen. Ert uppdrag hade kunnat falla en bättre, en skickligare tecknande hand; men ni är för långt skild från en älskad hembygd, för att icke äfven de lättaste och svagaste conturdrag från denna hembyggd skulle skänka er något nöje.
2 Ni känner förmodligen, att Helsingfors detta år, liksom några föregående, varit stolt öfver sina sommardagar. Det har hedrats af många besök, det har njutit af många nöjen, det har bjudit sina gäster en klarare himmel och en varmare sol än förut på länge. Fink-Lohr, Romberg, Berwald, Ricciardi tjusade konstens vänner; Herr Neumanns kapell bidrog till brunnssaisongens glans och behag. Öfverallt var lif, omvexling och prakt, men ett lif och en prakt, hvilka våra Finska ögon ännu betrakta med ett slags blyghet och. undran; ty vi känna oss ännu främmande och ovana vid all den herrlighet, hvilken våra gäster medföra och måhända till någon del qvarlemna hos oss. Med den stolta Kejsarstaden kunne vi aldrig mäta oss i glans, vi, som vid dess sida äro ringa och små men hvad vi kunne, det försöke vi emellertid, och min Herre skulle se, huru lysande Helsingfors nu blifvit!
3 Det led in på September, staden ombytte drägt och gestalt. Man kunde säge, att Helsingfors under sommaren låtit borttaga visitladan, ecclairera tambouren och satt sig, lik en dame i siden och blonder, att formligen emottaga besök. I September voro de Franska visiterna slut; allt återtog sitt hvardagsutseende. Borta voro främlingar och gäster, – mannen med det mörka håret och det bleka ansigtet, damerna med falkögonen och korplockarna, med drägterna af siden och silkessammet, – vuerna hade förlorat sin bjerta sydländska glans och återtagit sitt välbekanta blonda Finska utseende. Allt glesare blefvo passagerarne på ångfartygen mellan Helsingfors, Reval och S:t Petersburg, och resor omtalas, med blott en enda passagerare om bord. De veritabla Helsingforsarne inströmmade, societéerna befolkade sig med välkända ansigten, allt var åter så bekant och ni hade ej mera riskerat att, vid ett besök i något af edra intimaste hus, mötas af den oväntade frågan: »wem suchen sie, mein Herr?» eller det afvisande »monsieur le proprietaire demeure à la campagne». Ni skulle åter hafva känt er hemmastadd i Helsingfors och jag förmodar, att ni befunnit er väl dervid.
4 Men efter stod följer ebb, i nöjen såsom i allt annat. Helsingfors fick erfara det. Räkne vi hösten intill den första December, så voro Madame Fink-Lohrs och Herr Elsners concerter, Herr Boscos hokupokus, Herr Schmidts Diorama och några Assembléer de enda publika nöjen under denna höst. Må vi artigt medgifva all möjlig förtjenst åt dessa tillställningar, vi kunne dock ej neka, att registret är fattigt. Vi föranledes häraf helt naturligt till en fråga, som vi för ofta hört upprepas, för att ej deri finna en allmän önskan uttryckt: hvar|97 2|före äger Helsingfors ingen theater? »Huru! frågar Min Herre, har då en Nemesis, vredgad öfver Helsingforsarnes likgiltighet för konsten, bortsopat från jorden det lilla theaterhuset invid Skilnaden!» O nej, så litet och ruckligt det är, står det dock qvar och väntar på en barmhertig jordbäfning, för att ramla med ära, i händelse ej aktieägarne derförinnan förbarma sig öfver publiken och med ett varde! förvandla det i ett palats, värdigare konsten och Finlands hufvudstad. Åbo, så ofta framom oss i företagsenhet och industriell drift, har ock sörjt för en rymlig och prydlig fristad åt den dramatiska konsten. Härigenom är åtminstone möjligheten för en god theater grundad; men erfarenheten bevisar tillräckligt, att, andra hinder oberäknade, en värdig theater ej kan bära sig i Helsingfors, så länge den måste hopkrympas i det lilla dockskåp, som för närvarande utgör vårt enda publika Thaliatempel. Skulle min Herre tro, att under ett och ett halft års tid d. v. s. allt sedan den förtjenstfulle, med lifligt nöje ihågkomne Hornicke lemnade oss, Helsingfors ej gjutit af någon enda större scenisk representation! Ty med all aktning för Herr Mohr och familjen Reithmeyer, hafva de få föreställningar, dessa under tiden gifvit , samtligen varit af obetydligare halt. Vår Thalia är enka efter Hornicke; huru länge skall enkoståndet räcka?
5 Till sitt yttre har Helsingfors under sommaren ej obetydligt förkofrat sig och en mängd större och mindre hus bebos nu första året. Det oaktadt hafva hyrorna snarare stigit än fallit, hvilket tillskrifver ej mindre befolkningens starka tillvext, än den böjelse att utvidga lokaler och beqvämligheter, som röjer sig inom alla klasser, isynnerhet handtverkares, i följd af en stigande välmåga. Om Min Herre vore oekonom, hvilket jag ändå näppligen tror, kunde jag tillägga, att torgpriserna, sedan de många utländska besöken vidtogo, stigit betydligt, men i år åter, kanhända för vanans skull, synas något lindrigare. Det är godt att landtmannen förtjenar; men de arbetande klasserna, som lefva för dagen, tjenstemän med små löner, Studenter med inga, hvad säga de? Beträffande särskildt Studenterna, hvilka hafva sina busar, som Min Herre vet, har jag förnummit, att deras resp. fäder, farbröder och andra målsmän i landsorterna ej sällan skaka sina vördnadsvärda gråhår och undra, att rublarna hafva ingen varaktig trefnad i Helsingfors. Och likväl är det lika sannt som glädjande, att värdshuslifvet bland Apollos söner under de sednaste tiderna aftagit på ett sätt, som gör resp. Schweizare och konditorer m. fl. melancholiska. Kanske kunde man likväl säga, att tidens anspråk på »comfort» gjort sig gällande äfven i Studenternas enskildta lif, ... men det angår hvarken Min Herre eller mig.
6 Det vore ändå synd att säga, att det icke finnes penningar i öfverflöd. Här byggs och här bråkas, som sagdt, och vi lefve godt på våra kapitaler och löner. Wåra kapitaler! Ja visst, vi hafva köpt stora hydro-oxygen mikroscoper af Herr Tietzner och låtit infatta dem i locken på våra kassakistor. Det är minsann rätt angenämt, Min Herre skulle försöka! ... Jag talade nyss om värdshus. Det vete S:t Cajsa Warg, huru de kunna frodas och föröka sitt slägte så, som de göra! Jag svär, att Min Herre åtminstone i hvartannat hörn skall känna ett beefsteksos och stafva på en förgylld skylt. Vi hafva nu allaredan Hôtel de S:t Petersburg, H. de Nord, H. d Paris, H. de Suede, H. de Amsterdam, H. de Francfurt m. m. förutom Herr Vohs och vårt angenäma Cajsaniemi samt otaliga mindre kaffehus och spisqvarter. Men i vår skall det ordentligt slås på stort. En Herr Ehrenburg har hyrt Palmqvistska huset till ett stort hotel och inreder detsamma på det allra ståteligaste till Allmänhetens tjenst; men blotta arrangementerna räcka ända till våren. Välkommen på kalas, Min Herre!
7 Vårt höstliga Helsingfors har haft sina ruskiga dagar och sina klara. Vintern har allaredan anmält sig och slagit sin brygga mellan fästningen och staden så hastigt, att ett sällskap, som med båt öfverreste till ett litet nöje på Sveaborg, innan aftonen befanns vara derstädes infruset och måste återvända öfver isen. Hamnarna hvimla af skridskolöpare ... Nöjena vidtaga nu åter. Jag ville kunna måla för Min Herre en picknick i all dess glans, men jag äger endast touche qvar i färgkoppen och bilderna taga sig ej rätt väl ut i svart. Galoppaderna måste jag likväl nämna, de äro så karakteristiska nu för tiden. Man dansar åtminstone en sträcka af tre mil på qvällen, om man flitigt galopperar, alldeles som man äfven lefver tre år på ett enda, om man huserar som en riktig muntergök ... Föröfrigt gnabbas tidningarna, – något, hvilket säkert lika liter roar Min Herre som någon annan – och hvar och en gör sig grön för sina prenumeranter. Hvad annat jag kan hafva att förtälja, öfverlemnar jag åt min vän, Red. för Helsingfors Tidningar, att sqvallra om. Min skildring har varit kort och ofullständig , men skulle den hjelpa min Herre att fördrifva någon ledsam stund, då de verldsberömda Tscherkessiska skönheterna visa Min Herre sura miner, så skall jag framdeles, såsom härintills, vara min Herres
Det Höstliga Helsingfors.*)Till Lieutenant Leopold i Grusien.konsekvensändrat/normaliserat
1 Ni anhåller, Min Herre, att jag ville meddela er något från en ort, som för er är i flera afseenden dyrbar och vid hvilken fosterlandet redan vant sig, att knyta så många af sina vigtigaste intressen. Ert uppdrag hade kunnat falla en bättre, en skickligare tecknande hand; men ni är för långt skild från en älskad hembygd, för att icke äfven de lättaste och svagaste conturdrag från denna hembyggd skulle skänka er något nöje.
2 Ni känner förmodligen, att Helsingfors detta år, liksom några föregående, varit stolt öfver sina sommardagar. Det har hedrats af många besök, det har njutit af många nöjen, det har bjudit sina gäster en klarare himmel och en varmare sol än förut på länge. Fink-Lohr, Romberg, Berwald, Ricciardi tjusade konstens vänner; Herr Neumanns kapell bidrog till brunnssaisongens glans och behag. Öfverallt var lif, omvexling och prakt, men ett lif och en prakt, hvilka våra Finska ögon ännu betrakta med ett slags blyghet och. undran; ty vi känna oss ännu främmande och ovana vid all den herrlighet, hvilken våra gäster medföra och måhända till någon del qvarlemna hos oss. Med den stolta Kejsarstaden kunne vi aldrig mäta oss i glans, vi, som vid dess sida äro ringa och små men hvad vi kunne, det försöke vi emellertid, och min Herre skulle se, huru lysande Helsingfors nu blifvit!
3 Det led in på September, staden ombytte drägt och gestalt. Man kunde säge, att Helsingfors under sommaren låtit borttaga visitladan, ecclairera tambouren och satt sig, lik en dame i siden och blonder, att formligen emottaga besök. I September voro de Franska visiterna slut; allt återtog sitt hvardagsutseende. Borta voro främlingar och gäster, – mannen med det mörka håret och det bleka ansigtet, damerna med falkögonen och korplockarna, med drägterna af siden och silkessammet, – vuerna hade förlorat sin bjerta sydländska glans och återtagit sitt välbekanta blonda Finska utseende. Allt glesare blefvo passagerarne på ångfartygen mellan Helsingfors, Reval och S:t Petersburg, och resor omtalas, med blott en enda passagerare om bord. De veritabla Helsingforsarne inströmmade, societéerna befolkade sig med välkända ansigten, allt var åter så bekant och ni hade ej mera riskerat att, vid ett besök i något af edra intimaste hus, mötas af den oväntade frågan: »wem suchen sie, mein Herr?» eller det afvisande »monsieur le proprietaire demeure à la campagne». Ni skulle åter hafva känt er hemmastadd i Helsingfors och jag förmodar, att ni befunnit er väl dervid.
4 Men efter stod följer ebb, i nöjen såsom i allt annat. Helsingfors fick erfara det. Räkne vi hösten intill den första December, så voro Madame Fink-Lohrs och Herr Elsners concerter, Herr Boscos hokupokus, Herr Schmidts Diorama och några Assembléer de enda publika nöjen under denna höst. Må vi artigt medgifva all möjlig förtjenst åt dessa tillställningar, vi kunne dock ej neka, att registret är fattigt. Vi föranledes häraf helt naturligt till en fråga, som vi för ofta hört upprepas, för att ej deri finna en allmän önskan uttryckt: hvar|97 2|före äger Helsingfors ingen theater? »Huru! frågar Min Herre, har då en Nemesis, vredgad öfver Helsingforsarnes likgiltighet för konsten, bortsopat från jorden det lilla theaterhuset invid Skilnaden!» O nej, så litet och ruckligt det är, står det dock qvar och väntar på en barmhertig jordbäfning, för att ramla med ära, i händelse ej aktieägarne derförinnan förbarma sig öfver publiken och med ett varde! förvandla det i ett palats, värdigare konsten och Finlands hufvudstad. Åbo, så ofta framom oss i företagsenhet och industriell drift, har ock sörjt för en rymlig och prydlig fristad åt den dramatiska konsten. Härigenom är åtminstone möjligheten för en god theater grundad; men erfarenheten bevisar tillräckligt, att, andra hinder oberäknade, en värdig theater ej kan bära sig i Helsingfors, så länge den måste hopkrympas i det lilla dockskåp, som för närvarande utgör vårt enda publika Thaliatempel. Skulle min Herre tro, att under ett och ett halft års tid d. v. s. allt sedan den förtjenstfulle, med lifligt nöje ihågkomne Hornicke lemnade oss, Helsingfors ej gjutit af någon enda större scenisk representation! Ty med all aktning för Herr Mohr och familjen Reithmeyer, hafva de få föreställningar, dessa under tiden gifvit , samtligen varit af obetydligare halt. Vår Thalia är enka efter Hornicke; huru länge skall enkoståndet räcka?
5 Till sitt yttre har Helsingfors under sommaren ej obetydligt förkofrat sig och en mängd större och mindre hus bebos nu första året. Det oaktadt hafva hyrorna snarare stigit än fallit, hvilket tillskrifver ej mindre befolkningens starka tillvext, än den böjelse att utvidga lokaler och beqvämligheter, som röjer sig inom alla klasser, isynnerhet handtverkares, i följd af en stigande välmåga. Om Min Herre vore oekonom, hvilket jag ändå näppligen tror, kunde jag tillägga, att torgpriserna, sedan de många utländska besöken vidtogo, stigit betydligt, men i år åter, kanhända för vanans skull, synas något lindrigare. Det är godt att landtmannen förtjenar; men de arbetande klasserna, som lefva för dagen, tjenstemän med små löner, Studenter med inga, hvad säga de? Beträffande särskildt Studenterna, hvilka hafva sina busar, som Min Herre vet, har jag förnummit, att deras resp. fäder, farbröder och andra målsmän i landsorterna ej sällan skaka sina vördnadsvärda gråhår och undra, att rublarna hafva ingen varaktig trefnad i Helsingfors. Och likväl är det lika sannt som glädjande, att värdshuslifvet bland Apollos söner under de sednaste tiderna aftagit på ett sätt, som gör resp. Schweizare och konditorer m. fl. melancholiska. Kanske kunde man likväl säga, att tidens anspråk på »comfort» gjort sig gällande äfven i Studenternas enskildta lif, ... men det angår hvarken Min Herre eller mig.
6 Det vore ändå synd att säga, att det icke finnes penningar i öfverflöd. Här byggs och här bråkas, som sagdt, och vi lefve godt på våra kapitaler och löner. Wåra kapitaler! Ja visst, vi hafva köpt stora hydro-oxygen mikroscoper af Herr Tietzner och låtit infatta dem i locken på våra kassakistor. Det är minsann rätt angenämt, Min Herre skulle försöka! ... Jag talade nyss om värdshus. Det vete S:t Cajsa Warg, huru de kunna frodas och föröka sitt slägte så, som de göra! Jag svär, att Min Herre åtminstone i hvartannat hörn skall känna ett beefsteksos och stafva på en förgylld skylt. Vi hafva nu allaredan Hôtel de S:t Petersburg, H. de Nord, H. d Paris, H. de Suede, H. de Amsterdam, H. de Francfurt m. m. förutom Herr Vohs och vårt angenäma Cajsaniemi samt otaliga mindre kaffehus och spisqvarter. Men i vår skall det ordentligt slås på stort. En Herr Ehrenburg har hyrt Palmqvistska huset till ett stort hotel och inreder detsamma på det allra ståteligaste till Allmänhetens tjenst; men blotta arrangementerna räcka ända till våren. Välkommen på kalas, Min Herre!
7 Vårt höstliga Helsingfors har haft sina ruskiga dagar och sina klara. Vintern har allaredan anmält sig och slagit sin brygga mellan fästningen och staden så hastigt, att ett sällskap, som med båt öfverreste till ett litet nöje på Sveaborg, innan aftonen befanns vara derstädes infruset och måste återvända öfver isen. Hamnarna hvimla af skridskolöpare ... Nöjena vidtaga nu åter. Jag ville kunna måla för Min Herre en picknick i all dess glans, men jag äger endast touche qvar i färgkoppen och bilderna taga sig ej rätt väl ut i svart. Galoppaderna måste jag likväl nämna, de äro så karakteristiska nu för tiden. Man dansar åtminstone en sträcka af tre mil på qvällen, om man flitigt galopperar, alldeles som man äfven lefver tre år på ett enda, om man huserar som en riktig muntergök ... Föröfrigt gnabbas tidningarna, – något, hvilket säkert lika liter roar Min Herre som någon annan – och hvar och en gör sig grön för sina prenumeranter. Hvad annat jag kan hafva att förtälja, öfverlemnar jag åt min vän, Red. för Helsingfors Tidningar, att sqvallra om. Min skildring har varit kort och ofullständig , men skulle den hjelpa min Herre att fördrifva någon ledsam stund, då de verldsberömda Tscherkessiska skönheterna visa Min Herre sura miner, så skall jag framdeles, såsom härintills, vara min Herres
8 ödmjukaste tjenare.