1 Det är nu snart tio år sedan en svensk familj, löjtnant Otto (von) Pohlman med fru och barn öfverkom från Umeå till Österbotten. Löjtnanten var ovanligt lång och mager och lärde skönskrifveri; frun varoriginal: ovar kort ochoriginal: ch något korpulent, cendrée, af ett intetsägande yttre, men lifliga hvassa ögon och, liksom mannen, af ett särdeles inställsamt väsende. Emedan fru Amelie Pohlman hettes vara född grefvinna Horn och – i brist på bättre bevis för sin börd – talade flera språk och, lärde sina broderier, tapisseriarbeten m. m., väckte familjen mycket deltagande, helst man och fru ej underläto att beskrifva alla de oförskyllda olyckor, som tvungit dem att lemna det otacksama fäderneslandet. I Vasa och Jakobstad tillbragte de en längre tid, liksom försvunna från verlden, och reste derefter vidare i Finland från stad till stad med sitt skönskrifveri och sina broderier. Nästan öfverallt hade det goda herrskapet en mängd elever och äfven vid afresan några sörjande björnar, men det fäste man sig ej vid, det var så vanligt med dylika resenärer.
2 Mot slutet af 1850, om vi rätt påminna oss, anlände Pohlmanska familjen till Helsingfors och dref en tid sitt vanliga yrke med skrifning och broderier. Men när löjtnanten blef husvarm, anlade han en fabrik för hattar af finsk halm, på hvilken tillverkning han erhöll sju års privilegium. Omkr. 20 fattiga flickor från Borgåtrakten anställdes som arbeterskor i denna fabrik, som i början slog sina bopålar vid Trekantiga torget och sedan flyttades till den s. k. Sparbanken, en udde i stadens närmaste granskap, der den skulle betydligt utvidgas, för hvilket ändamål Pohlman och fru upptogo dels kontanta lån, dels varor på kredit hvar de kunde öfverkomma. Ryktet förmälde, att fabriken äfven skulle erhålla ett manufakturlån, men detta hann lyckligtvis icke lyftas. Fabriken var inrättad med regelbundna fritimmar, bönestunder och katekeslexor, och Pohlman visste ställa den i ett så fördelaktigt ljus, att många, och äfven H:fors Tidningar (1852 N:o 17), tyckte ett sådant tillgodogörande af simpel finsk halm vara en mycket nyttig inrättning. Efteråt fick man höra, att de finaste halmhattarna, hvilka P. utgaf för eget arbete, voro köpta i handelsbodarne.
3 Emellertid togo fabriken och Pohlmans vistelse här en oförmodad snöpelig ände, i det besagde löjtnant med fru och 2 barn, hushållerskan Ramström och förlupne skrifvaren vid magistraten härstädes Birnbaum, julmorgonen 1852 befunnos hafva försvunnit, efterlemnande dels här, dels i Petersburg skulder i varor och kontanter till ett förmodadt belopp oss omkring 12 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver.
4 Nu öppnades ögonen på den finska menlösheten. Man erinrade sig nu, att herr löjtnanten för alldeles lika manövrer måst lemna Sverige, der han dessutom utplanterat ett eller par af sina barn, och att äfven Köpenhamn haft den lyckan att på samma sätt kontribuera till hans kassa. Man omtalade den verkligen utmärkta oförskämdhet, hvarmed fru Pohlman dagarne före deras afresa sprungit kring både i handelsbodarne för att köpa »julklappar» och hos enskilda godtrogna personer, högre och lägre, isynnerhet beskedliga enkor och gamla mamseller, för att upplåna än 10, än 20, än 30 rubel s:r, till att bereda »en liten julfröjd åt de stackars flickorna i fabriken» – dessa flickor, som nu lemnades vind för våg, utan att ha erhållit någon lön eller ens respenningar. Emellertid voro fåglarne flugne, och man lät dem flyga. Man väntade dem tillbaka! Flera dagar förgingo. Pohlman & Komp. reste oantastade omkr. 90 svenska mil genom Finland till Torneå och qvarlemnade öfverallt endast »minnet af sin dervaro».konsekvensändrat/normaliserat
5 Sedan dess ha fem år förgått, utan att man förnummit något tillförlitligt om Pohlmans vidare öden, tilldess att hushållerskan Ramström nu på hösten hemkom från Norige, och det är af hennes berättelser, hvilka till alla delar öfverensstämma med familjen Pohlmans kända karakter, som vi erfarit något om denne beryktade skojares sednaste bedrifter. Se här hans sannfärdiga resebeskrifning:
6 Julaftonen firades ganska präktigt i Pohlmanska huset, och isynnerhet gaf frun både sin man och Birnbaum dyrbara julklappar, hvaribland flera ur. Allt var redan inpackadt, man skulle fara på 14 dagar att jula hos »slägtingar», och de två qvarlemnade pigorna tillsades att undertiden baka färskt bröd, hvilket de ock lära gjort. Ramström ekiperade sig på god tro blott för 14 dagar. Två hästar och två slädar, köpta eller hyrda, medtogos härifrån, och så bar det af genom natt och dag. Pohlman piskade hästarne som en hedning, ty slädarne voro tungt lastade med sina lärfter, siden och annat tjufgods, som han medförde härifrån. I Heinola sålde han sina egna hästar halfdöda för en spottpenning och fortsatte resan. Blott herrarne stego ur släden; blott nattetid rastades några minuter för att njuta någon föda, som bars till släden åt barnen och Ramström. Så kom man till Kuopio, der Pohlman hade den djerfheten att rasta en dag och göra flera bekantskaper, af hvilka några på qvällen följde honom vidare till närmaste gästgifvargård, der man spelte och dobblade inpå natten. Sånär hade hela planen derigenom blifvit röjd, ty Pohlman och Birnbaum kommo i gräl, men det lyckades frun, som ställde allt till rätta, att åter försona dem. Man kom till Uleåborg. Här dröjde sällskapet hela två dagar, försålde en mängd hattar, stråflätor och perlor och mottogo nya reqvisitioner »till Helsingfors».konsekvensändrat/normaliserat Men sällskapet hade sina skäl att åter försvinna och begaf sig genom natten till Torneå, derunder de flera gånger voro i lifsfara vid öfverfarten af den då ännu svaga isen på elfvarna. Barnen ledo oerhördt af denna resa, och Ramström, som hade på sin lott att vårda det yngre, förkylde sig så att hon ådrog sig ohelsa för lifstiden. För öfrigt bör tilläggas, att Birnbaum, enligt berättelse, lyckats åtkomma magistratens i Helsingfors sigill och i samråd med Pohlman begagnade det till ett falskt pass för hela sällskapet.
|4 4|
7 Nu gällde det att komma helskinnad öfver gränsen vid Haaparanda. Fördenskull vidtalades bönder att smugla öfver sidenpackorna m. m. som kunde finna behag för svenska tullverkets ögon, och Pohlman med sällskap genomgick visitationen med det goda samvetets frimodighet. Ett litet stycke på andra sidan om gränsen gjorde karavanen i tysthet halt; här kommo bönderne efter aftal med sina bylten, som behörigen lassades på slädarna, och så bar det åter af utan rast eller ro, sålänge man befann sig på svensk botten. Med respengarna var det ingen nöd; Helsingfors hade rundligen kontribuerat dertill, och Uleåborg hade i sin oskuld förstärkt kassan med inköp för godt pris af de Pohlmanska varorna. Men från det ögonblick man passerade gränsen var den stackars bedragna Ramström, som med rätta tyckte att julresan blef något lång, en verkelig statsfånge. Det förbjöds henne att tala vid någon annan än sällskapet, och när man ändtligen kom på norskt område till den lilla staden Levanger, arresterades Ramström af Pohlman 14 dagar på sin kammare och förbjöds under stränga hotelser att yppa sällskapets finska äfventyr för någon kristen själ. Det hette här att Pohlman med familj kom »ifrån Ryssland», och passen ändrades efter behof, så att, bland annat, Ramström uppgafs vara svensk inföding och passerade för en sådan under hela sin norska sejour tillsammans med Pohlman.
8 Nu börjades den manhaftige löjtnantens norska äfventyr, hvilka icke eftergåfvo, utan snarare öfverträffade hans finska bedrifter i glans och märkvärdighet.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 20/1 1858:|5 4|
Löjtnant Pohlmans äfventyr.
(Slut fr. föreg. n:r.)
10 Mamsell Ramström berättar, att hon under hela passagen genom Sverige hölls i okunnighet om hvar hon befann sig. Det hette allt att man skulle resa »till Sverige».konsekvensändrat/normaliserat Emellertid var man nu (i Febr. 1853) i norska staden Levanger. Här kastade resans ansträngningar hela sällskapet på sjukbädden i frossa. Såsnart man något repat sig, annonserade Pohlman en skola för skönskrifning och broderi, dervid efter vanligheten en hop af Helsingforsska butikernas varor utgåfvos för egna arbeten.
11 Men det lilla Levanger blef snart en så betydande storhet som Pohlman för trångt, och några veckor derefter lyckliggjorde han staden Trondhjem med sin närvaro. Också här var till en början hela sällskapet sjukt, men repade sig. Pohlman slog på stort och flyttade in i stadens största hotel, der hans våning kostade 70 specieriksdaler i månaden. En stor skrifskola inrättades, och många elever anmälde sig. Man tycktes här vara fullkomligt okunnig om den stora löjtnantens förra bedrifter, och allt berodde derföre uppå att Ramström icke sqvallrade ur skolan. Pohlman tog henne under särskild upptuktelse och hotade temligen oförtäckt att döda henne, om hon vågade yppa något för tjenstefolket. Likaså förbjöds hon att gå »till konsuln»,konsekvensändrat/normaliserat hon fick ej skrifva, och allt papper gömdes undan för henne.
12 Men äfven Trondhjem erbjöd icke nog utrymme för Pohlmanska familjens storartade planer. Efter 3 månader, således på sommaren 1853, begaf man sig till den rika och betydande staden Bergen, och här nedslog Pohlman sina bopålar i omkr. tre år, 1853–1856. Det var också Bergen, som blef skådeplatsen för hans mest lysande bedrifter. Att börja med spelte han grand seigneur, tog åter in på ett stort hotel och gjorde, jemte den aristokratiska frun, sin rund i de förnämsta husen. Apparanserna syntes goda; Pohlman med fru inrättade ett institut i stor skala, en uppfostringsanstalt för flickor. De förnämsta familjer i Bergen och andra städer skickade sina barn under en så förträffelig ledning. Det vill synas som skulle elevernas antal ha gått öfver 100. Institutet hade 6 lärare utom Pohlman och flera lärarinnor utom fru Pohlman, som hade öfverinseendet. Man lärde der språk, vetenskaper och sina arbeten, troligen äfven religion; kort sagdt, det var en fulländad pensionsanstalt, som hade rykte om sig att vara den yppersta i sitt slag. Afunden hade visserligen åtskilligt att invända, men Pohlman visste att med stora löften, smicker och mutor skaffa sig mäktiga bundsförvandter. En polemik uppkom i tidningarna för och emot institutets förträfflighet, hvarunder man fick läsa att fru Pohlman vore den yppersta lärarinna man ännu haft uti Bergen. Det var, med ett ord, en glänsande epok i den store löjtnantens lefnad. Han lefde på briljant fot, höll hästar och vagn, gaf stora middagar och på qvällarna musikaliska soiréer. Allt gick ypperligt.
13 Dock mensklig storhet är förgänglig, och äfven Pohlman, den hedersmannen, fick erfara det. Insidan af denna lysande tafla fick tidigt nog sina skuggor. De finska besparingarna togo slut, de norska förslogo ej heller länge att underhålla den lysande staten. Krediten begynte att vackla. Handelsbodarne gjorde vissa svårigheter; det blef alltmera ondt om lån med borgen af den Pohlmanska ärligheten. Likväl fick staten för hvad pris som helst ej knappas in. Först pantsattes ur, pelsar m. m., minnen från julaftonen på Sparbanken, då fru Pohlman gaf så rikliga julklappar. Derpå kom ordningen att »låna» Ramströms små besparingar, som hon förtjent uppå handsktvätt. Pohlman bedyrade nemligen, att om två år, när han blott sparat ihop tillräckligt i Norige, skulle han åter resa till Helsingfors och ställa allt på rätt igen. »De vänta oss i Helsingfors» tillade han ganska naivt. Men penningekrisen kunde ej blidkas dermed; vigilansen förnyades; man väntade med hvar post »pengar från Ryssland».konsekvensändrat/normaliseratFru Pohlman reste till Hamburg och lyckades få rekommendationer från Bergen till en köpman vid namn Hammar, som försåg henne med ett betydligt förråd af silke, sammet, perlor och allehanda andra fina varor »för institutets behof».konsekvensändrat/normaliserat Vid återkomsten till Bergen bortpluttrades alla varor, liksom i Helsingfors, för underpris, till att skaffa pengar för dagen.
14 Nu begynte stämning på stämning störa löjtnantens morgonro. Hammar drog på ett hus i Bergen en vexel à 400 specier för de åt fru Pohlman krediterade varorna, och Pohlman hotades med bysättning. Men så betagne voro ännu flera af Bergens invånare, att man utverkade anstånd med utslaget. »Man tyckte i Bergen att det var synd med Pohlmans.» Ramström påstår, att de goda norrmännen i Bergen verkligen efterskänkt Pohlmans skulder, och såvidt R. kände, var Pohlman vid afresan skyldig åtminstone 600 specieriksdaler. Sannolikt var beloppet betydligt större. Men Ramström intygar också, att Pohlman lemnat Bergen alldeles utblottad och i mycket bedröfligare omständigheter, än han lemnade Helsingfors.
15 Se här hvad som knäckte Pohlman i Bergen. Haf och fjällar, som stängde honom från Finland, voro likväl ej så ogenomträngliga, att ju ej ett och annat rykte om hans förra bedrifter genom svenska tidningar funnit en väg äfven till Norige. Biträdd af sina nya vänner, hade Pohlman i tre års tid lyckats tillbakavisa detta »nedriga förtal».konsekvensändrat/normaliserat Då ville olyckan, att en svensk baron, som personligen kände Pohlman från förra tider, ankom till Bergen. »Hvad! sade baronen, är han här, den sakram. skojarn?» Pohlmans vänner rodnade af harm, men tyvärr började norrmännens ögon öppnas. En mängd familjer togo bort sina barn från institutet. Pohlman sjelf begynte tappa kuraget; husliga scener föreföllo; en vacker dag befanns löjtnanten ha gjort en liten utflygt till Christiansand.
16 Detta väckte just ingen uppmärksamhet; frun och familjen voro ju qvar, pensionen hade sin ostörda gång. Men P. fick ledsamt i Christiansand och skref efter sin maka. Fjorton dagar efter hans afresa kommo lärare och elever som vanligt till morgonlektionerna, endast fru Pohlman lät vänta på sig. »Hvar är frun?» frågades med billig förundran. »Hon reste bort i natt med de två äldsta barnen»,konsekvensändrat/normaliserat var svaret. Hela institutet, som då ännu hade 60 elever, upplöste sig i en villervalla, så mycket större emedan de förbittrade lärarne icke utfått en daler och ropade högt på sin lön. Äfven äldre personer, som tagit timmar i språk, funno kursen afbruten.
17 Naturligtvis ville frun endast »helsa på Pohlman»,konsekvensändrat/normaliserat och »hon skulle komma endera dagen tillbaka».konsekvensändrat/normaliserat När Ramström emellertid lemnades qvar i Bergen med Pohlmans tredje och yngsta barn, blott ett år gammalt, blef hon orolig och gick till polismästaren. Här kom det till förklaring, och Ramström beskref, till herrarnes stora förundran, de Helsingforsska äfventyren. Derpå sålde hon några effekter, fick så ihop 10 rksd.riksdaler specie och reste med barnet till Christiansand, der hon ganska riktigt träffade föräldrarna, som vid åsynen af barnet blefvo »mycket glada».konsekvensändrat/normaliserat Men här var ingen tid att förlora, bysättningsutslaget förföljde den stackars Pohlman, och så inskeppade sig hela familjen en vacker dag från Christiansand till Chili i södra Amerika.*)Ramström säger: till Kina, men såvida orten berättas vara i Amerika, antaga vi Chili ha blifvit den lyckliga fristaden. Detta skedde sommaren 1856. Från Chili hade Ramström sedan till Bergen ett bref från fru Pohlman, som ber henne komma dit till dem. Men Ramström aktade sig för det, »ty man sade henne i Norige att Pohlman der borta kunde sälja henne till slafvinna».konsekvensändrat/normaliserat
18 Och på den vägen blefvo nu Pohlmans, sina vänner och björnar till evärdelig åminnelse. Man vet icke hvad man i denna historia bör mera beundra: den uppfinningsrika väfnad af lögner och svek, hvarmed dessa äfventyrare genomplundrat alla tre Skandinaviens riken, jemte Finland och Petersburg,**)Vi glömde sednast nämna, att herr och fru Pohlman före sin ankomst till Helsingfors äfven anlagt en fabrik för halmhattar i Petersburg, till hvilken en mängd der bosatte svenskar och finnar fingo kontribuera. Slutet blef det vanliga, att herrskapet rymde sin kos, när krediten var slut. eller den utmärkta godtrogenhet, den verkligen gammaldags menlöshet, med hvilken dessa samtliga länder och orter låtit sig plundras, utan att ryktet från den ena varnat den andra. Att göra dylika knep för framtiden, om icke omöjliga, så likväl svårare, – det är den egentliga afsigten med denna berättelse. Psykologiskt är den ej heller utan sin märkvärdighet. Fru Pohlman har påtagligen varit den egentliga driffjädern, den »starka karakteren»,konsekvensändrat/normaliserat den uppfinningsrika och aldrig modfällda tillställerskan af alla dessa upptåg. Pohlman sjelf var troligen mera lättsinnig, än förhärdad, lögnare mera af vana än af böjelse. Ofta, och särdeles när det lutade till ruin i Bergen, hördes han gråtande och vridande händerna förebrå sin hustru att hafva förledt honom. Han hade en qvarlefva af ambition, som i vissa ögonblick kom honom att rodna för sig sjelf. En gång kramade han sönder ett af de ur frun gaf han om till julklapp på Sparbanken, med förklaring att han ej ville ha hennes tjufgods. Mer än en gång afhölls han med möda att skjuta sig för pannan och gjorde stundom försök att tala om gudsfruktan; men hvarje gång gaf han åter vika för den kalla öfverlägsenheten hos denna samvetslösa, demoniska qvinna, som visade sig vara i stånd till allt, äfven att öfvergifva sina egna barn! Pohlman magrade slutligen af till ett benrangel; fru Pohlman deremot tog beständigt till i fetma och välmåga – besannande sålunda genom sin kallblodiga förhärdelse, att qvinnan kan lika mycket öfverträffa mannen i brott, som hon kan öfverträffa honom i dygd.
19 Birnbaum skilde sig efter någon tid från Pohlman, gaf sig ut för löjtnant, uppehöll ett uselt lif med renskrifning och dog slutligen, utfattig och eländig, i Arendal.
20 Ramström återvände först till Bergen och uppehöll sig der vidpass ett år med söm och handsktvätt. Sedan man erfor att hon icke, som det dittills hette, var Pohlmans fosterdotter, utan en olycklig bedragen finska, visade henne många bland Bergens invånare en godhet, som hon ännu omtalar med tårar af tacksamhet. De samlade slutligen åt henne 100 specieriksdaler till respenningar, hvarmed hon sistl.sistliden höst kom med ett norskt fartyg öfver till Åbo och sedan hit, der hon nu, sjuklig och medellös, åter uppehåller sig med söm och handsktvätt, hvilka arbeten hon tacksamt mottager i sin bostad, madam Enbergs gård, Skatudden, första gården till höger.
21 Skulle denna historia blifva bekant i Sverige och Norige, kan den sannolikt förökas med nya omständigheter och möjligen rättas i ett eller annat, men i alla fall är den på sitt sätt en sannfärdig roman ifrån våra dagar.
22 Z. T.
*)Ramström säger: till Kina, men såvida orten berättas vara i Amerika, antaga vi Chili ha blifvit den lyckliga fristaden.
**)Vi glömde sednast nämna, att herr och fru Pohlman före sin ankomst till Helsingfors äfven anlagt en fabrik för halmhattar i Petersburg, till hvilken en mängd der bosatte svenskar och finnar fingo kontribuera. Slutet blef det vanliga, att herrskapet rymde sin kos, när krediten var slut.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Löjtnant Pohlmans äfventyr.
1 Det är nu snart tio år sedan en svensk familj, löjtnant Otto (von) Pohlman med fru och barn öfverkom från Umeå till Österbotten. Löjtnanten var ovanligt lång och mager och lärde skönskrifveri; frun varoriginal: ovar kort ochoriginal: ch något korpulent, cendrée, af ett intetsägande yttre, men lifliga hvassa ögon och, liksom mannen, af ett särdeles inställsamt väsende. Emedan fru Amelie Pohlman hettes vara född grefvinna Horn och – i brist på bättre bevis för sin börd – talade flera språk och, lärde sina broderier, tapisseriarbeten m. m., väckte familjen mycket deltagande, helst man och fru ej underläto att beskrifva alla de oförskyllda olyckor, som tvungit dem att lemna det otacksama fäderneslandet. I Vasa och Jakobstad tillbragte de en längre tid, liksom försvunna från verlden, och reste derefter vidare i Finland från stad till stad med sitt skönskrifveri och sina broderier. Nästan öfverallt hade det goda herrskapet en mängd elever och äfven vid afresan några sörjande björnar, men det fäste man sig ej vid, det var så vanligt med dylika resenärer.
2 Mot slutet af 1850, om vi rätt påminna oss, anlände Pohlmanska familjen till Helsingfors och dref en tid sitt vanliga yrke med skrifning och broderier. Men när löjtnanten blef husvarm, anlade han en fabrik för hattar af finsk halm, på hvilken tillverkning han erhöll sju års privilegium. Omkr. 20 fattiga flickor från Borgåtrakten anställdes som arbeterskor i denna fabrik, som i början slog sina bopålar vid Trekantiga torget och sedan flyttades till den s. k. Sparbanken, en udde i stadens närmaste granskap, der den skulle betydligt utvidgas, för hvilket ändamål Pohlman och fru upptogo dels kontanta lån, dels varor på kredit hvar de kunde öfverkomma. Ryktet förmälde, att fabriken äfven skulle erhålla ett manufakturlån, men detta hann lyckligtvis icke lyftas. Fabriken var inrättad med regelbundna fritimmar, bönestunder och katekeslexor, och Pohlman visste ställa den i ett så fördelaktigt ljus, att många, och äfven H:fors Tidningar (1852 N:o 17), tyckte ett sådant tillgodogörande af simpel finsk halm vara en mycket nyttig inrättning. Efteråt fick man höra, att de finaste halmhattarna, hvilka P. utgaf för eget arbete, voro köpta i handelsbodarne.
3 Emellertid togo fabriken och Pohlmans vistelse här en oförmodad snöpelig ände, i det besagde löjtnant med fru och 2 barn, hushållerskan Ramström och förlupne skrifvaren vid magistraten härstädes Birnbaum, julmorgonen 1852 befunnos hafva försvunnit, efterlemnande dels här, dels i Petersburg skulder i varor och kontanter till ett förmodadt belopp oss omkring 12 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver.
4 Nu öppnades ögonen på den finska menlösheten. Man erinrade sig nu, att herr löjtnanten för alldeles lika manövrer måst lemna Sverige, der han dessutom utplanterat ett eller par af sina barn, och att äfven Köpenhamn haft den lyckan att på samma sätt kontribuera till hans kassa. Man omtalade den verkligen utmärkta oförskämdhet, hvarmed fru Pohlman dagarne före deras afresa sprungit kring både i handelsbodarne för att köpa »julklappar» och hos enskilda godtrogna personer, högre och lägre, isynnerhet beskedliga enkor och gamla mamseller, för att upplåna än 10, än 20, än 30 rubel s:r, till att bereda »en liten julfröjd åt de stackars flickorna i fabriken» – dessa flickor, som nu lemnades vind för våg, utan att ha erhållit någon lön eller ens respenningar. Emellertid voro fåglarne flugne, och man lät dem flyga. Man väntade dem tillbaka! Flera dagar förgingo. Pohlman & Komp. reste oantastade omkr. 90 svenska mil genom Finland till Torneå och qvarlemnade öfverallt endast »minnet af sin dervaro».konsekvensändrat/normaliserat
5 Sedan dess ha fem år förgått, utan att man förnummit något tillförlitligt om Pohlmans vidare öden, tilldess att hushållerskan Ramström nu på hösten hemkom från Norige, och det är af hennes berättelser, hvilka till alla delar öfverensstämma med familjen Pohlmans kända karakter, som vi erfarit något om denne beryktade skojares sednaste bedrifter. Se här hans sannfärdiga resebeskrifning:
6 Julaftonen firades ganska präktigt i Pohlmanska huset, och isynnerhet gaf frun både sin man och Birnbaum dyrbara julklappar, hvaribland flera ur. Allt var redan inpackadt, man skulle fara på 14 dagar att jula hos »slägtingar», och de två qvarlemnade pigorna tillsades att undertiden baka färskt bröd, hvilket de ock lära gjort. Ramström ekiperade sig på god tro blott för 14 dagar. Två hästar och två slädar, köpta eller hyrda, medtogos härifrån, och så bar det af genom natt och dag. Pohlman piskade hästarne som en hedning, ty slädarne voro tungt lastade med sina lärfter, siden och annat tjufgods, som han medförde härifrån. I Heinola sålde han sina egna hästar halfdöda för en spottpenning och fortsatte resan. Blott herrarne stego ur släden; blott nattetid rastades några minuter för att njuta någon föda, som bars till släden åt barnen och Ramström. Så kom man till Kuopio, der Pohlman hade den djerfheten att rasta en dag och göra flera bekantskaper, af hvilka några på qvällen följde honom vidare till närmaste gästgifvargård, der man spelte och dobblade inpå natten. Sånär hade hela planen derigenom blifvit röjd, ty Pohlman och Birnbaum kommo i gräl, men det lyckades frun, som ställde allt till rätta, att åter försona dem. Man kom till Uleåborg. Här dröjde sällskapet hela två dagar, försålde en mängd hattar, stråflätor och perlor och mottogo nya reqvisitioner »till Helsingfors».konsekvensändrat/normaliserat Men sällskapet hade sina skäl att åter försvinna och begaf sig genom natten till Torneå, derunder de flera gånger voro i lifsfara vid öfverfarten af den då ännu svaga isen på elfvarna. Barnen ledo oerhördt af denna resa, och Ramström, som hade på sin lott att vårda det yngre, förkylde sig så att hon ådrog sig ohelsa för lifstiden. För öfrigt bör tilläggas, att Birnbaum, enligt berättelse, lyckats åtkomma magistratens i Helsingfors sigill och i samråd med Pohlman begagnade det till ett falskt pass för hela sällskapet.
|4 4|7 Nu gällde det att komma helskinnad öfver gränsen vid Haaparanda. Fördenskull vidtalades bönder att smugla öfver sidenpackorna m. m. som kunde finna behag för svenska tullverkets ögon, och Pohlman med sällskap genomgick visitationen med det goda samvetets frimodighet. Ett litet stycke på andra sidan om gränsen gjorde karavanen i tysthet halt; här kommo bönderne efter aftal med sina bylten, som behörigen lassades på slädarna, och så bar det åter af utan rast eller ro, sålänge man befann sig på svensk botten. Med respengarna var det ingen nöd; Helsingfors hade rundligen kontribuerat dertill, och Uleåborg hade i sin oskuld förstärkt kassan med inköp för godt pris af de Pohlmanska varorna. Men från det ögonblick man passerade gränsen var den stackars bedragna Ramström, som med rätta tyckte att julresan blef något lång, en verkelig statsfånge. Det förbjöds henne att tala vid någon annan än sällskapet, och när man ändtligen kom på norskt område till den lilla staden Levanger, arresterades Ramström af Pohlman 14 dagar på sin kammare och förbjöds under stränga hotelser att yppa sällskapets finska äfventyr för någon kristen själ. Det hette här att Pohlman med familj kom »ifrån Ryssland», och passen ändrades efter behof, så att, bland annat, Ramström uppgafs vara svensk inföding och passerade för en sådan under hela sin norska sejour tillsammans med Pohlman.
8 Nu börjades den manhaftige löjtnantens norska äfventyr, hvilka icke eftergåfvo, utan snarare öfverträffade hans finska bedrifter i glans och märkvärdighet.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 20/1 1858:|5 4|Löjtnant Pohlmans äfventyr.
(Slut fr. föreg. n:r.)
10 Mamsell Ramström berättar, att hon under hela passagen genom Sverige hölls i okunnighet om hvar hon befann sig. Det hette allt att man skulle resa »till Sverige».konsekvensändrat/normaliserat Emellertid var man nu (i Febr. 1853) i norska staden Levanger. Här kastade resans ansträngningar hela sällskapet på sjukbädden i frossa. Såsnart man något repat sig, annonserade Pohlman en skola för skönskrifning och broderi, dervid efter vanligheten en hop af Helsingforsska butikernas varor utgåfvos för egna arbeten.
11 Men det lilla Levanger blef snart en så betydande storhet som Pohlman för trångt, och några veckor derefter lyckliggjorde han staden Trondhjem med sin närvaro. Också här var till en början hela sällskapet sjukt, men repade sig. Pohlman slog på stort och flyttade in i stadens största hotel, der hans våning kostade 70 specieriksdaler i månaden. En stor skrifskola inrättades, och många elever anmälde sig. Man tycktes här vara fullkomligt okunnig om den stora löjtnantens förra bedrifter, och allt berodde derföre uppå att Ramström icke sqvallrade ur skolan. Pohlman tog henne under särskild upptuktelse och hotade temligen oförtäckt att döda henne, om hon vågade yppa något för tjenstefolket. Likaså förbjöds hon att gå »till konsuln»,konsekvensändrat/normaliserat hon fick ej skrifva, och allt papper gömdes undan för henne.
12 Men äfven Trondhjem erbjöd icke nog utrymme för Pohlmanska familjens storartade planer. Efter 3 månader, således på sommaren 1853, begaf man sig till den rika och betydande staden Bergen, och här nedslog Pohlman sina bopålar i omkr. tre år, 1853–1856. Det var också Bergen, som blef skådeplatsen för hans mest lysande bedrifter. Att börja med spelte han grand seigneur, tog åter in på ett stort hotel och gjorde, jemte den aristokratiska frun, sin rund i de förnämsta husen. Apparanserna syntes goda; Pohlman med fru inrättade ett institut i stor skala, en uppfostringsanstalt för flickor. De förnämsta familjer i Bergen och andra städer skickade sina barn under en så förträffelig ledning. Det vill synas som skulle elevernas antal ha gått öfver 100. Institutet hade 6 lärare utom Pohlman och flera lärarinnor utom fru Pohlman, som hade öfverinseendet. Man lärde der språk, vetenskaper och sina arbeten, troligen äfven religion; kort sagdt, det var en fulländad pensionsanstalt, som hade rykte om sig att vara den yppersta i sitt slag. Afunden hade visserligen åtskilligt att invända, men Pohlman visste att med stora löften, smicker och mutor skaffa sig mäktiga bundsförvandter. En polemik uppkom i tidningarna för och emot institutets förträfflighet, hvarunder man fick läsa att fru Pohlman vore den yppersta lärarinna man ännu haft uti Bergen. Det var, med ett ord, en glänsande epok i den store löjtnantens lefnad. Han lefde på briljant fot, höll hästar och vagn, gaf stora middagar och på qvällarna musikaliska soiréer. Allt gick ypperligt.
13 Dock mensklig storhet är förgänglig, och äfven Pohlman, den hedersmannen, fick erfara det. Insidan af denna lysande tafla fick tidigt nog sina skuggor. De finska besparingarna togo slut, de norska förslogo ej heller länge att underhålla den lysande staten. Krediten begynte att vackla. Handelsbodarne gjorde vissa svårigheter; det blef alltmera ondt om lån med borgen af den Pohlmanska ärligheten. Likväl fick staten för hvad pris som helst ej knappas in. Först pantsattes ur, pelsar m. m., minnen från julaftonen på Sparbanken, då fru Pohlman gaf så rikliga julklappar. Derpå kom ordningen att »låna» Ramströms små besparingar, som hon förtjent uppå handsktvätt. Pohlman bedyrade nemligen, att om två år, när han blott sparat ihop tillräckligt i Norige, skulle han åter resa till Helsingfors och ställa allt på rätt igen. »De vänta oss i Helsingfors» tillade han ganska naivt. Men penningekrisen kunde ej blidkas dermed; vigilansen förnyades; man väntade med hvar post »pengar från Ryssland».konsekvensändrat/normaliserat Fru Pohlman reste till Hamburg och lyckades få rekommendationer från Bergen till en köpman vid namn Hammar, som försåg henne med ett betydligt förråd af silke, sammet, perlor och allehanda andra fina varor »för institutets behof».konsekvensändrat/normaliserat Vid återkomsten till Bergen bortpluttrades alla varor, liksom i Helsingfors, för underpris, till att skaffa pengar för dagen.
14 Nu begynte stämning på stämning störa löjtnantens morgonro. Hammar drog på ett hus i Bergen en vexel à 400 specier för de åt fru Pohlman krediterade varorna, och Pohlman hotades med bysättning. Men så betagne voro ännu flera af Bergens invånare, att man utverkade anstånd med utslaget. »Man tyckte i Bergen att det var synd med Pohlmans.» Ramström påstår, att de goda norrmännen i Bergen verkligen efterskänkt Pohlmans skulder, och såvidt R. kände, var Pohlman vid afresan skyldig åtminstone 600 specieriksdaler. Sannolikt var beloppet betydligt större. Men Ramström intygar också, att Pohlman lemnat Bergen alldeles utblottad och i mycket bedröfligare omständigheter, än han lemnade Helsingfors.
15 Se här hvad som knäckte Pohlman i Bergen. Haf och fjällar, som stängde honom från Finland, voro likväl ej så ogenomträngliga, att ju ej ett och annat rykte om hans förra bedrifter genom svenska tidningar funnit en väg äfven till Norige. Biträdd af sina nya vänner, hade Pohlman i tre års tid lyckats tillbakavisa detta »nedriga förtal».konsekvensändrat/normaliserat Då ville olyckan, att en svensk baron, som personligen kände Pohlman från förra tider, ankom till Bergen. »Hvad! sade baronen, är han här, den sakram. skojarn?» Pohlmans vänner rodnade af harm, men tyvärr började norrmännens ögon öppnas. En mängd familjer togo bort sina barn från institutet. Pohlman sjelf begynte tappa kuraget; husliga scener föreföllo; en vacker dag befanns löjtnanten ha gjort en liten utflygt till Christiansand.
16 Detta väckte just ingen uppmärksamhet; frun och familjen voro ju qvar, pensionen hade sin ostörda gång. Men P. fick ledsamt i Christiansand och skref efter sin maka. Fjorton dagar efter hans afresa kommo lärare och elever som vanligt till morgonlektionerna, endast fru Pohlman lät vänta på sig. »Hvar är frun?» frågades med billig förundran. »Hon reste bort i natt med de två äldsta barnen»,konsekvensändrat/normaliserat var svaret. Hela institutet, som då ännu hade 60 elever, upplöste sig i en villervalla, så mycket större emedan de förbittrade lärarne icke utfått en daler och ropade högt på sin lön. Äfven äldre personer, som tagit timmar i språk, funno kursen afbruten.
17 Naturligtvis ville frun endast »helsa på Pohlman»,konsekvensändrat/normaliserat och »hon skulle komma endera dagen tillbaka».konsekvensändrat/normaliserat När Ramström emellertid lemnades qvar i Bergen med Pohlmans tredje och yngsta barn, blott ett år gammalt, blef hon orolig och gick till polismästaren. Här kom det till förklaring, och Ramström beskref, till herrarnes stora förundran, de Helsingforsska äfventyren. Derpå sålde hon några effekter, fick så ihop 10 rksd.riksdaler specie och reste med barnet till Christiansand, der hon ganska riktigt träffade föräldrarna, som vid åsynen af barnet blefvo »mycket glada».konsekvensändrat/normaliserat Men här var ingen tid att förlora, bysättningsutslaget förföljde den stackars Pohlman, och så inskeppade sig hela familjen en vacker dag från Christiansand till Chili i södra Amerika.*)Ramström säger: till Kina, men såvida orten berättas vara i Amerika, antaga vi Chili ha blifvit den lyckliga fristaden. Detta skedde sommaren 1856. Från Chili hade Ramström sedan till Bergen ett bref från fru Pohlman, som ber henne komma dit till dem. Men Ramström aktade sig för det, »ty man sade henne i Norige att Pohlman der borta kunde sälja henne till slafvinna».konsekvensändrat/normaliserat
18 Och på den vägen blefvo nu Pohlmans, sina vänner och björnar till evärdelig åminnelse. Man vet icke hvad man i denna historia bör mera beundra: den uppfinningsrika väfnad af lögner och svek, hvarmed dessa äfventyrare genomplundrat alla tre Skandinaviens riken, jemte Finland och Petersburg,**)Vi glömde sednast nämna, att herr och fru Pohlman före sin ankomst till Helsingfors äfven anlagt en fabrik för halmhattar i Petersburg, till hvilken en mängd der bosatte svenskar och finnar fingo kontribuera. Slutet blef det vanliga, att herrskapet rymde sin kos, när krediten var slut. eller den utmärkta godtrogenhet, den verkligen gammaldags menlöshet, med hvilken dessa samtliga länder och orter låtit sig plundras, utan att ryktet från den ena varnat den andra. Att göra dylika knep för framtiden, om icke omöjliga, så likväl svårare, – det är den egentliga afsigten med denna berättelse. Psykologiskt är den ej heller utan sin märkvärdighet. Fru Pohlman har påtagligen varit den egentliga driffjädern, den »starka karakteren»,konsekvensändrat/normaliserat den uppfinningsrika och aldrig modfällda tillställerskan af alla dessa upptåg. Pohlman sjelf var troligen mera lättsinnig, än förhärdad, lögnare mera af vana än af böjelse. Ofta, och särdeles när det lutade till ruin i Bergen, hördes han gråtande och vridande händerna förebrå sin hustru att hafva förledt honom. Han hade en qvarlefva af ambition, som i vissa ögonblick kom honom att rodna för sig sjelf. En gång kramade han sönder ett af de ur frun gaf han om till julklapp på Sparbanken, med förklaring att han ej ville ha hennes tjufgods. Mer än en gång afhölls han med möda att skjuta sig för pannan och gjorde stundom försök att tala om gudsfruktan; men hvarje gång gaf han åter vika för den kalla öfverlägsenheten hos denna samvetslösa, demoniska qvinna, som visade sig vara i stånd till allt, äfven att öfvergifva sina egna barn! Pohlman magrade slutligen af till ett benrangel; fru Pohlman deremot tog beständigt till i fetma och välmåga – besannande sålunda genom sin kallblodiga förhärdelse, att qvinnan kan lika mycket öfverträffa mannen i brott, som hon kan öfverträffa honom i dygd.
19 Birnbaum skilde sig efter någon tid från Pohlman, gaf sig ut för löjtnant, uppehöll ett uselt lif med renskrifning och dog slutligen, utfattig och eländig, i Arendal.
20 Ramström återvände först till Bergen och uppehöll sig der vidpass ett år med söm och handsktvätt. Sedan man erfor att hon icke, som det dittills hette, var Pohlmans fosterdotter, utan en olycklig bedragen finska, visade henne många bland Bergens invånare en godhet, som hon ännu omtalar med tårar af tacksamhet. De samlade slutligen åt henne 100 specieriksdaler till respenningar, hvarmed hon sistl.sistliden höst kom med ett norskt fartyg öfver till Åbo och sedan hit, der hon nu, sjuklig och medellös, åter uppehåller sig med söm och handsktvätt, hvilka arbeten hon tacksamt mottager i sin bostad, madam Enbergs gård, Skatudden, första gården till höger.
21 Skulle denna historia blifva bekant i Sverige och Norige, kan den sannolikt förökas med nya omständigheter och möjligen rättas i ett eller annat, men i alla fall är den på sitt sätt en sannfärdig roman ifrån våra dagar.
22 Z. T.