Lemminkäinen och Kyllikki

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 27/11 1860:|141 2|

Lemminkäinen och Kyllikki.

1 Sagospelet »Prinsessan af Cypern»,konsekvensändrat/normaliserat som uppföres vid amatörspektaklerna för invigningen af Helsingfors nya theater, utgör en fri behandling af 11:te och 12:te runorna i Kalevala, jemte spridda motiver ur 15:de och 29:de runorna. Till deras tjenst, som icke äro närmare bekanta med den finska hjeltedikten, återgifva vi här i korthet den ursprungliga gången af samma historia.

2 Den unge, tappre och lättsinnige hjelten Lemminkäinen, hvilken i runorna än förblandas med sjöguden »Ahti»,konsekvensändrat/normaliserat än benämnes Kalevas son, än förekommer med epithetet »lieto» (den lätte) eller binamnen »Saarelainen» (mannen från ön) samt »Kaukolainen»,konsekvensändrat/normaliserat »Kaukomieli» (den fjerran längtande), är en af den finska mythens hufvudfigurer samt yngre broder till Wäinämöinen och Ilmarinen. Castrén anser honom i sjelfva verket vara den ursprunglige sjöguden, ehuru folkpoesin här, liksom fordom i Grekland och Rom, förmenskligat hans gudagestalt och gjort honom, som menniska, till representant för framstående dygder och fel i folklynnet. Han framställes som tapper och djerf ända till öfvermod och skyende ingen fara, men tillika ytterst flyktig och lättsinnig, med ord, Finlands Don Juan, lika ryktbar som denne för sina eröfringar bland de sköna, men ryktbarare än han genom sina krigiska bragder. Det är denna dubbla och dock helgjutna karakter, som 11:te runan betecknar med orden:

Blefkonsekvensändrat/normaliserat en man utaf de bäste,

Blef en vacker, rödlätt hjelte,

Utmärkt för sitt vett och hufvud,

Stolt och ståtlig till sin hållning.

Men dock vardt han litet lastfull,

Fick en fläck uppå sin vandel:

Alltid lefde han bland qvinnor,

Lopp kring nejden långa natten

Och besökte jungfrugillen,

Fagra tärnors muntra lekar.konsekvensändrat/normaliserat

4 Samma karakter betecknas i sagospelet med orden:

Hälftenkonsekvensändrat/normaliserat vide, hälften ek,

Hälften hot och hälften smek,

Hälften narr och hälften hjelte.konsekvensändrat/normaliserat

6 Likasom Wäinämöinen är den finska diktens gubbe och Ilmarinen dess man, är Lemminkäinen dess yngling. Som sådan behandlar honom dikten, oaktadt hans många fel, med en synbar förkärlek: han är dess guldgosse, det finska folkets bortskämda barn. Men tillika närmar han sig – liksom esternes Kalevipoeg – med sitt för den finska trögheten högst ovanliga äfventyrarelynne så mycket det skandinaviska vikingalynnet, att man påtagligen röjer hos honom spår af dettas inflytande, en omständighet som må ursäkta sagospelets frihet att föra honom, Kaukomieli, som viking till aflägsna nejder.

7 Hans ryktbara äfventyr i Pohja (norden) ligga utom ramen för denna berättelse. Men hit hör närmast följande äfventyr.

8 »Saaris» – öriket, »den i ord ej klädda holmen»,konsekvensändrat/normaliserat »den obenämnda udden» – således en ö hvar som helst, var ryktbar för sina krigiske män och sina sköna tärnor. Den skönaste bland dem alla var Kyllikki (Kylli), på hvilken dikten slösar alla sina behag.

Kyllikonsekvensändrat/normaliserat var en Saaris tärna,

Som i höga hemmet vexte,

Blomstrade uti dess sköte.konsekvensändrat/normaliserat ...

Längekonsekvensändrat/normaliserat vexte, vida spordes

Tärnans skönhet. Fjerran kommo

Friare till hennes höga

Hem och till den vackra gården.konsekvensändrat/normaliserat

11 Men Kyllikki försmådde dem alla. Sjelfva solen,|141 3| månen och stjernan gjorde förgäfves sitt anbud hos den trotsiga sköna. Detta förnam Lemminkäinen och svor, alldeles efter sitt lynne, att taga henne, såsom allmän sed var i norden att röfva sig en hustru, der man ej hellre föredrog att köpa henne. På modrens varning svarar han:

Medkonsekvensändrat/normaliserat min gestalt jag friar,

Väljer med mitt vackra yttre.konsekvensändrat/normaliserat

13 Han kommer till Saaris och begär der rum att dansa, men öns tärnor möta honom med det mest hånande gyckel. Kyllikki sjelf svarar honom med smädliga undflykter; men Lemminkäinen passar på tillfället, när tärnorna dansa på ängen, och bortröfvar Kyllikki midtunder dansen.

14 På hemfärden klagar den röfvade tärnan, att hon fått en så »usel make»,konsekvensändrat/normaliserat men Lemminkäinen tröstar henne och lofvar att bygga åt henne en mycket vackrare gård.

Äfvenkonsekvensändrat/normaliserat om min slägt ej frejdad

Är och ej mitt hem så ståtligt,

Har jag dock en eldig klinga,

Bär ett svärd, som blixtar ljungar.

Af en frejdad slägt är klingan,

Svärdet räknar höga anor,

Ty hos Hiisi är det slipadt

Och dess glans af gudar gifven.

Jag min slägt med den vill höja,

Göra ättens gränser större.konsekvensändrat/normaliserat

16 De komma till hemmet på Kaukoniemi, »den dimmiga udden» i norden. Lemminkäinen äger en mor (i dikten utan namn, i sagospelet kallas hon Helka). Hon är, liksom sonen, den finska diktens älskling och en af dess ädlaste, finaste karakterer, i hvilken hjertats renaste känslor finna ett uttryck. Hennes varningar, hennes allt försakande kärlek sprida poesins skäraste glans öfver Lemminkäinens äfventyrliga lif, och till hans berömmelse bör tilläggas, att denna mor, hvars varningar han så ofta försmår, dock älskas och vördas af honom med den ömmaste tillgifvenhet. Helka möter de nykomne med den vackra helsningen, att skön är sparfven på drifvan och skummet på vågen och stjernan på himlens fäste, men skönare är den unga makan, »som af nåd dig Skaparn gifvit».konsekvensändrat/normaliserat

17 Kyllikkis trots och vrede förvandlades nu i kärlek, och de unga lefde en tid bortåt lyckliga i hemmets frid. Men denna lycka blef icke evig.

18 Lemminkäinen, flyktig och ärelysten, kunde icke glömma sina krigiska tankar. Dertill kom svartsjukans demon, emedan Kyllikki i hans tycke alltför ofta gick »på dans i byn».konsekvensändrat/normaliserat De hade svurit hvarandra, i deras första kärlek, ett heligt löfte, han att ej mera draga i krig, hon att ej mera gå på dessa vådliga danser i byn. Men en qväll, när Lemminkäinen var ute på fiske, lät Kyllikki förleda sig att gå till dansen, hvilket så förbittrade Lemminkäinen vid hans återkomst, att han likaledes bröt sitt löfte och drog i härnad mot Pohjafolket, fast besluten att förskjuta sin trolösa maka. Det var på denna färd kan försåtligen blef skjuten af Ulappalas blinde gubbe och störtad i dödens flod, ur hvilken han med de största ansträngningar ändtligen räddades af sin allt uppoffrande moder.

19 Sådan är i korthet den finska diktens saga, som legat till grund för sagospelet, särdeles de tre första akterna. Dramatiska fordringar ha deri föranledt några modifikationer.

20 Den första, som utan tvifvel skall synas vågad, är att förlägga ön Saaris till Cypern. Då likväl Kalevalas utgifvare, professor Lönnrot, hyser den åsigt, som också knappt kan betviflas, att hela denna Saarishistoria ursprungligen är ett vikingaminne, direkt eller indirekt nära beslägtadt med de skandinaviska, och då folkdikten i sjelfva verket lemnar den mest obegränsade frihet att tänka sig »den onämnda ön» hvar man behagar, har förf. trott sig kunna välja en geografisk situation, hvilken, i utbyte mot svårigheten att tänka sig en så lång färd fram och tillbaka, erbjuder den anslående jemförelsen mellan den grekiska och finska forntiden, så lätt skizzerade, som de kunnat få plats inom denna begränsade ram. Från den mest soliga sydländska natur, genomandad af vår, blomdoft och kärlek, der ungdomen dansar kring Afrodites bildstod, cittrorna klinga och sångerna ljuda, förflyttas åskådaren plötsligt till en mörk höstqväll i norden, der stormen hviner, snön faller på gulnande löf och en gammal öfvergifven mor sitter ensam vid brasans sken i det fattiga pörtet, malande handqvarn och sjungande en vemodig sång på den gamla finska runomelodin. I följande akt synes i bakgrunden ett nordiskt vårlandskap, och i fjerde akten förflyttas scenen åter till Cypern. Cyprierne ha nemligen förföljt vikingaskeppet till norden, stadnat der öfver vintern och återtaga sedan, vid deras bortfärd om våren, deras förlorade prinsessa med list.

21 Fjerde akten har, bland andra dramatiska svagheter, också den, att Lemminkäinen uppträder endast i slutet och då blott passiv. Han har, under sin andra resa till Cypern, för att återvinna Kyllikki, råkat ut för en storm, som skickats efter honom af en bland Pohjas trollmän. Och han, sjelf så mäktig i trolldom, hade för tillfället råkat glömma ett enda litet ord att besvärja stormen; hvarföre han gör skeppsbrott, drunknar och räddas af sin moder ur dödens flod. Läsaren finner att detta är blott en ganska svag reflex af Pohjafärden i Kalevala.

22 Tiera, Lemminkäinens trogne och ärlige, ehuru mycket flegmatiske vapenbroder, samt Ainikki, hjeltens syster, äro figurer ur Kalevala. I Tiera och munskänken Megapontos har förf. tillika velat framställa antithesen af nordisk tröghet bredvid det lilla fjesket vid ett duodeshof i södern; i Helka och Ainikki den finska resignationen.

23 Stycket har ej ansett sig berättigadt att uppkallas efter Lemminkäinen, både emedan han försvinner efter dess tredje akt och emedan den dramatiska behandlingen ingalunda gör anspråk uppå att af honom framställa en helgjuten bild, hvari här mycket saknas, utan endast en episod. Kyllikki (Chryseis) är styckets genomgående hufvudrol och Helka dess medelpunkt.

24 En trollkarl har regnat ned ifrån skyn vid styckets slut. Att han blifvit sednare tillsatt för musik- och tablåeffekter, behöfver knappt nämnas. Man har nemligen ansett det i sin ordning att vid husets invigning låta dess här ovanliga resurser i maskineri och dekoration också få deras andel i stycket. Tyvärr äro de ännu långtifrån hvad de kunna blifva, men dock utöfver allt hvad här blifvit sedt tillförene.

25 Att stycket i öfrigt bär tydliga spår af tillfällets brådska, behöfver också ej särskildt nämnas. Åhöraren finner en ersättning i Pacii utmärkt vackra och populära musik, hvilken låter hoppas att deraf framdeles, med mera tid för öfverläggning, kan blifva någonting äfven dramatiskt mera tillfredsställande. Ämnet är det tacksamaste man kan önska. Säkert skall dock mången, som väntat en halfgud på scenen, med någon förundran finna blott en menniska, och dertill icke en antik, utan en modern hjelte. Gudar på scenen äro ett oting, och antiken möter vid framställningen så stora svårigheter, att man här åtminstone ej riskerat ens ett försök – om icke möjligen i Helkas person.

26 De åter, som möjligen finna det djerft och obefogadt att låta en af den finska folkdiktens mest omtyckta hjeltar första gången framträda på svenska språket, kunna lugna sig med det hopp, att Lemminkäinen en dag skall uppträda kraftigare och mera helgjuten på det finska modersmålet. Att dertill bryta isen, har varit förf:s enda ärelystnad.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil