Mathias Alexander Castrén

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 12/5 1852:|38 2|

Mathias Alexander Castrén

1 har nedlagt sin vandringsstaf. Hans stoft gömmes i dag i skötet af den fosterjord, för hvilken han offrat sitt lif. Några drag ur hans lefnad förutskickas här, i förbidan på utförligare och bättre skildringar, som ej skola uteblifva.

2 Fyra mil i norr från Bottniska vikens hjessa och blott sex mil söderom polcirkeln ligger det lilla kapellet Tervola vid stränderna af den mäktiga Kemi elf. Här – i denna nejd som spelar en så vigtig roll i den finska hedendomens myther – föddes Castrén den 2 December 1813. Fadren var kapellanen i Tervola, sedermera Kyrkoherden i Rovaniemi Christian Castrén och efterlemnade vid sin död 1825 8 af sina 13 barn i knappa omständigheter. Farbrodren, den som menniska, prest och vetenskapsman utmärkte Kyrkoherden i Kemi Dr Mathias Castrén, antog sig med godhet den unge brorsonen, som i hans lärorika umgänge insöp den första kärleken för vetenskaperna, isynnerhet naturforskningen, den gamles älsklingsstudium.

3 Tidigt hade Castrén i sin hembygds strömmar och ödemarker härdat sin kropp till framtida ansträngningar. Lika tidigt stärktes hans manliga kraft genom försakelser och genom vanan att hjelpa sig sjelf. Hans farbroders hand och hjerta stodo honom ständigt öppna, men han anlitade dem blott sällan. Vid 12 års ålder kom han till Uleåborgs skola och begynte redan der förvärfva sitt uppehälle genom läsning med mindre gossar. Han arbetade strängt, man såg honom sällan i kamraternes lekar, men den godmodiga satir, som var egen för hans, likasom för hela det finska lynnet, mildrade allvaret i hans sätt och gjorde honom fruktad af några, älskad af än flera bland hans jemnåriga.

4 Inrest till Helsingfors, blef han 1830 student vid 16 års ålder med goda vitsord. Här fortfor den armodets kamp, vid hvilken han redan var van. Han arbetade dag och natt*)En julafton bjöds han in till Runeberg, af hvilken han då hyrde rum. Han dröjde sent, man skickade in och fann honom vid Homerus., han hade stundom ända till 10 timmars privat undervisning om dagen, och likväl hände ibland att hans bröd var knappt. Han hade för afsigt att blifva prest och studerade i tre års tid med förkärlek grekiskan, men isynnerhet de orientaliska språken, hvarigenom han lade den solidaste grund för sina framtida språkforskningar. Måhända daterar sig redan derifrån hans förkärlek för språkstudierna; men sjelf har han omtalat, huru ett arbete af Rask, hvari denne berömde forskare erinrar om den ofantliga vigten af undersökningar i de finska folkstammarnes språk, först ledde honom på den tanken att egna sitt lif åt detta stora ämne, som före honom blifvit endast i spridda detaljer bearbetadt. Från denna stund var hans bana gifven, hans lif hade ett mål, för hvilket han var beredd att uppoffra allt, och detta mål i hvars yttersta perspektiv låg fosterlandet, fullföljde han med det klara medvetandet af dess storhet, med hela den sega, energiska, okufliga och outtröttliga kraften af den jernvilja, som utmärker hans folk och som i hög grad utmärkte honom sjelf.

5 För att uppfatta betydelsen och storheten af detta Castréns lefnadsmål, bör man erinra sig, att den finska folk- och språkstammen, utspridd öfver en omätlig sträcka af Europas och Asiens ödsliga nord, inklämd bland främmande elementer och mångenstädes försvinnande från jorden, likväl utgör en egen märkvärdig och härtills föga känd gren af mensklighetens stora träd. Om vi ej missminna oss, har Castrén någongång yttrat på skämt, huruledes det kunde bevisas, att en femtedel af menniskoslägtet talar finska språk. Taget i den mening att dessa språk utgått som länkar ur de mongoliska och tatariska språkstammarna, innebär detta skämt ett faktum af kolossala dimensioner, som nu blott kan anas och hvars fullständiga utredning är framtiden förbehållen. Men redan i och för sig äger anblicken af en landsflyktig stam, som, under tusenåriga vandringar från Altai åt vester och norr, utstrött och qvarlemnat sina spillror öfver en sträcka af 80 längdgrader, ett omätligt intresse för både historien och språkforskningen. Särskildt för finska folket har detta ämne den djupaste betydelse. Det är vägen till dess vagga, det är nyckeln till dess forntid; ingen verklig finsk historie kan tänkas utan att bygga på stammen som grundval och utgångspunkt. Att öfver detta förvirrade hvimmel af nationer och språk, öfver dessa ofantliga dimensioner i både tid och rymd sprida forskningens klarhet, att afdela dem i sina bestämda grupper, jemföra dem, ordna dem, beskrifva dem och sålunda gifva dem en plats i mensklighetens historia samt bevara för vetenskapen och efterverlden deras försvinnande minne, – det var i sanning ett stort verk, väl värdt att deruppå offra hvad Castrén offrat, sin bästa kraft, sin lefnads ro, sin helsa och slutligen sitt lif.

6 Men hvilka otroliga mödor, hvilka bittra försakelser har icke detta kostat! Vi som, vane vid civilisationens beqvämligheter, lida af luftdraget från ett fönster och välja vår spis vid ständigt dukade bord, vi kunna knappt föreställa oss alla de umbäranden han i åratal nödgats underkasta sig i ödemarkernas köld och regn, i de uslaste kojor, med den eländigaste föda, bland vildar och vilddjur, sjuk, uttröttad, utan vän och vård, och likväl rastlöst arbetande för sitt mål ... detta mål, som mängden af menniskor väl föga skulle anse värdt uppoffringen af en enda veckas makliga ro. Men det stora i lifvet går sällan fram utan nöd och strid; de flesta af mensklighetens segrar ha kostat segrarens hjerteblod. Man frågar: hvad hade Castrén för all sin möda? Och när man pekar på den ena vågskålen, blir svaret: försakelsen, smärtan, döden. Men blickar man på den andra, blir svaret: storheten af sitt verk, kärleken för sitt folk, ett odödligt namn och sitt fosterlands oförgätliga tacksamhet.

7 Castrén blef promoverad philosophiæ magister 1836 och doktor 1847 samt docens i finska och fornnordiska språken 1839. Sina första resor företog han till Lappland åren 1838 och 1839. År 1841 besökte han i Lönnrots sällskap nejden kring Hvita hafvet, fortsatte 1842 ensam sin resa långs Ishafvets strand till Petschoras mynning, derifrån uppåt floden, vid hvars strand han tillbragte sommaren 1843, kringirrade Samojedernes tundror, ankom i slutet af året till Obdorsk vid Obflodens mynning, men tvangs af sin brutna helsa att inställa sina längre färder åt öster och återvända till Helsingfors om våren 1844. Nu trodde väl mången att Castrén skulle slå sig i ro; han hade redan ströfvat längre i öster och norr, än någon finsk man före honom. Men redan i Februari 1845 begaf han sig med förbättrad helsa åter på väg, reste öfver Kasan till Tobolsk, irrade sedan till våren 1846 kring floderna Irtisch och Ob samt medlersta Jenisej och sedermera intill våren 1847 kring nedra loppet af sistnämnde flod. Samma år och intill hösten 1848 genomvandrade han Jenisejs öfra flodområde och nejderna kring Bajkalsjön, vidare österut till Nertschinsk samt åt söder till Maimatschin inpå kinesiska området. Dessa resor och osunda vinterläger, isynnerhet år 1847, förstörde ånyo hans vacklande helsa; frossor och blodstörtningar bragte honom mer än engång på grafvens rand; det hände att han, tillspillogifven af sin känslolösa omgifning, såg sin ringa egendom värderas såsom efter en redan död. Men försynen sparade honom den glädjen att ännu engång återse fäderneslandet, dit han anlände, rik på resultater, men med för alltid bruten helsa i början af år 1849.

8 I början af dessa kostsama resor hade Castrén, såsom fullkomligt medellös, ett litet understöd af Finska Literatur|38 3|sällskapet; derefter erhöll han ett understöd af 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver finska statsmedel; sedermera andra understöd af finska universitetet och vetenskapsakademien i Petersburg. Dessutom erhöll han F. Literatursällsk:s pris à 500 rub. banko ass. för svenska öfversättningen af Kalevala samt af nämnde akademi andra Demidoffska priset samt Demidoffska guldmedaljen. En del af åren 1845–47 åtföljdes han af Kandidaten Bergstadi, hvars helsa likväl ej uthärdade dessa resors besvärligheter. Icke långt efter återkomsten till fäderneslandet dukade Bergstadi under vid 29 års ålder.

9 Frågar man nu resultaterna af dessa långväga undersökningar, som omfattat öfver 30 särskilda språk och dialekter samt lemnat material till 11 grammatikaliska arbeten, de finska och lappska oberäknade, så finner man en del i hans utgifna arbeten. Bland dessa äro: Syrjänska nominas deklination (på latin) 1844; syrjänsk grammatik (latin) 1845; tscheremissisk grammatik 1844; ostjakisk grammatik jemte ordförteckning (tyska) 1849; Dessa språkläror, jemte utkast till flera likartade, har Castrén betraktat som förarbeten, hvilka skulle erhålla sin egentliga betydelse genom den stora resonnerande grammatik han höll på att utarbeta öfver ett af sina favoritstudier, den samojediska språkgruppen. Beklagligen är detta stora verk ännu ofulländadt i dess vigtigaste del, ljudläran. Rörande finska, esthniska och lappska språken, har Castrén, bland annat utgifvit en afh. om slägtskapen mellan deras deklinationer samt en särdeles berömd afh. om accenten i lappska språket. Alla dessa forskningar ville Castrén sedermera sammanbinda i ett stort komparativt arbete öfver »de altaiska språken»,konsekvensändrat/normaliserat hvartill finskan hör, och derhän syftar hans professorsspecimen 1850 om personal-affixerna i nämnde språkklass. Ty en af Castréns största förtjenster låg i den storartade förmågan att kombinera, jemföra, gruppera de före honom oklara språkfamiljerna; i omfattande insigter i dessa språk stod han ensam, oupphunnen, och efter honom är platsen tom.

10 Näst språkforskningen har ethnografin af hans resor dragit betydande resultater. I en mängd spridda resebeskrifningar, dem han under sednaste tiden var sysselsatt att sammanfatta till ett helt, har han öfver dessa inre och nordliga trakter lemnat rikare och trognare detaljer än någon i nyaste tid. Castrén hade klart öga och klar stil; sina lugna och dock ofta så skarpa observationer förstod han att kläda i en lätt, nästan lekande form, vida skild från resebeskrifningars vanliga torrhet.

11 Den nordiska historien har skördat stora frukter af hans forskningar. Hans populära uppsats om finska folkets vagga (i Altai) väckte med rätta en ofantlig sensation; det var det vigtigaste resultat, till hvilket den finska historien kommit i detta århundraden. Nästan lika allmän uppmärksamhet väckte hans föreläsningar öfver den finska mythologin, hvars obestämda dunkel för första gången syntes klarna för forskningen. I tidskriften Suomi, som dessa dagar utkommer, finnes af Castrén ett sammandrag af dessa föreläsningar om Jumala och Ukko; läsaren skall således snart komma i tillfälle att döma om den oväntade dager som häri sprides öfver den dunklaste delen af vår forntids myth. – Som antiqvitetssamlare och antecknar af traditioner och sagor, har Castrén till Vetenskapsakademien i Petersburg lemnat rika bidrag rörande Uralstammarnas okända forntid.

12 Slutligen står äfven folkdikten sörjande vid Castréns graf. Det var han som först öfversatte Kalevala till svenskan och derigenom tiodubblade dess publik och dess rykte. Enkla sånger från Ishafvets strand stå qvar bland hans anteckningar; hans varma håg stod icke efter den döda bokstafven, det själlösa ljudet ... han älskade sången; det var han som först på minnet lade sagan om sångens ursprung af sorgen.

13 Sammanfattar man Castréns hela lefnads verk och mål, så skönjer man klart den väg han gick och den plan han vidhöll: en detaljerad och jemförande framställning af hela finska folkstammens karakter. Att på den grund som före honom utmärkte forskare lagt – Pallas, Klaproth, Rask, Porthan, Sjögren, Rein, Lönnrot, – uppföra en ny och väldig byggnad, riktad med skarpsinnets, kunskapens och erfarenhetens samlade skatter – det var Castréns afsigt. Ett skönt mål, men ack, alltför stort för en mans lifstid! Castrén dignade under bördan af sitt verk, innan det än var fulländadt. Vildmarkernas nöd hade ändtligen brutit hans härdade kropp, deras osunda näring förstört de funktioner som hålla lifvet vid makt; han föll i sin mannaålders blomma, 38 år gammal, qvarlemnande åt sorgen sin tjuguåriga maka (född Tengström), åt fosterlandet sin späda son, sina verk och sitt minne.

14 Dock voro hans tre sista lefnadsår sköna. Vänskap och kärlek räckte honom sin hand, landsmäns och utlänningars aktning följde honom, armodet flydde honom för första gången i hans lif, och lärda utmärkelser blefvo hans lott. Det var den tidiga qvällens lugn efter en dag af stormar.

15 Det händer understundom att hela nationers kraft och egendomlighet likasom sammanpressas och utpregla sig hos en enda individ. Hvad gjorde Castréns namn så älskadt, hans vandringar följda med sådant intresse, nyheten om hans utnämning som professor i finskan till ett glädjebudskap för hela Finland? Säkert icke blott hans vetenskap, hans ämne, ehuru detta ämne var ett af de dyrbaraste för fosterlandet. Utan dertill kom att han var en man af sitt folk: den fasta viljan, den okufliga själskraften, det raka ihärdiga framgåendet mot ett bestämdt mål – allvaret, lugnet, föraktet för mödan och faran – sjelfva satiren – allt detta var finskt, och allt detta hade Castrén. Han har gått bort, och efter honom kännes en tomhet, såsom hade nationen förlorat en del af sig sjelf. Men hans verk och hans efterdöme skola mana i dagen nya krafter, nu okända, slumrande; hans verk skall icke gå under, hans spår skola icke försvinna i steppernas ljung. Hans sak skall lefva och blomstra, likasom hans minne i det tacksama fosterlandets barm.

 

 

  1. *)En julafton bjöds han in till Runeberg, af hvilken han då hyrde rum. Han dröjde sent, man skickade in och fann honom vid Homerus.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil