1 Romanen är en diktart, hvilken, ehuru ganska gammal, för vår tid är den egendomligaste och mest anslående. Romanen är den mest åtsittande drägt för de ideer, hvilka besjäla en tid, som icke äger nog ridderlighet att anslås af hjeltesagan, icke nog oskuld för att finna behag i herdaquädet och sällan nog bjerta situationer för att gifva ämnen åt skådespelet. Romanen äger eller kan äga på engång den episka diktens utförlighet, sagans bragder, lyrikens eld och brantens sammanträngda effekt; den kan anbringa alla snillets rikedomar, alla poesins skatter, och likväl vinna alla de syften, hvilka eftersträfvats af lärodikten, utan att på samma gång falla i denna diktarts torrhet och utan att, såsom den, motarbeta sig sjelf genom sin påtagliga afsigtlighet.
2 Med sådana egenskaper är romanen väl värd något deltagande, och den har funnit det, man vore frestad att säga förmycket, derest icke just romanens stora framgång bevisat dess förmåga att utsäga tidens egna tankar och behof. Romanens öden under sednaste tvåhundrade år äro omvexlande. Den har slitit sig ur hjeltesagans jernhårda armar för att kasta sig i herdediktens silkesmjuka famn, der den länge jollrade med den mest tillgjorda enfald. Mätt på denna vekliga omfamning, som endast frambragte lustbilder utan fotfäste i verkligheten, återvände romanen vid 1700-taletskonsekvensändrat/normaliserat bullersama slut till medeltidens riddareborgar, hemliga domstolar, underjordiska hvalf och fångna fröknar. Men otålig att inkomma på vår tids områden, drog den medeltiden efter sig, i det den skapade de mest ädla röfvaranförare, som åtogo sig den förtryckta oskuldens sak samt mördade och plundrade af idel menniskokärlek. Efter röfvarehistorierna kom den historiska romanen, skapad af Walter Scott och af oändligt högre värde än den dittills kända romanlitteraturen, emedan den var den första som fattade fast fot i verkligheten och banade vägen för de tvenne nyanser af denna diktart, hvilka höjt romanen till en förut okänd betydelse, nemligen den tecknande romanen, som afmålar samtidens ytor, och tendens-romanen, hvilken söker att förkroppsliga och förallmänneliga de stora idéer, som genomgå tidehvarfvet.
3 Att romanen icke varit och är utan sin betydelse för hela samtiden och dess literatur, inser enhvar, som erinrar sig, med hvilken verkligt fanatisk hunger i början af detta sekel Madame Staëls och Lafontaines samt tjugu år sednare Walter Scotts och än sednare Bulwers, Spindlers m. fl:s romaner slukats af allmänheten, i det de gjort sin rund hos alla bildade nationer. Det var likväl våra dagar förbehållet att framvisa det mest frappanta exempel af detta slag. Om man undantager de vigtigaste religionsurkunder, har ännu aldrig en bok väckt ett så allmänt uppseende, spridts i så otaliga aftryck och framkallat en sådan mängd än högst berömmande, än bittert tadlande, men alltid intresserade omdömen, som Eugéne Sues »Pariser Mysterier».konsekvensändrat/normaliserat Från början influten i en parisertidnings feuilleton, aftrycktes denna bok i otaliga upplagor af tusendetals exemplar, öfversattes på de flesta europeiska språk och lästes från Cajana och Torneå ända till Kalkutta och Rio Janeiro. Om vi icke missminne oss, upplades i England en upplaga af 40 000konsekvensändrat/normaliserat exx., för hvilken man endast räknade afsättningen på papperet i behåll, ty ex. kostade endast 6 sk.skilling sterling, och likväl drog förläggaren sannolikt deraf en betydlig vinst. Samma omåttliga afsättning äger Sues ännu icke fulländade »Eviga Jude»,konsekvensändrat/normaliserat för hvilken förf. uppbär ett honorarium af 200 000konsekvensändrat/normaliserat francs.
4 Böcker sådana som Parisermysterierna äga läsare bland nästan alla åldrar och, i vissa länder, bland alla stånd. I de flesta länder läsa likväl de arbetande klasserna endast andeliga böcker samt skrifter af praktisk nytta. Men detta förhållande ändras efterhand, sedan man äfven i bokhandelsväg börjat fälla priserna till det lägsta möjliga, och samma prisernas billighet skall utan tvifvel öfverallt verka hvad Hjertas tolfskillings Läsebibliothek verkat i Sverige och till någon del äfven i Finland, att romanen från kabinetterna sprider sig till kökskamrarna och derifrån till de ringare klassernas boningar, åtminstone i städerna och deras granskap. I sig sjelf medför väl en såbeskaffad spridning af romanen icke större våda, än hvarje annat bildningsmedel; men missbruket ligger här ganska nära, både emedan romanens natur tillåter de mest olika tendenser ingå deri och emedan förläggare och författare ofta nog mindre afse en boks verkliga värde, än dess begärlighet för det största möjliga antal afnämare.
5 Romanvurmen i våra dagar har den likhet med de fordna korstågen, att icke ens barn och gubbar undgå den allmänna ifvern. Mången flicka om tio år och mången skolepilt i andra klassen bortkasta sin docka eller sin bok för att med den allrakäraste kärleksromanen eller röfvarhistorien sätta sig tyst som muren i någon enslig vrå. Utan öfverdrift kan man förlägga den romanhungrigaste tiden i en menniskas lifstid mellan trettonde och adertonde året, just på den gräns mellan barndom och ungdom, då inbillningen leker lifligast och skapar sig en hel omätelig verld än af ljusa, än af melankoliska drömmar. Säkert, goda läsarinna, äger du från dessa år ännu månget minne i behåll af »Amalia Mansfeld»,konsekvensändrat/normaliserat af »Leontine von Blondheim»,konsekvensändrat/normaliserat af »Grafven»,konsekvensändrat/normaliserat af »Luftseglarne»,konsekvensändrat/normaliserat af »Kenilworth»,konsekvensändrat/normaliserat eller om du är ung, af »Eugene Aram»,konsekvensändrat/normaliserat »Den Förskjutne» m. fl. Ofta har du fällt bittra tårar öfver den sköna Amy Robsarths öde eller öfver dessa Lafontaines oskyldiga fröknar, som alltid, man kunde svära derpå, läto enlevera sig och gjorde mesalliancer. Och vill du bekänna sanningen, så tillstå, att din mor stundom öfverraskat dig i »slottet Bramletye» eller i »skogen Hohenlinden»,konsekvensändrat/normaliserat eller att du för din gouvernant gömt »Rosa eller tiggarflickan»,konsekvensändrat/normaliserat åtminstone någon af de tio delarne, uti sybordslådan och att du funnit »Elise eller quinnan i sitt fullkomlighet»,konsekvensändrat/normaliserat som man gaf dig i händerna, ganska tråkig, men »Imogéne eller den unga nunnan»,konsekvensändrat/normaliserat som man förbjudit dig, högst intressant.
6 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 17/9 1845:|73 1|
Romanen och Romanvurmen.
(Slut från föregående N:o.)
7 Den aktningsvärde läsare, som genomögnar dessa rader, tror sig förmodligen långt för detta hafva lemnat de vexlande fantasier. Men kanske skall äfven han erinra sig, med hvilken förtjusning han engång fäktat med »Lejonriddarne»,konsekvensändrat/normaliserat beundrat »Rinaldo Rinaldini»,konsekvensändrat/normaliserat »Gonzalov»,konsekvensändrat/normaliserat »Mazarino» och »Fernando Lomelli eller hämdens kulor» samt hela detta sällskap af ädle banditer och banditiske ädlingar, hvilka kostat mera trycksvärta, än de i verkligheten kostat blod, och utpressat flere tårar af sina läsare, än fordom af sina offer. Kanske har äfven han någon afton tagit »Waverly» eller »Ivanhoe» i sin hand och icke märkt huru timmarna flytt innan man till honom inburit kaffe om morgonen. Kanske har han i Tintomaras sällskap med förskräckelse hört skoltimman slå innan han ens ihågkommit lexorna och blek af fasa hört »Hohenstaufem den osynlige öfverallt och ingenstädes» spöka i skoltrapporna, eller har han sneglat på »Svarte Jonas»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken han höll under bordet, medan Con-Rectorn, som märkt hans lurendrejeri, plötsligen kastat på honom en fråga om de grekiska verbernas accent.
8 Romanvurmen går i de vexande åren stundom otroligt långt. Man ser gossar för denna läsning försaka mat, dryck och sömn, sina jemnårigas lekar och alla pojkårens muntra upptåg, för att, fördjupade i sina böcker, lefva i en verld af inbillningar, uppgöra de mest öfverspända planer och icke ett ögonblick tvifla på deras utförbarhet. Ja en gosse kan komma derhän, att allt slags läsning blir för honom underhållande, blott han i den kan finna den ringaste näring för sin omättliga fantasi. Med en passion, hvilken man endast kan likna vid drinkarens, för hvilken alla slags spirituosa äro välkomna endast de berusa, slukar gossen från perm till perm de mest olikartade böcker. Får han en bok i hand, så stadnar han der han stod, blir sittande halfva dagen der han satt sig, känner hvarken hunger eller törst, märker ej huru tiden flyr och är döf och blind för allt hvad som föregår om|73 2|kring honom. En sådan gosse igenkännes bland hundrade andra på sitt bleka, lidande och retliga utseende, på sin stirrande blick och på sin likgiltighet för hela sin omgifning. Stundom ser man honom tvungen sitta i kamraters lefnadslustiga krets, ett värnlöst föremål för deras speglosor, retad ända till tårar, men handfallen och bortkommen, utan kraft att handla och utan klokhet att draga sig med heder ur spelet. Icke underligt, att han derföre skyr sällskap, insveper sig allt mera i sig sjelf och sina sjukliga drömmar och blir – möjligen en lärd man, men det oaktadt en stackare i alla sina lefnadsdagar.
9 En sådan gosse är beklagansvärd och ganska illa har man gjort uti att låta honom komma derhän. För romanen försummar han de lekstunder, hvilka mellan lexorna böra stärka och bibehålla den späda vexande kroppens friska kraft. Det myckna stillasittandet blir för hans physiska utbildning högst förderfligt, benbyggnaden erhåller ingen stadga, musklerna ingen spänstighet, hela gestalten saknar hållning och vacklar lik ålderdomen. Men vida vådligare verkar inbillningens ständiga och onaturliga öfverretning på ynglingens nerfsystem. Tidigt vakna hos honom passioner, i dessa unga år mera förstorande än någonsin; han öfverträffar sin ålder i erfarenhet, men sjelfva denna erfarenhet är sjuklig och falsk, emedan den icke förvärfvats i lifvets raska ungdomskamp, utan skedblad för skedblad intagits i kammarens qualmiga luft. Brådmogen, smågammal och förslappad – ty sådan är den oundvikliga följden af själsförmögenheternas öfverretning – längtar den arma gossen ändtligen ut i den fria verlden. Men denna är icke den verld han väntat sig, icke den kärlekssuckande, icke den romantiskt äfventyrliga, hvilken han med säkerhet trott sig finna. Öfverallt hvart han vänder sig möter honom den prosaiska verkligheten med sina oeftergifliga anspråk på kraft, drift och klokhet. Ynglingen från kammaren kan icke uppfylla dem, och om han ock kunde, – ty hvad tror han sig ej kunna! – så ville han kanhända ej, emedan han ur sina böcker lärt sig förakta dessa små bestyr, hvilka blott anstå simpla hvardagsmenniskor. Han, så många hjeltars och hjeltinnors förtroliga vän, vill gå sin egen stolta bana till ryckte och odödlighet. Men det är icke i kammarens sjukliga drömmar man lär sig att bryta nya schakter i denna verldens berghårda verklighet. Snart skall ynglingen märka att han mot den förmår intet – intet utom att gråta öfver sin egen svaghet. Då står han rådvill, då känner han sig ensam – ty verlden betalar honom lika med lika och föraktar hans drömmar. Svårmod och tvifvel intaga hans sinne – han tviflar på allt emedan han tviflar på sig sjelf, och hvart skall han vända sig? Han är mycket olycklig.
10 Har han ännu en sparad kraft att med ens bortkasta hela sin förra för lifvet odugliga personlighet och börja lefva från början, då kan det ännu blifva karl af honom. Och då skall han hata romanen, emedan han förstår dess missbruk, icke dess bruk. Men är han i grund förslappad – man har sett äfven det – då är hans själs blomma för evigt vissnad och innan kort skall någon förstörande last lägga hans kropp i grafven.
11 Skola vi teckna den flickas öde, som med omättligt begär hängifver sig åt den vådliga njutningen af romaners fina gift? Nej – vi skola blott förespå henne ett: hon skall blifva olycklig i sitt äktenskap – om hon icke blifvit det derförinnan.
12 När vi började dessa utkast till romanvurmens karakteristik, var det icke meningen att måla dem så dystra. Men verkligheten blandar stundom färgerna annorlunda, än skämtet blandar dem. Vi erkände ju först romanens värde; vi talade ju sen om dess missbruk. – För allt det onda vi sagt om romanläsningen, göra vi dig en afbön, du ädle ande af Walter Scott! Dina verk ville vi dock gifva ynglingar och flickor i hand; dina sagors bragder förädla ynglingens håg; i den kärlek du målar är intet gift. Föröfrigt må föräldrar och ungdomens ledare betänka ofvanstående. Deras barn och deras lärjungar skola engång tacka dem derför.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Romanen och Romanvurmen.
1 Romanen är en diktart, hvilken, ehuru ganska gammal, för vår tid är den egendomligaste och mest anslående. Romanen är den mest åtsittande drägt för de ideer, hvilka besjäla en tid, som icke äger nog ridderlighet att anslås af hjeltesagan, icke nog oskuld för att finna behag i herdaquädet och sällan nog bjerta situationer för att gifva ämnen åt skådespelet. Romanen äger eller kan äga på engång den episka diktens utförlighet, sagans bragder, lyrikens eld och brantens sammanträngda effekt; den kan anbringa alla snillets rikedomar, alla poesins skatter, och likväl vinna alla de syften, hvilka eftersträfvats af lärodikten, utan att på samma gång falla i denna diktarts torrhet och utan att, såsom den, motarbeta sig sjelf genom sin påtagliga afsigtlighet.
2 Med sådana egenskaper är romanen väl värd något deltagande, och den har funnit det, man vore frestad att säga förmycket, derest icke just romanens stora framgång bevisat dess förmåga att utsäga tidens egna tankar och behof. Romanens öden under sednaste tvåhundrade år äro omvexlande. Den har slitit sig ur hjeltesagans jernhårda armar för att kasta sig i herdediktens silkesmjuka famn, der den länge jollrade med den mest tillgjorda enfald. Mätt på denna vekliga omfamning, som endast frambragte lustbilder utan fotfäste i verkligheten, återvände romanen vid 1700-taletskonsekvensändrat/normaliserat bullersama slut till medeltidens riddareborgar, hemliga domstolar, underjordiska hvalf och fångna fröknar. Men otålig att inkomma på vår tids områden, drog den medeltiden efter sig, i det den skapade de mest ädla röfvaranförare, som åtogo sig den förtryckta oskuldens sak samt mördade och plundrade af idel menniskokärlek. Efter röfvarehistorierna kom den historiska romanen, skapad af Walter Scott och af oändligt högre värde än den dittills kända romanlitteraturen, emedan den var den första som fattade fast fot i verkligheten och banade vägen för de tvenne nyanser af denna diktart, hvilka höjt romanen till en förut okänd betydelse, nemligen den tecknande romanen, som afmålar samtidens ytor, och tendens-romanen, hvilken söker att förkroppsliga och förallmänneliga de stora idéer, som genomgå tidehvarfvet.
3 Att romanen icke varit och är utan sin betydelse för hela samtiden och dess literatur, inser enhvar, som erinrar sig, med hvilken verkligt fanatisk hunger i början af detta sekel Madame Staëls och Lafontaines samt tjugu år sednare Walter Scotts och än sednare Bulwers, Spindlers m. fl:s romaner slukats af allmänheten, i det de gjort sin rund hos alla bildade nationer. Det var likväl våra dagar förbehållet att framvisa det mest frappanta exempel af detta slag. Om man undantager de vigtigaste religionsurkunder, har ännu aldrig en bok väckt ett så allmänt uppseende, spridts i så otaliga aftryck och framkallat en sådan mängd än högst berömmande, än bittert tadlande, men alltid intresserade omdömen, som Eugéne Sues »Pariser Mysterier».konsekvensändrat/normaliserat Från början influten i en parisertidnings feuilleton, aftrycktes denna bok i otaliga upplagor af tusendetals exemplar, öfversattes på de flesta europeiska språk och lästes från Cajana och Torneå ända till Kalkutta och Rio Janeiro. Om vi icke missminne oss, upplades i England en upplaga af 40 000konsekvensändrat/normaliserat exx., för hvilken man endast räknade afsättningen på papperet i behåll, ty ex. kostade endast 6 sk.skilling sterling, och likväl drog förläggaren sannolikt deraf en betydlig vinst. Samma omåttliga afsättning äger Sues ännu icke fulländade »Eviga Jude»,konsekvensändrat/normaliserat för hvilken förf. uppbär ett honorarium af 200 000konsekvensändrat/normaliserat francs.
4 Böcker sådana som Parisermysterierna äga läsare bland nästan alla åldrar och, i vissa länder, bland alla stånd. I de flesta länder läsa likväl de arbetande klasserna endast andeliga böcker samt skrifter af praktisk nytta. Men detta förhållande ändras efterhand, sedan man äfven i bokhandelsväg börjat fälla priserna till det lägsta möjliga, och samma prisernas billighet skall utan tvifvel öfverallt verka hvad Hjertas tolfskillings Läsebibliothek verkat i Sverige och till någon del äfven i Finland, att romanen från kabinetterna sprider sig till kökskamrarna och derifrån till de ringare klassernas boningar, åtminstone i städerna och deras granskap. I sig sjelf medför väl en såbeskaffad spridning af romanen icke större våda, än hvarje annat bildningsmedel; men missbruket ligger här ganska nära, både emedan romanens natur tillåter de mest olika tendenser ingå deri och emedan förläggare och författare ofta nog mindre afse en boks verkliga värde, än dess begärlighet för det största möjliga antal afnämare.
5 Romanvurmen i våra dagar har den likhet med de fordna korstågen, att icke ens barn och gubbar undgå den allmänna ifvern. Mången flicka om tio år och mången skolepilt i andra klassen bortkasta sin docka eller sin bok för att med den allrakäraste kärleksromanen eller röfvarhistorien sätta sig tyst som muren i någon enslig vrå. Utan öfverdrift kan man förlägga den romanhungrigaste tiden i en menniskas lifstid mellan trettonde och adertonde året, just på den gräns mellan barndom och ungdom, då inbillningen leker lifligast och skapar sig en hel omätelig verld än af ljusa, än af melankoliska drömmar. Säkert, goda läsarinna, äger du från dessa år ännu månget minne i behåll af »Amalia Mansfeld»,konsekvensändrat/normaliserat af »Leontine von Blondheim»,konsekvensändrat/normaliserat af »Grafven»,konsekvensändrat/normaliserat af »Luftseglarne»,konsekvensändrat/normaliserat af »Kenilworth»,konsekvensändrat/normaliserat eller om du är ung, af »Eugene Aram»,konsekvensändrat/normaliserat »Den Förskjutne» m. fl. Ofta har du fällt bittra tårar öfver den sköna Amy Robsarths öde eller öfver dessa Lafontaines oskyldiga fröknar, som alltid, man kunde svära derpå, läto enlevera sig och gjorde mesalliancer. Och vill du bekänna sanningen, så tillstå, att din mor stundom öfverraskat dig i »slottet Bramletye» eller i »skogen Hohenlinden»,konsekvensändrat/normaliserat eller att du för din gouvernant gömt »Rosa eller tiggarflickan»,konsekvensändrat/normaliserat åtminstone någon af de tio delarne, uti sybordslådan och att du funnit »Elise eller quinnan i sitt fullkomlighet»,konsekvensändrat/normaliserat som man gaf dig i händerna, ganska tråkig, men »Imogéne eller den unga nunnan»,konsekvensändrat/normaliserat som man förbjudit dig, högst intressant.
6 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 17/9 1845:|73 1|Romanen och Romanvurmen.
(Slut från föregående N:o.)
7 Den aktningsvärde läsare, som genomögnar dessa rader, tror sig förmodligen långt för detta hafva lemnat de vexlande fantasier. Men kanske skall äfven han erinra sig, med hvilken förtjusning han engång fäktat med »Lejonriddarne»,konsekvensändrat/normaliserat beundrat »Rinaldo Rinaldini»,konsekvensändrat/normaliserat »Gonzalov»,konsekvensändrat/normaliserat »Mazarino» och »Fernando Lomelli eller hämdens kulor» samt hela detta sällskap af ädle banditer och banditiske ädlingar, hvilka kostat mera trycksvärta, än de i verkligheten kostat blod, och utpressat flere tårar af sina läsare, än fordom af sina offer. Kanske har äfven han någon afton tagit »Waverly» eller »Ivanhoe» i sin hand och icke märkt huru timmarna flytt innan man till honom inburit kaffe om morgonen. Kanske har han i Tintomaras sällskap med förskräckelse hört skoltimman slå innan han ens ihågkommit lexorna och blek af fasa hört »Hohenstaufem den osynlige öfverallt och ingenstädes» spöka i skoltrapporna, eller har han sneglat på »Svarte Jonas»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken han höll under bordet, medan Con-Rectorn, som märkt hans lurendrejeri, plötsligen kastat på honom en fråga om de grekiska verbernas accent.
8 Romanvurmen går i de vexande åren stundom otroligt långt. Man ser gossar för denna läsning försaka mat, dryck och sömn, sina jemnårigas lekar och alla pojkårens muntra upptåg, för att, fördjupade i sina böcker, lefva i en verld af inbillningar, uppgöra de mest öfverspända planer och icke ett ögonblick tvifla på deras utförbarhet. Ja en gosse kan komma derhän, att allt slags läsning blir för honom underhållande, blott han i den kan finna den ringaste näring för sin omättliga fantasi. Med en passion, hvilken man endast kan likna vid drinkarens, för hvilken alla slags spirituosa äro välkomna endast de berusa, slukar gossen från perm till perm de mest olikartade böcker. Får han en bok i hand, så stadnar han der han stod, blir sittande halfva dagen der han satt sig, känner hvarken hunger eller törst, märker ej huru tiden flyr och är döf och blind för allt hvad som föregår om|73 2|kring honom. En sådan gosse igenkännes bland hundrade andra på sitt bleka, lidande och retliga utseende, på sin stirrande blick och på sin likgiltighet för hela sin omgifning. Stundom ser man honom tvungen sitta i kamraters lefnadslustiga krets, ett värnlöst föremål för deras speglosor, retad ända till tårar, men handfallen och bortkommen, utan kraft att handla och utan klokhet att draga sig med heder ur spelet. Icke underligt, att han derföre skyr sällskap, insveper sig allt mera i sig sjelf och sina sjukliga drömmar och blir – möjligen en lärd man, men det oaktadt en stackare i alla sina lefnadsdagar.
9 En sådan gosse är beklagansvärd och ganska illa har man gjort uti att låta honom komma derhän. För romanen försummar han de lekstunder, hvilka mellan lexorna böra stärka och bibehålla den späda vexande kroppens friska kraft. Det myckna stillasittandet blir för hans physiska utbildning högst förderfligt, benbyggnaden erhåller ingen stadga, musklerna ingen spänstighet, hela gestalten saknar hållning och vacklar lik ålderdomen. Men vida vådligare verkar inbillningens ständiga och onaturliga öfverretning på ynglingens nerfsystem. Tidigt vakna hos honom passioner, i dessa unga år mera förstorande än någonsin; han öfverträffar sin ålder i erfarenhet, men sjelfva denna erfarenhet är sjuklig och falsk, emedan den icke förvärfvats i lifvets raska ungdomskamp, utan skedblad för skedblad intagits i kammarens qualmiga luft. Brådmogen, smågammal och förslappad – ty sådan är den oundvikliga följden af själsförmögenheternas öfverretning – längtar den arma gossen ändtligen ut i den fria verlden. Men denna är icke den verld han väntat sig, icke den kärlekssuckande, icke den romantiskt äfventyrliga, hvilken han med säkerhet trott sig finna. Öfverallt hvart han vänder sig möter honom den prosaiska verkligheten med sina oeftergifliga anspråk på kraft, drift och klokhet. Ynglingen från kammaren kan icke uppfylla dem, och om han ock kunde, – ty hvad tror han sig ej kunna! – så ville han kanhända ej, emedan han ur sina böcker lärt sig förakta dessa små bestyr, hvilka blott anstå simpla hvardagsmenniskor. Han, så många hjeltars och hjeltinnors förtroliga vän, vill gå sin egen stolta bana till ryckte och odödlighet. Men det är icke i kammarens sjukliga drömmar man lär sig att bryta nya schakter i denna verldens berghårda verklighet. Snart skall ynglingen märka att han mot den förmår intet – intet utom att gråta öfver sin egen svaghet. Då står han rådvill, då känner han sig ensam – ty verlden betalar honom lika med lika och föraktar hans drömmar. Svårmod och tvifvel intaga hans sinne – han tviflar på allt emedan han tviflar på sig sjelf, och hvart skall han vända sig? Han är mycket olycklig.
10 Har han ännu en sparad kraft att med ens bortkasta hela sin förra för lifvet odugliga personlighet och börja lefva från början, då kan det ännu blifva karl af honom. Och då skall han hata romanen, emedan han förstår dess missbruk, icke dess bruk. Men är han i grund förslappad – man har sett äfven det – då är hans själs blomma för evigt vissnad och innan kort skall någon förstörande last lägga hans kropp i grafven.
11 Skola vi teckna den flickas öde, som med omättligt begär hängifver sig åt den vådliga njutningen af romaners fina gift? Nej – vi skola blott förespå henne ett: hon skall blifva olycklig i sitt äktenskap – om hon icke blifvit det derförinnan.
12 När vi började dessa utkast till romanvurmens karakteristik, var det icke meningen att måla dem så dystra. Men verkligheten blandar stundom färgerna annorlunda, än skämtet blandar dem. Vi erkände ju först romanens värde; vi talade ju sen om dess missbruk. – För allt det onda vi sagt om romanläsningen, göra vi dig en afbön, du ädle ande af Walter Scott! Dina verk ville vi dock gifva ynglingar och flickor i hand; dina sagors bragder förädla ynglingens håg; i den kärlek du målar är intet gift. Föröfrigt må föräldrar och ungdomens ledare betänka ofvanstående. Deras barn och deras lärjungar skola engång tacka dem derför.