2 Han kommer sent, den nordiska våren, men han kommer dock. Det är nu tre eller fyra veckor sedan man hörde lärkorna; en och annan brådmogen fjäril har misstagit sig om sin tid, likasom en aktör, hvilken inträder på scenen innan hans roll börjar; tillochmed den väl kända sensibla vårpoesin har visat sig samtidigt med frossorna och framalstrat några gängliga foster i tidningarna. Och likväl ligga mellan oss och det gröna ännu veckor och månader; på isarna både åker och står man, och från gatorna, hvilkas bara gråsten man nu betraktar med blida ögon, bortföres i kärror vinterns sista qvarlefvor. I morgon ha vi ju första Maj och – tack vare polis och reglementen – till dess skola is och snö vara försvunna, liksom svenska myntet ur allmänna rörelsen. Här gäller således icke förra snöbortskaffningsentreprenörens fiffiga invändning »att framemot midsommar skulle han med all säkerhet laga gatorna bara». Nolens volens skall vintern på dörren; blott skada att han åter inkommer genom fönsterna.
3 Emellertid spörjes nu redan att somliga åkt ned och andra plumsat in på isarna. Blott man således kunde få ihop en poetisk kalender, voro man temligen viss att få våren i sigte. Det tros icke att hafvet i år skall vara kallsinnigt. Ångfartygen annonsera redan färder. Här i Helsingfors observerar man ställen, der kälan ej infunnit sig på hela vintern. Också stå trädgårdsryssarnes artificiela plantager i bästa flor och grönsaker får nog den som ej räknar på kopekerna. Jag har ej råkat ge akt, huruvida Borgå Tidnings väderleksprofetior slagit in, men säkert är, att April har för det mesta varit torr, kylig, lugn och mera mulen än tillförene, samt att dess vanliga vackra vecka infallit emot slutet, i stället för i medlet af månaden, som den annars brukat. Att luften derunder varit hvad man kallar rå, har sannolikt bidragit till den fortfarande sjukligheten. Dödligheten har under April varit ganska stor, bland barn isynnerhet, hvaribland flera döda i koppor. Sällsamt är det att Helsingfors, hvars luft borde rensas af de barska hafsvindarna, denna gång varit hemsökt mer än andra orter. Man omtalar att i närmaste nejder, såsom i Borgå, skall vara ganska friskt. Det hoppas man nu också få här efter islossningen.
4 Helsingfors bär i sitt sköte en förgiftad sump, en ständig reservoir för alla förderfliga utdunstningar: det s. k. Gloet*)Denna stadsdel, ännu för par mansåldrar tillbaka hafsbotten, utgöres af Thölö vikens upplandade södra bugt. För 20 år sedan sträckte sig sumpmarken ända till nejden af de platser, der nu universitetet och theaterhuset äro uppförda, och vid högt vatten söker hafvet ännu att återtaga en del af sitt fordna område.. De ångor, som derifrån uppstiga de mildare årstiderna, förskämma hela luftkretsen, och det är med förundran man ser det ena prydliga huset efter det andra resa sig tätt invid randen af denna stinkande pöl. Med tillfredsställelse finner man dock, att stadens styrelse numera insett nödvändigheten af sumpens snara uttorkande och man bör göra rättvisa åt de vidlyftiga arbeten der förehafvits förliden vinter och höst, med utdikningar och fyllningar i stor skala.
5 Från Universitetet förljudes, att Adjunkten i Grekiska och Romerska literaturen Professor Gyldén blifvit utnämnd till Professor Sjöströms efterträdare, samt att Adjunkten Doktor Willebrand blifvit föreslagen till erhållande af det sednast lediga reseunderstödet. Candidat-examina blifva allt tätare inom philosophiska fakulteten och primus och ultimus äro redan uträknade. Allt tätare blifva ock dissertationerna, men då den allrakäraste finska långtänktheten vanligen uppskjuter sådana saker, liksom annat, till sista stund, befaras ett brydsamt öfverlopp på Hrr Frenckels officin under Maj.— Öfrig literatur i landet gör sig ingen brådska; hvarken »Literaturtidningen» eller »väktaren» ha till dato hörts af. Den förra lärer nu hafva omkring 250 prenumeranter per posto. Tilläfventyrs har Min Herre hört omtalas en dramatisk literatur på finska? Denna märkvärdiga nyhet, i skepnad af »Bunulinus Murhekuvans» (»Runulinna, murhekuvaus») gjorde för 10 år sedan sin rund genom Europa. Nu anmäler Runulinnas författare icke mindre än fyra finska dramer på engång. – Detta påminner mig om den nästan totala bristen på alla slags deklamatoriska öfningar här i landet. Man behöfver icke ämna sig till en Cicero, för det man tar någon notis om den värdighet och det behag, som ligga i ett godt sätt att uttrycka sig, tillochmed i det dagliga umgängesspråket. Hr G. F. Anderson i Stockholm, annonserar just en »Handbok i deklamationen eller det muntliga föredraget», hvilken ni med godt samvete kan puffa litet för i Besa|34 3|rabien. Jag förmodar att den kommer väl till pass der, som här.
6 Landsgagneliga företag i öfrigt ha under månaden omtalats flera än vanligt. Som sådana nämnas Wilckes och Sasslins frikostiga donationer, inrättningen af ett landtbrukssälskap i Wiborg och al-fresco-målningen i Åbo Domkyrka. När man ser sig omkring, huru mycket ännu är ogjordt i Finland och huru mycket, som dock kan göras, om dess medborgare lifvas af verksam kärlek till sitt land, vore man färdig att fråga, hvaraf det kommer, att dock så mången vältänkande man lägger armarna i kors, när det gäller det allmänna, om man ej sett en lång erfarenhet tillräckligen bekräfta Finnens kardinal-odygd, den att »ej komma sig till».
7 De sköna konsterna logera nu, som man vet, ganska elegant i Heidenstrauchska huset och mottaga der alla förmiddagar talrika besök. Hr Ekmans flitiga pensel har riktat expositionen med tvenne nya oljetaflor; den ena af dessa – tvenne piltar, som leka häst och ryttare – är väl det täckaste lilla skalkstycke man vill se. Den veterligen första detaljerade konstkritik här i landet har visat sig i Morgonbladet. I den mjuka bomull, hvarmed den är omlindad, märker man knappast uddarna. Det kan ej annorlunda vara. Det är lättare att lefverera rädisor i April, än att producera något utmärkt i den konsternas vårvinter, som nyss börjat upptina inom den finska norden. Hvad man producerat, är öfver väntan, jag upprepar det, och man finner det helt naturligt, att den första kritiken, som bedömer de första konstverken, drar uppå sig pariser glacéer och tar i föremålen med sockertång. – Måleriet representerar här konsten i allmänhet; i skulpturen har man huggare, som förfärdiga grafstenar. När skall Väinämöinens kolossala staty, huggen af Ruskialamarmor, pryda ett national-museum i Helsingfors?
8 I musik har man haft oratorium Paulus och en symphonirepresentation. Det förljudes, att Symphoniföreningen härnäst har att bjuda på Beethovens pastoralsymphoni, chörer ur Semiramis och en ny komposition af Hr Pacius – glada aspekter för hvarje vän af tonernas vackra konst.
9 Theatern har erbjudit maskradspektakel, besjungna af vår glade humorist, G. Leistenius – hvars bästa stycken, i parenthes sagdt, icke äro tryckta och knappt nog lära blifva det. Hvad hafva icke dessa theaterväggar dock sett i tiden! Magitos pantomimer, Westerlunds Olle Nötbom, Boscos trollerier, fru Grebllims och Hr Rosettis baletter, Rappos lefvande bilder och nu sednast Hr Königs maskrader! Hvad kan konstvännen mera begära af ett theaterhus? Sistnämnde tillställningar voro emellertid inventiösa nog och hade samma lyckliga kontanta resultater, som alla de föregående. Hvaraf klarligen inses, att Helsingfors publik ej saknar konstsinne.
10 Hvad man för resten gör? Ursäkta, att jag lemnar denna fråga obesvarad; här finnes så många andra, som skynda att berätta er det. Cajsaniemis annaler börja åter att blifva märkvärdiga. Hvarje morgon, när solen alldrig så litet tittar fram öfver tallparken, befolkas promenader och restaurationer af le beau monde i paletoter och vinterkappor. Jag vill ej påstå, att der konsumeras en skeppslast kaffe i veckan, men jag begriper nu huru importen af denna artikel gifvit tullverket så goda inkomster. Qvällarna ha ock sin märkvärdighet, säger man, men man säger mycket, som kunnat blifva osagdt, och jag slutar derföre med ett auf wiedersehen!
*)Denna stadsdel, ännu för par mansåldrar tillbaka hafsbotten, utgöres af Thölö vikens upplandade södra bugt. För 20 år sedan sträckte sig sumpmarken ända till nejden af de platser, der nu universitetet och theaterhuset äro uppförda, och vid högt vatten söker hafvet ännu att återtaga en del af sitt fordna område.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Helsingfors.
4.
1847 April 30.
1 Kapten Leopold i Bender.
2 Han kommer sent, den nordiska våren, men han kommer dock. Det är nu tre eller fyra veckor sedan man hörde lärkorna; en och annan brådmogen fjäril har misstagit sig om sin tid, likasom en aktör, hvilken inträder på scenen innan hans roll börjar; tillochmed den väl kända sensibla vårpoesin har visat sig samtidigt med frossorna och framalstrat några gängliga foster i tidningarna. Och likväl ligga mellan oss och det gröna ännu veckor och månader; på isarna både åker och står man, och från gatorna, hvilkas bara gråsten man nu betraktar med blida ögon, bortföres i kärror vinterns sista qvarlefvor. I morgon ha vi ju första Maj och – tack vare polis och reglementen – till dess skola is och snö vara försvunna, liksom svenska myntet ur allmänna rörelsen. Här gäller således icke förra snöbortskaffningsentreprenörens fiffiga invändning »att framemot midsommar skulle han med all säkerhet laga gatorna bara». Nolens volens skall vintern på dörren; blott skada att han åter inkommer genom fönsterna.
3 Emellertid spörjes nu redan att somliga åkt ned och andra plumsat in på isarna. Blott man således kunde få ihop en poetisk kalender, voro man temligen viss att få våren i sigte. Det tros icke att hafvet i år skall vara kallsinnigt. Ångfartygen annonsera redan färder. Här i Helsingfors observerar man ställen, der kälan ej infunnit sig på hela vintern. Också stå trädgårdsryssarnes artificiela plantager i bästa flor och grönsaker får nog den som ej räknar på kopekerna. Jag har ej råkat ge akt, huruvida Borgå Tidnings väderleksprofetior slagit in, men säkert är, att April har för det mesta varit torr, kylig, lugn och mera mulen än tillförene, samt att dess vanliga vackra vecka infallit emot slutet, i stället för i medlet af månaden, som den annars brukat. Att luften derunder varit hvad man kallar rå, har sannolikt bidragit till den fortfarande sjukligheten. Dödligheten har under April varit ganska stor, bland barn isynnerhet, hvaribland flera döda i koppor. Sällsamt är det att Helsingfors, hvars luft borde rensas af de barska hafsvindarna, denna gång varit hemsökt mer än andra orter. Man omtalar att i närmaste nejder, såsom i Borgå, skall vara ganska friskt. Det hoppas man nu också få här efter islossningen.
4 Helsingfors bär i sitt sköte en förgiftad sump, en ständig reservoir för alla förderfliga utdunstningar: det s. k. Gloet*)Denna stadsdel, ännu för par mansåldrar tillbaka hafsbotten, utgöres af Thölö vikens upplandade södra bugt. För 20 år sedan sträckte sig sumpmarken ända till nejden af de platser, der nu universitetet och theaterhuset äro uppförda, och vid högt vatten söker hafvet ännu att återtaga en del af sitt fordna område.. De ångor, som derifrån uppstiga de mildare årstiderna, förskämma hela luftkretsen, och det är med förundran man ser det ena prydliga huset efter det andra resa sig tätt invid randen af denna stinkande pöl. Med tillfredsställelse finner man dock, att stadens styrelse numera insett nödvändigheten af sumpens snara uttorkande och man bör göra rättvisa åt de vidlyftiga arbeten der förehafvits förliden vinter och höst, med utdikningar och fyllningar i stor skala.
5 Från Universitetet förljudes, att Adjunkten i Grekiska och Romerska literaturen Professor Gyldén blifvit utnämnd till Professor Sjöströms efterträdare, samt att Adjunkten Doktor Willebrand blifvit föreslagen till erhållande af det sednast lediga reseunderstödet. Candidat-examina blifva allt tätare inom philosophiska fakulteten och primus och ultimus äro redan uträknade. Allt tätare blifva ock dissertationerna, men då den allrakäraste finska långtänktheten vanligen uppskjuter sådana saker, liksom annat, till sista stund, befaras ett brydsamt öfverlopp på Hrr Frenckels officin under Maj.— Öfrig literatur i landet gör sig ingen brådska; hvarken »Literaturtidningen» eller »väktaren» ha till dato hörts af. Den förra lärer nu hafva omkring 250 prenumeranter per posto. Tilläfventyrs har Min Herre hört omtalas en dramatisk literatur på finska? Denna märkvärdiga nyhet, i skepnad af »Bunulinus Murhekuvans» (»Runulinna, murhekuvaus») gjorde för 10 år sedan sin rund genom Europa. Nu anmäler Runulinnas författare icke mindre än fyra finska dramer på engång. – Detta påminner mig om den nästan totala bristen på alla slags deklamatoriska öfningar här i landet. Man behöfver icke ämna sig till en Cicero, för det man tar någon notis om den värdighet och det behag, som ligga i ett godt sätt att uttrycka sig, tillochmed i det dagliga umgängesspråket. Hr G. F. Anderson i Stockholm, annonserar just en »Handbok i deklamationen eller det muntliga föredraget», hvilken ni med godt samvete kan puffa litet för i Besa|34 3|rabien. Jag förmodar att den kommer väl till pass der, som här.
6 Landsgagneliga företag i öfrigt ha under månaden omtalats flera än vanligt. Som sådana nämnas Wilckes och Sasslins frikostiga donationer, inrättningen af ett landtbrukssälskap i Wiborg och al-fresco-målningen i Åbo Domkyrka. När man ser sig omkring, huru mycket ännu är ogjordt i Finland och huru mycket, som dock kan göras, om dess medborgare lifvas af verksam kärlek till sitt land, vore man färdig att fråga, hvaraf det kommer, att dock så mången vältänkande man lägger armarna i kors, när det gäller det allmänna, om man ej sett en lång erfarenhet tillräckligen bekräfta Finnens kardinal-odygd, den att »ej komma sig till».
7 De sköna konsterna logera nu, som man vet, ganska elegant i Heidenstrauchska huset och mottaga der alla förmiddagar talrika besök. Hr Ekmans flitiga pensel har riktat expositionen med tvenne nya oljetaflor; den ena af dessa – tvenne piltar, som leka häst och ryttare – är väl det täckaste lilla skalkstycke man vill se. Den veterligen första detaljerade konstkritik här i landet har visat sig i Morgonbladet. I den mjuka bomull, hvarmed den är omlindad, märker man knappast uddarna. Det kan ej annorlunda vara. Det är lättare att lefverera rädisor i April, än att producera något utmärkt i den konsternas vårvinter, som nyss börjat upptina inom den finska norden. Hvad man producerat, är öfver väntan, jag upprepar det, och man finner det helt naturligt, att den första kritiken, som bedömer de första konstverken, drar uppå sig pariser glacéer och tar i föremålen med sockertång. – Måleriet representerar här konsten i allmänhet; i skulpturen har man huggare, som förfärdiga grafstenar. När skall Väinämöinens kolossala staty, huggen af Ruskialamarmor, pryda ett national-museum i Helsingfors?
8 I musik har man haft oratorium Paulus och en symphonirepresentation. Det förljudes, att Symphoniföreningen härnäst har att bjuda på Beethovens pastoralsymphoni, chörer ur Semiramis och en ny komposition af Hr Pacius – glada aspekter för hvarje vän af tonernas vackra konst.
9 Theatern har erbjudit maskradspektakel, besjungna af vår glade humorist, G. Leistenius – hvars bästa stycken, i parenthes sagdt, icke äro tryckta och knappt nog lära blifva det. Hvad hafva icke dessa theaterväggar dock sett i tiden! Magitos pantomimer, Westerlunds Olle Nötbom, Boscos trollerier, fru Grebllims och Hr Rosettis baletter, Rappos lefvande bilder och nu sednast Hr Königs maskrader! Hvad kan konstvännen mera begära af ett theaterhus? Sistnämnde tillställningar voro emellertid inventiösa nog och hade samma lyckliga kontanta resultater, som alla de föregående. Hvaraf klarligen inses, att Helsingfors publik ej saknar konstsinne.
10 Hvad man för resten gör? Ursäkta, att jag lemnar denna fråga obesvarad; här finnes så många andra, som skynda att berätta er det. Cajsaniemis annaler börja åter att blifva märkvärdiga. Hvarje morgon, när solen alldrig så litet tittar fram öfver tallparken, befolkas promenader och restaurationer af le beau monde i paletoter och vinterkappor. Jag vill ej påstå, att der konsumeras en skeppslast kaffe i veckan, men jag begriper nu huru importen af denna artikel gifvit tullverket så goda inkomster. Qvällarna ha ock sin märkvärdighet, säger man, men man säger mycket, som kunnat blifva osagdt, och jag slutar derföre med ett auf wiedersehen!