2 Fråga utan svar, liksom den romerske höfdingens fråga: hvad är sanning? Gåta utan lösning, liksom hundrade andra gåtor i lifvet: hvad är det högsta goda? hvad är sällheten? hvad är skönheten? hvad är behaget? hvad är snillet? hvad är idealet?
3 Icke för det att den klyftiga tanken någonsin varit svarslös eller förlägen om en definition med anspråk uppå att utliniera gränserna för det glada, liksom för det goda, sköna och sanna. Men alla dessa bestämningar halta. Alla dessa försök att utmäta höjden, bredden och djupet af andens riken likna landtmätarens försök att mäta skuggan och solskenet, som falla på ängen. Hans mått kan vara noggrannt, hans mätta områden riktiga; men innan han ännu fulländat sitt värf, har solen förändrat läge, och allt är annorlunda.
4 Om lifvet härnere hade ett svar på alla frågor, hvad skulle då återstå för evigheten? Derföre är det följdriktigt af dem, som förlägga alla svar inom jordlifvets synkrets, att förneka en högre synkrets utöfver detta.
5 Likväl har det sköna sin vetenskap, det goda har sin, och sanningen är allt vetandes mål. Och med rätta. Allenast att tidsblomster äro de, hvilkas frukter mogna der seklerna upphöra.
6 Man brukade fordom tala också om »den glada vetenskapen» – sången. Om glädjen någonsin skulle låta fånga sig i ett sinnligt uttryck, så vore det väl i de mest sväfvande och obestämbara af dem alla, i tonerna. Men icke ens der låter han binda sig. Han flyr alla band, ty hennes väsen är frihet. Hon låter aldrig systematisera sig och på förhand beräkna sig. Hon kommer och går, oftast utan att sjelf veta hvarföre, och försöker man bena hennes innehåll, är hon förbi.
7 Det finns en glädje, som vet sin grund och som icke förgår. Det är den som söker sitt mål bortom detta lifvet i Gud. Ju mer han förmår genomskina och förklara lefnadens flyktiga löjen, desto mera betager han dem deras karakter af förgänglighet och ikläder dem den saliga ro, som slöar smärtornas udd och vänder sjelfva sorgen i hugnad.
8 Ingen enda af detta lifvets fröjder är höjd öfver vanskligheten. Icke visdomens skatter, icke samvetets lugn, icke medvetandet af uppfyllda pligter, icke ädla handlingars egen belöning, icke kärlekens ljufhet, icke vänskapens hugsvalelse, intet enda af den jordiska sällhetens högsta mål, och långt mindre tillfredsställelsen af detta lifvets lägre åtrå och lidelser, förmår ensamt för sig, och utan rot i det eviga, tillkämpa sig en ovansklig seger öfver smärtorna intill grafven, intill det rikes portar, som
9 »Har ej Lycksalighet, men Salighet till namn.»
10 Och likväl älska vi och behöfva vi äfven dessa flyktiga löjen af ett lägre ursprung, hvilkas tillvaro mäts af sekunden och som släta rynkorna i vår panna och bekriga med skämtets vapen de små sorgerna, de små förtreterna uti lifvet. Vi behöfva dem för vår svaghets skull, emedan vi annars skulle låta utsläpa oss och förtynga oss af de små bekymren, hvilka med de högsta målen hafva föga att skaffa. Vi behöfva dem som dagg öfver dagens hetta; änskönt den icke tränger längre än till de yttersta grästopparna och endast regnet kan tränga till roten, så uppfriskar och svalkar den dock deras törst. Det beror allenast på att icke skatta daggen högre än regnet, att icke söka i den sin högsta vederqvickelse och att undgå de osunda dunster från kärret, som blanda sig så lätt med den friska och svala aftonluften.
11 Vi tala nu om den glädje, som detta lifvet består och hvarom ha yttrats olika meningar, eftersom någon har trott oss mena dermed detsamma som »nöjen».konsekvensändrat/normaliserat
12 Vi tänka att om man också dagligen ser för sina hvar glädjen sökes, kan likväl ingen säga hvar den uteslutande finns. Den kan finnas på en bal, en konsert, ett spektakel, likasom den kan finnas i hemmets trefnad, i barnets lekar, i skötet af den fria naturen. Det beror allt på friskheten och naturligheten af de|39 3| känslor, med hvilka man går till det ena eller andra. Ty det första vilkor för glädjen är att vara sann, vara uppriktig, vara sig sjelf, och icke det ljugande sken, med hvars mask man så ofta betäcker sin inre trötthet, olust och leda. Just för det att denna förebråelse så ofta och med rätta gjorts emot vanliga nöjen, och för det att man der gjort nöjet till ett arbete – »det tyngsta af alla arbeten», som hr A. M. i Å. T. riktigt uttrycker sig – just derföre har också glädjen flytt från de flesta af dem, enkannerligen balerna, och de qvarstå af vana, än som fåfängans marknader, än som nödfallsutväg för det sämsta en bildad person kan göra – »fördrifva tiden».
13 Man kunde anse det för ett eget armod hos sjelfva bildningen att icke ha uppfunnit bättre former för nöjet, än dessa beständigt samma och längesedan utslitna baler etcet., från hvilka likväl de flesta återvända med en tyngande känsla af trötthet till kropp och själ. Bristen på ett sannt innehåll uti det som går och gäller för nöje är då ett bevis att der måste vara en klyfta, en skefhet, en osanning i det som för dagen hofverar med bildningens namn – hvilket åt skulle fordra ett särskildt kapitel.
14 Men utom detta ligger der väl en allmännare grund till den klagan, som man nu så ofta hör, att den verkliga glädjen har flytt ur sällskapslifvet in till familjerna och icke ens der är mera så hemmastadd, som den var förr. Vi söke grunden deri, att glädjen, likasom ungdomen, lefver af illusioner. Och den moderna bildningen, både filosofi och naturvetenskapen arbetar med all makt uppå att upphäfva illusionerna och sätta i deras ställe vare sig reflexionen eller erfarenhetsrönet. Väl kan detta aldrig lyckas fullständigt, ty illusionen är oskiljaktigt förenad med sjelfva lifvet, och sjelfva vetenskapen kan ej frigöra sig fullt ifrån den. Men den undergräfves likväl, och hvad som är det egentligen beklagliga, den undergräfves der, hvarest ännu icke den mognade öfvertygelsen kan ersätta dess plats, nemligen hos ungdomen och hos sjelfva barndomen, just de åldrar, som företrädesvis äro glädjens. Deraf dessa smågamla tio till tjuguårige vise af båda könen, hvilka sedan, när det blir de som diktera lagar för umgängeslifvet, dit medföra ett tidigt förvissnadt hjerta, i hvilket den verkliga glädjen förgäfves söker en bostad.
15 Man kan väl säga, att vetandets arbete i alla tider gått ut på att upphäfva illusionen. Men det har icke börjat så bittida, eller har det haft en starkare motvigt i den religiösa tron. Nu komma barnen helt små från ett hem utan lefvande gudsfruktan in i en skola, der hvarje lärobok inkastar tviflet i deras själ, utan att förmå gifva dem öfvertygelsen i ersättning, och den ensidiga förståndsriktningen underhålles sedan än vidare uti hemmet och af en mängd moraliserande barnböcker. De ömma föräldrarna tycka sig icke nog fort kunna få sina barn rätt förståndiga och märka icke att det sker på bekostnad af själens öfriga dyrbara krafter, som deraf förlamas och tvina eller få skefva riktningar. Lifvet kan sedan justera mycket; dessa öfverkloka barn kunna möjligen blifva kloka och skickliga, men högst sällan lyckliga och glada menniskor.
16 Hela tidsriktningen med dess öfvervägande materiela tendenser är fientlig mot glädjen. Ångmachinernas rök, kursens hasardspel och sjelfva njutningens lystnad, som söker glädjen der den ej finns, förskrätillagt av utgivarenmmer och qväfver dess flyktiga doft.
17 Och glädjen vid ännu dertill hafva ett visst mått af hängifvenhet; man kan säga att den, liksom oskulden, lefver uti glömskan af sig sjelf. Men i vår tid är det personliga medvetandet för mycket vaket, för mycket fånget i sjelfviskhet, för att rätt kunna hängifva sig är intryck utan all beräkning. I denna ständiga sjelferinran, denna brist på hängifvenhet ligger väl också orsaken, hvarföre de skarpa individualiteterna afnötas och de ännu för få decennier så talrika och så befängda originalerna blifva allt sällsyntare. Man skall ha svårt att bland det nu lefvande slägtet finna dessa än qvicka, än löjliga driftkukkur, som ännu i vår barndom muntrade alla sällskapskretsar och gåfvo uppränningen till hundrade anekdoter, som ännu skämta på läpparna af den tidens qvarlefvor.
18 Lifvet och umgänget äro nu annorlunda, bättre i mycket, ja i det mesta, och det måste så vara, ingen har rätt att klaga deröfver. Men illusionernas tid är förbi, och glädjens med den. Större menskliga frågor, politik, nationalitet, samhällsförbättringar och hvad de alla må heta, ha trängt de små frågorna af stundens fröjder mera i bakgrunden. Det måste väl antagas vara en stor vinst – åtminstone der inga tryckande förhållanden tynga och söndra sinnena; – men glädjen, den är sin kos uti månget hjerta, den är sin kos i sjelfva »den glada vetenskapen»,konsekvensändrat/normaliserat i visan, som icke mera har rättighet att älskas för sin egen skull, utan drifves till »högre syften»,konsekvensändrat/normaliserat likasom någon konst-art kunde hafva högre syften än sig sjelf. Och man må icke säga oss, att glädjen derföre fått en annan betydelse, att den gått djupare in och upplefvat i trängre kretsar. Vi veta väl att den finnes enstaka hos de få lycklige på jorden och uppflammar än här, än der uti ögonblickets lust, ty det kommer den att göra så länge en menniska andas. Men mattare är skämtet, glesare är det hjertliga löjet, vingskjuten är glädjen hos oss och mångenstädes.
19 Kanske kommer det af en oförmåga att rätt tillämpa de högre tendenser, hvilka nuförtiden skola ersätta glädjen, men vi föreställe oss, att der den är borta, der är mycket borta med den. Ett friskt och hjerteligt löje är som ett solsken öfver den torra heden af lifvets strider, tvifvel och vedermödor. Det lifvar och stärker, det försonar mycket och mildrar mycket; der det är borta, der frossar den gröfre njutningen, der grämer sig bekymret, der tynger mödan dubbelt, der stinger afunden hvassare och förtalet lömskare. Den verkliga glädjen är oegennyttig och njuter dubbelt af att dela sin fröjd; der den är borta, der går den trumpna sjelfviskheten med rynkad panna eller med högmodets hånlöje stolt förbi, förkättrande allt som icke passar in i dess knarriga tankegång. Men det rätta allvaret kännes igen derpå att det förstår och delar den rätta glädjen. Aldrig är löjet skönare än när det ler genom tårar, och desipere in loco var i alla tider den äkta vishetens romarekonst.
20 Vi vilja visst icke möda oss med någon huskur för den surmulna gräliga anda, som mångenstädes också i våra bygder ser under musk på menskligheten och tycker sig vara höjden af öfverlägsenhet. Vi vilja endast protestera mot detta inbillade företräde, på samma gång som vi erkänna dess grund ligga djupare än i tillfälligheter eller personligheter. Så mycket är säkert, att denna glädjelösa, än tröga, än retliga, än med missmod och än med öfvermod blandade stämning icke är naturlig för det finska lynnet, som bär inom sig många elementer till vederqvickelse, allenast de få utveckla sig utan att nedtyngas af alltför hårda bekymmer. Glädjen är ett så flyktigt väsen, att hon framträder under otaliga former och uttryck, så att det ena folket, den ena menniskan är glad på sitt sätt, den andra på sitt. Här i norden är han i allmänhet stillare till lynne och saktmodigare till sätt; ofta igenkännes här hennes blida anlete under trefnadens tysta smålöje, ja i sjelfva den sorgblandade melodin af runosången och folkvisan. Visst har hon här äfven ett ystert och spetsigt uttryck i den välbekanta satiren; men i folkets sköte bär den inga förgiftade taggar. Liksom enrisbusken, sticker dess skämt den hand som träffas deraf, men sprider tillika sin friska doft öfver stugan i högtidsstunderna.
21 Läsaren skall förlåta oss att vi fyllt nära en hel sida med ett i mångens tanke så obetydeligt ämne. Han kan, om han så vill, betrakta detta som en fristund från all den politik, ekonomi, polemik etcet., hvarmed han annars dagligen undfägnas. Uppriktigt sagdt, anse vi ej heller detta kapitel alldeles sakna en mera allvarlig betydelse. Ty visst är glädjen ett vilkor för lifvets helsa, likasom allvaret är ett vilkor för lifvets kraft. Kanske skall man säga att vi misstagit oss, att glädjen nu endast tagit andra former. Möjligt; hon söker dem åtminstone och skall kanske finna dem, sedan de nya intressena kommit till mognad. Ungdomens makt är alltid starkare än förvissningens. Derförutan kunde intet folk lefva.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Hvarföre glädjen är borta.
1 Hvad är glädjen?
2 Fråga utan svar, liksom den romerske höfdingens fråga: hvad är sanning? Gåta utan lösning, liksom hundrade andra gåtor i lifvet: hvad är det högsta goda? hvad är sällheten? hvad är skönheten? hvad är behaget? hvad är snillet? hvad är idealet?
3 Icke för det att den klyftiga tanken någonsin varit svarslös eller förlägen om en definition med anspråk uppå att utliniera gränserna för det glada, liksom för det goda, sköna och sanna. Men alla dessa bestämningar halta. Alla dessa försök att utmäta höjden, bredden och djupet af andens riken likna landtmätarens försök att mäta skuggan och solskenet, som falla på ängen. Hans mått kan vara noggrannt, hans mätta områden riktiga; men innan han ännu fulländat sitt värf, har solen förändrat läge, och allt är annorlunda.
4 Om lifvet härnere hade ett svar på alla frågor, hvad skulle då återstå för evigheten? Derföre är det följdriktigt af dem, som förlägga alla svar inom jordlifvets synkrets, att förneka en högre synkrets utöfver detta.
5 Likväl har det sköna sin vetenskap, det goda har sin, och sanningen är allt vetandes mål. Och med rätta. Allenast att tidsblomster äro de, hvilkas frukter mogna der seklerna upphöra.
6 Man brukade fordom tala också om »den glada vetenskapen» – sången. Om glädjen någonsin skulle låta fånga sig i ett sinnligt uttryck, så vore det väl i de mest sväfvande och obestämbara af dem alla, i tonerna. Men icke ens der låter han binda sig. Han flyr alla band, ty hennes väsen är frihet. Hon låter aldrig systematisera sig och på förhand beräkna sig. Hon kommer och går, oftast utan att sjelf veta hvarföre, och försöker man bena hennes innehåll, är hon förbi.
7 Det finns en glädje, som vet sin grund och som icke förgår. Det är den som söker sitt mål bortom detta lifvet i Gud. Ju mer han förmår genomskina och förklara lefnadens flyktiga löjen, desto mera betager han dem deras karakter af förgänglighet och ikläder dem den saliga ro, som slöar smärtornas udd och vänder sjelfva sorgen i hugnad.
8 Ingen enda af detta lifvets fröjder är höjd öfver vanskligheten. Icke visdomens skatter, icke samvetets lugn, icke medvetandet af uppfyllda pligter, icke ädla handlingars egen belöning, icke kärlekens ljufhet, icke vänskapens hugsvalelse, intet enda af den jordiska sällhetens högsta mål, och långt mindre tillfredsställelsen af detta lifvets lägre åtrå och lidelser, förmår ensamt för sig, och utan rot i det eviga, tillkämpa sig en ovansklig seger öfver smärtorna intill grafven, intill det rikes portar, som
9 »Har ej Lycksalighet, men Salighet till namn.»
10 Och likväl älska vi och behöfva vi äfven dessa flyktiga löjen af ett lägre ursprung, hvilkas tillvaro mäts af sekunden och som släta rynkorna i vår panna och bekriga med skämtets vapen de små sorgerna, de små förtreterna uti lifvet. Vi behöfva dem för vår svaghets skull, emedan vi annars skulle låta utsläpa oss och förtynga oss af de små bekymren, hvilka med de högsta målen hafva föga att skaffa. Vi behöfva dem som dagg öfver dagens hetta; änskönt den icke tränger längre än till de yttersta grästopparna och endast regnet kan tränga till roten, så uppfriskar och svalkar den dock deras törst. Det beror allenast på att icke skatta daggen högre än regnet, att icke söka i den sin högsta vederqvickelse och att undgå de osunda dunster från kärret, som blanda sig så lätt med den friska och svala aftonluften.
11 Vi tala nu om den glädje, som detta lifvet består och hvarom ha yttrats olika meningar, eftersom någon har trott oss mena dermed detsamma som »nöjen».konsekvensändrat/normaliserat
12 Vi tänka att om man också dagligen ser för sina hvar glädjen sökes, kan likväl ingen säga hvar den uteslutande finns. Den kan finnas på en bal, en konsert, ett spektakel, likasom den kan finnas i hemmets trefnad, i barnets lekar, i skötet af den fria naturen. Det beror allt på friskheten och naturligheten af de|39 3| känslor, med hvilka man går till det ena eller andra. Ty det första vilkor för glädjen är att vara sann, vara uppriktig, vara sig sjelf, och icke det ljugande sken, med hvars mask man så ofta betäcker sin inre trötthet, olust och leda. Just för det att denna förebråelse så ofta och med rätta gjorts emot vanliga nöjen, och för det att man der gjort nöjet till ett arbete – »det tyngsta af alla arbeten», som hr A. M. i Å. T. riktigt uttrycker sig – just derföre har också glädjen flytt från de flesta af dem, enkannerligen balerna, och de qvarstå af vana, än som fåfängans marknader, än som nödfallsutväg för det sämsta en bildad person kan göra – »fördrifva tiden».
13 Man kunde anse det för ett eget armod hos sjelfva bildningen att icke ha uppfunnit bättre former för nöjet, än dessa beständigt samma och längesedan utslitna baler etcet., från hvilka likväl de flesta återvända med en tyngande känsla af trötthet till kropp och själ. Bristen på ett sannt innehåll uti det som går och gäller för nöje är då ett bevis att der måste vara en klyfta, en skefhet, en osanning i det som för dagen hofverar med bildningens namn – hvilket åt skulle fordra ett särskildt kapitel.
14 Men utom detta ligger der väl en allmännare grund till den klagan, som man nu så ofta hör, att den verkliga glädjen har flytt ur sällskapslifvet in till familjerna och icke ens der är mera så hemmastadd, som den var förr. Vi söke grunden deri, att glädjen, likasom ungdomen, lefver af illusioner. Och den moderna bildningen, både filosofi och naturvetenskapen arbetar med all makt uppå att upphäfva illusionerna och sätta i deras ställe vare sig reflexionen eller erfarenhetsrönet. Väl kan detta aldrig lyckas fullständigt, ty illusionen är oskiljaktigt förenad med sjelfva lifvet, och sjelfva vetenskapen kan ej frigöra sig fullt ifrån den. Men den undergräfves likväl, och hvad som är det egentligen beklagliga, den undergräfves der, hvarest ännu icke den mognade öfvertygelsen kan ersätta dess plats, nemligen hos ungdomen och hos sjelfva barndomen, just de åldrar, som företrädesvis äro glädjens. Deraf dessa smågamla tio till tjuguårige vise af båda könen, hvilka sedan, när det blir de som diktera lagar för umgängeslifvet, dit medföra ett tidigt förvissnadt hjerta, i hvilket den verkliga glädjen förgäfves söker en bostad.
15 Man kan väl säga, att vetandets arbete i alla tider gått ut på att upphäfva illusionen. Men det har icke börjat så bittida, eller har det haft en starkare motvigt i den religiösa tron. Nu komma barnen helt små från ett hem utan lefvande gudsfruktan in i en skola, der hvarje lärobok inkastar tviflet i deras själ, utan att förmå gifva dem öfvertygelsen i ersättning, och den ensidiga förståndsriktningen underhålles sedan än vidare uti hemmet och af en mängd moraliserande barnböcker. De ömma föräldrarna tycka sig icke nog fort kunna få sina barn rätt förståndiga och märka icke att det sker på bekostnad af själens öfriga dyrbara krafter, som deraf förlamas och tvina eller få skefva riktningar. Lifvet kan sedan justera mycket; dessa öfverkloka barn kunna möjligen blifva kloka och skickliga, men högst sällan lyckliga och glada menniskor.
16 Hela tidsriktningen med dess öfvervägande materiela tendenser är fientlig mot glädjen. Ångmachinernas rök, kursens hasardspel och sjelfva njutningens lystnad, som söker glädjen der den ej finns, förskrätillagt av utgivarenmmer och qväfver dess flyktiga doft.
17 Och glädjen vid ännu dertill hafva ett visst mått af hängifvenhet; man kan säga att den, liksom oskulden, lefver uti glömskan af sig sjelf. Men i vår tid är det personliga medvetandet för mycket vaket, för mycket fånget i sjelfviskhet, för att rätt kunna hängifva sig är intryck utan all beräkning. I denna ständiga sjelferinran, denna brist på hängifvenhet ligger väl också orsaken, hvarföre de skarpa individualiteterna afnötas och de ännu för få decennier så talrika och så befängda originalerna blifva allt sällsyntare. Man skall ha svårt att bland det nu lefvande slägtet finna dessa än qvicka, än löjliga driftkukkur, som ännu i vår barndom muntrade alla sällskapskretsar och gåfvo uppränningen till hundrade anekdoter, som ännu skämta på läpparna af den tidens qvarlefvor.
18 Lifvet och umgänget äro nu annorlunda, bättre i mycket, ja i det mesta, och det måste så vara, ingen har rätt att klaga deröfver. Men illusionernas tid är förbi, och glädjens med den. Större menskliga frågor, politik, nationalitet, samhällsförbättringar och hvad de alla må heta, ha trängt de små frågorna af stundens fröjder mera i bakgrunden. Det måste väl antagas vara en stor vinst – åtminstone der inga tryckande förhållanden tynga och söndra sinnena; – men glädjen, den är sin kos uti månget hjerta, den är sin kos i sjelfva »den glada vetenskapen»,konsekvensändrat/normaliserat i visan, som icke mera har rättighet att älskas för sin egen skull, utan drifves till »högre syften»,konsekvensändrat/normaliserat likasom någon konst-art kunde hafva högre syften än sig sjelf. Och man må icke säga oss, att glädjen derföre fått en annan betydelse, att den gått djupare in och upplefvat i trängre kretsar. Vi veta väl att den finnes enstaka hos de få lycklige på jorden och uppflammar än här, än der uti ögonblickets lust, ty det kommer den att göra så länge en menniska andas. Men mattare är skämtet, glesare är det hjertliga löjet, vingskjuten är glädjen hos oss och mångenstädes.
19 Kanske kommer det af en oförmåga att rätt tillämpa de högre tendenser, hvilka nuförtiden skola ersätta glädjen, men vi föreställe oss, att der den är borta, der är mycket borta med den. Ett friskt och hjerteligt löje är som ett solsken öfver den torra heden af lifvets strider, tvifvel och vedermödor. Det lifvar och stärker, det försonar mycket och mildrar mycket; der det är borta, der frossar den gröfre njutningen, der grämer sig bekymret, der tynger mödan dubbelt, der stinger afunden hvassare och förtalet lömskare. Den verkliga glädjen är oegennyttig och njuter dubbelt af att dela sin fröjd; der den är borta, der går den trumpna sjelfviskheten med rynkad panna eller med högmodets hånlöje stolt förbi, förkättrande allt som icke passar in i dess knarriga tankegång. Men det rätta allvaret kännes igen derpå att det förstår och delar den rätta glädjen. Aldrig är löjet skönare än när det ler genom tårar, och desipere in loco var i alla tider den äkta vishetens romarekonst.
20 Vi vilja visst icke möda oss med någon huskur för den surmulna gräliga anda, som mångenstädes också i våra bygder ser under musk på menskligheten och tycker sig vara höjden af öfverlägsenhet. Vi vilja endast protestera mot detta inbillade företräde, på samma gång som vi erkänna dess grund ligga djupare än i tillfälligheter eller personligheter. Så mycket är säkert, att denna glädjelösa, än tröga, än retliga, än med missmod och än med öfvermod blandade stämning icke är naturlig för det finska lynnet, som bär inom sig många elementer till vederqvickelse, allenast de få utveckla sig utan att nedtyngas af alltför hårda bekymmer. Glädjen är ett så flyktigt väsen, att hon framträder under otaliga former och uttryck, så att det ena folket, den ena menniskan är glad på sitt sätt, den andra på sitt. Här i norden är han i allmänhet stillare till lynne och saktmodigare till sätt; ofta igenkännes här hennes blida anlete under trefnadens tysta smålöje, ja i sjelfva den sorgblandade melodin af runosången och folkvisan. Visst har hon här äfven ett ystert och spetsigt uttryck i den välbekanta satiren; men i folkets sköte bär den inga förgiftade taggar. Liksom enrisbusken, sticker dess skämt den hand som träffas deraf, men sprider tillika sin friska doft öfver stugan i högtidsstunderna.
21 Läsaren skall förlåta oss att vi fyllt nära en hel sida med ett i mångens tanke så obetydeligt ämne. Han kan, om han så vill, betrakta detta som en fristund från all den politik, ekonomi, polemik etcet., hvarmed han annars dagligen undfägnas. Uppriktigt sagdt, anse vi ej heller detta kapitel alldeles sakna en mera allvarlig betydelse. Ty visst är glädjen ett vilkor för lifvets helsa, likasom allvaret är ett vilkor för lifvets kraft. Kanske skall man säga att vi misstagit oss, att glädjen nu endast tagit andra former. Möjligt; hon söker dem åtminstone och skall kanske finna dem, sedan de nya intressena kommit till mognad. Ungdomens makt är alltid starkare än förvissningens. Derförutan kunde intet folk lefva.