1 Hvaraf kommer det sig, att här i Finland väl understundom afhöras betydligare gåfvor med varm hand till nyttiga och välgörande ändamål, men deremot så högst få testamenten befinnas vara för samma ändamål upprättade? Skall man väl deraf sluta, att egennyttan och likgiltighen här äro allmännare än annorstädes? Ty att vid gåfvor med varm hand – så förtjenstfulla, när de härflyta af rent intresse för en god sak – begäret efter utmärkelse och publika loford alltför ofta spelar en stor roll, kan icke gerna nekas. Långt renare äro vanligen motiverna för en testamentarisk disposition. Väl ristar fåfängan sina runor på sjelfva grafvårdarne, men den döde aktar icke derpå. Medan han lefvat, har måhända äfven hans hjerta klappat af den menskliga önskan att efterlemna ett välsignadt minne när han ej mer är till, men hvem ville förblanda denna den ädlaste af all ärelystnad med den i lifvet vanliga åtrån att smeka sin egenkärlek med berömets söta lukt?
2 Finland är visst icke något rikt land, ej heller ser man här så ofta som annorstädes stora massor af förmögenhet hopade på enstaka händer. Det oaktadt händer ofta nog, att enskilde vid sitt frånfälle efterlemna egendom, som här med skäl anses betydlig och hvilken, rätt använd, kunde bära välsignade frukter för allmänt och enskildt väl. Tillfaller nu denna egendom närskylde eller åtminstone behöfvande arfvingar, kan rimligtvis ingenting vara att deremot anmärka. Men efterlemnar den afsomnade ingen närmare skyld, eller är hans förmögenhet så ansenlig, att något afdrag ej befinnes kännbart för arfvingarne, så|26 2| handlar han utom all fråga både ädlast och nyttigast, om han anslår allt eller en del af sin quarlåtenskap, till sådana allmänt gagneliga ändamål, för hvilka hans hjerta i lifvet slagit varmast. Ty den rike bör besinna, att på honom hvilar ett stor moraliskt ansvar för det bruk han gör af penningen, med hvilken dock så oändligt mycket godt kan åstadkommas, om den med storsint ädelmod och beräknad klokhet användes. Har han icke i lifvet kunnat verka allt det goda han möjligen velat, bör han åtminstone lugnare dö under medvetande af att frukterna af hans välvilja skola utfalla till medmenniskors gagn ännu sedan hans stoft långt för detta myllats i jorden.
3 Huru tillgår deremot när en förmögen man tillsluter sina ögon utan att hafva efterlemnat testamente och utan att äga närskylde arfvingar, hvilka, medan han lefde, legat hans hjerta nära? Ser man då icke närmare och fjermare arftagare tillskynda innan den aflidne ännu hunnit kallna? Ser man dem icke med snikenhet tillrycka sig det mesta de förmå, obekymrade om den aflidnes önskningar och afsigter, derest icke dessa styrkas af svart på hvitt? Och hvilken tacksamhet egna de väl dens minne, af hvars mödosamt sparda egendom de njuta så mycket godt? Den dagliga erfarenheten må vitna att denna tack är ringa och att, om den döde visste huru man hushållade med hans quarlåtenskap, skulle han vända sig i grafven.
4 Och likväl hade äfven denne hädangångnes graf kunnat fuktas af tacksamhetens tårar, äfven hans namn hade kunnat gå välsignadt till efterverlden och hans minne fortlefva slägte efter slägte i tacksama menniskors bröst!
5 Brödet är menniskans första behof. Mången ville väl helst skänka sin skärf direkte åt den fattige. Men erfarenheten lär, att direkta understöd hjelpa endast för ögonblicket och, engång förtärda, ej sällan förvärra nöden. Man skänke då hellre till arbetsinrättningar och till pensionskassor för de klasser af medborgare, som ännu icke åtnjuta denna stora förmån. Men menniskan lefver icke allenast af bröd; dernäst kommer uppfostran. Och huru mycket återstår ej der att göra för välviljan, för fosterlandskärleken! Man testamentere då till allmänna folkskolor, till specialskolor för landtbruk, handel, slöjd, till anstalter för vanvårdade barn, till socknebibliotheker. Man stifte och underhålle alla nyttiga uppfostringsanstalter, hvilka statens medel ej räcka till att bekosta. Man stifte prisbelöningar och uppmuntringar för handtverk och näringar. Man ihågkomme med samma förmåner den inhemska literaturen. Landet äger ett finskt literatursällskap med god vilja, men små tillgångar. Man öke dess fonder och man ökar på samma gång dess förmåga att uträtta något. Korteligen, man välje något af dessa eller andra värdiga ämnen för sin välvilja och man vare öfvertygad, att det fosterland, man dermed gagnas är en värdigare och tacksamare arfvinge, än de flesta andra.
6 I sammanhang härmed utbe vi oss att få framställa ett litet förslag. Vi föreställe oss nemligen, att mången bemedlad man ännu på äldre dagar hyser varm kärlek och välvilja för landets Universitet, antingen han nu erinrar sig sin egen studentatid der, eller sjelf äger en son der inskrifven. I sådant fall känner han troligen, huruledes studenterne äro fördelade i vissa s. k. afdelningar efter de landskaper de genom födseln tillhöra, – en inrättning hvilken för studentlifvets reglering och kamratskap är af det vigtigaste inflytande. Dessa afdelningar äga hvar och en sin skilda kassa och sitt bibliothek, af ovärderlig nytta för den mindre bemedlade, de hålla finska och svenska tidningar, de sammankomma en eller flere gånger i veckan, dels för att samråda om sina angelägenheter, dels för att i godt kamratskap vexla tankar och uppläsa skriftliga uppsattser. Den gemensama hemortens band förenar deras medlemmar; hvar och en tycker sig vara på sätt och vis hemma, när han besöker afdelningens rum. Men dessa rum måste hyras och – de kosta penningar. De uppsluka en stor del af de afgifter, hvarje student erlägger till sin afdelning. Ofta äro de osunda; man plägar skämtande påstå, det afdelningarnes bestämmelse är att upptorka nya stenhus. Ofta föranledas besvärliga flyttningar; ofta störas grannar och värdsfolk af studentsången och de högljudda mötena. Korteligen detta rumbestyr har sina olägenheter.
7 I Upsala deremot äga alla större afdelningar (»nationer») egna hus, hvarest de rum, som ej äro bestämda till gemensamt bruk, hyras af nationens medlemmar. Der äga de alla quällar sina mötesplatser, finna på stället thé, tobak och en billig portion mat, samt undvika derigenom ett kostsamt förledande värdshuslif. Dessa egna hus, der studenten, skild som han är från det älskade hemmet, i någon mån återfinner detta hem i smått, erbjuda i sjelfva verket så många förmåner, att det vore väl om äfven de särskilda afdelningarne vid Helsingfors universitet kunde bygga eller inköpa sig sådana hus. Det är klart, att sådant ej låter göra sig med studenternes egna tillgångar. I Upsala äro dessa hus dels skänkta till nationerna, dels för donerade medel inköpta. Skulle då icke äfven här välvillige äldre landsmän af prestaståndet eller embetsmannaklassen, vid tanken på fordna glada studentår, medelst anslag eller bidrag bereda nu här studerande ynglingar denna för dem så nyttiga husliga uppbyggelse?
8 Början är gjord. Savolax Karelska afdelningen har af univ:s n. v. Rector Magnificus, sin fordne Inspektor, mottagit det första bidraget till en fond för detta ändamål. Det bör anmärkas, att de flesta afdelningar äga sin ekonom, som förvaltar dess medel och derföre redovisar inför valde revisorer. Har man således ej skäl att anse studenterne för synnerlige ekonomer eller just punktlige affärsmän, så kunna dock landsmän vara förvissade, att donationer och bidrag både behörigen förvaltas och på föreskrifvet sätt användas.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Donationer och Huslig Uppbyggelse.
1 Hvaraf kommer det sig, att här i Finland väl understundom afhöras betydligare gåfvor med varm hand till nyttiga och välgörande ändamål, men deremot så högst få testamenten befinnas vara för samma ändamål upprättade? Skall man väl deraf sluta, att egennyttan och likgiltighen här äro allmännare än annorstädes? Ty att vid gåfvor med varm hand – så förtjenstfulla, när de härflyta af rent intresse för en god sak – begäret efter utmärkelse och publika loford alltför ofta spelar en stor roll, kan icke gerna nekas. Långt renare äro vanligen motiverna för en testamentarisk disposition. Väl ristar fåfängan sina runor på sjelfva grafvårdarne, men den döde aktar icke derpå. Medan han lefvat, har måhända äfven hans hjerta klappat af den menskliga önskan att efterlemna ett välsignadt minne när han ej mer är till, men hvem ville förblanda denna den ädlaste af all ärelystnad med den i lifvet vanliga åtrån att smeka sin egenkärlek med berömets söta lukt?
2 Finland är visst icke något rikt land, ej heller ser man här så ofta som annorstädes stora massor af förmögenhet hopade på enstaka händer. Det oaktadt händer ofta nog, att enskilde vid sitt frånfälle efterlemna egendom, som här med skäl anses betydlig och hvilken, rätt använd, kunde bära välsignade frukter för allmänt och enskildt väl. Tillfaller nu denna egendom närskylde eller åtminstone behöfvande arfvingar, kan rimligtvis ingenting vara att deremot anmärka. Men efterlemnar den afsomnade ingen närmare skyld, eller är hans förmögenhet så ansenlig, att något afdrag ej befinnes kännbart för arfvingarne, så|26 2| handlar han utom all fråga både ädlast och nyttigast, om han anslår allt eller en del af sin quarlåtenskap, till sådana allmänt gagneliga ändamål, för hvilka hans hjerta i lifvet slagit varmast. Ty den rike bör besinna, att på honom hvilar ett stor moraliskt ansvar för det bruk han gör af penningen, med hvilken dock så oändligt mycket godt kan åstadkommas, om den med storsint ädelmod och beräknad klokhet användes. Har han icke i lifvet kunnat verka allt det goda han möjligen velat, bör han åtminstone lugnare dö under medvetande af att frukterna af hans välvilja skola utfalla till medmenniskors gagn ännu sedan hans stoft långt för detta myllats i jorden.
3 Huru tillgår deremot när en förmögen man tillsluter sina ögon utan att hafva efterlemnat testamente och utan att äga närskylde arfvingar, hvilka, medan han lefde, legat hans hjerta nära? Ser man då icke närmare och fjermare arftagare tillskynda innan den aflidne ännu hunnit kallna? Ser man dem icke med snikenhet tillrycka sig det mesta de förmå, obekymrade om den aflidnes önskningar och afsigter, derest icke dessa styrkas af svart på hvitt? Och hvilken tacksamhet egna de väl dens minne, af hvars mödosamt sparda egendom de njuta så mycket godt? Den dagliga erfarenheten må vitna att denna tack är ringa och att, om den döde visste huru man hushållade med hans quarlåtenskap, skulle han vända sig i grafven.
4 Och likväl hade äfven denne hädangångnes graf kunnat fuktas af tacksamhetens tårar, äfven hans namn hade kunnat gå välsignadt till efterverlden och hans minne fortlefva slägte efter slägte i tacksama menniskors bröst!
5 Brödet är menniskans första behof. Mången ville väl helst skänka sin skärf direkte åt den fattige. Men erfarenheten lär, att direkta understöd hjelpa endast för ögonblicket och, engång förtärda, ej sällan förvärra nöden. Man skänke då hellre till arbetsinrättningar och till pensionskassor för de klasser af medborgare, som ännu icke åtnjuta denna stora förmån. Men menniskan lefver icke allenast af bröd; dernäst kommer uppfostran. Och huru mycket återstår ej der att göra för välviljan, för fosterlandskärleken! Man testamentere då till allmänna folkskolor, till specialskolor för landtbruk, handel, slöjd, till anstalter för vanvårdade barn, till socknebibliotheker. Man stifte och underhålle alla nyttiga uppfostringsanstalter, hvilka statens medel ej räcka till att bekosta. Man stifte prisbelöningar och uppmuntringar för handtverk och näringar. Man ihågkomme med samma förmåner den inhemska literaturen. Landet äger ett finskt literatursällskap med god vilja, men små tillgångar. Man öke dess fonder och man ökar på samma gång dess förmåga att uträtta något. Korteligen, man välje något af dessa eller andra värdiga ämnen för sin välvilja och man vare öfvertygad, att det fosterland, man dermed gagnas är en värdigare och tacksamare arfvinge, än de flesta andra.
6 I sammanhang härmed utbe vi oss att få framställa ett litet förslag. Vi föreställe oss nemligen, att mången bemedlad man ännu på äldre dagar hyser varm kärlek och välvilja för landets Universitet, antingen han nu erinrar sig sin egen studentatid der, eller sjelf äger en son der inskrifven. I sådant fall känner han troligen, huruledes studenterne äro fördelade i vissa s. k. afdelningar efter de landskaper de genom födseln tillhöra, – en inrättning hvilken för studentlifvets reglering och kamratskap är af det vigtigaste inflytande. Dessa afdelningar äga hvar och en sin skilda kassa och sitt bibliothek, af ovärderlig nytta för den mindre bemedlade, de hålla finska och svenska tidningar, de sammankomma en eller flere gånger i veckan, dels för att samråda om sina angelägenheter, dels för att i godt kamratskap vexla tankar och uppläsa skriftliga uppsattser. Den gemensama hemortens band förenar deras medlemmar; hvar och en tycker sig vara på sätt och vis hemma, när han besöker afdelningens rum. Men dessa rum måste hyras och – de kosta penningar. De uppsluka en stor del af de afgifter, hvarje student erlägger till sin afdelning. Ofta äro de osunda; man plägar skämtande påstå, det afdelningarnes bestämmelse är att upptorka nya stenhus. Ofta föranledas besvärliga flyttningar; ofta störas grannar och värdsfolk af studentsången och de högljudda mötena. Korteligen detta rumbestyr har sina olägenheter.
7 I Upsala deremot äga alla större afdelningar (»nationer») egna hus, hvarest de rum, som ej äro bestämda till gemensamt bruk, hyras af nationens medlemmar. Der äga de alla quällar sina mötesplatser, finna på stället thé, tobak och en billig portion mat, samt undvika derigenom ett kostsamt förledande värdshuslif. Dessa egna hus, der studenten, skild som han är från det älskade hemmet, i någon mån återfinner detta hem i smått, erbjuda i sjelfva verket så många förmåner, att det vore väl om äfven de särskilda afdelningarne vid Helsingfors universitet kunde bygga eller inköpa sig sådana hus. Det är klart, att sådant ej låter göra sig med studenternes egna tillgångar. I Upsala äro dessa hus dels skänkta till nationerna, dels för donerade medel inköpta. Skulle då icke äfven här välvillige äldre landsmän af prestaståndet eller embetsmannaklassen, vid tanken på fordna glada studentår, medelst anslag eller bidrag bereda nu här studerande ynglingar denna för dem så nyttiga husliga uppbyggelse?
8 Början är gjord. Savolax Karelska afdelningen har af univ:s n. v. Rector Magnificus, sin fordne Inspektor, mottagit det första bidraget till en fond för detta ändamål. Det bör anmärkas, att de flesta afdelningar äga sin ekonom, som förvaltar dess medel och derföre redovisar inför valde revisorer. Har man således ej skäl att anse studenterne för synnerlige ekonomer eller just punktlige affärsmän, så kunna dock landsmän vara förvissade, att donationer och bidrag både behörigen förvaltas och på föreskrifvet sätt användas.