2. Torparen och hans Omgifning

2. Torparen och hans Omgifning

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 5/6 1844:|44 1|

Knoppar.

2. Torparen och hans Omgifning.

1 Nära två år om vi minnas rätt hade den älskvärda författarinnan till Kusinerna tigit, då före sistledne jul tvenne arbeten af hennes lätta penna på engång blefvo synliga: Torparen och hans Omgifning, samt Förhoppningarna. Om den förstnämnda boken utbe vi oss att få säga några ord.

2 Hvar är det sedligas gräns? det skickligas råmärken? Ordets anständighet? Diktens frihet att måla? Sanningens rätt att framställas oslöjad? ...konsekvensändrat/normaliserat Huru lågt kan idealet nedstiga, idealet som är konstens själ? Sträcker sig konstens verklighet utöfver det skönas område, in på det rent af vidrigas?

|44 2|

3 Den firade författarinnan må förlåta dessa frågor; de hafva förut framställts af ljudeligare röster, än vår. Och hvarje läsare af »Torparen och hans Omgifning» skall finna dem naturliga.

4 Den moderna fransyska skolan skall svara: äfven det onda äger sin skönhet. All verklighet har anspråk uppå att uttalas. Anständighet är ett af det adertonde seklets oss i arf lemnade skenfagra, sliskiga ord, ett hvitmenadt kärl fullt af de dödas den, en mantel öfver den mest upprörande osedlighet. Bildningen må hyfsa ordet, men dikten äger rätt att omfamna hvarje handling, hvarje verklighet. När konsten målar, må den upptaga det osköna, det osedliga som skuggor på taflan, så att den låter det skönas himmelska dagrar af dem upphöjas.

5 Det är sannt, den grekiska konsten skapade icke blott Zeusbilder och kärleksgudinnor, utan äfven fauner och satyrer; Dante och Milton afmålade helvetet. Men den enklaste, skönhetslära säger oss, att det onda och fula får ingå i konsten endast som ett försvinnande, sig sjelf upplösande moment, endast besegradt, brutet, vanmäktigt. För att sålunda kunna upplösa och förneka sig sjelft, måste detta onda och fula äga en viss storhet, en sjelfförstörande kraft, som aldrig tillkommer det slags ondt eller fult, som får namn af det vidriga och otäcka. När Shakespeares Hamlet talar om »maskarna, som äta en konungs lik»,konsekvensändrat/normaliserat gripes man djupt af förgängelsens storhet, och förgängelsen är skön deruti att den fönekar och upphäfver sig sjelf genom att frigöra anden för odödligheten. När den gamle Greken Sophokles bygger ett af sina sublimaste sorgespel, Oidipus, på oerhörda sedlighetsbrott, låter han dolda gudamakter framkalla dessa brott som bevis för sin allmakt, och brotten upphäfva sig sjelfva genom att vara begångna af viljelösa redskap i det dunkla ödets hand ... Åter när Fransmannen Victor HugoLucréce Borgia hopar alla de mörka midnattsdåd, för hvilka det bättre och sedliga hos menniskan ryser med harm tillbaka, låter han det onda quarstå sjelfständigt, oupplöst, med allt sitt vidriga trots, vid sidan af hvilket moderskärleken i all dess hänförande skönhet endast står såsom något bredvid, icke inom brotten, följaktligen utan makt att dem adla och upphäfva. Och derföre är denna den snillrike Fransmannens dram, med all dess fulländning i form, all dess glänsande effekt och partiela stolthet, ändock i sin helhet vidrig, motbjudande, förkastlig, medan Oidipus af alla tider kallas »konungen för sorgespel.»

6 Författarinnan af »Torparen och hans Omgifning» har byggt sin roman på ett sedlighetsbrott. Hjelten i stycket har begått ett felsteg, förledd, berusad, nära nog ofrivilligt. För denna viljelösa förseelse pliktar han med ett helt lifs olycka, ett nytt brott, en smädelig död. Hela boken igenom förföljer honom denna förseelse med dess följder, och förfaller dervid äfven läsaren. Ty det vidriga deri har författarinnan med alla sina mildrande dagrar ej kunnat beslöja. Ofta önskar läsaren att glömma denna romanens motbjudande utgångspunkt; och händelsernas omvexling, de landtliga taflornas bjerta kolorit skulle kanske låta honom lyckas deri; men nu vill olyckan, att det vidriga är förkroppsligadt i torparens hustru hela boken igenom. Kring tvenne brott hvälfver sig intrigen. Torparens förmenta felsteg förleder honom, med slumpens biträde, till en verklig missgerning, ett mord. Och huru försonar han det förmenta brottet? Genom ett verkligt lifslångt lidande. Och huru det verkliga? Genom en förment ånger. Torparen angifver nemligen sig sjelf; ej af en rätt ånger, ej heller af rättskänsla, (ty en oskyldig var nära att fällas saker), utan af ledsnad vid lifvet, af ledsnad vid en otäck hustru och af kärlek till en fager mö, som lofvat tillhöra honom i en annan verld. Så har den värda förf. begått ett dubbelt fel mot den tragiska försoningen; först deri att hon bussar Nemesis på en oskyldig, medan den verkligt brottsliga (torparehustrun) ej låter sig bekomma; sedan deri att hon vill aftvå ett mord med känslopjunk och ett slags sjelfmord. I ingendera vedergällningen finns en sådan försoning, hvarigenom brottet skulle hafva förnekat sig sjelft; fastmer huserar här en förvridande slump, som påminner om Notre Dame de Paris, Koat-Vén m. fl. dylika upp och nedvända mikrokosmer. Det onda och fula quarstår för sig, sjelfständigt, oupplöst, och bredvid stå hvarjehanda vackra dygder, såsom aktning för löftens helgd, sonlig kärlek m. m. Och såmedelst må öfver »Torparen och hans Omgifning», som skön konstprodukt, utan skonsmål uttalas omdömet: förkastelig. Lägg härtill, att en författarinna skrifvit boken; hvar är det skickligas gräns? frågar man, och svaret är mångtydigt; men man »känner i luften»,konsekvensändrat/normaliserat att det varit bättre om författarinnan varit en författare.

7 Teckningarna af svenska folket och folklifvet, ehuru på ytan tagna, synas vara trogna i de flesta detaljer. Bondespråket är med mycken omsorg härmadt, kanske stundom med för mycken. Åtminstone frågade en impertinent svensk tidning, om det just var nödigt att tala om »det katta la' i maltet».konsekvensändrat/normaliserat

8 Stilen är ledig och blomstrande, mästerligt tecknande, naiv och ofta nästan barnsligt vacker. Legioner tankstreck vitna att Friherrinnan Knorring skickar sina egna manuskripter till tryckeriet, utan att, som Fru Carlén, först anlita en korrigerande hand. Karaktererna äro väl hållna; endast hjelten i stycket faller stundom ur sin roll. Här, liksom i sina äldre arbeten, är förf. lyckligast öfverallt der känslan talar ömt och öppet språk och der löjets solsken fritt och gladt får falla öfver föremålen. Vackrast bland det vackra i hela boken är troligen Torparens och hans fagra ungmös sista möte vid sjöstranden midnattstid, och gladast bland det komiska är väl drängen Abrahams läsförhör. Men ... läsaren döme, eller ännu bättre, läsarinnan!

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil