Till Tit. Henrik om Theatern.*)Red. vill då och då medelst någon liten skizz afbörda sin förbinbelse till Conturteckningarnas förf. i förhoppning att äfven framdeles ej af honom glömmas.konsekvensändrat/normaliserat
1 Min Herre! Ni frågar, och det tillhör Er ödmjuke tjenare att förbindligt svara. Men ni frågar mycket, – om Vetenskap och Konst, om lärd Literatur, om skön Literatur, om Universitetet, om hufvudstaden, om theater och musik, om politik och snufva, om väderlek och patriotism, om kärlek och Aprilsnö, om priset på Herr Hanelii stöflor Herr Fagerströms hattar och Helsingfors Tidningar, korteligen, Ni frågar om allt och jag bäfvar för denna uppsjö af frågor. Blundande utsträcker jag handen och griper en enda: det är theatern. Haf den godheten och var belåten dermed för denna gång.
2 Behagar Min Herre följa! Arm i arm vandra vi genom den löflösa promenaden till den makalösa theatern. O hvad skola vi se? Hvilken yta af imponerande storhet, hvilka inre af utsökt eleganse! Fåfängt skall Min Herre tala om Stockholm, om Merlin, om S:t Petersburg. Sånggudinnorna, som från höjden af theatern i Berlin recenserande betrakta konstens idrotter under dem, skulle rodna af afund om deras blickar nådde vårt nordiska Thalia-tempel. Men vi nalkas vårt mål, vi träda dit in, mörker omfamnar oss; det är emedan våra ögon förblindas af glansen. Småningom urskilja vi föremålen; nej, Min Herre, det är icke sant, vi sitta icke på någon småstadstheater. Skåda omkring Er. Denna salon, förtjusar den icke? Dessa guirlander, slingra de sig icke med smak kring loger och tak? Betrakta, jag ber, den osparda kostnad man haft, att förse bänkar och stolar med sprittnya|27 3| nummerlappar. Säg icke att Ni beundrar denna aktningsvärda publik för dess belåtenhet. Har den icke skäl dertill? Kasta en blick på denna rideau. Skänk Edra loford åt dessa skyhöga klippor, hvilka beteckna den svindlande höjd, den dramatiska konsten uppnått hos oss. Här och der på klipporna synes en riddareborg; dermed antydes det ridderliga chevalerie, hvarmed unga manliga åskådare böra applaudera åt hvarje rosenkindad primadonna på scenen. För öfrigt förvaras i dessa borgar förmätne recensenter, fastkedjade vid förstenade tidningsartiklar i förskräckliga hvalf, uppfylda af underjordiskt bläck. Men i fonden ser Ni lyckans och konstens lysande tempel, vid hvilket theaterdirektörerna knäfalla, bedjande om fulla hus, och främst i midten af taflan en grinande Apollo, som qväder fröjdevisor, utan tvifvel för det han vänder ryggen åt scenen. Sålunda, Min Herre, finner Ni att dessa emblemer, så antika och förblekta, dölja en djup, en aktningsvärd, en symboliskoriginal: symolisk betydelse. Finner Ni icke dessa environer intressanta? Ja visst, Ni ser rörd, känslofull, tårögd ut. Jag vill likväl icke tro att det är af köld, ty vi hafva 6 graders värma ute. Men nu upprullar förhänget. Hvilken elegant kammardekoration! Dessa väggar, – kan ni föreställa Er det? – hafva fordom varit ljusblåa, men Tiden har här uppträdt som dekorationsmålare och påstrukit dem en modern cendrebleue. Skulle likväl händelsen eller Regisseuren framte för Edra blickar ett annat rum med snusbruna väggar och några oigenkänliga trädkärl ofvanför dörren, så råder jag Er att blunda, tills man för Er uppdukar en furstlig pelarsalon, hvilket ofelbart sker rätt snart, ty i förlägenhet om valet, måste densamma ej sällan pryda ett simpelt borgarehus.
3 Men lemnom scenens environer, för att betrakta dessa sylfidiska varelser, som beträda de dramatiska tiljorna. Med en djup, chevaleresk bugning helse vi detta fyrdubbla syskonpar, denna täcka quartett af Reithmeyer, som snart i tvenne år tjusat och roat hufvudstadens publik. Tvenne år, hvilken omätlig tiderymd för den, som lefver af ögonblickets triumpher! Huru mången kan väl, lik en M:lle Mars, berömma sig af att hafva knutit ett halft århundrades beundran vid sin segervagn! Huru mången måste ej, lik en Högquist, se legionen af sina tillbedjare glesna redan långt förr än konsten och behagen bleknande flydde sin kos. Men dessa älskvärda R-r böra, utan att göra anspråk på halfva århundraden, prisas lyckliga, att snart tvenne solhvarf igenom hafva fängslat en publik, som är allt för modern, för att vara stadig i sina tycken. Min Herre må icke fordra, att jag förmätet resencerande yttrar mig om deras sång och action. Jag presenterar blott för Er denna paranta Madame Schäffer, full af eld och lif, denna vackra skalkaktiga Johanna, med den ständigt lurande skälmen i ögat, hon hos hvilan konsten ej alltid förmår besegra en skämtande natur, – denna täcka, oskuldsfulla Louise, denna lofvande Amalia, alla presenterar jag med den artighet, man öfverallt är skyldig behaget och talenten. Men här i dessa små, obetydliga piecer, med hvilka man nu roar en anspråkslös publik, framträda de unga konstnärernas talenter icke alltid så, som de anslå bäst. För min del älskar jag skämtet, men jag kan icke undgå att stundom finna det tomt och försvinnande utan intryck, utan konstnjutning. Den för mången oförgätlige Hornicke har mycket bortskämt publiken. Anspråken hafva stigit genom honom och Min Herre misstycker väl ej, om jag beundrar honom just derföre. Aldrig skola syskonen Reithmeyer skörda vackrare lagrar, än under Hornickes tid. Ni skulle hafva sett Julia i Trollflöjten eller Fra Diavolo, Johanna som Fenella eller som Cheristane, Louise som Cendrillor, och Edra applauder skulle utan tvifvel hafva kostat Er rätt månget par glacéhandskar, Min Herre!
4 Men jag vill ej för länge pröfva Ert tålamod. – Betrakta blott denne Mohr, denne oefterhärmlige mästare i den tokroliga, befängdt-genialiska genren, denne »mjölnare»,konsekvensändrat/normaliserat denne »Gråskymmel»,konsekvensändrat/normaliserat denne Herr von Crac»,konsekvensändrat/normaliserat denne »Tirebouchon»,konsekvensändrat/normaliserat denna »Falska Taglioni»,konsekvensändrat/normaliserat – föreställ Er det mest besatta, det mest förvridna och på samma gång det mest naiva, gladlynta, godsinta, trefliga, Er fantasi kan måla, en fysionomi med de vidunderligaste grimacer, ett skämt, som lurar i hvarje rynka och ett löje som alldeles oemotståndligt framkallar Ert eget, – och ni skall hafva en ganska ofullkomlig bild af den allmänt och rättvist omtyckte, firade Komikern Carl Mohr. Ej heller bör Ni förgäta att egna Er uppmärksamhet åt denne elegante, gentile Köcher, som med hela verldsmannens ledighet och finesse smidigt skickar sig till hvarje roll, som ej alltför nära vidrör den komiska genren. Ni ser i honom en ganska munter »resande student»,konsekvensändrat/normaliserat och har han någon gång slagit sig på det tragiska, såsom fordom i »Likhandlaren»,konsekvensändrat/normaliserat och helt nyligen, som Willibald, i »Romangrillerna»,konsekvensändrat/normaliserat torde han ej vara oförtjent af Ert bifall. I förbigående presenterar jag sist Herrar Poltz och Urlaub, båda misslyckade älskare, och för öfrigt tar jag Er till vittne, Min Herre, att jag ej sagt något oartigt om dem. – Härmed slutar för denna gången min ganska matta skuggteckning af en af de mest imponerande taflor Helsingfors har att bjuda på. Arm i arm vandra vi åter ut från det makalösa theaterhuset genom de löflösa alléerna, och om Min Herre haft en tråkig qväll, är felet utan tvifvel helt och hållet mitt.
*)Red. vill då och då medelst någon liten skizz afbörda sin förbinbelse till Conturteckningarnas förf. i förhoppning att äfven framdeles ej af honom glömmas.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Till Tit. Henrik om Theatern.*)Red. vill då och då medelst någon liten skizz afbörda sin förbinbelse till Conturteckningarnas förf. i förhoppning att äfven framdeles ej af honom glömmas.konsekvensändrat/normaliserat
1 Min Herre! Ni frågar, och det tillhör Er ödmjuke tjenare att förbindligt svara. Men ni frågar mycket, – om Vetenskap och Konst, om lärd Literatur, om skön Literatur, om Universitetet, om hufvudstaden, om theater och musik, om politik och snufva, om väderlek och patriotism, om kärlek och Aprilsnö, om priset på Herr Hanelii stöflor Herr Fagerströms hattar och Helsingfors Tidningar, korteligen, Ni frågar om allt och jag bäfvar för denna uppsjö af frågor. Blundande utsträcker jag handen och griper en enda: det är theatern. Haf den godheten och var belåten dermed för denna gång.
2 Behagar Min Herre följa! Arm i arm vandra vi genom den löflösa promenaden till den makalösa theatern. O hvad skola vi se? Hvilken yta af imponerande storhet, hvilka inre af utsökt eleganse! Fåfängt skall Min Herre tala om Stockholm, om Merlin, om S:t Petersburg. Sånggudinnorna, som från höjden af theatern i Berlin recenserande betrakta konstens idrotter under dem, skulle rodna af afund om deras blickar nådde vårt nordiska Thalia-tempel. Men vi nalkas vårt mål, vi träda dit in, mörker omfamnar oss; det är emedan våra ögon förblindas af glansen. Småningom urskilja vi föremålen; nej, Min Herre, det är icke sant, vi sitta icke på någon småstadstheater. Skåda omkring Er. Denna salon, förtjusar den icke? Dessa guirlander, slingra de sig icke med smak kring loger och tak? Betrakta, jag ber, den osparda kostnad man haft, att förse bänkar och stolar med sprittnya|27 3| nummerlappar. Säg icke att Ni beundrar denna aktningsvärda publik för dess belåtenhet. Har den icke skäl dertill? Kasta en blick på denna rideau. Skänk Edra loford åt dessa skyhöga klippor, hvilka beteckna den svindlande höjd, den dramatiska konsten uppnått hos oss. Här och der på klipporna synes en riddareborg; dermed antydes det ridderliga chevalerie, hvarmed unga manliga åskådare böra applaudera åt hvarje rosenkindad primadonna på scenen. För öfrigt förvaras i dessa borgar förmätne recensenter, fastkedjade vid förstenade tidningsartiklar i förskräckliga hvalf, uppfylda af underjordiskt bläck. Men i fonden ser Ni lyckans och konstens lysande tempel, vid hvilket theaterdirektörerna knäfalla, bedjande om fulla hus, och främst i midten af taflan en grinande Apollo, som qväder fröjdevisor, utan tvifvel för det han vänder ryggen åt scenen. Sålunda, Min Herre, finner Ni att dessa emblemer, så antika och förblekta, dölja en djup, en aktningsvärd, en symboliskoriginal: symolisk betydelse. Finner Ni icke dessa environer intressanta? Ja visst, Ni ser rörd, känslofull, tårögd ut. Jag vill likväl icke tro att det är af köld, ty vi hafva 6 graders värma ute. Men nu upprullar förhänget. Hvilken elegant kammardekoration! Dessa väggar, – kan ni föreställa Er det? – hafva fordom varit ljusblåa, men Tiden har här uppträdt som dekorationsmålare och påstrukit dem en modern cendrebleue. Skulle likväl händelsen eller Regisseuren framte för Edra blickar ett annat rum med snusbruna väggar och några oigenkänliga trädkärl ofvanför dörren, så råder jag Er att blunda, tills man för Er uppdukar en furstlig pelarsalon, hvilket ofelbart sker rätt snart, ty i förlägenhet om valet, måste densamma ej sällan pryda ett simpelt borgarehus.
3 Men lemnom scenens environer, för att betrakta dessa sylfidiska varelser, som beträda de dramatiska tiljorna. Med en djup, chevaleresk bugning helse vi detta fyrdubbla syskonpar, denna täcka quartett af Reithmeyer, som snart i tvenne år tjusat och roat hufvudstadens publik. Tvenne år, hvilken omätlig tiderymd för den, som lefver af ögonblickets triumpher! Huru mången kan väl, lik en M:lle Mars, berömma sig af att hafva knutit ett halft århundrades beundran vid sin segervagn! Huru mången måste ej, lik en Högquist, se legionen af sina tillbedjare glesna redan långt förr än konsten och behagen bleknande flydde sin kos. Men dessa älskvärda R-r böra, utan att göra anspråk på halfva århundraden, prisas lyckliga, att snart tvenne solhvarf igenom hafva fängslat en publik, som är allt för modern, för att vara stadig i sina tycken. Min Herre må icke fordra, att jag förmätet resencerande yttrar mig om deras sång och action. Jag presenterar blott för Er denna paranta Madame Schäffer, full af eld och lif, denna vackra skalkaktiga Johanna, med den ständigt lurande skälmen i ögat, hon hos hvilan konsten ej alltid förmår besegra en skämtande natur, – denna täcka, oskuldsfulla Louise, denna lofvande Amalia, alla presenterar jag med den artighet, man öfverallt är skyldig behaget och talenten. Men här i dessa små, obetydliga piecer, med hvilka man nu roar en anspråkslös publik, framträda de unga konstnärernas talenter icke alltid så, som de anslå bäst. För min del älskar jag skämtet, men jag kan icke undgå att stundom finna det tomt och försvinnande utan intryck, utan konstnjutning. Den för mången oförgätlige Hornicke har mycket bortskämt publiken. Anspråken hafva stigit genom honom och Min Herre misstycker väl ej, om jag beundrar honom just derföre. Aldrig skola syskonen Reithmeyer skörda vackrare lagrar, än under Hornickes tid. Ni skulle hafva sett Julia i Trollflöjten eller Fra Diavolo, Johanna som Fenella eller som Cheristane, Louise som Cendrillor, och Edra applauder skulle utan tvifvel hafva kostat Er rätt månget par glacéhandskar, Min Herre!
4 Men jag vill ej för länge pröfva Ert tålamod. – Betrakta blott denne Mohr, denne oefterhärmlige mästare i den tokroliga, befängdt-genialiska genren, denne »mjölnare»,konsekvensändrat/normaliserat denne »Gråskymmel»,konsekvensändrat/normaliserat denne Herr von Crac»,konsekvensändrat/normaliserat denne »Tirebouchon»,konsekvensändrat/normaliserat denna »Falska Taglioni»,konsekvensändrat/normaliserat – föreställ Er det mest besatta, det mest förvridna och på samma gång det mest naiva, gladlynta, godsinta, trefliga, Er fantasi kan måla, en fysionomi med de vidunderligaste grimacer, ett skämt, som lurar i hvarje rynka och ett löje som alldeles oemotståndligt framkallar Ert eget, – och ni skall hafva en ganska ofullkomlig bild af den allmänt och rättvist omtyckte, firade Komikern Carl Mohr. Ej heller bör Ni förgäta att egna Er uppmärksamhet åt denne elegante, gentile Köcher, som med hela verldsmannens ledighet och finesse smidigt skickar sig till hvarje roll, som ej alltför nära vidrör den komiska genren. Ni ser i honom en ganska munter »resande student»,konsekvensändrat/normaliserat och har han någon gång slagit sig på det tragiska, såsom fordom i »Likhandlaren»,konsekvensändrat/normaliserat och helt nyligen, som Willibald, i »Romangrillerna»,konsekvensändrat/normaliserat torde han ej vara oförtjent af Ert bifall. I förbigående presenterar jag sist Herrar Poltz och Urlaub, båda misslyckade älskare, och för öfrigt tar jag Er till vittne, Min Herre, att jag ej sagt något oartigt om dem. – Härmed slutar för denna gången min ganska matta skuggteckning af en af de mest imponerande taflor Helsingfors har att bjuda på. Arm i arm vandra vi åter ut från det makalösa theaterhuset genom de löflösa alléerna, och om Min Herre haft en tråkig qväll, är felet utan tvifvel helt och hållet mitt.