Knoppar. 2

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 4/3 1843:|18 1|

Knoppar.

2.

»Är det då för att slutligen blifva menniska, som du äflats att blifva mer än menniska?»
AdonAi till Zanoni.

1 Zanoni heter en af Bulwers nyaste skapelser; har ni läst den i Hr Hjertas Läsebibliothek? Jag genomögnade den under lediga stunder och den skänkte mig nöje; jag vill säga er några ord om Zanoni.

2 Rosenkreutzare hette ett sällskap, en Orden, som på sin tid väckte mycket uppseende. Deras stiftare säges hafva varit ett mystiker af detta namn, som hade vi|18 2|stats bland Indiens och Egyptens vise och bland dem förvärfvat mer än menskliga insigter. Orden daterar sin upprinnelse från början af 14:de seklet. Enligt någras mening är den vida yngre; åtminstone förekomma inga spår af dess tillvaro förr än i början af 1600-konsekvensändrat/normaliserattalet, då en lärd, vid namn Andrea, plötsligen uppträdde med besynnerliga verldsförbättrande skrifter, såsom »Hela vida verldens Reformation», hvilken utkom 1614, Fama Fraternitatis m. fl. Sällsamma, gåtfulla, såsom författaren sjelf, voro ock hans skrifter. Samtiden trodde på hans höga visdom; den bemödade sig, att inhämta den ur dessa mystiska verk, bottenlösa i djup, svårfattliga och mångtydiga i innehåll. Nu framträdde Rosenkreutzarne under hans vingar, med högt förkunnad afsigt att reformera kyrka och stat samt lyckliggöra alla menniskor. Men tidens vantro, i hvilken de å ena sidan sökte sitt stöd, förföljde dem å andra sidan med bitterhet; de lärde hviskade om deras forskningar efter den philosophiska stenen, men kyrkans män och folket trodde dem stå i förbund med mörka makter. Rosenkreutzarne förföljdes, deras Orden förlorade sig i hvimlet af tidens grubbel; i slutet af 1700-konsekvensändrat/normaliserattalet upplefde de åter med en kort glans, men tidens upplysning begabbade dem*)Äfven Kellgren i sitt bekanta »Man har icke snille för det man är galen!» gisslar dem med sin skarpa satir., bedragare, hvilka togo ett ömkligt slut**)Såsom Schröpfer, hvilken 1774 sköt sig vid Leipzig; äfven Cagliostro., bragte deras namn i vanrykte och de råkade i förgätenhet. Hvilka än deras kabbalistiska planer varit, är det likväl troligt, att de ädlare bland dem uppriktigt omfattat storartade ändamål. Det mystiska, det till en högre öfversinlig kunskap bortsträfvande, som var dem eget, är djupt rotadt i menniskonaturen. När vi erkänne, att himmel och jord omsluta hemligheter, hvilka våra sinnen äro för slöa att uppfatta, huru nära ligger icke begäret, att dock på ett eller annat sätt omedelbart lysta en slik af den slöja, som höljer naturens och andens gåtor!

3 Kring dessa Rosenkreutzare hvälfver sig Bulwers roman. Lik Walter Scott, Almqvist m. fl. har han hämtat berättelsen ur ett hemlighetsfullt manuscript. Här afslöjas en del af den ryktbara Ordens hemligheter och iklädas ett skimrande ljus. Till sin insida är Zanoni ett slags förkroppsligad, populariserad mysticism; till sin yttre utveckling åter en rent dramatisk, tragisk skapelse.

4 Gaetano Pisani är en af dessa svärmande musici, hvilka blott Italiens himmel fostrar. Violinen är hans allt på denna jord, hans vän, hans själ. Dess strängar gråta och le under hans hand; de säga allt hvad hans hjerta känner, allt hvad hans läppar tiga med, de bannas, de smeka, de vredgas, de försonas. Näst violinen äger han en maka och en dotter, som vårda ömt hans yttre lif. Viola heter flickan; hennes själ har insugit de lidelsefulla, sällsamma, ofta ljufva, ofta vilda och dystra tonerna af fadrens violin. Hon är ett musikens underbarn, vid 16 års ålder primadonna på San Carlo, Neapels förtjusning. Många täfla om hennes gunst, men i hjertats oskuldsålder har hon tjusats af tvenne underbara, sorgligt ljufva ögon: Zanoni inflätas i hennes öde. Och hvem är denne Zanoni, denne sköne rike underman, som ingen känner, som kommit man vet icke hvarifrån, om icke fjerran från österlanden? Sällsamma rykten gå om honom; en gammal man har sett honom i Milano för 70 år sedan lika ung som nu, och redan då sade en gubbe sig hafva sett honom för 60 år sedan i Sverige*)Dylika sägner återfinner man i Schillers Geisterseher.. Underkurer, dem han i tysthet gjort, händelser, dem han förutsagt, stegra nyfikenheten. Småningom ljusnar hans bild för läsaren. Zanoni är en Rosenkreutzare; detta namn bär han nu. I begynnelsen af sitt lif var han ett af Chalbéernas vise; visheten och underbara örters kraft förvissade honom om en evig ungdom. Tre årtusenden hafva gått honom förbi, utan att bleka hans kinders glöd eller hans ögons eld. Lidelserna hafva intet rum i hans ädla hjerta; han skådar verlden, och dess skönhet är stoft, men i de vexlande formerna bor den evigt unga gudomliga anden; det är den han söker utgrunda. Det ovanskligt sköna vill han söka öfverallt; men på det hans blick ej må grumlas af mensklig svaghet, är det nödigt, att han ej får fästa sitt hjerta vid något förgängligt på jorden. Zanoni är en symbol af konsten, varm och skön som den. Han äger en enda Ordensbroder bland de lefvandes tal; de öfrige medlemmarne af Orden hafva, trötte att lefva genom seklerna, sjelfmant valt döden, ty det stod dem fritt. Mejnour, den åldrige, kalle, forskande vise, lik Zanoni, orörd af tiden, mäktig som han, men evigt gammal, är Vetenskapens symbol, känslolös för allt utom för forskningen och sökande sanningen lika outtröttligt, som Zanoni söker skönheten. Deruti deras olikhet.

5 Skön är Viola, hennes väsen är musik, harmoni. Värnlös står hon i verldens faror; Zanoni räddar henne. Måste hon icke älska honom? Och han? Hundrade slägten har han sett blomstra och vissna, men han såg ej en Viola förr. Dock fruktar han att hennes anblick skall draga honom till jorden, han skjuter ifrån sig hennes kärlek, vill flytta den på en annan. Förgäfves, ödet griper honom, den mägtige vise; skönheten, som han förgudat, drager honom till stoftet, – Zanoni älskar en dödlig qvinna. Farväl då, du ljusa, gudalika makt, som höjt den vise öfver hans slägtes vanskliga lust och sorg! Farväl, I luftiga väsenden, som intet dödligt öga ser, men af hvilka Zanoni hämtat tröst och råd! Lifvet omsnärjer honom, han njuter dess korta fröjder, han pröfvar dess bittra sorger, han äger på jorden maka och barn. Fåfängt vill han höja dem till sig, han måste nedstiga till dem. Årtusendens sköne yngling, som genomvandrat seklerna, är bunden vid ett försvinnande menniskolif; icke strafflöst har han sekel efter sekel undanryckt förgängelsen dess rättmätiga rof och trotsat de lagar, åt hvilka han som menniska var hemfallen. Detta är det tragiska, att det menskliga tager ut sin rätt; Zanoni går under af en inre och rättvis nödvändighet**)Samma tragiska tanke genomskinar Atterboms Lycksalighetens Ö. Denna dikt är skön med all sin poetiska lyx; Zanoni kan, som konstprodukt, aldrig jemföras med den. Dock synes mig, som skulle den inre nödvändigheten af hjeltens nedstigande, humanisering, vida klarare och fullständigare genomgå Zanoni. Gripen af mättnad, gick Astolf från sinnlig lycksalighet ofrivilligt till den salighet, som menniskan vinner först i döden. Zanoni gick från sin andliga sjelftillräcklighet frivilligt till samma mål, emedan hän erkände andens vanmakt i stoftet.. Stycke för stycke bortfaller hans makt och, medveten deraf, väljer han sist en frivillig död på den Franska revolutionens guillotiner, skenbart för att rädda maka och barn,|18 3| men i grunden derföre, att han erkände sig kufvad att böja sin stolta hufvud under den makt, som utstakat ett menniskolif, att vara en fördummande bubla blott.

6 Sådan är den tragiska grundtanken i Zanoni. Bland detaillerna, som gruppera sig kring denna idé, finnas många sköna och djerfva. Sådana äro Pisanis musik och Violas drömmar, Engelsmannen Glyndons misslyckade försök att tillkämpa sig Mejnours vishet, teckningen af luftandarna och det fasansfulla spöket utan namn, samt framför allt den sublima glans, med hvilken författaren förstår att omkläda Rosenkreutzarnes svärmerier. Skada, att utrymmet nu ej tillåter mig meddela några af dem. I slutet vidtager en episodisk teckning af Franska revolutionen, Robespierre och hans fall, hvilket allt förekommer misslyckadt. – Bulwer har icke här användt den omsorg på formen, hvilken han sällan förgätit förr. Stilen är vårdslös, bicharaktererna halfva, hållningen i det hela nog lös, om ej grundtanken af läsaren fasthålles. Men äfven detta arbete vitnar om den menniskokännedom, den skärpa i blicken, den bildade erfarenhet och den skapande inbillning, som utmärka Bulwer. Och att man hos Zanoni, Österlandens vise, återfinner märkbara drag af flera Bulwers hjeltar, förnämligast Eugen Aram, det vitnar endast derom, att författattaren tagit denna bild ur djupet af sin egen själ, i hvilken den bekanta Brittiska stoltheten är ett hufvuddrag.

 

 

  1. *)Äfven Kellgren i sitt bekanta »Man har icke snille för det man är galen!» gisslar dem med sin skarpa satir.
  2. **)Såsom Schröpfer, hvilken 1774 sköt sig vid Leipzig; äfven Cagliostro.
  3. *)Dylika sägner återfinner man i Schillers Geisterseher.
  4. **)Samma tragiska tanke genomskinar Atterboms Lycksalighetens Ö. Denna dikt är skön med all sin poetiska lyx; Zanoni kan, som konstprodukt, aldrig jemföras med den. Dock synes mig, som skulle den inre nödvändigheten af hjeltens nedstigande, humanisering, vida klarare och fullständigare genomgå Zanoni. Gripen af mättnad, gick Astolf från sinnlig lycksalighet ofrivilligt till den salighet, som menniskan vinner först i döden. Zanoni gick från sin andliga sjelftillräcklighet frivilligt till samma mål, emedan hän erkände andens vanmakt i stoftet.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil