2 Det är onyttigt att tala om hindren för en god scen. Det gifves för den blott ett enda hinder, likasom det gifves blott en enda häfstång: det är graden af allmän bildning, det är den ståndpunkt konsten intager i det allmänna tänkesättet, den utveckling den der förmår uppnå. Slösa på scenen millioner, bygg theatrar af marmor, inkalla verldens största artister och hölj dem med förgyllda lagrar; det båtar allt till intet, såframt icke bildningen utom scenen framkallar bildningen på densamma och med den står i vexelverkan. Konsten är icke otacksam, den återgäldar dubbelt hvarje vänlig vård, men utan rot i det allmänna kan den icke trifvas;|37 4| älska den, och den skall herrligt blomstra med ringa medel; förakta den, och den skall tvina bland högar af guld.
3 Finland, säger man, har gjort så litet för den dramatiska konsten; derföre har den förblifvit en främmande planta, derföre talar den ännu i dag med främmande tunga. Falskt. Finland har offrat på scenen mycket nog, åtminstone tiofaldt mer än på någon annan af de sköna konsterna. Det är icke derföre scenen nomadiserat och ingen inhemsk theater härtills stått upp. Det är emedan både konst och konstnärer alltintill sednare tider stått så lågt i allmänna tänkesättet, att väl föga något löjligt yrke i landet stått lägre.
4 Långsamt – ty allt går här långsamt – reda sig åsigterna, vika fördomarna. Finland hade i mer än tjugu år haft kringresande theatrar, innan någon kom på den tanken att bygga ett theaterhus. Landet hade i mer än tjugu år haft theaterhus, innan det föll någon in att låta ett inhemskt stycke gå öfver scenen, och det skall sannolikt i mer än tjugu år hafva ägt både theaterhus och inhemska pjeser, innan någon faller på den tanken att bilda ett publikt inhemskt skådespelaresällskap.
5 Nåväl, må det gå långsamt, blott det går framåt! Scenen är icke den enda sköldpaddan.
6 Helsingfors har i detta, som i många afseenden, sin mission, sin pligt mot det öfriga landet. Det behöfver icke affektera att vara tongifvande; tvärtom det bör respektera omdömen från andra håll, emedan det icke sällan har af dem mycket att lära. Men dess centraliserande ställning är nu engång sådan, att Helsingfors måste i alla grenar af bildningen verka utåt, gifva impulser och utbilda åsigter. I hvad mån det förmår detta, derpå beror dess egentliga betydelse af hufvudstad. Har landet anförtrott så mycket åt Helsingfors: dess styrelse, dess universitet, dess högsta embetsverk och stora penningekrafter, så har det ock rätt att af Helsingfors vänta mycket tillbaka. Det tör synas vågadt att tillämpa en så stor fordran på ett föremål, som af mången anses så ringa som theatern. Men tillämpningen blir en simpel konseqvens, när man griper frågan i dess grund, som icke är theatern allena, icke konsten allena, utan den stora, den mäktiga bildningen sjelf – det element af ljus, öfver hvilket Finland är stolt och som det måste bevara, så kärt det original: det är att bevara sig sjelf.
7 En stor digression från Hr Stjernströms theater!
8 Om förlåtelse, vi tänkte alldeles icke nu på Hr Stjernström. Det gäller den ställning theatern i allmänhet bör intaga på den finska bildningens område. Ty onekligen är detta en fråga af icke ringa vigt. Theatern är ingen leksak, god nog att fördrifva en sysslolös qväll. Theatern är en af den moderna bildningens största, mäktigaste och mest inflytelserika spridningsmedel.tillagt av utgivaren Theatern är konstens höjd och blomma, det sannas, det godas och det skönas vältalige målsman. Ingenting är mera demoraliserande, än usla tendenser på scenen, ingenting mera välgörande, än goda.
9 Hvad fordrar man af theatern?
10 Konst. Detta ord innefattar sanning, skönhet och ädelhet. Bevare oss himlen ifrån moraler vid sidan af konsten sjelf.
11 Den främsta fordran är en god repertoir. Det vigtiga är stycket sjelft, det mindre vigtiga är utförandet. En god pjes förfelad, är endast en ädel njutning mindre; en dålig pjes förfelar sällan sitt intryck; de oädla passionerna äro lättsöfda.
12 Härtills ha nomadiserande svenska och tyska skådespelaresällskap spelat i Finland skiftevis*)En enda trupp, den nuvarande Billing-Mineurska, har lokaliserat sig i landet.. Flyktiga bekantskaper syfta sällan på något mera än nöjet å ena, penningen å andra sidan, och det goda eller icke goda intryck de efterlemna utplånas snart af andra. Hr Stjernström har haft mod att egna sig åt Finland för tre år; man äger någon rätt att kalla honom vår, och denna titel stegrar fordringarna både å hans och publikens sida. Å sin sida har Hr Stjernström och hans theater rätt att af den finska allmänheten vänta det erkännande, den landsmanna vänskap ett folk bör visa sina egna; deras bemödanden böra finna ett villigt understöd, deras ställning betryggas och resurserna utvidgas, såvidt detta beror af allmänheten. Hr Stjernströms treåriga sejour innebär ett vädjande till den finska allmänhetens aktning och kärlek för dramatisk konst; detta förtroende bör motsvaras.
13 Likaså, då den finska allmänheten, så att säga, för tre år lagt konstens öde i Hr Stjernströms händer – ty man komme ihåg, att Hr Stjernström derunder har rätt att utestänga alla andra från Helsingfors, Åbo, Borgå och Wiborg – så väntar denna allmänhet, att Hr Stjernströms theater blir den bästa i Finland möjliga. Denna förväntan är på engång stor, och liten: stor emedan den hoppas att tillfredsställa mycket olika anspråk och bildningsgrader; liten, emedan det möjligas gränser i Finland ännu äro, jemförde med andra länder, ganska trånga.
14 Att förlika så olika fordringar är icke så svårt, som det vid första anblicken kunde synas. Redligt bemödande å ena, välvilja och billighet å andra sidan jemna terrängen. Hr Stjernström väljer sin repertoir och vakar öfver dess utförande med ständigt hänseende till en bildad publik, och denna publik anser det för ett nöje att erkänna icke blott den utbildade artisten, utan äfven den, som tager de första stegen på scenens tiljor. Hvad som framför allt är nödigt å båda sidor, är konseqvens. Scenen lefver icke mera för dagen, den har numera en framtid, och deri ligger den väsentliga skillnaden mellan förr och nu. Således konseqvens på scenen, konseqvens i salongen, på det att båda må förstå hvarandra! Vi kunde tillägga: konseqvens i publika omdömen, men detta säger sig sjelft. En tidnings omdömen gälla mindre än intet, derest de icke äro ett uttryck af många bildades åsigter.
15 Hr Stjernströms theater är ny, och har af sin nyhet både fördelar och olägenheter. Ingen förslitning, ingen trötthet; friska krafter, lif och raskhet. Å andra sidan omogenhet på flera håll, stapplande steg i stora roller, och stundom något som är ganska vådligt: för mycket nit. Vid en sådan theater pröfvas mer än någonsin en ledande talent, och denna talent synes Hr Stjernström äga. Hr Stjernström har på scenen samma förmåga som Hr Pacius i orkestern: den att af små och åtskilssträfvande resurser sammanbringa en god ensemble, der bristerna i melodin med skicklighet täckas af förtjensterna i harmonin. Hemligheten af en sådan method för scenen består uti att välja sådana pjeser, som uppbära sig sjelfva genom sin theatereffekt, der äfven nybörjaren sällan riskerar att totalt misslyckas och der glansen af rollen ger glans åt skådespelaren. Sådana stycken tillhöra mest det moderna skådespelet, stundom farcen. Ingenting är deremot så farligt, som det finare lustspelet, ty der är det skådespelarn som gör rollen.
16 Att Hr Stjernström med framgång följer denna method sålänge hans theater är ny, det är en förtjenst och icke ett fel, helst när man lyckas att välja pjeser, hvilka med nyssnämnde egenskaper förena ett sannt dramatiskt värde, såsom »Don Cesar de Bazano», eller åtminstone en pikant och vacker idé, såsom »Farinelli», eller en stående moralisk sanning, som »Trettio år af en spelares lefnad». Mindre tillfredsställande bli resultaterna, när en pjes, såsom »Aura», är bygd på konstlad effekt, när den, såsom »Röde Pierre», blir oklar genom halfva motiver, eller när den, annars vacker, såsom »Rose och Marguerite», öfverstiger till en början resurserna. För nybörjaren är valet af roller, som uppbära sig sjelfva och honom, en stor vinning, om han förstår att draga nytta deraf. Småkrig bilda partigängaren, fältslagen ensamt fältherren. Två stora roller utbilda skådespelaren hastigare än tio små, förutsatt att skolan är god och sjelfförtroendet lagom. Publiken bör i sådana fall vara nöjd med försök, i hopp att dermed vinna större talenter för framtiden.
|37 5|
17 Då vi sagt att Hr Stjernströms theater är ny, böra vi icke lemna oanmärkt, att den äger fyra erfarna skådespelare. Hr Stjernström sjelf är en af svenska scenens erkända prydnader. Mångsidig, så som få äro det, af naturen ämnad till komisk aktör, af konsten utbildad till tragisk, synes Hr Stjernström med lika lätthet tillegna sig alla scenens skiftande genrer. Hvad en ansenlig embonpoint försvårar i vissa partier, det ersätter öfverallt en stark och böjlig organ, som, jemte studier och smak, gör Hr Stjernström till en oöfverträfflig kuplettsångare. »Don Cesar» är Hr Stjernströms triumf; äfventyrarn och ädlingen täfla om företrädet; humoristen öfverträffar dem båda. – Hr Åhman har tvenne lyckliga genrer: eleganten och bofven. Den förre tar Hr Å. lätt och intrigant, som den bör tagas; den sednare vanligen mera fegt än stort. Hr Å. idealiserar icke, han har mera abandon än inspiration, men ingen målar bättre det kalla förderfvet. Stundom går han in uppå ädlare genrer, såsom i »Röde Pierre», och kan då spela med både värma och sanning. – Hr Pousette har, om vi ej misstage oss, trädt i Dahlqvists fotspår. Det tragiska och dermed beslägtade arter af skådespelet äro hans rätta fält. Till klarhet och enhet med sig sjelf har han ännu icke kommit; men han studerar, det är godt, och han går framåt, det är ännu bättre. Hans glansroller äro de spanska kungarne i »Don Cesar» och »Farinelli», men högre värdere vi honom i de första akterna af »Spelaren» samt alltigenom uti »Rose och Marguerite». – Hr Sjöberg förtjenar nämnas; han är stereotyp, må vara, men är rollen elastisk, så fyller han den alltid och chargerar den förträffligt, såsom i »Don Cesar». – Om öfrige herrar skola vi ha nöjet e. a. g.en annan gång yttra oss.
18 På fruntimmerssidan tillåta vi oss denna gång endast nämna Mad:llerna Säfström och Sjöberg. Båda ha nyss beträdt scenen, och ingen bör undra, att det för dem ännu återstår mycket att lära: deklamation, mimik, hållning, sanning, moderation, finess. Båda ses af publiken med nöje och välvilja; det ligger en intagande friskhet i anblicken af tvenne unga talenter, som arbeta sig upp. Om Mad:lle Säfström isynnerhet gäller hvad vi nyss nämnde om stora roller: de bilda hastigt, men fordra mer än andra skola och modesti. Denna unga skådespelerska kommer att blifva något; hon har energi, värma, lif och isynnerhet mod; hon tar ofta fel, det är derföre att man ännu ser den blotta lexan (Maritana i »Don Cesar»), men hon har redan lyckliga momenter (i »Röde Pierre», i »Rose»). Mad:lle Sjöberg har mera behag, men också mera köld; hon är en sluten knopp, hvars blomma man anar, när man ser hennes vackra naivitet i »Farinelli» eller bondflickan i »Aura». Hon fruktar, derföre går hon varsamt; vi ha sett en stor skådespelerska (Mad:lle Högqvist) lika stel i sina första år. Mad:lle Sjöberg synes likväl ämnad för en annan, en mildare genre, och hennes vackra, ehuru ännu icke rent utbildade sång anvisar henne behagets område mera än passionens.
19 Om sceneri och kostymer är i allmänhet endast godt att säga. I salongen har man icke här, såsom annorstädes, märkt någon enthusiasm, men väl ett allmänt intresse och välvilja; det är en borgen mer för det goda förhållandets varaktighet. Applåder och framropningar ha skett med urskiljning. Hvarje theatervän gläder sig åt den nya bekantskapen och lofvar sig deraf mången njutning för framtiden.
*)En enda trupp, den nuvarande Billing-Mineurska, har lokaliserat sig i landet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Revy af Theatern.
1 Huru bildas en god theater?
2 Det är onyttigt att tala om hindren för en god scen. Det gifves för den blott ett enda hinder, likasom det gifves blott en enda häfstång: det är graden af allmän bildning, det är den ståndpunkt konsten intager i det allmänna tänkesättet, den utveckling den der förmår uppnå. Slösa på scenen millioner, bygg theatrar af marmor, inkalla verldens största artister och hölj dem med förgyllda lagrar; det båtar allt till intet, såframt icke bildningen utom scenen framkallar bildningen på densamma och med den står i vexelverkan. Konsten är icke otacksam, den återgäldar dubbelt hvarje vänlig vård, men utan rot i det allmänna kan den icke trifvas;|37 4| älska den, och den skall herrligt blomstra med ringa medel; förakta den, och den skall tvina bland högar af guld.
3 Finland, säger man, har gjort så litet för den dramatiska konsten; derföre har den förblifvit en främmande planta, derföre talar den ännu i dag med främmande tunga. Falskt. Finland har offrat på scenen mycket nog, åtminstone tiofaldt mer än på någon annan af de sköna konsterna. Det är icke derföre scenen nomadiserat och ingen inhemsk theater härtills stått upp. Det är emedan både konst och konstnärer alltintill sednare tider stått så lågt i allmänna tänkesättet, att väl föga något löjligt yrke i landet stått lägre.
4 Långsamt – ty allt går här långsamt – reda sig åsigterna, vika fördomarna. Finland hade i mer än tjugu år haft kringresande theatrar, innan någon kom på den tanken att bygga ett theaterhus. Landet hade i mer än tjugu år haft theaterhus, innan det föll någon in att låta ett inhemskt stycke gå öfver scenen, och det skall sannolikt i mer än tjugu år hafva ägt både theaterhus och inhemska pjeser, innan någon faller på den tanken att bilda ett publikt inhemskt skådespelaresällskap.
5 Nåväl, må det gå långsamt, blott det går framåt! Scenen är icke den enda sköldpaddan.
6 Helsingfors har i detta, som i många afseenden, sin mission, sin pligt mot det öfriga landet. Det behöfver icke affektera att vara tongifvande; tvärtom det bör respektera omdömen från andra håll, emedan det icke sällan har af dem mycket att lära. Men dess centraliserande ställning är nu engång sådan, att Helsingfors måste i alla grenar af bildningen verka utåt, gifva impulser och utbilda åsigter. I hvad mån det förmår detta, derpå beror dess egentliga betydelse af hufvudstad. Har landet anförtrott så mycket åt Helsingfors: dess styrelse, dess universitet, dess högsta embetsverk och stora penningekrafter, så har det ock rätt att af Helsingfors vänta mycket tillbaka. Det tör synas vågadt att tillämpa en så stor fordran på ett föremål, som af mången anses så ringa som theatern. Men tillämpningen blir en simpel konseqvens, när man griper frågan i dess grund, som icke är theatern allena, icke konsten allena, utan den stora, den mäktiga bildningen sjelf – det element af ljus, öfver hvilket Finland är stolt och som det måste bevara, så kärt det
original: det är att bevara sig sjelf.
7 En stor digression från Hr Stjernströms theater!
8 Om förlåtelse, vi tänkte alldeles icke nu på Hr Stjernström. Det gäller den ställning theatern i allmänhet bör intaga på den finska bildningens område. Ty onekligen är detta en fråga af icke ringa vigt. Theatern är ingen leksak, god nog att fördrifva en sysslolös qväll. Theatern är en af den moderna bildningens största, mäktigaste och mest inflytelserika spridningsmedel.tillagt av utgivaren Theatern är konstens höjd och blomma, det sannas, det godas och det skönas vältalige målsman. Ingenting är mera demoraliserande, än usla tendenser på scenen, ingenting mera välgörande, än goda.
9 Hvad fordrar man af theatern?
10 Konst. Detta ord innefattar sanning, skönhet och ädelhet. Bevare oss himlen ifrån moraler vid sidan af konsten sjelf.
11 Den främsta fordran är en god repertoir. Det vigtiga är stycket sjelft, det mindre vigtiga är utförandet. En god pjes förfelad, är endast en ädel njutning mindre; en dålig pjes förfelar sällan sitt intryck; de oädla passionerna äro lättsöfda.
12 Härtills ha nomadiserande svenska och tyska skådespelaresällskap spelat i Finland skiftevis*)En enda trupp, den nuvarande Billing-Mineurska, har lokaliserat sig i landet.. Flyktiga bekantskaper syfta sällan på något mera än nöjet å ena, penningen å andra sidan, och det goda eller icke goda intryck de efterlemna utplånas snart af andra. Hr Stjernström har haft mod att egna sig åt Finland för tre år; man äger någon rätt att kalla honom vår, och denna titel stegrar fordringarna både å hans och publikens sida. Å sin sida har Hr Stjernström och hans theater rätt att af den finska allmänheten vänta det erkännande, den landsmanna vänskap ett folk bör visa sina egna; deras bemödanden böra finna ett villigt understöd, deras ställning betryggas och resurserna utvidgas, såvidt detta beror af allmänheten. Hr Stjernströms treåriga sejour innebär ett vädjande till den finska allmänhetens aktning och kärlek för dramatisk konst; detta förtroende bör motsvaras.
13 Likaså, då den finska allmänheten, så att säga, för tre år lagt konstens öde i Hr Stjernströms händer – ty man komme ihåg, att Hr Stjernström derunder har rätt att utestänga alla andra från Helsingfors, Åbo, Borgå och Wiborg – så väntar denna allmänhet, att Hr Stjernströms theater blir den bästa i Finland möjliga. Denna förväntan är på engång stor, och liten: stor emedan den hoppas att tillfredsställa mycket olika anspråk och bildningsgrader; liten, emedan det möjligas gränser i Finland ännu äro, jemförde med andra länder, ganska trånga.
14 Att förlika så olika fordringar är icke så svårt, som det vid första anblicken kunde synas. Redligt bemödande å ena, välvilja och billighet å andra sidan jemna terrängen. Hr Stjernström väljer sin repertoir och vakar öfver dess utförande med ständigt hänseende till en bildad publik, och denna publik anser det för ett nöje att erkänna icke blott den utbildade artisten, utan äfven den, som tager de första stegen på scenens tiljor. Hvad som framför allt är nödigt å båda sidor, är konseqvens. Scenen lefver icke mera för dagen, den har numera en framtid, och deri ligger den väsentliga skillnaden mellan förr och nu. Således konseqvens på scenen, konseqvens i salongen, på det att båda må förstå hvarandra! Vi kunde tillägga: konseqvens i publika omdömen, men detta säger sig sjelft. En tidnings omdömen gälla mindre än intet, derest de icke äro ett uttryck af många bildades åsigter.
15 Hr Stjernströms theater är ny, och har af sin nyhet både fördelar och olägenheter. Ingen förslitning, ingen trötthet; friska krafter, lif och raskhet. Å andra sidan omogenhet på flera håll, stapplande steg i stora roller, och stundom något som är ganska vådligt: för mycket nit. Vid en sådan theater pröfvas mer än någonsin en ledande talent, och denna talent synes Hr Stjernström äga. Hr Stjernström har på scenen samma förmåga som Hr Pacius i orkestern: den att af små och åtskilssträfvande resurser sammanbringa en god ensemble, der bristerna i melodin med skicklighet täckas af förtjensterna i harmonin. Hemligheten af en sådan method för scenen består uti att välja sådana pjeser, som uppbära sig sjelfva genom sin theatereffekt, der äfven nybörjaren sällan riskerar att totalt misslyckas och der glansen af rollen ger glans åt skådespelaren. Sådana stycken tillhöra mest det moderna skådespelet, stundom farcen. Ingenting är deremot så farligt, som det finare lustspelet, ty der är det skådespelarn som gör rollen.
16 Att Hr Stjernström med framgång följer denna method sålänge hans theater är ny, det är en förtjenst och icke ett fel, helst när man lyckas att välja pjeser, hvilka med nyssnämnde egenskaper förena ett sannt dramatiskt värde, såsom »Don Cesar de Bazano», eller åtminstone en pikant och vacker idé, såsom »Farinelli», eller en stående moralisk sanning, som »Trettio år af en spelares lefnad». Mindre tillfredsställande bli resultaterna, när en pjes, såsom »Aura», är bygd på konstlad effekt, när den, såsom »Röde Pierre», blir oklar genom halfva motiver, eller när den, annars vacker, såsom »Rose och Marguerite», öfverstiger till en början resurserna. För nybörjaren är valet af roller, som uppbära sig sjelfva och honom, en stor vinning, om han förstår att draga nytta deraf. Småkrig bilda partigängaren, fältslagen ensamt fältherren. Två stora roller utbilda skådespelaren hastigare än tio små, förutsatt att skolan är god och sjelfförtroendet lagom. Publiken bör i sådana fall vara nöjd med försök, i hopp att dermed vinna större talenter för framtiden.
|37 5|17 Då vi sagt att Hr Stjernströms theater är ny, böra vi icke lemna oanmärkt, att den äger fyra erfarna skådespelare. Hr Stjernström sjelf är en af svenska scenens erkända prydnader. Mångsidig, så som få äro det, af naturen ämnad till komisk aktör, af konsten utbildad till tragisk, synes Hr Stjernström med lika lätthet tillegna sig alla scenens skiftande genrer. Hvad en ansenlig embonpoint försvårar i vissa partier, det ersätter öfverallt en stark och böjlig organ, som, jemte studier och smak, gör Hr Stjernström till en oöfverträfflig kuplettsångare. »Don Cesar» är Hr Stjernströms triumf; äfventyrarn och ädlingen täfla om företrädet; humoristen öfverträffar dem båda. – Hr Åhman har tvenne lyckliga genrer: eleganten och bofven. Den förre tar Hr Å. lätt och intrigant, som den bör tagas; den sednare vanligen mera fegt än stort. Hr Å. idealiserar icke, han har mera abandon än inspiration, men ingen målar bättre det kalla förderfvet. Stundom går han in uppå ädlare genrer, såsom i »Röde Pierre», och kan då spela med både värma och sanning. – Hr Pousette har, om vi ej misstage oss, trädt i Dahlqvists fotspår. Det tragiska och dermed beslägtade arter af skådespelet äro hans rätta fält. Till klarhet och enhet med sig sjelf har han ännu icke kommit; men han studerar, det är godt, och han går framåt, det är ännu bättre. Hans glansroller äro de spanska kungarne i »Don Cesar» och »Farinelli», men högre värdere vi honom i de första akterna af »Spelaren» samt alltigenom uti »Rose och Marguerite». – Hr Sjöberg förtjenar nämnas; han är stereotyp, må vara, men är rollen elastisk, så fyller han den alltid och chargerar den förträffligt, såsom i »Don Cesar». – Om öfrige herrar skola vi ha nöjet e. a. g.en annan gång yttra oss.
18 På fruntimmerssidan tillåta vi oss denna gång endast nämna Mad:llerna Säfström och Sjöberg. Båda ha nyss beträdt scenen, och ingen bör undra, att det för dem ännu återstår mycket att lära: deklamation, mimik, hållning, sanning, moderation, finess. Båda ses af publiken med nöje och välvilja; det ligger en intagande friskhet i anblicken af tvenne unga talenter, som arbeta sig upp. Om Mad:lle Säfström isynnerhet gäller hvad vi nyss nämnde om stora roller: de bilda hastigt, men fordra mer än andra skola och modesti. Denna unga skådespelerska kommer att blifva något; hon har energi, värma, lif och isynnerhet mod; hon tar ofta fel, det är derföre att man ännu ser den blotta lexan (Maritana i »Don Cesar»), men hon har redan lyckliga momenter (i »Röde Pierre», i »Rose»). Mad:lle Sjöberg har mera behag, men också mera köld; hon är en sluten knopp, hvars blomma man anar, när man ser hennes vackra naivitet i »Farinelli» eller bondflickan i »Aura». Hon fruktar, derföre går hon varsamt; vi ha sett en stor skådespelerska (Mad:lle Högqvist) lika stel i sina första år. Mad:lle Sjöberg synes likväl ämnad för en annan, en mildare genre, och hennes vackra, ehuru ännu icke rent utbildade sång anvisar henne behagets område mera än passionens.
19 Om sceneri och kostymer är i allmänhet endast godt att säga. I salongen har man icke här, såsom annorstädes, märkt någon enthusiasm, men väl ett allmänt intresse och välvilja; det är en borgen mer för det goda förhållandets varaktighet. Applåder och framropningar ha skett med urskiljning. Hvarje theatervän gläder sig åt den nya bekantskapen och lofvar sig deraf mången njutning för framtiden.