Notisen/artikeln ingår i HT 23/9 1854:|74 3|

Handel och Sjöfart.

I.

1 Året 1853 är ganska märkvärdigt i den finska handelns histora, emedan det utgör gränsen för en numera afslutad period af landets kommerciela förhållanden, en period, som i många afseenden varit utmärkt af betydande framsteg och derföre redan nu med saknad ihågkommes. Vi säga redan nu, ty menniskan är van att underskatta det närvarande i jemförelse med det som ligger bakom eller framför henne i tiden, och medan hon glömmer bristerna i det framfarna och osäkerheten af det kommande tidehvarfvet, tadlar hon gerna hvad som den flyende stunden kan hafva bristfullt och otillfredsställande.

2 Utan tvifvel har den period för Finlands handel, som tilländagått med året 1853, äfven haft sina skuggsidor. Vi tala ej om de konjunkturer, hvilka all handel är underkastad och som äfven här tidtals låtit känna sin inverkan, än genom exportartiklarnas fallande, än genom fraktrörelsens afstadnande, än genom stora handelskriser i andra länder, skeppsbrott och dithörande olyckor. Vi tala ej ens om tullförfattningarna, af hvilkas hämmande eller befordrande inverkan handeln erfar ett så mäktigt inflytande. Hvad man lagt den förflutna perioden till last är hufvudsakligen bristen på allt tillfälle att inom landet inhämta en vidsträcktare köpmannabildning; kapitalbristen; rörelsens dermed sammanhängande alltför väsentliga beroende af utländsk (tysk eller engelsk) kredit; brist på omfattande spekulation, en naturlig följd af bristande insigter; vidhängande af föråldrade vanor; ett ensidigt begagnande af landets hjelpkällor (skogarnes utödande); förbiseende af nya tillgångar; en förvånande brist på kommunikation mellan landets särskilda delar; slutligen äfven vissa omständigheter i föråldrade reglementen för burskap samt i öfriga rättigheter och skyldigheter, dem man kunde kalla handelns husliga förhållanden.

3 Väl måste medgifvas, att en del af dessa brister allaredan voro på väg att lemna rum för ett bättre, åtminstone i så måtto, att de voro insedda och erkända. Men i den välbekanta finska trögheten återstår ännu ett stort steg från erkännandet af en brist till dess kraftiga afhjelpande. Det har måhända erfordrats en våldsam kris, för att i dessa förhållanden uppskaka en domnad energi; denna kris har nu inträffat, och derest den icke mycket förlänges och landet har styrka att genomgå densamma, skall den sannolikt hafva samma följd, som alla stora hvälfningar i kraftfulla samhällen: nemligen en ökad spänstighet i all medborgerlig verksamhet och derigenom en raskare blomstring efter förstörelsen. Man har sett städer, jemnade med jorden, inom få år uppblomstra i högre välstånd än förr; det är ingen omöjlighet, att ju Finlands handelsflotta, i dag nästan totalt tillintetgjord, inom få år kan åter segla på alla haf; men vi upprepa att dertill fordras materiel, moralisk och intelligent kraft. Under dessa vilkor kan äfven kriget i sina följder framstå som en mäktig konjunktur. Den satsen att »nedhuggna träd uppvexa fortare än nedhuggna menniskor» kan i så måtto tilllämpas på en förstörd handelsflotta, att skeppens borttagande eller förskingring i sjelfva verket utgör endast den minsta förlusten, som utan svårighet kan ersättas, helst i ett land som sjelf producerar de flesta materialer för skeppsbyggen. Vida större är den förlust, som drabbar de producerande krafterna sjelfva, nemligen kapitalet och arbetsstyrkan, genom rörelsens hämmande och möjligheten af penningekriser i stort. Det är på vidden af denna förlust och på förmågan att bära den, som utsigterna för landets kommerciela framtid efter kriget bero.

4 En omständighet af särdeles vigtiga följder faller redan nu i ögonen. Om man antager att en fjerdedel af Finlands handelsflotta blifvit uppbringad och kondemnerad af fienden, så kan med skäl antagas, att ett dubbelt så stort lästetal, eller vidpass hälften af denna flotta, blifvit på utrikes ort försåldt. En del af de derföre influtna kapitalerna har qvarstannat i utlandet till betäckande af äldre skuldförbindelser; en annan, ej obetydlig del har inkommit till landet. På samma gång har större delen af den finska handelns ograverade och dels inrikes, dels utrikes löpande, men nu nödtvunget overksama kapital blifvit draget ur rörelsen och gjordt disponibelt för andra ändamål.

5 Huru stort ungefärligen kan detta nu fluktuerande kapital, som utgör större delen af handelns förra behållning antagas vara? Och på hvilka håll bör det lämpligast anbringas för enskild säkerhet och allmän vinning, utan att beröfva handeln ett oumbärligt vilkor för dess återuppblomstring efter en möjligen snart förestående fred? Se der tvenne frågor, i hvilka det vore af största intresse att höra män af yrket uttala sina åsigter och hvilka vi derföre vördsamt hemställa till sakkunniges bepröfvande.

6 Visserligen skola kapitalerna, nu som alltid, vara ganska känslolösa för »goda råd» och, obekymrade derom, gå sina egna vägar. Men törhända är den egna fördelen en mäktigare förespråkare. Vi veta t. ex. att en del af de nyss disponibla kapitalerna blifvit använd till amortering af på fördelaktiga vilkor löpande lån; en annan del har sjelf blifvit utlånad mot ränta; åter en annan del har blifvit använd till inköp af jordegendom, medan föga eller intet synes ha blifvit nedlagdt i industriela företag. Om det nu kunde utredas, att, oaktadt de mörka utsigterna för ögonblicket, eller kanske just i följd derutaf, en del af denna penningekraft med största fördel kunde användas på sådana kuranta industriela företag, som i sin mån skulle göra landet oberoende af utlänningen – då vore visserligen ett sakkunnigt ord af icke ringa nytta och skulle möjligen ej heller sägas för döfva öron.

7 Det är ett ganska vanligt fenomen vid stora allmänna kriser, der penningar och penningevärden anses beroende af allehanda vådor och vexlingar, att man söker rädda sitt kapital genom att nedlägga detsamma der, hvarest minsta risk är att befara, d. v. s. i den mest fasta af all valuta, jordegendomen. Detta har till följd att jorden under sådana tider stiger i pris, hvilket åter välgörande inverkar på åkerbruket. Men erfarenheten har visat, att sådana förhållanden äro öfvergående och upphöra med deras orsak. Den vinning landets hufvudnäring häraf äger att hoppas är således ganska obestämd, såframt icke händelsevis stora nyodlingar företagas eller annars ovanligt dristige män föranledas att egna sig åt denna bestämmelse. En varaktig förkofran kan jordbruket vinna endast genom sig sjelf, genom rationela methoder och allmännare theoretiska insigter vid sidan af de praktiska.

8 Med dessa frågor sammanhänga åtskilliga andra, bland hvilka vi endast nämna en: hvar skola de arbetskrafter, hvilka genom handelns och sjöfartens hämmande tvingas till overksamhet – icke allenast sjöfolk, utan äfven de talrika armar, som egnats åt de af handeln beroende binäringarne – undertiden finna en lämplig verkningskrets? För undantagsförhållanden, såsom de nuvarande, kunna vanliga reglor ej tillämpas; men vara dessa förhållanden länge, så fordra de sin lösning; i annat fall gå deras krafter förlorade eller råka på afvägar.

9 Vi nämnde några skuggsidor af den period för Finlands handel, som afslöts med år 1853. Vi skola i en följande artikel, med hänvisning till de officiela ziffror, som finnes reprudocerade längre ofvan i detta blad, och vid en jemförelse med några äldre ziffror i samma ämne, söka förtydliga hvad i början af dessa rader yttrades, att nämnde period i månget hänseende utvisar en betydlig förkofran och ett afgjordt framåtskridande för handel och sjöfart i vårt fädernesland.

Notisen/artikeln ingår i HT 27/9 1854:|75 2|

Handel och Sjöfart.

II.

10 Skeppsbyggeriet är ganska gammalt vid Finlands kuster och stod af ålder i högt anseende, särdeles i Åbo och medlersta kusten af Österbotten, der jemväl svenska kronan tid efter annan lät bygga krigsfartyg. Det oaktadt vittnar allt hvad man numera finner antecknadt om sjöfarten i äldre tider, att densamma varit medelst monopoler och förbud af alla slag obetydlig, mest inskränkt till Stockholm och Östersjön samt till följe deraf bedrifven med små kustfartyg. Det var först sedan de finska kuststäderna en efter annan erhöllo stapelstadsrätt från medlet af sist förflutne århundrade, som handelsflottan hastigt tilltog, rörelsen vidgades och färderna begynte sträckas till längre aflägsna farvatten. Åbo, redan derförinnan gynnadt med flera företräden, hade redan år 1781 en handelsflotta af 2 047konsekvensändrat/normaliserat läster och importerade varor för den då betydliga summan af 105 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler. Om Helsingfors berättar H. Forsius är 1756, att staden sedan är 1748 ägde ett skepp, »Generalguvernören von Rosen»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket 5 resor seglat härifrån till Spanien, men strandade år 1755, hvarefter staden, utom »jakter och hukare», då endast ägde hälften uti ett annat skepp, »Augustin Ehrensvärd».konsekvensändrat/normaliserat Detta exempel är i så måtto upplysande, emedan de flesta finska städer, utom det rikare Åbo, likasom Helsingfors förenade sig hvardera om ett eller par större skepp, som gjorde Romresor till Holland och Spanien, medan det stora flertalet af deras flotta utgjordes af små östersjöfarare, hvilka för hvarje storm lade bi på närmaste redd och tåligt väntade bättre tider. I allmänhet var denna period för finska sjöfarten inskränkt till små resurser, men visade dock en märkbart stigande företagsamhet, och några städer, isynnerhet Uleåborg, lade derunder grunden till framtida välstånd.

11 Kontinentalsystemet utöfvade på Finlands handel och sjöfart ett vida mäktigare inflytande, än de öfvergående krigen. Engelska alliansen beredde finska fartyg stora fördelar, exportvarorna stego i värde, och Napoleon I erhöll i den nordfinska allmogens mun det betecknande hedersnamnet »suuri tervanostaja».konsekvensändrat/normaliserat Under dessa år grundlades mången enskild förmögenhet och utbildades i de flesta af sjöstäderna en på sin ort betydande penningearistokrati, hvars qvarlefvor, ehuru skingrade och förminskade, fortfarit allt till våra dagar. Denna korta skördetid led, genom nya förhållanden efter 1808, betydlig afbräck, men repade sig åter från 1812 och fortfor, ehuru aftynande, några år framåt. Det synes, som skulle, af flera orsaker, hvilka här äro för vidlyftiga att upprepa, en vanmakt hafva inträdt i handel och sjöfart omkring och strax efter det tredje årtiondets början i detta sekel, men från och med 1826, då man härom äger fortlöpande officiela detaljer, visar sig ett märkbart stigande af fartyg, lästetal, export och import, i början långsamt och jemnt, derefter några år i stark progression, sedan åter med ett stillestånd, nära nog tillbakaskridande (1842–1845), men slutligen ånyo med fördubblade framsteg, hvilka just voro i sin starkaste tillvext*)Man finner visserligen att 1853 års lästetal med nära 1 000konsekvensändrat/normaliserat läster understiger 1852 års, men detta förhållande var en tillfällig följd af talrika sjöskador. 1853 års export var högre än någonsin förut., då krigets vådor olyckligtvis afbröto dessa glädjande utsigter.

12 Det är således från och med år 1826 till och med 1853 som man kan räkna den finska handelns och sjöfartens härtills mest blomstrande utvecklingsperiod. Hvad sjöfarten angår, blir detta förhållande åskådligt genom följande ziffror, utvisande städernas fartyg och lästetal:**)De bland dessa ziffror, hvilka återfinnas i Reins statistik, 3:dje uppl. sidd. 227, 229, äro enligt tulldirektionens uppgifter och afvika stundom från Wolffs skeppskalender.

13 Man finner häraf, att städernas handelsflotta under de 28 åren 1826–1853 i fartygens antal icke|75 3| fullt fördubblats, men deremot till lästetalet mer än tredubblats, hvilket är ett talande bevis att spekulationsandan stigit, att de fordom allmänna östersjöresorna med små fartyg på Köpenhamn och Stockholm aftagit, men deremot de långväga resorna på aflägsna farvatten tilltagit och framkallat behofvet af fartyg med större drägtighet. I sjelfva verket ha under denna period icke blott atlantiska oceanen och Amerikas kuster, utan äfven de ostindiska och kinesiska farvattnen hvarje år blifvit besökta af kopprade finska fartyg, transitohandeln öfver Köpenhamn, Lübeck, Liverpol och Holland har aftagit, och man har begynnt våga det förr otroliga, att hämta Vestindiens socker, Brasiliens kaffe, Förenta Staternas bomull m. m. ur första hand.

Notisen/artikeln ingår i HT 30/9 1854:|76 3|

Handel och Sjöfart.

III.

14 Tillvexten i fartyg och lästetal har för olika städer utfallit ganska olika. År 1826 intogo de finska städerna med afseende å deras lästetal följande ordning: Uleåborg 2 833konsekvensändrat/normaliserat, GamlaCarleby 2 557konsekvensändrat/normaliserat, Helsingfors 2 305konsekvensändrat/normaliserat, Björneborg 1 904konsekvensändrat/normaliserat, Jakobstad 1 300konsekvensändrat/normaliserat, Åbo 1 146konsekvensändrat/normaliserat, Wiborg och Fredrikshamn tillsammans 931, Nystad 878, Raumo 748, NyCarleby 655, Christinestad 605, Vasa 489, Brahestad 397, Lovisa 166, Kaskö 81 och Nådendal 71 läster.*)Torneå hade den tiden intet fartyg. Först år 1828 uppgifves der 1 fartyg om 49 läster, men åren 1832–1834 står dess kolumn ånyo blank. Ekenäs finnes 1826–1834 alldeles icke upptaget; troligen hade det andelar i Helsingfors’ eller Åbofartygen.

15 Man finner häraf att Uleåborg den tiden i lästetal intog första, Björneborg endast fjerde och, – hvad som är märkeligt, emedan det inträffade före branden – Åbo endast sjette rummet. Största antalet fartyg (31) hade deremot GamlaCarleby, dernäst Björneborg 28, Helsingfors 27, Nystad 26, Uleåborg 23 o. s. v. Mesta sjöfolket åter (325) hade Helsingfors, dernäst Björneborg 300, Uleåborg 278, GamlaCarleby 272, Åbo 259 o. s. v.

16 Men förhållandet ändrades. Tidigare omständigheter, jemte fraktkonjunkturen 1847 samt fartygsbristen i följd af australiska exporten från 1852, uppdrefvo finska handelsflottan. Björneborgs lästetal steg hastigt och högre än alla de öfrigas, så att det flera år bortåt utgjorde inemot en åttondedel af totalsumman (1850: 6 488konsekvensändrat/normaliserat). Åbo förkofrades, i början långsamt, derpå med en här i landet förr okänd raskhet i följd af dess berömvärda associationsanda, tills det slutligen åter intog första platsen i Finlands sjöfart. Helsingfors var alltintill de sednaste åren underlägset i lästetal och öfverträffades deri af flera små städer. Wiborg dref sin stora export nästan utestutande med befraktade fartyg, eller och afhämtades den, på förhand såld, af engelska skepp; först de sednaste åren inköptes der egna fartyg. Vasa läns städer fördubblade på tio år sitt lästetal (år 1825: 5 454konsekvensändrat/normaliserat³⁄₄; år 1835: 11 159konsekvensändrat/normaliserat¹⁄₃). Jakobstad steg raskt, men öfverträffades slutligen af Christinestad. Brahestad ökade betydligt sin flotta, och Uleåborg blef ej efter. Andra åter, såsom NyCarleby, stego en tid, men nedgingo åter.

17 Slutligen år 1853 intogo Finlands sjöstäder i afseende å lästetalet följande ordning: Åbo 6 554konsekvensändrat/normaliserat, Uleåborg 5 183konsekvensändrat/normaliserat, Björneborg 4 528konsekvensändrat/normaliserat, Nystad 4 472konsekvensändrat/normaliserat, Vasa 4 306konsekvensändrat/normaliserat, Christinestad 4 253konsekvensändrat/normaliserat, Brahestad 4 249konsekvensändrat/normaliserat, Jakobstad 3 453konsekvensändrat/normaliserat, Helsingfors 3 028konsekvensändrat/normaliserat, Raumo 2 997konsekvensändrat/normaliserat, GamlaCarleby 2 939konsekvensändrat/normaliserat, Wiborg 1 705konsekvensändrat/normaliserat, Lovisa 1 686konsekvensändrat/normaliserat, Borgå 1 018konsekvensändrat/normaliserat, Fredrikshamn 983, NyCarleby 802, Kaskö 552, Ekenäs 318, Nådendal 227 och Torneå 139. – Mesta antalet fartyg (61) hade Nystad genom sin flitiga export på Östersjön, dernäst Åbo 48, Uleåborg 43, Raumo 42, Helsingfors 39, Brahestad 32, Christinestad och Vasa hvardera 29, Björneborg 28, GamlaCarleby 21, Jakobstad 19, Lovisa 16, Borgå och Wiborg hvardera 14 o. s. v. Uleåborg hade största antalet skepp, nemligen 23, och dernäst Åbo 21, Björneborg 18, Vasa 17 o. s. v. Raumo hade icke mindre än 27 skonertar, Nystad 13 briggar, 16 skonertar och 18 galeaser o. s. v. De privata ångfartygens antal utgjorde inalles endast 8, hvaraf Åbo ägde 4, Wiborg 2 samt Helsingfors och Björneborg hvardera ett. Det bör och anmärkas, att i Åbo stads handelsflotta inberäknas de rysk-finska hvalfiskbolaget tillhörige skeppen Suomi och Turku. Kopprade eller zinkade voro inalles 87 finska fartyg, hvaribland 14 i Åbo, 16 i Uleåborg, 7 i Brahestad, 10 i G:Carleby, 12 i Vasa, 7 i Christinestad, 1 (?) i Björneborg, 2 i Raumo, 2 i Nystad, 7 i Helsingfors, 1 i Borgå, 2 i Lovisa, 2 i F:hamn, och 4 i Wiborg. Wolffs kalender uppgifver blott ett enda finskt fartyg af ek, nemligen Raumobriggen »Kosacken»,konsekvensändrat/normaliserat byggd 1829. Några få fartyg uppgifvas byggda på klink. Nestor i ålder för alla finska fartyg var barkskeppet Orienten i Helsingfors, byggdt 1801. Veteraner dernäst i ordningen voro barkskeppen »America» i Helsingfors och »Usko» i Lovisa, båda byggda 1814, samt »Hoppet» i Uleåborg, byggdt 1818.

18 Då finska handelsflottan år 1826 räknade 17 066konsekvensändrat/normaliserat läster på 250 fartyg, d. v. s. i medeltal 68 à 69 läster på hvarje, belupo sig sistlidet år 53 392konsekvensändrat/normaliserat läster på 471, d. v. s. 113 à 114 läster på hvarje*)Detta medeltal har årligen varit i stigande. 1850, då det utgjorde 109²⁄₃ anmärkte Åbo Und:r, att medeltalet för svenska handelsflottans 1 016konsekvensändrat/normaliserat fartyg och 72 063konsekvensändrat/normaliserat läster var endast 62¹⁄₃ läst på hvarje, d. v. s. lägre än i Finland år 1826. hvaraf finnes att skeppens storlek tilltagit ungefär som 8 till 5. Det största finska fartyg 1853 var fregattskeppet »Argo» om 376 läster från Björneborg; dernäst fregattskeppet »Norden» om 370 läster från Åbo och barkskeppet »Entreprise» om 324 läster från Jakobstad. Skeppsredare med det största lästetal voro: C. Wolff i Vasa med 17 fartyg och 2 723konsekvensändrat/normaliserat läster; P. Malm j:r i Jakobstad med 1 980konsekvensändrat/normaliserat läster; S. A. Wendelin i Christinestad med 1 458konsekvensändrat/normaliserat, J. Lundström i Brahestad med 1 443konsekvensändrat/normaliserat, J. Lang (Franzén) i Brahestad med 1 423konsekvensändrat/normaliserat, C. J. Lundström i Åbo med 1 044konsekvensändrat/normaliserat, E. P. Thomé i Åbo med 887, F. Sovelius i Brahestad med 855, A. Björnberg i Björneborg med 824, G. & C. Bergbom i Uleåborg med 809 o. s. v. Det mesta lästetal på en hand i Helsingfors var 412 (J. H. Lindroos). – 93 fartyg voro inskrifna i Vestfinska och 37 i Sydfinska assuransföreningen. Om sjöskadornas betydenhet kan dömas deraf, att åren 1848, 1849 och 1850 för Nylands sjöstäder 15 fartyg, uppskattade till S:r Rub. 61 900konsekvensändrat/normaliserat, för Åboläns sjöstäder fartyg till ett värde af 171 820konsekvensändrat/normaliserat samt for de österbottniska städerne 37 fartyg om inalles 3 093konsekvensändrat/normaliserat läster förolyckades.

19 Landtmannafartygen om 5 lästers drägtighet och derutöfver utgöra en icke obetydlig del af den finska handelsflottan; deras lästetal stiger för närvarande till vidpass hälften af städernas handelsflotta, men deras antal är dubbelt så stort som städernes. Vi äge ej tillgång på tidigare ziffror, hvilka utan tvifvel vore af intresse för bedömandet af trafiken på Sverige och öfriga östersjökuster. Emellertid utvisa nedanstående ziffror ett, ehuru obetydligt stigande under nio års tid. Dervid förtjenar anmärkas, att landtmannafartygen blott ringa ökat sin drägtighet; medeltalet af läster, som år 1844 utgjorde vidpass 23½, hade år 1852 stigit till inemot 26.

20 Landtmannafartygen beräknas:

21 I sistnämnde års uppgifter ingår icke lästetalet för 109 fartyg inom Euräpää, Kexholms medledels, Sordavala och Salmis härader af Wiborgs län. Skulle emellertid, som troligt är, dessa 109 fartyg vara inberäknade i 1852 års totalsumma (se F. A. T. 1853 N:o 194) så blir medeltalet af läster högre, och totalsumman af landtmanna läster ungefär 28 400konsekvensändrat/normaliserat.

Notisen/artikeln ingår i HT 11/10 1854:|79 2|

Handel och Sjöfart.

IV.

22 Vid 1853 års utgång beräknas landtmannafartygen till 891 om inalles 23 260konsekvensändrat/normaliserat¹¹⁄₁₄ läster, således en minskning sedan 1852 af 92 fartyg och 2 133konsekvensändrat/normaliserat läster. Till 1853 års lästetal bör, likasom förut, läggas det ouppgifna lästetalet för 78 fartyg i Euräpää, Sordavala och Salmis härader, hvilket (efter medeltalet 28) bör utgöra 1 184konsekvensändrat/normaliserat, då landtmannafartygens verkliga lästetal 1853 skulle utgöra 24 444konsekvensändrat/normaliserat. Från denna beräkning, som gäller kusterna, är hela insjötrafiken utesluten; ingen af de talrika lodjorna på Näsijärvi, Päjänä, Saima och andra större sjöar, utom Ladoga, ja icke ens det lilla Kuopio-ångfartyget »Seura»,konsekvensändrat/normaliserat äro häruti inberäknade. Antages dessa fartygs lästetal gissningsvis till 12 000konsekvensändrat/normaliserat, så utgör hela lästetalet för Finlands in- och utrikes sjöfart år 1853 med fartyg öfver 5 läster inalles inemot 90 000konsekvensändrat/normaliserat. Båtfarten är omöjlig att beräkna, men de talrika och stora forsbåtarne i de norra elfvarne transportera sammanlagde ett betydligt lästetal.

23 Sedan vi nedskrefvo föregående ziffror, upplyser Fint. Allm. Tidn. N:o 227, att städernas flotta vid slutet af 1853 uppgått till 466 fartyg och 53 610konsekvensändrat/normaliserat läster, således en minskning af 5 fartyg, men en tillökning af 218 läster. Under samma år räknade städerne 38 sålda och 18 förolyckade fartyg om inalles 6 861konsekvensändrat/normaliserat läster. Vid jemförelse med lästetalen vid årets början och årets slut, finner man, att år 1853 inalles 46 fartyg om 7 079konsekvensändrat/normaliserat läster blifvit nybyggde på finska städernas varf.*)Såframt ej möjligen något enda fartyg blifvit köpt från utrikes ort. Dessa uppgifter äro i så måtto|79 3| ganska märkvärdiga, emedan de nybyggda fartygen utvisa ett medel-lästetal af nära 139 (eller omkring 25 mera än medellästetalet för städernes hela flotta vid årets början), hvilket tydligen visar, att 1853 års nybyggnader mer än någonsin voro beräknade för långväga resor och fraktrörelse i stort samt således antyda en stigande spekulation. Beräknadt för hela handelsflottan, hade medellästetalet under året stigit från 113 à 114 till något öfver 115.

24 Sednaste ziffror i F. A. T. äro äfven derföre af märkvärdighet, emedan man deraf finner, att städernes hemmavarande fartyg vid utgången af år 1853 voro till antalet 195 och till lästetalet 10 763konsekvensändrat/normaliserat (medel-lästetal 55), eller icke fullt en femtedel af hela handelsflottan. På resor voro: inom Östersjön 13 fartyg om 697 läster (medel-lästetal 53½); utom Östersjön 258 fartyg om 42 149konsekvensändrat/normaliserat läster (medel-lästetal 163). Af dessa på resor stadde fartyg lyckades endast några få på våren uppnå hemlandets kuster; en del uppbringades; än flera såldes. Sammanlägger man dessa kända fakta och inberäknar de fartyg, som af fienden brändes i Uleåborg och Brahestad, så torde man, utan fara för stort misstag, kunna uppskatta minskningen af finska städernes handelsflotta år 1854, genom försäljning, uppbringning och brand, till 240 fartyg om 38 400konsekvensändrat/normaliserat läster (efter medel-lästetal 160), det vill säga tre fjerdedelar af hela lästetalet.

25 Den finska handelsflottans starka tillvext måste naturligtvis motsvaras af ett i samma proportion ökadt antal sjömän. I sjelfva verket finner man, att då städernes handelsflotta år 1826 bemannades med 2 306konsekvensändrat/normaliserat sjömän, hvilket utgör något öfver 9 man på hvarje fartyg och något öfver 7 läster på hvarje man, hade sjömännens antal år 1834 stigit till 3 559konsekvensändrat/normaliserat, hvilket utgör mer an 9½ man på fartyget samt något öfver 8 läster per man. År 1845 hade antalet af sjömän ytterligare stigit till 5 311konsekvensändrat/normaliserat, hvilket utgör mer än 12 man på fartyget och vidpass 8½ läst per man. År 1850 steg sjömännens antal till 6 041konsekvensändrat/normaliserat (11½ man per fartyg och 8½ läst per man). År 1852, då fartygens antal nedgått, men lästetalet ökats, hade sjömännens antal nedgått till 5 861konsekvensändrat/normaliserat (11½ man per fartyg, 9¹⁄₃ läst per man). Vid slutet af år 1853 hade emellertid antalet af sjömän åter uppgått till 6 249konsekvensändrat/normaliserat, hvilket utgör mer än 13 man på fartyget och vidpass 8½ läst på hvarje man.

26 Man finner häraf, att tillökningen af manskap under de 28 åren från 1826, likasom lästetalet, stigit i större proportion än fartygens antal och inemot tredubblats, hvarföre år 1853 på hvarje fartyg belöpa sig 4 man mer än är 1826, likasom 1½ läst mera per man. I sin mån vittnar äfven detta förhållande om fartygens vexande drägtighet, mera långväga resor och tilltagande spekulation. Men dervid bör man ihågkomma, först att fartyg af större lästetal skötas med mindre manskap i proportion, än små fartyg – helst sedan fregatt-tackling kommit alltmera ur bruk och de flesta finska skepp tacklas till barkskepp; – dernäst äfven, att i samma mån sjöfolkets antal ökas, i samma mån qvarstadna allt flera på hemorterna för längre eller kortare tid utan tjenstgöring för tillfället. Gynnsama konjunkturer kläda många i matrosjackan, hvilka sedan, när en stagnation inträffar, nödgas tillsvidare söka sig annat arbete, ehuru de fortfara att vara inskrifna i sjömanshusen. Om antalet af förrymde sjömän saknar man alla uppgifter. Man vet att detta antal vissa år, när hyrorna i England varit omäteligt höga, icke varit obetydligt. De fleste blifva för alltid borta; några få återvända med samlade sparpenningar och underkasta sig frivilligt det straff, som väntar dem i fosterlandet. Vill man dock rättvist uppskatta frestelsens storhet, den höga aflöning och läckra kost, som erbjudes den värderade finska matrosen utomlands, i jemförelse med hans hyra och kost på eget fartyg, så måste man erkänna, att vida färre af våra landsmän duka under för frestelsen, än möjligen fallet vore med andra folk, der fosterlandets band är lösare. Erfarenheten visar och, att en hård behandling ombord icke sällan varit närmaste orsak till rymningar.

27 Vid slutet af år 1853 funnos 4 660konsekvensändrat/normaliserat sjömän (så ledes mer än tvåtredjedelar af hela antalet) som gjort resor utom Östersjön. Då hemmavarande voro 2 355konsekvensändrat/normaliserat. Skeppare funnos 570, hvaraf 293 på resor och 277 hemma; således 104 flera skeppare än fartyg. I förhållande till antalet af sina sjömän intogo städerne sistnämnde år följande ordning,*)Jemf. art. III i N:o 76. hvilken icke alltid inträffar med lästetalet: Åbo 792 sjömän, Nystad 659, Uleåborg 611, Christinestad 580, Björneborg 516, Brahestad 437, Vasa 431, Raumo 402, Helsingfors 354, Jakobstad 333, GamlaCarleby 323, Lovisa 202, Borgå 117, Wiborg 107, Fredrikshamn och Kaskö hvardera 80, NyCarleby 78, Ekenäs 74, Nådendal 71 och Torneå 2. Det lilla Nystad har således nära dubbelt så många sjömän som Helsingfors. Största antalet skeppare (80) hade Åbo, dernäst Uleåborg 49; Christinestad 46, Brahestad 41 o. s. v. Alla Torneås 2 skeppare voro på resor och alla Nådendals 10 skeppare hemma.

28 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i HT 18/10 1854:|81 2|

Handel och Sjöfart.

V.

29 Sjömanshuskassorna, som år 1845 inalles disponerade S:r Rub. 48 114konsekvensändrat/normaliserat: 27, hade år 1850 förkofrat sig till Rub. 65 645konsekvensändrat/normaliserat: 63¼, år 1852 till 72 412konsekvensändrat/normaliserat: 4³⁄₄ och 1853 till 75 407konsekvensändrat/normaliserat: 71, hvaraf 66 982konsekvensändrat/normaliserat: 4 voro räntebärande. Dessa kassors belopp står icke alltid i proportion till städernas förmögenhet, ej heller till fartyg, lästetal och sjömän. Härutinnan intaga städerna följande ordning. Största kassan äger Åbo, nemligen S:r Rub. 12 134konsekvensändrat/normaliserat: 94. Den i Helsingfors är nära lika stor, neml. 12 101konsekvensändrat/normaliserat: 99. Dernäst följa: Björneborg med 7 721konsekvensändrat/normaliserat: 72, Jakobstad 4 760konsekvensändrat/normaliserat: 60, Brahestad 4 580konsekvensändrat/normaliserat: 10, Lovisa 4 373konsekvensändrat/normaliserat: 35, Uleåborg 3 922konsekvensändrat/normaliserat, Nystad 3 298konsekvensändrat/normaliserat: 12, Christinestad 3 129konsekvensändrat/normaliserat: 32, Raumo 3 058konsekvensändrat/normaliserat: 57, GamlaCarleby 2 979konsekvensändrat/normaliserat: 46, Wiborg 2 952konsekvensändrat/normaliserat: 42, NyCarleby 2 482konsekvensändrat/normaliserat: 97, Borgå 2 432konsekvensändrat/normaliserat: 42, Vasa 2 404konsekvensändrat/normaliserat: 23, Fredrikshamn 1 732konsekvensändrat/normaliserat: 86, Ekenäs 690: 60, Kaskö 649: 83, Nådendal 2 rub. 3 kop., bråk oräknade. Torneå har ingen kassa. Således, när i Åbo på hvarje sjöman belöper sig öfver 15 rubel och på hvaje läst vidpass 1²⁄₃ rubel samt i Helsingfors på hvarje sjöman öfver 34 rubel och på hvarje läst 5¼ rubel, belöper sig i

30 Om man så vill, kunna dessa ziffror noggrannare utföras i kopeker. Emellertid finner man af denna uppställning, att i proportion till sjömännens antal Helsingfors sjömanshuskassa intager första rummet. Derefter följa kassorna i NyCarleby, Wiborg, Fredrikshamn, Lovisa, Borgå, Åbo, Björneborg, Jakobstad, Brahestad, GamlaCarleby, Ekenäs, Kaskö, Raumo, Uleåborg, Vasa, Christinestad, Nystad och Nådendal. Räknar man åter i proportion till lästetalet, så intager äfven der Helsingfors första rummet; dernäst Lovisa, NyCarleby, Ekenäs, Borgå o. s. v. Beloppet af de under året 1853 utbetalta understöden står ej alltid i proportion till kassornas storlek. Kassan i Björneborg, den tredje i ordningen, utbetalde största understödet, 918: 7; dernäst Helsingfors 803: 54, medan kassan i Åbo, ehuru störst, utbetalde endast 458 rub. o. s. v. I någon mån kan denna olikhet tillskrifvas sjömännens bättre bergning på den ena orten, än på den andra; men tillfälliga omständigheter kunna lika ofta medverka. Hela beloppet af sjömanshusens år 1853 utbetalde understöd var Rub. 4 745konsekvensändrat/normaliserat, eller något öfver 6¹⁄₃ procent af kassornas behållning vid årets slut.

31 Vi skola nu med några jemförande ziffror söka att gifva en föreställning om hvad dessa fartyg, dessa sjömän under de sednare åren uträttat såsom handelns, produktionens och konsumtionens villiga redskap. Det skall blifva af icke ringa intresse att erfara, i hvilket förhållande såväl produktion, som konsumtion, export som import, stå till det fördubblade|80 3| antalet af fartyg och det tredubblade lästetalet under sednaste 28 år. Man skall dermed, bland andra slutsatser, äfven besvara den frågan, huruvida finska handelsflottans starka tillökning varit en naturlig följd af ett i samma mån utvidgadt varutbyte och ökad rörelse i den egna handeln, eller om icke denna tillökning till stor del varit beräknad för en vidsträcktare fraktrörelse mellan utländska hamnar. Man skall finna på hvilka utländska orter den finska handeln tilltagit och på hvilka den minskats. Sammanställda resultater af tullintraderna, jemförda med import och export, skola i någon man belysa olika författningars lämplighet samt inflytande på handeln och den lagligt förtullade importen. Det skall visa sig, huruvida konsumtionen stigit i samma proportion som befolkningen, eller hastigare, samt af hvilka artiklar mer, af hvilka mindre. Det skall i någon mån antydas, huruvida exportlistan utvisar nya och vidgade källor för landets produktiva krafter, eller om produktionen ökats endast qvantitativt i samma exportgrenar som förr, hufvudsakligen skogsprodukterna. Det skall ej sakna intresse att se, huruvida försöken att inom landet skapa eller utvidga en industriel verksamhet blifva synliga i handelsvågen. Behofvet eller öfverskottet af spanmål, jemförda med folkmängdens tillvext, skola kasta ljus öfver åkerbrukets framsteg och – bränvinspannans glupskhet. Med ett ord, denna sammanställning, ehuru inskränkt af utrymmet, skall likväl ej sakna resultater och möjligen gifva anledning till mera utförliga och noggrannare undersökningar.

32 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i HT 8/11 1854:|87 3|

Handel och Sjöfart.

VI.

33 Vi meddela här nedan en sammanställning af tulluppbörden (bråk oräknade) under den 28 åriga perioden för finska handelns tillvext åren 1826–1853. För jemförelsens skull förutskicka vi likabeskaffade ziffror för åren 1812, 1815, 1820 och 1825. Före år 1812 ha vi ej kunnat sammanleta uppgifter af detta slag, och den låga ziffran för nämnde år, jemte andra förhållanden, låta förmoda, att denna del af förvaltningen först med året 1815 kommit i fullständigt ordnadt skick. Till och med år 1840 beräknades tulluppbörden i gammalt silfver à 3 rubel banko assignationer, hvilket vi emellertid, för öfversigtens skull, reducerat till verkligt silfver, som infördes från och med år 1841.

34 Dessa ziffror i deras progressiva stigande äro vältaliga nog i och för sig, utan kommentarier. Det är emellertid klart, att de först genom jemförelser med olika tulltaxor och tullförfattningar erhålla sin rätta betydelse. Vi tillåta oss härvid endast tvenne anmärkningar.

35 Läsaren finner, att exporttullen, som åren 1825 till 1839, med mindre betydande afvikelser, i någon mån varit stationär, men derefter betydligt steg, år 1843 ånyo föll till ungefär sitt förra belopp, hvilket, likaledes med mindre betydande afvikelser, bibehållit sig. Orsaken är, att den höjda exportafgiften från och med 1843 ånyo betydligt nedsattes. Exporttullens minimum under de 28 åren inträffar år 1848 (troligen i följd af den starka fraktkonjunkturen utrikes detta år); dess maximum år 1853, då Finlands export gick högre än någonsin.

36 Importtullen åter, som visar ett väl långsamt och ganska ojemnt, men ganska märkbart stigande intill 1839 samt detta och följande år en hastigare progression, visar sig redan 1841 nära fördubblad emot nästföregående år samt tre- och fyrdubblad i jemförelse med flera år derförinnan. Orsaken är den allmänt bekanta reglering af tariff och uppbördsmethoder, som med år 1841 började en ny och bättre period för tullverket samt gjorde det möjligt at temligen på ziffran kontrollera importens belopp – en fördel, som ännu klarare skall framstå af den tabell vi innan kort skola meddela om importvärdet. I följd häraf kan man äfven i någon mån från och med 1841 af den stigande tulluppbörden bedöma importens och konsumtionens märkvärdiga, stora och nästan oafbrutna stigande intill dess maximum år 1852. Året 1853 hade redan på hösten känning af det förestående kriget. Importtullens minimum under de 28 åren inträffar 1827, hvaraf likväl intet resultat är att hämta.

37 Summan af tulluppbörden under de 28 åren har sitt minimum 1827 och sitt maximum 1852. Dess stigande går, såsom närmast en effekt af importtullen, i jemna steg med denna, och exporttullens nedsättning 1843 har ej hindrat summan af uppbörden att nämnde år stiga högre än någonsin ditintills.

Notisen/artikeln ingår i HT 11/11 1854:|88 3|

Handel och Sjöfart.

VII.

38 Vi meddelade sednast en öfversigt af tulluppbörden, såsom relativt en måttstock för bedömandet af en till- eller aftagande export och import under en följd af år. Här nedan meddelas en öfversigt af export- och importvärdet för samma år. Då likväl, såsom redan är nämndt, det egentligen är från och med år 1841, som en reglerad tulluppbörd medförde en noggrannare kontroll, närmast öfver importvärdet, ha vi ansett det obehöfligt att förvandla de föregående årens ziffror till nu gällande silfvermynt, utan anföra vi dem i deras ursprungliga valör af bankoassignationer. De af våra läsare, som möjligen vore deraf intresserade, kunna utan synnerlig möda sjelfve förvandla dessa värden till motsvarande silfvermynt.

39 Det bör anmärkas, att här upptagne varuvärden äro beräknade brutto, eller sådane de gällt uti handeln hemma i landet. Den naturliga följden häraf är att exportens verkliga värde, beräknadt efter hvad den gällt på utländsk ort, är betydligt högre än här upptages, då deremot importen, efter afdrag af handels- och fraktvinst, betalas på den utländska produktions- eller transitoorten lägre än dessa ziffror utvisa. Öfverväger man denna betydande skillnad till förmån för finska handelsvågen, så förlorar det vid första anblicken så skrämmande öfverskottet af importvärdet utöfver exportvärdet en god del af sitt bekymrande utseende.

40 I sjelfva verket vore det också otänkbart, att ett land, om också det rikaste, i längden kunde beständigt utbetala större summor, än det inkasserar, ja, såsom dessa ziffror utvisa, månget år en dubbel och inemot tredubbel import emot exporten. Ett sådant missförhållande, om det ägde rum, skulle ofelbart korrigera sig sjelf, antingen genom att nedtrycka importen, eller genom att draga ur landet allt klingande mynt, emedan det måste antagas, att den import, som ej betalas med exporten, måste betalas i klingande valuta. Nu har man deremot det faktum, att cirkulationen af klingande mynt uti landet, i stället att minskas, blifvit betydligt ökad från och med silfverräkningens införande. Vill man ock tillskrifva detta inlösningen af den förut i landet cirkulerande svenska sedelstocken, eller andra förhållanden, för hvilka det här ej är plats att redogöra, så är emellertid klart, att derest handelsvågen oupphörligt skulle fortfarit att utbetala dubbelt mera, än den drager in, det klingande myntet inom få år skulle ha alldeles försvunnit och importen blifvit nedtryckt genom omöjligheten att derföre betala kontant valuta.

41 Intetdera har inträffat. Dessa ziffror, till alla delar pålitliga från och med 1841, bevisa att importen fortfarit att stiga och under 13 års tid ökats med öfver 30 procent, men det oaktadt bevisar allmänna erfarenheten, att klingande myntet under samma tid icke försvunnit ur rörelsen, utan fastmer i densamma intagit de indragna banko assignationssedlarnes plats.

42 Härtill måste finnas en orsak, och den enklaste, den naturligaste är den, att vinsten af hvad exporten indrager från utrikes ort utöfver dess värde hemma i hamnen betäckt en del af den i nuvarande ziffror synliga differensen. En annan del åter är betäckt genom finska handelsflottans betydliga vinst på utländska frakter. Om det vore möjligt att i någon mån på ziffran bestämma exportvinsten på utrikes ort, så skulle man, genom att afdraga densamma från importvärdets öfverskott öfver exportvärdet, få en rest, som i någon mån skulle utvisa den vinst landet erhållit genom den utländska fraktrörelsen.

43 Likväl ingå här andra omständigheter, som ej böra förbises. Hvad som lättar öfversigten af finska handelsbalansen är att transitohandel här ingår till ett jemförelsevis ringa belopp (utom af en del ryska produkter). Finland importerar ganska obetydligt af sådana artiklar, som åter utföras. Låt vara att några manufakturvaror, något svenskt jern o. m. d., här importerade och förtullade, åter här uppköpas af ryske resande o. s. v. – eller att en qvantitet bomull, som ingår i den finska importen, åter exporteras till Ryssland förarbetad till garn eller shirting; – det är dock en ringa affär på det hela. I allmänhet kan, utan fara för stort misstag, antagas, att Finlands import äfven utvisar Finlands konsumtion, snarare mindre än mer.

44 Deremot en sak som försvårar öfversigten, är handeln på Ryssland, hvars ziffror äfven inga i nedanstående. Icke utan skäl anmärkes hvarje år i den officiela redogörelsen, att dess ziffror för trafiken på Ryssland endast omfatta kustorterna, men icke landtrafiken, som från Wiborgs och Kuopio län är ganska betydlig, samt att en del hit införda ryska produkter åter utskeppas, hvartill kommer att importen (mest af mjöl och gryn) för den här förlagda ryska militärens behof jemväl ingår och medverkar till finska handelsvägens underbalans i rörelsen på Ryssland. Sålänge statistiken eller förvaltningen ej utfinner något medel att beräkna beloppet af den der oupptagne eller för vår handelsvåg främmande rörelsen, måste denna ovisshet alltid inverka till en motsvarande ovisshet i bedömandet af hela handelsbalansen. Landthandeln på Sverige öfver Tornå och Haaparanda kan väl lika litet med någon säkerhet beräknas, men är under vanliga tider, såsom den nyss förflutna perioden, af för ringa betydenhet, för att synnerligen rubba ziffrornas sanningsenlighet. Deremot under krigstider, såsom detta år, vore det för handelns statistik af mycken vigt att i någon mån kunna räkna beloppet af denna trafik.

45 Vi anse det öfverflödigt att beräkna öfver- eller underbalans i förhållandet mellan export och import före år 1841. Orsaken är den redan nämnda, att man före denna tid väl kan bygga på exportvärdet, men icke på importvärdet. Deremot är det af vigt och intresse att jemföra de båda summorna från och med år 1841, och man kommer då till det resultat, att importen för dessa 13 år öfverskjuter exporten med icke mindre än 40 124 774konsekvensändrat/normaliserat: 37, säger fyratio millioner, etthundratjugufyratusen, sjuhundradesjuttiofyra rubel trettiosju kopek silfver.

46 Det förvånande i detta resultat försvinner genom hvad ofvanföre anmärkts. Vi skola återkomma till några andra reflexioner i samma ämne.

 

 

1. *)Man finner visserligen att 1853 års lästetal med nära 1 000konsekvensändrat/normaliserat läster understiger 1852 års, men detta förhållande var en tillfällig följd af talrika sjöskador. 1853 års export var högre än någonsin förut.
2. **)De bland dessa ziffror, hvilka återfinnas i Reins statistik, 3:dje uppl. sidd. 227, 229, äro enligt tulldirektionens uppgifter och afvika stundom från Wolffs skeppskalender.
3. *)Torneå hade den tiden intet fartyg. Först år 1828 uppgifves der 1 fartyg om 49 läster, men åren 1832–1834 står dess kolumn ånyo blank. Ekenäs finnes 1826–1834 alldeles icke upptaget; troligen hade det andelar i Helsingfors’ eller Åbofartygen.
4. *)Detta medeltal har årligen varit i stigande. 1850, då det utgjorde 109²⁄₃ anmärkte Åbo Und:r, att medeltalet för svenska handelsflottans 1 016konsekvensändrat/normaliserat fartyg och 72 063konsekvensändrat/normaliserat läster var endast 62¹⁄₃ läst på hvarje, d. v. s. lägre än i Finland år 1826.
5. *)Såframt ej möjligen något enda fartyg blifvit köpt från utrikes ort.
6. *)Jemf. art. III i N:o 76.