Notisen/artikeln ingår i HT 20/8 1859:|2|

Ur lifvet på landsbygden.

1 Låtom oss, endast för några ögonblick, maka undan det rosenröda sidenförhänge, sammanväfdt af arkadiska drömmar, fogelqvitter och mer eller mindre poetiskt, rimmadt krimskrams, guld och gröna skogar, hvarmed vi esplanadinvånare äro vana att utkostymera för oss landsbygden. Låtom oss, för kuriositetens skull, engång taga i betraktande, att der finnas menniskor, som hafva annat att göra än att lyssna på fogelsång, insupa blomsterdoft och ekstasiera sig öfver »le spectacle de la nature.»

2 »Ack! i Arkadien» ....... der, ja der ser det i sanning oftast bra mycket annorlunda ut än vi i vårt tanklösa lättsinne kunna drömma till. Huru mången rik och lycklig familj reser icke om våren bort ifrån stadens qvalm till landsbygdens friska och stärkande atmosfer och återvänder derifrån om hösten muntrad och vederqvickt för att i staden återtaga sina vanliga sysselsättningar eller nöjen. Men huru få finnas ibland dessa lycklige, som begagna sig af tillfället att kasta en nyfiken eller kärleksfullt forskande blick in i deras lif, som man i allmänhet kallar »sämre folk», utan att betänka att det är dessa mångas trälarbete i de lägre sfererna af samhället, som utgör vilkoret för att vi få kunna hafva det bättre. Stundom kan det väl hända att man gör en förmögen och välmående hemmansbonde äran af ett besök, men hvem skyr icke att genom en blick in i spanmålstorparens och den arme backstugusittarens snuskiga koja förjaga det esthetiska intrycket af sin idylliska sommarsejour!

3 Och det vore likväl så lätt att genom goda råd och välvillig uppmuntran eller genom något ringa materielt bistånd lindra så mycken nöd och förskingra så många fördomar, så mycken okunnighet. En god bok t. ex. utdelad af vänlig hand kan ofta verka godt för åratal inom en hel familj. Ett socknebibliothek, bestående af goda finska böcker för folket, grundlägges med en summa, för hvars obetydlighet man häpnar. Det välvilliga sinnet utfinner lätt utvägar att gagna utan särdeles stora uppoffringar. Utom all den välsignelse för enskilda individer, som skulle härflyta af ett sådant sätt att tillgodogöra en sommar tillbragt i skötet af Guds fria natur, skulle deraf äfven medföras en allmän vinst, den att afunden och misstroendet mellan de lägre klasserna i samhället och deras bättre lottade medmenniskor småningom skulle utrotas och försvinna.

4 Till dessa reflexioner föranledas vi af en bok, som bär titeln »En arbetares lefnadsöden eller Slaflifvet i Sverige» af Pehr Thomasson. Författaren är, som bekant, en man ur allmogens leder, en folkdiktare i hvarje bemärkelse af ordet, och som, ehuru han numera lefver endast af sin penna och så godt som någon annan svensk författare kan göra anspråk på rang och titel af litteratör, dock fortfarande bibehållit allmogens drägt och dess enkla lefnadsvanor. Man har icke rätt att tillbakavisa såsom toma hugskott vittnesbördet af en författare, som står i så nära beröring med det egentliga folkets lif, och ingen skall heller känna sig frestad att göra det, som läser den enkla berättelsen, så allvarlig och så rörande, utan all öfverdrift, och så sparsam på all artistisk färgläggning, att man tydligt ser det författarens afsigt varit att låta endast sanningen, den nakna, bedröfliga sanningen tala.

5 Vi skola här meddela några spridda drag ur den lilla berättelsen.

6 Berättaren Thore Jönsson är en oäkta son till en ärlig tjensteflicka, som blifvit förförd af en rik bondeson, hvars föräldrar, då hennes tillstånd blir kunnigt, köra henne på porten, och förbjuda henne att vidare visa sig inom deras dörrar. Efter att till en början ha erhållit tillflykt hos sin morbror uti ett soldattorp, uppbygger modren på våren en såkallad »jordbo» der hon i sex år utan understöd af fadren uppfostrar sin lilla son. Detta slags boning beskrifves af förf. sålunda:

7 konsekvensändrat/normaliseratEn sådan »jordbo» är icke svår att åstadkomma äfven för den fattigaste. I sluttningen af en backe gräfver man en grop, så stor som man finner för godt, och har sålunda genast väggar på tre sidor, hvarefter man staplar upp en stenmur på den fjerde, som utgör sjelfva gafveln. Man lägger sedan smärre furuträd från backen ut till muren, hvilka betäckas med näfver, ris och jord. På södra sidan af taket lemnas en liten öppning till fönster, ifall man har råd att bestå sig ett dylikt, annars nyttjas en liten brädlapp, som lyftes upp då man vill ha ljus i kulan. Inredningen är lika enkel och anspråkslös. I det ena hörnet lägger man ett par flata stenar, gör sedan ett litet hål i taket för röken, och dermed är spiseln färdig. Något annat golf än sjelfva jorden kommer icke i fråga. Mesta kostnaden förorsakar dörren, som måste vara af bräder och äfven hafva gångjern och klinka, om den skall vara ändamålsenlig. Många sådana boningar gifvas i Sverige, och många menniskor anse det för en stor lycka att äga en sådan.konsekvensändrat/normaliserat

8 Uti denna »jordbo» sträfvar nu modren med träget arbete natt och dag att uppehålla sitt och sonens lif. Då hon går ut på byggden för att skaffa arbete och föda, bindes gossen fast vid sängfoten för att icke vända upp och ned på allt som finnes i stugan och i detta tillstånd får han fördrifva tiden bäst han gitter, ofta hela dagen. Men minnet af den ömma modersfamnen gjuter dock sin strålglans öfver barndomens dagar för »jordbons» trasige son liksom för alla andra. – Då han är sex år gammal, dör modern af öfveransträngning, och gossens lott blir att vandra kring bygden och tigga. Det är en gripande skildring i all sin enkelhet. – Men äfven tiggarens lif har sina glada sidor:

9 konsekvensändrat/normaliseratVåren och sommaren är tiggarens gyllene tid. Man slipper alltid svälta, både vinter och sommar, men nu slipper man äfven att sörja för nattläger, ty det gifves hus i hvarje buske. Väl är det hårdt att få ovett i hvarje stuga för sin fattigdom, som man icke sjelf grundlagt eller kan afhjelpa, men detta öfvergår snart till en vana, som man föga aktar, då man derjemte får tillräckligt med mat. Jag var fri som fågeln i skogen och njöt i fulla drag af min frihet. Jag lefde för stunden och bekymrade mig icke om morgondagen. När qvällen kom kröp jag förnöjd i någon lada. Det enda som oroade mig var en sort hvita loppor, och tanken på hösten. De förra nedgjorde jag i solskenets timma utan skonsamhet och den sednare slog jag ur hågen så vidt som möjligt. – – – – –

10 konsekvensändrat/normaliseratMen en ny fattigvårdsförordning hade utkommit som förbjöd allt tiggeri och ålade hvarje församling att draga försorg om sina fattige. Jag behöfde endast anmäla mig hos ordföranden i socknenämnden för att erhålla hjelp, sade man mig.

11 konsekvensändrat/normaliseratPå sagde dag och ställe infann jag mig. Här voro alla församlingens fattighjon tillstädes, uppgående till ett antal af minst 70 personer i smått och stort. Det var en rörande syn, bestående af trasiga ungar, gamla förslitna gubbar och utmerglade käringar samt krymplingar af alla åldrar. Bönderna stojade och svuro öfver mängden af de fattiga, hvilka förorsakade så stora utgifter. Ändtligen börjades auktionen. Vilkoren voro följande:

12 1:o Inroparen förbinder sig att under årets lopp försörja den han kommer att stanna för vid klubbslaget.

13 2:o Hälften af betalningen erlägges nu genast och återstoden vid årets slut.

14 3:o Om någon inropare låter sina fattighjon drifva omkring i byarne och besvära med betlande, varde han halfva betalningssumman förlustig.

15 4:o De barn, som icke kunna läsa, böra vid lägligt tillfälle hållas i skolan.

16 Ordföranden ropade nu ut en efter annan och försålde dem likasom man säljer osjälig fänad. Der vankade böner, suckar och tårar; men allt måste tystna för nödvändighetens hårda lag. När ordningen kom till mig och mitt namn nämndes, var det som man stuckit mig en syl i bröstet. Med sänkta ögonlock stod jag framför bordet och afbidade hvem som skulle stanna för ropet. Till min fasa blef det en skräddare, som var allmänt känd för att vara en stor fyllhund och slagskämpe. Han förtjenade också sitt rykte som jag nogsamt fick erfara. På detta sätt försåldes jag och de öfriga stackrarne en gång om året. Det faller af sig sjelf, att vi ej hade mycket godt att vänta hos våra beskyddare, då man besinnar att de voro nästan fattighjon sjelfva och att de flesta gjort sina inrop i tanka att förtjena på saken. Jag vill icke beskrifva mitt lidande under dessa år, ty den, som icke känner till fattigvårdens handhafvande inom många kommuner på landet, skulle aldrig tro mig, och hos andra skulle det endast väcka bittra minnen. Så mycket vill jag likväl säga, att tiggarlifvet i sin mörkaste dager är ett himmelrike mot detta, hvad välmåendet beträffar. Jag puffades och skuffades; jag frös och svalt och föstes ifrån det ena stället till det andra som ett odjur. Många voro visserligen goda, men de voro nödlidande och hade vid många tillfällen intet att förtära sjelfva. Hos andra fick jag stryk och förbannelser i stället för mat, isynnerhet när de voro rusiga af bränvin, som på den tiden öfverflödade i alla landsändar. Jag gick engång att klaga min nöd för prosten, och följden blef att jag fick ovett af hela socknenämnden, som förklarade mig vara en vanartig och uppstudsig pojke, den der icke nog strängt kunde efterhållas. Att läsa kom aldrig i fråga, förrän jag var 14 år, då jag blef inackorderad hos en skolmästare, som åtog sig att lära mig så mycket, att jag kunde läsa mig fram för presten, på det att jag icke vidare skulle ligga samhället till last.original: last».

17 Thore Jönsson beskrifver vidare, huruledes han, efter att hafva blifvit admitterad till sin första nattvardsgång, kommer i tjenst uti en bättre torpstuga, hos en qvinna kallad »Gräsenkan i Lugnet», som i tio års tid suttit och väntat på sin älskare, hvilken rest till Californien för att förvärfva förmögenhet och lemnat henne qvar »med en liten flicka, som minne af sitt hjertas vän».konsekvensändrat/normaliserat Berättelsen om Thores tjenstetid hos den fromma »Gräsenkan» är en vacker idyllisk tafla, som endast störes genom länsmannens brutala inbrytande vid en hos henne församlad konventikel.

18 Vi öfverhoppa nu en stor del af boken, som skildrar Thores tjenstetid hos flera husbönder, af hvarjehanda olika sinnelag. En ypperlig, i några drag mästerligt karakteriserad figur är hans tjenstekamrat »Ola».konsekvensändrat/normaliserat Slutligen råkar Thore på fästningsarbete för det han yrvaken skuffat till sin husbonde, hvilken på sin sofvande tjenare gjorde tillämpning af husagan. Det var den största lycka som kunde hända honom. På fästningen njöt han icke allenast den bästa föda, någonsin fallit honom till del, utan han erhöll äfven undervisning och för sitt goda uppförande en plats som trädgårdsdräng hos kommendanten. Åter|3|kommen derifrån lyckades han genom sparsamhet skrapa hop åt sig omkring 200 rdr och gifte sig sedan med Elin, »Gräsenkans» dotter, som han älskat sedan barndomen. Gräsenkan dog och Thore flyttade till »Lugnet» i tanka att Elin var hennes arfvinge.

19 konsekvensändrat/normaliseratNär jag varit der i fjorton dagar, kom Elin från kyrkan en söndag och var ovanligt allvarsam. Hon förmälte, att länsman Klåberg utlyst bouppteckning härstädes nästa tisdag, och det förundrade henne på det högsta, att jag icke sagt det förut. Jag bedyrade, att jag icke visste det ringaste om något sådant, hvilket också var rena sanningen. Vi blefvo derföre storligen förundrade båda två. Vi kunde aldrig begripa hvad detta hade att betyda. Jag påstod att hon hört galet, men ett par af grannarne sade det samma som Elin, hvarföre jag måste tro att det hade sin riktighet.

20 konsekvensändrat/normaliseratPå den utsatta dagen kom Klåberg, jemte den aflidnas broder, nämndemannen Nils Andersson, tidigt till stället. Nämndemannen uppmanade Elin till att uppgifva allt som fanns i boet, emedan här skulle hållas bouppteckning och sedan auktion. Jag frågade hvad rättighet de hade att sålunda förfara med en annans egendom.

21 »Vi ha Svea Rikes Lag att stödja oss på»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Klåberg i snäsig ton.

22 »Det är inte möjligt!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Elin och jag på samma gång.

23 »Både möjligt och säkert», återtog Klåberg. Elin har tillkommit genom lönskaläge, och alldenstund här icke finnes några bröstarfvingar, så är den aflidnas broder rätter arftagare till den efterlemnade qvarlåtenskapen af både löst och fast. Det är således på nämndemannens anmodan som jag infunnit mig här att hålla bouppteckning, hvadan jag ålägger er att samvetsgrannt uppgifva hvad som förefinnes.»

24 Det var som åskan slagit ned framför mina fötter vid dessa ord. Att barnet icke skulle få ärfva sin mor, framför någon annan, syntes mig så onaturligt och okristligt, att jag icke satte någon tro till länsmannens tal. Våra lagar, tänkte jag, äro väl besynnerliga i många stycken, men så orättvisa kunna de ej vara.

25 Klåberg tecknade med raskhet upp så mycket der fanns, hvilket icke var så obetydligt, ty bouppteckningen uppgick till 1 400konsekvensändrat/normaliserat rdr.

26 »Nu ålägger jag dig», sade Klåberg vid förrättningens slut, »att noga tillse, det ingen af dessa persedlar försvinner innan auktionen, såvida du icke ännu en gång vill komma på fästning. Elin har mitt fulla förtroende», tillade han i en mildare ton.

27 »Kommer hon då inte till att ärfva något?» frågade jag.

28 »Icke det ringaste», blef svaret.

29 Elin och jag voro ledsna öfver tilldragelsen, men ingalunda modfällda; ty vi hoppades på lag och rättvisa, som, enligt vår förmodan, aldrig kunde medgifva något dylikt. Jag gick till domaren i orten för att höra hur det rätteligen hängde tillsammans.

30 Lagman Bergh beklagade ställningen, men försäkrade tillika, att lagen verkligen var sådan som Klåberg uppgifvit. »Den är»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »i alla hänseenden obillig, och har vid flera riksdagar varit föreslagen till ändring, men adel och prester hafva lagt sig emot; de måtte hafva en moral för sig sjelfva.»konsekvensändrat/normaliserat Han afrådde mig ifrån att processa, emedan jag endast skulle förlora tid och penningar.

31 En fjorton dagar sednare försåldes rubb och stubb i »Lugnet» och Elin fick gå från sitt barndomshem, utan någon annan förmögenhet än en kista med gångkläder.konsekvensändrat/normaliserat

32 Ett stycke längre fram i boken träffa vi Thore Jönssonoriginal: Jösson som spanmålstorpare.

33 konsekvensändrat/normaliseratKapten Pryhl var en liten skäggig oansenlig herre, som bekräftade hvarje befallning med mustiga eder, bestående af ett sprakande fyrverkeri till afgrundsfurstens ära. Han hade förut varit innehafvare af ett boställe och var i allmänna omdömet känd som en utmärkt skicklig jordbrukare. Han var en framstående person på alla landtbruksmöten, der han höll långa tal öfver guano, tegelrör, rotfrukter, m. m.

34 konsekvensändrat/normaliseratVid första uppträdandet på gården, fann han genast, att vi torpare hade det alltför bra, och ålade oss derför dubbelt större skatt. – Under vintern blefvo alla torpare uppsagda till flyttning på våren; såvida de icke ville blifva statkarlar. Kaptenen såg dock helst att de flyttade; han ville ha unga, raska arbetare, som icke voro belastade med »käringtross och små skrikhalsar», såsom orden föllo. Han var dock nödsakad att behålla oss, och vi voro tvungna att ingå på förslaget, emedan vi icke kunde få någon annan plats.

35 Här uppfördes nu smärre arbetarebostäder vid sjelfva herregården. Torpstugorna nedrefvos och jorden lades till sambruk med de öfriga ägorna. De nya boningshusen voro temligen bra, men lönevilkoren små, och bestodo i följande: 1) Fria husrum och vedbrand. 2) ½ tunna malt. 3) 1 fjerd. sill. 4) 2 tunnor potates. 5) 150 rdr rmt i penningar.

36 konsekvensändrat/normaliseratEfter de spanmålspriser, som då voro gällande, hade jag af denna summa penningar till 6 ℔ bröd för hvarje dag under året, men icke det ringaste till sofvel. Det var ej mycket att lefva på för nio personer. Jag beklagade mig för kaptenen och föreställde honom att vi skulle svälta ihjäl på en dylik lön.

37 »Får gå!» svarade han. Jag betalar ett högt arrende för gården och måste derföre draga all möjlig fördel af densamma. Dessutom är det icke vanligt att en statkarl får mera någonstädes i Sverige. Inte rår jag för att ni skaffat er en hop ungar på halsen.

38 konsekvensändrat/normaliseratMed detta besked fick jag nöja mig; och nu började en kedja af nöd och elände, som jag icke kan beskrifva. Jag kunde omöjligt se hustru och barn svälta, så länge jag hade något att hjelpa med. Först gick den lilla penningesumma jag hopsparat under baronens tid; sedan måste Elin bära bort och afyttra den ena lösörepersedeln efter den andra, till och med sjelfva sängkläderna, så att vi fingo ligga i bara halmen. Men detta var icke nog. Jag måste från fyra om morgonen till nio om aftonen jemt vara i ett verksamt arbete. Kaptenen eller hans ladufogde följde oss städse i hälarne, och drefvo på oss med käppen. Mången gång kunde det verkligen behöfvas; ty dåsiga och liknöjda, som vi blifvit genom förtrycket, gjorde vi intet mer än som var tvunget. Tvånget uteblef icke heller. Käppen var städse i rörelse och lemnade djupa märken efter sig hos mången.

39 konsekvensändrat/normaliseratJag vill icke tro att kapten v. Pryhl var i grunden en elak menniska, fast han behandlade oss på ett barbariskt sätt. Han klagade jemt och påstod att folket försämrades med tiden. Men han besinnade icke, att arbetaren är sin lön värd, att det är svårt att vara villig, när krafterna svika och man är i ordets hela bemärkelse förslafvad till kropp och själ.konsekvensändrat/normaliserat

40 Huru Thore Jönsson efter dessa och flera andra pröfningar dock slutligen kom sig till en förmånlig ställning som hemmansbonde, lemna vi åt läsaren att inhemta ur sjelfva boken, hvars läsning vi högeligen rekommendera för hvar man. Vi aftrycka blott här ännu början af ett samtal mellan Thore och Elin, hvari förf. liksom sammanfattar resultatet af sin berättelse.

41 »Hör du, Elin»,konsekvensändrat/normaliserat sade Thore efter en stund och fattade hennes hand. »Vill du som jag, så sälja vi gården och flytta till Amerika.»konsekvensändrat/normaliserat

42 »Du narras», svarade hon.

43 »Jag narras aldrig»,konsekvensändrat/normaliserat och allraminst nu, då det är frågan om en så vigtig sak.original: sak».

44 Elin stirrade på honom med stora ögon och yttrade: »Du narras bestämdt, kära Thore. Du kan inte vilja flytta, när vi ha det så bra, och lefva så lyckliga tillsamman.

45 »Vi ha det visserligen bra och kunna icke nog tacka Gud för vår lycka; men vi böra tänka på våra barn. ...konsekvensändrat/normaliserat Vi ha nu ägt gården i åtta år, arbetat och trälat af alla krafter, inte på ringaste sätt misshushållat, och ha likväl knappast så mycket som då vi började. Skatterna ökas med hvarje riksdag; det blir allt värre och värre. Vi ha ju inte råd till att slagta så mycket som en ko, om vi skola komma ut med att betala alla utgifter, som vidlåda hemmanet. Vi ha icke heller råd till att ha alla våra barn i hemmet; vi måste släppa ut en efter en annan på bygden att tjena, hvilket är ganska påkostande, då jag af erfarenhet vet, hur de blifva behandlade. Allt detta skulle ändå gå för sig, om här funnes någon rättvisa bland menniskor; men jag har ända ifrån barndomen sett att de fattiga öfverallt blifva förtryckta. Det är penningen och icke menniskan som värderas. Jag begriper inte, hur det hänger ihop, men det måste aldrig stå rätt till med styrelsen i ett land, der man gör föga eller intet för det fattiga barnets uppfostran; der man får misshandla ynglingen efter behag, tills han blir aderton år; der man icke får med sina vänner dyrka Gud utan bevakning, men supa och svärja bäst man gitter; der barnet icke får ärfva sina föräldrar; der lagen tillämpas efter stånd och förmögenhet; der man blir riksdagsman i vaggan; der presterna befatta sig mera med verldsliga göromål än sitt andliga kall, som de sköta likt ett handtverk; der man slutligen vårdar tjufven väl och låter den ärlige arbetaren dö i brist och hunger på fattighuset.»