Ångbåtsleden på Päjäne

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 13/2 1856:|13 2|

Ångbåtsleden på Päjäne.

1 Ännu några få månaders väntan, arbete, uppoffringar, och nära fjerdedelen af Finlands stora inre skärgårdar stå genom Saima kanal i direkt förbindelse med hafvet och verldshandeln. Detta jätteverk har sedan mer än ett årtionde riktat alla blickar på Saimas farleder. En hel framtid öppnar sig der för östra Finlands kommunikation, genom kommunikationen för dess välstånd, genom välståndet för dess kultur. Men innan verket ännu är fullbordadt, innan ännu en enda ångbåt passerat hela linien från Lauritsala till Wiborg, tilldrager sig Tavastlands centralsjö betraktarens blickar och lofvar att i sin tur och i sin mån bereda väg för en ny framtid.

2 Likasom en djup klyfta sträcker sig den 12 mil långa, men endast 2½ till 3 mil breda Päjänedalen från norr till söder genom sjelfva hjertat af Tavastland. Päjäne utgör hufvudbassinen för det fjerde finska vattensystemet, hvilket i sin längsta utsträckning norrut begynner ofvanom 63:dje breddgraden vid Uleåborgs läns södra gräns och derifrån, splittradt i otaliga, mest genom forsar förbundna sjöar, sträcker sig omkring 30 mil fågelväg ända ned till sydfinska kusten, likväl ej utan att i sin afledare, Kymmene elf, göra en stark bugt åt sydost. Öfverhufvud samla sig dessa vatten i mindre bassiner än de ostfinska, trängas oftare hop uti smala fjärdar och ha af samma orsak flera forsar än dessa. Det är sannolikt också, att de i samma mån äro djupare än de ostfinska. Päjänes yta ligger, enligt Gyldéns mätning, 263 fot högre än hafsytan.

3 Samtliga dessa sjöars kuster, hvilka höra till Päjänes vattensystem och antingen redan äro eller med ringa möda kunna bringas med hvarandra i förbindelse, torde utan öfverdrift kunna beräknas till inalles öfver 150 mil. Det omgifvande landet hör till de minst odlade och – hvad som är af vigt – till de minst uthuggna trakter i Finland. Det är fullt af moar och sandåsar med ypperlig skog, och dess berg innehålla jern m. fl. metaller, som endast vänta på möjlighet att bringas i dagen.

4 Det är således icke af ringa betydelse, när man erfar, att det första ångfartyg innan kort skall plöja Päjänes vågor. Machinen är som bäst under väg ifrån Åbo. För denna sin första ångbåt har Päjäne att tacka krigets behofver, likasom sydfinska kusten har samma anledning att tacka för dess elektriska telegraf. Ångbåten lärer nemligen till en början afse en lättad transport af trupper och krigsförnödenheter. Men ehvad ock det första upphofvet varit, är början gjord till en ny och storartad kommunikationslinie. Naturen sjelf och det geografiska läget hänvisa på en fortsättning, som måste leda till betydande resultater. Fredens behofver skola tillegna sig detta nya befordringsmedel, när deras tur en dag är kommen, och spekulationen vore blind, om den icke begagnade sig derutaf. Sådana företag likna det dike, som bönderne vid Suvanto gräfde vid denna sjö 1818. De trodde sig gräfva ett litet aflopp, men naturens mäktiga krafter förstodo vinken på sitt sätt och vidgade detta dike till en bred och böljande fors, som tömde en stor sjö och förändrade vidsträckta nejders hela utseende.

5 En ångbåtskommunikation långs en tolfmila sjö med närmaste vattendrag i hjertat af landet måste redan i sig innebära en vigtig lättnad i allt slags transport. Sydöstra och östra Österbotten, norra och medlersta Tavastland, jemte närgränsande delar af Savolaks och Satakunda, måste i hög grad vara intresserade deruti. För den härtills trögt uppspirande Jyväskylä stad vid Päjänes nordligaste fjärd bär företaget en kejda af nya och bättre öden uti sitt sköte. Vägarna öfver Padasjoki och Jämsä långs vestra stranden af Päjäne ha härtills undvikits för de svåra Jämsä backarnas skull, och den största trafiken mellan Österbotten och Nyland har gått något vestligare, genom Tamerfors, Kangasala, Pälkäne o. s. v., i dalsänkningen mellan de åsar, som begränsa Päjäne i vester och Näsijärvi i öster. Men denna väg, en landväg ej utan mödor, är endast för sydligaste Österbotten den genaste till Nyland. Vida större trakter hafva kortare väg till samma mål genom Päjäne dalen. Får då Päjäne en regelbunden sjökommunikation långs hela sin sträcka, blir vinsten dubbel: först sjö- i stället för landväg; dernäst en rakare väg från norden af landet till södern. Några år skola förgå, innan trafikanten begriper sin fördel dervid. Jyväskylä blir då en upplagsort, dit de nordliga trakterna nedföra öfver Viitasaari och Saarijärvi sin spannmål, sitt smör, sin lax, sin fågel, sitt renkött, sina skinnvaror o. s. v., hvilka sedan sjövägen gå till Heinola och afhämtas der till Helsingfors, Borgå, Lovisa o. s. v. På samma väg skickar då södra kusten sitt salt, sina manufaktur- och kolonialvaror, sitt mjöl vid behof och annat mer till norden. Skogsprodukter, åtminstone plankor, begynna då kunna bära transporten från Päjänes sränder; malmerna börja att löna bearbetningen; all jord i dessa nejder vinner i värde; ödemarkerna befolkas; landet odlas; kulturen stiger. Och hvilken utsigt vidgar sig ej, om denna sjöväg blir farbar för ångan ända till Viitasaari och högre!

6 Emellertid återstår dock en vigtig omständighet, sålänge denna sjöväg i centern af landet på båda sidor, i norr och i söder, saknar en direkt, hastig och regelbunden kommunikation med kusterna. För att afhjelpa denna stora brist, äro flera förslag å bane, törhända med snar utsigt att vinna fullbordan, när landet får fred. Vi utbe oss att innan kort få yttra några vidare ord om dessa förslager, bland hvilka några allaredan blifvit antydda af tidningen Wiborg, med den finska sydkusten till dess hufvudsakliga ögonmärke.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil