Knoppar. 2

Notisen/artikeln ingår i HT 15/6 1842:|46 1|

Knoppar.

2.

»Stora besynnerliga skuggor röra sig kring
dig, Gabriéle; hvad skall jag tro?»

1 Svenska Tidningar omtala en roman, benämnd Gabriéle Mimanso, af Författaren till Törnrosens Bok. De yttra sig onådigt nog om denna dikt; Biet antastar den mest från sedlighetens sida, Freja från aesthetikens och logikens. Båda framhålla det naturvidriga, det vågade och osannolika i teckningar och stationer, handlingens ihålighet, charakterernas löshet och förfall. Är detta riktigt?|46 2| Och denna bokens hjeltinna, Mademoiselle de Mimas, är hon verkeligen ett vidunder, ett oting, en sphinx, till hälften en menniskoäterska, till hälften en Pariserdocka, en fé, ett spöke, en Jeanne d'Arc, eller himlen vet hvad för ett animal céleste? Store publicister hafva sagt det, vi våge ej tvifla derpå. Och likväl –

2 Likväl är vår tid något spökaktig. Det står icke rätt till i alla knutar och vrår. Skuggor framskymta här och der i solskenet, förgångna dagars vålnader gå igen och stirra på oss med stora, gråa, töckniga ögon. Ni invänder kanske, att poeterna se smågubbar, att fantomerna hålla sin myggdans blott för deras ögon, som hafva privilegium på att se mera än vi andra, vi nyktre och småförnuftige herrar och damer af det 19:de århundradet. Men det är likväl visst, att det finnes ej så litet grums från mörkare tider ännu qvar på botten af Europas civilisation. Medeltiden spökar, ehuru i andra, i inre verldar. Och hvarföre? Emedan våra dagar med den ha det gemensamma att vara en öfvergångsperiod. Medeltiden var ett politiskt trassel, vår tid ett andeligt, intellectuellt, men båda ha det egna att de vilja reda sig. Båda sucka efter klarhet; båda skrida och lida för en idé: frihet. Det, medeltidiska hos oss är just detta lidande och denna strid och det är den, inom hvilken Gabriéle Mimanso rör sig.

3 Förf. har således ej haft orätt, då han kallat sin skildring medeltidisk. Han har förlagt händelsen bland det folk, som af alla civiliserade nationer än i dag är den mest chevalereska, och i en tid, då detta ridderliga lynne erhållit en bjertare färg genom beröringen med Afrika och Araberne, öknen och dess söner, hvilka än i dag äro desamma som för tusende år tillbaka, medan verlden bytt skepnad i norr om dem. Det egna och intressanta, det underbart intagande, blandade, amfibiska hos denna Gabriéle Mimanso är just föreningen af det Arabiska och Fransyska, det vilda, naturfriska och det civiliserade, fina; samma elementer, ur hvilka medeltiden uppblomstrat. Systerdotter till Abd-el-Kader, »bergens store vän, dalarnes svalka och skönhet»,konsekvensändrat/normaliserat den Arabiska nationalitetens hjelte, och dotter af en ädel Fransysk riddare, är Gabriéle än en Samum, än en Zephir, än en gazell från öknen, än en Pariserdam i svart sidensarge, än en flicka som andra flickor, än – en Konungamörderska. Konungamörderska! det är det förskräckliga, om äfven ej till handling mognade brottet, som med så egen mörk glans blixtrar ur dessa uttrycksfulla ögon och gjuter kring hela den sköna gestalten ett sken af det daemoniska tycke, som vår tid mest älskar att tjusas utaf i konst, i litteratur, i allt. Konungamordet är själen i den dikt, vi omtaler det är den svarta medelpunkt, kring hvilken bilderna gruppera sig i täckaste rosenrödt; men diktens olycka är att denna medelpunkt af förf. tages till utgångspunkt. Genast i början lyftas vi till handlingens spets, vårt intresse stegras ytterlig, vi tjusas, vi ryse och vi beundre. Men Konungamordet bortfaller som en skugga, en dröm; på mensklighetens och Frankrikes vägnar äro vi glade deråt, men vi sörje att dikten förlorat sin hållning och faller i stycken, visserligen vackra, fantasirika, men dock spridda, brutna. Här och der flyta bilderna ihop till taflor af bjert effekt, såsom handtverkarnes upplopp, men blott för ett ögonblick. Politiken domnar bort, kärleken intager hela det vida fältet, och kärleken är icke hos Almquist menniskans höjd. Genom kärleken sjönk Palermos dam från den ljusa helgonglans, till hvilken hon uppstigit från och öfver kärleken, såsom äfven Amorina höjde sig från och öfver den. Och hvad var det Sublima, det höga och tjusande hos Tintomara, om icke den fullkomliga frånvaron af det, som är jordens himmel eller afgrund, kärleken? Men dessa tre tog himlen bort »i deras skönhets ögonblick».konsekvensändrat/normaliserat »Himlen gör alltid så.» »De voro sköna, ädla och älskvärda; de förtjenade att försvinna.» Man kunde tillägga: Almquist gör alltid så. Det rätt ljufva och himmelska på jorden låter han förgås och fly som en doft. Försoningen för lifvets strider ligger hos honom bortom lifvet. Hjertat i sin undergifvenhet, tron i sin ståndaktighet, det eviga i sin seger framskymta endast för att försvinna, och menniskan förklaras blott för att dö. Detta är att nämna Christendomens idé, men icke att fullända den. Arma Gabriéle! du var icke nog ädel och nog skön, för att försvinna; derföre måste du lefva och nedstiga från din sublima höjd till en romanprincessa af det vanliga älskande och svartsjuka slaget. – Dock må det vara en tröst för dig att du har mera menskligt tycke så; vi ryse ej mera af beundran vid din anblick, men vi älske dig kanske mera än förr.

4 Vi ämne ej recensera, ej detaillera. Vi nämne endast det sorgliga i denna dikt, det, att alla charakterer småningom mattas, blekna och förfalla, somliga af inre nödvändighet, såsom Ruonville, somliga af alls ingen nödvändighet, såsom Montmorency. Blott de, som dö, äro väl hållna till slutet. Skall detta tyda på en slapphet i den hand, som tecknat så många lika skarpa som sköna conturer förr? Sådana finnas äfven här, men strödda, som stjernfall i den toma rymden. Det förefaller oss, som hade det Almqvistska i Gabriéle Mimanso redan öfvergått till manér, som hade själen fallit bort derur, blomman behållit sin färgprakt, men förlorat sin doft. Beklagansvärd är den skald, som kommit derhän. Det sköna försvinner från honom, men besitter honom ändock. »Han drages af det försvunna, och hvart skall han gå?»