1 Nordsjöns vida, ödsliga vattenyta, sparsamt befolkad af nordiska seglare, låg bakom oss, och den raska ångaren Gustaf Vasa, förd af kapten Sjöberg – en af svenska marinens dugligaste och redbaraste befälhafvare – armbågade sig varsamt framåt mellan de tusen fartygen på den grumliga Themsen. Det var ebb: de flacka stränderna blottade en tolf till sexton fot hög sandsluttning, nyss öfvergifven af vattnet och betäckt med en ful grå dy. På högra sidan ett öronmördande slammer af hamrar och ångmaskiner: en jernålder i sitt skapelseverk; jernfartyg på varfven, jernpalatser under arbete, bestämde att åter nedtagas i bitar och utskeppas till Australien; maskiner af alla slag, hvilka i morgon skola afgå som flitige arbetare till alla delar af jorden. Till venster Woolwich med dess ryktbara arsenaler och dess aftacklade linieskepp, hvilka nu, likt vinglösa jätteflugor, ligga der för att ombyggas till pansarfartyg, och vid flodstranden en stor, hvit och flaggande ångfregatt med turkiska vapnet, nuvarande residens för vicekonungen af Egypten, som der ger i dag en fest i större stil för lord Palmerston och prinsen af Wales. Kanonerna dåna som bäst vid Woolwich: det är Armstrongs artilleri, som med sina skeppundstunga koniska kulor söndersmular Monitorernes jernpansar. Längre fram Greenwich, med dess trädgårdar, dess ståtliga invalidhotel, dess flytande hospital för alla nationers sjömän och dess tornkronometer, efter hvilken Londonfararne ställa sina ur (och London är halfann timma i tiden efter Helsingfors; vi äro dock i något före vår tid). Slutligen hopa sig husmassorna allt tätare på båda sidor om floden, och framför oss ligger det omätliga, omättliga rastlösa London, – jättesvampen, som uppsuger musten af all jordens rikedomar och arbetsflit, titanen, som utsträcker sina tusende armar, än qväfvande, än lifgifvande, än lockande och än herrskande, rundtkring den vida verlden.
2 Hvilken anblick! Mellan långa rader af palatser, tornspiror, kupoler och höghvälfda broar slingrar sig en flod, så gul som ärtsoppa, men hvimlande af master och båtar, mellan hvilka små flämtande ångare kila fram som vatteninsekter i alla riktningar. Och öfver allt detta en himmel så svart som på domedag och ett töcken såsom de gamle föreställde sig råda vid verldens gränser. Är detta Londondimman? Är det stenkolsröken, som svärtat alla byggnader, alla hjeltestoder uti den stora staden och som nu simmar lik ett moln öfver torn och tinnar? Nej, blott till en ringa del; det är ett åskväder, som, mer majestätiskt än alla menniskoverk, brister ut öfver verldsstaden – »a thunderstorm burst over London on wednesday»,konsekvensändrat/normaliserat hette det sedan i Times – det är elementerna, som kunde, på en enda vink af den Allsmäktiges hand, bortsopa från jorden all denna menskliga storhet, stolthet, prakt och rikedom, såsom de fordom bortsopat Sodom, Atlantis, Lima och Lissabon!
3 Lyckligtvis för London (och för oss) inträffade denna gång ingen sådan katastrof. Att den engång skall inträffa, att engång
4 »Komma skall ock en dag, då det stolta Ilion grusas»; det är en förkänsla, hvilken jag tror att mången skall dela vid första anblicken af London, ty just det största och mäktigaste på jorden står alltid närmast att falla för »de odödligas afund». Men när denna tingens allmänna lag skall tillämpas här, det är seklernas gåta; vi lemna den ovidrörd.
5 Från Scandinavian Hotel, Minories Circus 1, City – hvilket, med dess centrala läge, svenska betjening och måttliga priser, med skäl kan rekommenderas åt anspråkslösare finska resande, särdeles dem som icke äro engelska språket fullt mäktige – skola vi nu ströfva ut i London, för att plundra ögonblicket på någon del af hvad det äger mest af intresse. Jag sänder här några lösryckta skildringar, utan anspråk att vara annat än spridda iakttagelser, sådana som ett kort besök i den stora staden tillåter. Att blifva förtrolig med London i alla riktningar, dertill behöfvas år; men en turist, som icke är nog djerf att vilja veta allting, förstå allting och bedöma allting (som särdeles tyskar och fransmän med tvärsäkerhet bruka, endast de nosat nogot litet på tingens yta), kan lugna sig med vissheten, att London funnit i både böcker och tidningar otaliga bättre underrättade beskrifvare än han. Innan jag emellertid börjar med andra ämnen, som flyta öfverst i dagens sorl, vill jag söka att i få ord utliniera det karakteristiska i just det ögonblick, som nu är, emedan detta fortast föråldras och emedan hela Londons stämning för dagen beror derpå.
1. Ett kritiskt ögonblick.
6 Den första fråga tulltjenstemannen gjorde utom embetet, när han steg ombord vid Gravesend, lydde: »hurudan blir skörden i Ryssland?» Och samma fråga upprepades säkert med en viss oro mångenstädes i England. I medlet af Juli såg det förtvifladt ut med skörden i större delen af de förenade konungarikena. Oupphörliga strida regn hade till den grad skadat grödan, att den knappt ansågs kunna resa sig och på många orter hopplöst mejades af till boskapsfoder. Sedan inträffade en torrare vecka, som något förbättrat utsigterna; men resultatet utfaller med all säkerhet så under medelmåttan, att Odessas kornbodar (ifall der finnes något) och finska fraktfartyg komma att anlitas i höst, för att mätta det hungriga England. (I parenthes kan tilläggas, att brödet hos Londons bagare, oaktadt af hvete, är temligen dåligt, men annars sundt, emedan en stor del bakas utan jäst).
7 Vigtigare än detta är dock det förfärliga oväsende »King Cotton», Kung Bomull, för närvarande anställer. Bomullskrisen står på sin höjd; priset i Manchester har uppgått ända till 1 sh. à 1 sh. 2 pence (36 à 40 kop. s:r) per skålpund och framkallat de sällsamaste spekulationer. Till dessa hör att Götheborg, bland andra, med hvarje ångfartyg utskeppar bomull till England. Gustaf Vasa medförde 85 balar. Likt en hungrig polyp, suger Manchester bomull från alla verldsdelar och kan icke mättas, ty källans hufvudåder är stoppad. Spinnerierna stå stilla eller arbeta två dagar i veckan. Eländet i fabriksdistrikterna vexer med hvarje dag; många tusende brödlösa äro nära förtviflan. All enskild och allmän välgörenhet förslår icke mer. Midti det rika, blomstrande England ljuda i denna stund förfärande nödrop, och denna kris återverkar på handeln i alla riktningar. Det underbart fast organiserade samhället motstår ännu denna tryckning, liksom det motstått otaliga föregående, men länge kan det ej bära sig, – icke längre än två, högst tre månader till, derom äro alla partier, alla opinioner ense. Snart finnes icke mer än ett rop, att kriget i Amerika måste taga ett snart slut, om det ock skulle kosta strömmar af engelskt blod. Och derhän kan det komma.
8 Midtunder krisens vexande våldsamhet ankom underrättelsen att unionsarmén blifvit slagen och nödgats upphäfva Richmonds belägring. Med illa doldt jubel helsades denna nyhet i dess första, mycket öfverdrifna form af hela pressen i England utan åtskilnad. Separatisterne hade förut många hemliga vänner: det vore så skönt att förskaffa den fruktade rivalen i vester ett ständigt horn i hans sida. Nu höjde sig tusen röster, utropande att separatisterne voro de som stredo för frihetens sak mot förtryck och öfvervåld. Slaffrågan, hette det, vore endast en förevändning för nordstaternas orättmätiga intrång. Dessa röster fingo genom lord Lindsay genljud i parlamentet den 16 Juli. England, menade han, borde ofördröjligen och »i mensklighetens intresse» diktera freden i Washington. Med möda förmådde den varsame gamle Palmerston, icke hejda, men uppskjuta utbrottet till en mera gynnande tidpunkt. Slafveriets neslige målsmän, desse blodige despoter i Charleston, hvilka sålänge varit ett föremål för Europas rättvisa afsky, upphöjas nu af det fria England till martyrer för frihetens heliga sak, och bomulln, understödd af en million hungriga magar och afundsame handelsmonopolister, är förmäten nog att vilja omskrifva sedeläran, omvränga rättskänslan i hela den civiliserade verlden.
9 En verldsstad mottager starka intryck af sådana kriser. Det är något ovanligt, något allvarligt i Londons stämning. Den, som skådar myrstacken rundtomkring i dess outtröttliga äflan, märker det icke. Men den, som ger akt på debatterna i parlamentet, på börsen, på tidningsläsarne, och på grupperna i City, när Times kommit ut kl. 9 på morgonen, märker utan svårighet, att den stora staden darrar i sina nerver och spänner sina muskler i förkänslan af en stundande strid.
10 I Woolwich arbetas natt och dag på tillverkandet af bevis för Englands rätt att diktera freden, en fred, som, ifall det går efter dess önskan, komme att för alltid stycka och försvaga den amerikanska unionen. Slut då på alla bror Jonathans drömmar om verldsherraväldet i vester! Slut på hans lysande illusion att inleda en ny verldsålder, i hvilken det gamla, murkna Europa skulle hafva utspelt sin rol och abdikerat sin thron till förmån för ett yngre, ett starkare slägte på andra sidan oceanen! Slut äfven på mönsterrepubliken, på de demo|182 3|kratiska tendensernas ständigt framhållna förlofvade land, som hädanefter skulle trampa den gamla nötta stigen från inbördes krigen till sabelväldet och från sabelväldet till despotismen! Utan tvifvel finnas äfven i England män, hvilka skulle anse detta som en olycka för menskligheten. Massorna deremot, från aristokraten i Westend ända ned till matrosen vid London Docks, betrakta i detta ögonblick Amerikas förödmjukelse som Englands triumf. Och i hemlighet tänka de: vi hafva Frankrike med oss! – detta Frankrike, som det stolta Albion aldrig upphört att hata, men som nu med silkeshandske smeker dess gamla fruktan och afund till ro, i tyst förbidan på en gynnande stund att åter mana den förste Napoleons skugga ur grafven.
Notisen/artikeln ingår i HT 12/8 1862:|184 2|
2. Expositionen.
11 I den töckniga luften, mellan ändlösa rader af röksvärtade hus, palatser och kyrkor går från kl. 8 på morgonen en oupphörlig ström af menniskor, ekipager och hästar genom Londons gator. Böljorna af detta folkhaf korsa hvarandra beständigt i alla riktningar. Myrstacken är i rörelse, enhvar med sitt strå; bisvärmen surrar, enhvar kring sin kupa. Det är en hvirfvel, den går i kretsgång, man kan icke upptäcka hvarken dess utgångspunkt eller dess mål.
12 Framemot kl. 10 på förmiddagen märker man likväl i vissa af rörelsens medelpunkter, såsom vid London bridge, en öfvervägande riktning i folkströmmen. Det är blott ett litet strömdrag, och den stora forsen går som förut, men den långa filen af vagnar tyckes nu mera afgjordt röras från öster till vester. Rullande hus, belastade ända upp på taket med en bråte af folk, bana sig mödosamt väg till South Kensington i vestra delen af London. Det är der man placerat 1862 års exposition – »Great international exhibition of 1862».
13 Palatset är fult – derom torde numera de flesta vara så temligen ense; dess nedra del är så tung, som tegel kan vara, här och der genombrutet af glas; dess öfra del nedtryckes af en obäklig kupol. Platsen är icke heller så vald, att man någonstädes kan uppfatta byggnaden i dess helhet; man kan endast af flyglarnas dimensioner ana det helas. De äro kolossala, det kan ej bestridas, en värdig typ af den engelska karakteren – tung och stor! Det är egentligen Paxtons fordna krystallpalats, som ställer detta i skuggan. Engång hade den tunga engelska ståten förnekat sig sjelf och framtrollat ett underverk af behag, lätthet och ljus – ett palats uppfördt af idel solstrålar – men se, det »dög icke,» der kände sig britten måhända aldrig riktigt hemma, och så uppstod 1862 detta monsterpalats, som skulle förvåna, denna kupol etc., som skulle lemna Paulskyrkan och alla företrädare vida bakom sig, men som, i sitt yttre, endast har den förtjensten att vara stor – en ganska liten förtjenst, när den icke paras med harmoni. Jättar, som ej äro annat än jättar, äro till för att klubbas. Great Eastern är gjordt att begrafvas i vågorna – expositionspalatset att begrafvas i Londons dimmor.
14 Rättvisan fordrar det tillägg, att palatsets inre är betydligt lättare och behagfullare, än det yttre. Här finnes en öfverblick, som ger proportion; dômen ger här ett intryck af luftig höjd, ljuset faller angenämt mildradt in genom sidoväggarna. Den, som ännu ej sett palatset i Sydenham, betraktar med nöje galleriernas höjd och går beundrande vilse i de stora transepterna.
15 H:fors Tidningars läsare ha redan en tid bortåt, både i andra och eget blad, funnit så många skildringar af denna exposition, att de helt visst med en förlåtlig trötthet undanbedja sig vidare försök. Annat än sparsama fragmenter kan man icke heller gifva, utan tvenne vilkor: det ena att skrifva en bok, ungefär som Palmblads geografi; det andra att vara på engång Fowke, Ericson, Coster, Hudson, Tiedemand, Berlioz etc. etc., eller, efter H:fors horizont, Chiewitz, Törnudd, Mellin, Wahren, Törngren, Schiefner, Fatzer, Frenckell, Pacius, Wright etc. etc. och en hel hop annat ännu på köpet. Då jag ej ser mig i tillfälle att kunna motsvara något af dessa vilkor, torde läsaren äfven lyckligen undkomma faran att undfägnas med ett nytt register af märkvärdigheter, annoteradt på måfå i högen eller med tysk ihärdighet utplockadt ur en mager katalog.
16 Antag att det är en shillingsdag på förmiddagen. En flod beräknas gifva så och så många kannor vatten i timman; dessa väl bevakade smala ingångar, genom hvilka man icke kommer utan att ha uppvisat sin season-ticket eller låtit det bestämda silfvermyntet (utan vexling) klinga emot konstabelns lilla disk derbredvid, – dessa ingångar, säger jag, gifva i stället så och så många dussin menniskor i minuten; der torde belöpa sig ungefär en på hvarannan sekund. Man urskiljer genast nykomlingen, som första gången besöker expositionen, från den redan hemmastadde besökaren. Nykomlingen stadnar förbluffad vid det första rätt skrikande föremål, som möter honom; – vanligen är det den stora guldpyramiden från Victoria framför östra ingången – och går sedan långsamt och tvekande från det ena till det andra, utan att i verkligheten erfara något bestämdare intryck, än ett obeskrifligt virrvarr för ögonen och ett döfvande sorl af den stora menniskomassan. Man kan sannerligen spatsera hela dagar i detta brokiga hvimmel utan annan vinst än trötthet till kropp och själ, och derför läser man längre fram på dagen i mångas uppsyn en omisskännelig längtan efter rostbeef och porter, eller, i brist derpå, seltersvatten och torta. De vane besökarne deremot gå med raska steg till deras på förhand bestämda afdelningar, utan att låta sig ledas på villspår af ögonens lusta, och slå sig der stadigt ned, icke vid massor af nya saker, utan vid ett eller få föremål, hvilka de gifva sig tid att på allvar undersöka. Det är klart, att desse besökare höra till undantagen; mängden surrar omkring som en bisvärm och slutar, liksom mångläsarne i våra skolor, precis lika klok som den börjat, utom att den dock kan säga sig ha varit med vid det märkvärdiga tillfället och kanhända vet berätta om Kohi-noor, om det stora norska ankaret och om tryckpumpen, som tillställer ett Imatra i smått innanför fyra väggar af glas.
17 Märkvärdigt är, att ett noggrannt, intresseradt studium, här som öfverallt, besegrar äfven den kroppsliga tröttheten. Personer, som i flera timmar utgrunda mekaniken af en enda liten maskin, glömma lätt, att långa bord helt nära deras sida digna af läckerheter.
18 Men jag återvänder till mängden: mig förekomma åskådarne såsom en af de märkvärdigaste artiklar på denna exposition. Times glömmer heller aldrig att dagligen redogöra för deras antal, ej sällan äfven deras beskaffenhet. En dag – det var den 21 Juli, en shillingsdag – befunno sig kl. omkring 3 e. m. på engång 67 572konsekvensändrat/normaliserat betalande menniskor i expositionspalatset; inberäknas hela svärmen af konstabler, betjening, exponenter och kommissionärer, torde antalet stigit till inemot 70 000konsekvensändrat/normaliserat; det högsta, som dittills varit på engång tillstädes. Trängseln var också vid en del kurant ögonfägnad betydlig, men utan minsta märkbara oordning. Vid Kohinoor t. ex. och »Söderns stjerna» bildades ständig queue, som aldrig fick stadna. Man skulle föreställa sig, att ficktjufvarne här hade en ypperlig marknad. Jag har dock anledning tro, att deras rof icke var rikt. Från Frankrike, Tyskland och Belgien ha en mängd hemliga polisagenter enkom infunnit sig, för att bevaka de skaror af industririddare, som hitströmmat till denna goda skörd, och utom konstablerne, befunno sig säkert mer än hundrade medlemmar af Londons bästa polis civilt klädde bland åskådarne. En nyläring i konsten blef dessa dagar gripen på bar gerning vid en alltför nyfiken bekantskap med sin grannes ur. Den stackarn gjorde en bedröflig figur, men allt gick så tyst, att knappt de närmast stående vände sig om. Vid andra tillfällen är den bestulne i en kinkig belägenhet. Hans ur eller börs försvinner, och han vänder sig strax till en närstående gentleman, som påtagligen haft något mystiskt för händer uti hans fickor. Men denne har redan lemnat ifrån sig sitt rof till en påpasslig sidokamrat, en visitation blir utan resultat, och den plundrade står der utsatt för det betänkliga ansvaret att utan bevis ha framkastat äreröriga beskyllningar emot en fri engelsk medborgare. Det var ej länge, berättade man, sedan en finsk skeppare, utom förlusten af ur och ked, kunde tacka sin lycka att han icke råkade illa ut för en sådan beskyllning.
19 Många besök vid expositionen underlättas af enskild frikostighet. Otaliga husbönder i London bekosta för sina tjenare fri entrée. Detsamma förunna liberale fabrikanter åt sina arbetare. En sådan i Woolwich ditskickade d. 22 Juli 2 000konsekvensändrat/normaliserat arbetare, i det han bestod dem icke allenast fri resa och entrée, utan äfven hela dag|184 3|lönen för den fridag de erhöllo dertill, på det att de också måtte ha något att roa sig med. På samma sätt hitkom en hel koloni af arbetare från Birmingham. Stundom möter man i palatset en skara af flera hundrade barn: det är elever från någon skola, hitsände af skolstyrelsen. Lord Palmerston beredde detta nöje på engång åt 400 elever i nationalskolan.
20 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 2/9 1862:|202 2|
3. Expositionen.
(Se n:o 182, 184.)
21 Vill man med ett enda ord utsäga hvad de stora expositionerna i London och Paris egentligen innebära, så må man väl kalla dem verldsmarknader. Marknader äro de, fullkomligt i tidens anda och för dagen af hög betydelse, både emedan de på en punkt samla och åskådliggöra tidens hela materiela och en del af dess intelligenta arbete, och vidare emedan de lätta utbytet af idéer, uppfinningar, framsteg i många olika riktningar. Deremot är deras politiska betydelse ren illusion: de förmå icke för en enda dag trygga verldens fred eller släcka de passioner, utjemna de missförhållanden, hvilka alltjemt, och af tusen anledningar, föra nationerna i fejd mot hvarandra.
22 Marknader äro de äfven, som alla marknader, deri att de erbjuda en mötesplats för varu- och tankeutbytet, den bästa man för dagen kunnat påfinna, men blott intilldess man funnit flera och beqvämare bytesplatser. I Finland t. ex. var det på sin tid nödvändigt och praktiskt att pålysa bestämda orter och dagar, då menigheten kunde på marknader föra sin vara till torgs. Men ju mera rörelsen tillvexer, ju mera hvarje stad eller köping förvandlas till en ständig marknadsplats, desto umbärligare, ja stundom skadligare blifva de gamla pålysta marknaderna, tilldess att de efterhand alldeles försvinna. Och så går det utan allt tvifvel äfven med verldsexpositionerna. Inom ett eller par tiotal år skola de förändra karakter, så att de hvarken bindas vid en gifven ort eller en gifven tid, utan fördelas på flera orter och blifva der permanenta. Ganska snart skall man hafva en sådan ständig utställning i London, en annan i Paris, en tredje i Hamburg, en fjerde i Amsterdam eller Brüssel, en femte i Berlin, en sjette i Rom, en sjunde i Petersburg, en åttonde i Stockholm o. s. v. Farväl då med alla dessa lysande tillställningar, som härtills lockat många hundratusende skådelystne hvart femte eller sjette år till vesterns hufvudstäder! Det skall gå med dem som med påfvarnes jubelfester i Rom; man finner dem alltför indrägtiga, för att icke förkorta mellantiderna och förskaffa dem konkurrens.
23 Dessutom är det ett symptom af svaghet, som vidlåder all början, att man vill exponera allt på engång, d. v. s. sortera marknaden. Det är småstadskrämarnes method; den verkliga grosshandeln visar sin styrka just|202 3| uti att drifva detaljen i stort*)Allt slags detalj. Jag såg i Paris butiker som sålde idel benrangel; i London butiker som sålde idel kanoner.. Jordbruket har tagit steget ut och lösryckt sina utställningar. Vetenskaper och konster söka på samma sätt emancipera sig. Det är behagligt för ögat, men absurdt i sig sjelf, att Londoner expositionen t. ex. äfven vill representera skön konst. Utan tvifvel har den ganska vackra saker i måleri och skulptur, tillochmed något i arkitektur, ehuru med föga system och än mindre fullständighet. Men redan i musiken har expositionen intet annat att bjuda, än instrumenterna; poesin representeras af bokbindarnes ryggtitlar, och alla vetenskaper utan rent praktisk tillämpning visas på dörren. Guldklimpen från Australien, sullädret från Moskva, pennknifven från Birmingham och klädesborsten från Brüssel äro bättre lottade och bättre förstådda, än Meyerbeers nyaste tondikt och Victor Hugos mest gigantiska skapelser.
24 Af de 2 905konsekvensändrat/normaliserat taflor, som i långa, vackra gallerier bjuda ett rikt val för den rådville betraktaren, gör endast den engelska afdelningen – jemt hälften af nummertalet – ett verkligt helt och tillfredsställande intryck. Icke derför att denna afdelning, mer än de öfriga, skulle bestå af idel mästerverk; tvärtom, bland denna mängd finnas äfven så medelmåttiga saker, att sjelfva vår liberala finska konstförening torde ha dragit i betänkande att hugna dem med sitt andra pris. Men der finnes mycket godt, som nu för första gången blottas för allas ögon. Hvad de rika engelska magnaterne härtills i deras sjelfviska likgiltighet inköpt och samlat under mer än två århundraden, blott för att, otillgängligt för hopen, neddammas i stängda salar och förmak på deras herresäten, det har nu ändteligen blifvit bragt i dagen och vandrat till expositionen, – en sen rättvisa åt längesedan bortgångne mästare, på samma gång som en ovan eftergift i de aristokratiska vanorna. Det är ganska naturligt, att ett folk med så skarp egendomlighet och så glänsande historie, som det engelska, bör frambringa goda porträttmålare och lika utmärkta historie målare; men icke mången torde ha haft en aning om de verkliga skatter af en Gainsborough, en Reynolds, en Poole m. fl., som till dato nästan okända begrafvits i högstdesamme herrar potentaters afundsama gömmor. Jag förmodar, att mången, som härtills haft en ganska dunkel föreställning om en s. k. engelsk målareskola, lemnat expositionen med andra och bättre tankar om dessa brittiska penslar, hvilka utmärka sig, mindre genom snillets djerfhet, än genom en ytterst vårdad teckning och en mycket enkel, samvetsgrann kolorit. De förefalla vid första anblicken nog styft förnäma, dessa högborna lorder, hertiginnor och markisinnor från förra århundradet, hvilka nu nedlåtit sig att blifva ett föremål för hopens beundran; man skulle knappt tro om alla dessa sjöhjeltar, från Francis Drake ända till Codrington, Ross och Napier, att de någonsin haft passande ben att klättra upp till en bovenbramrå. Men det är dock allt engelskt, engelskt från skospännena ända till stångpisken; det är karakter i hvar tum, och det är mer än man kan säga om mången annan tafla af större rykte och högre konstvärde.
25 De franska taflorna äro till antalet knappt en fjerdedel af de engelska och på måfå sammanställda. Främsta platsen intager P. Delaroche’s, äfven hos oss (i stålstick) kända Marie Antoinette. Af Ary Scheffer, den djupaste romantiker målarekonsten i vår tid kan uppvisa, finnes blott ett stycke, men ett mästerverk: den helige Augustinus och Monica; af H. Vernet tre taflor, hvaribland slaget vid Alma, som dock näppeligen uthärdar jemförelsen med hans afrikanska bataljer. Jag vill icke ens försöka att redogöra för de öfriga s. k. foreign schools. Svensken Höckerts Lappar, norrmannen Gudes landskap och ryssen Aivasovskys marinstycken, intaga ganska aktade platser. Hvarför icke Ekmans tendensstycke: engelsmannen som räcker bibeln åt italienaren, fick en plats vid expositionen, vore svårt att utgrunda, derest icke ämnet torde ha gifvit anledning till betänkligheter i Petersburg. Säkert är åtminstone, att Ekmans pensel mer än mången nu exponerad förtjent ett rum och vid en kommande exposition torde ha utsigt att bättre uppskattas.
26 Bland de ganska talrika skulpturarbetena tyckas alla vara ense om att tillerkänna Molins »bältespännare» hedersrummet. Det är en grupp af antik kraft, blandad med någonting nordiskt vildt, som utgör dess utmärkande företräde framför hela den öfriga bråten af kopior utan inspiration, utan sjelfständighet. Mig föreföll hela denna massa af modern skulptur temligen matt: ett famlande på den gamla grunden utan förmåga att skapa en ny. Blott i den naiva genren funnos några grupper af mycken täckhet: främst bland dem ett barn, som vill förmå en hundvalp att sofva (»Go to sleep!»), engelskt arbete. Vid anblicken af allt detta kan jag förstå, hvarföre Sjöstrands Kullervo väckte i München så stort uppseende. Det var första gestalten från ett helt nytt och naturfriskt område, som Kalevala ännu kommer att skänka åt den moderna konsten. Der ligga otvifvelaktigt stora, ännu okända skatter begrafna både för måleri och skulptur – skatter, för hvilka Ekman och Sjöstrand lyftat den tätaste förlåten. Målaren och skulptören behöfva båda mycket lugn, mycken innerlighet, mycken djup och intensiv åskådning, för att dikta i Kalevalas lynne; men hvarför misströsta om dessa egenskaper, vuxna på finsk botten? Min tro är att Kalevala på poesins, måleriets, skulpturens, och hvarför icke äfven på musikens vingar skall föra det finska namnet, det finska folket mycket långt i verlden och tidehvarfven, dit hvarest man aldrig förr haft en aning derom.
27 En dag följde mig en ung landsman till expositionen. Det var en fattig bondgosse från Österbotten, hvilken under tusen försakelser och motgångar banat sig väg till London och nu arbetade på en mekanisk verkstad. Han satt hela dagen med sin blyertspenna i maskinafdelningen, aftecknande och studerande nya uppfinningar. Får han lefva, skall han gå Törnudds väg och göra sitt land både heder och nytta. Nu arbetar han utan lön, uppehållande sig dels med små tillfälliga understöd af resande landsmän, dels med att under hvilotimmarna biträda vid betingsarbeten. Och denna allvarliga, ihärdiga, vettgiriga yngling – just af den halt, som Finland för närvarande mest behöfver – lemnas af hemlandet redlös och utan allt understöd att arbeta sig fram i ett främmande land. Det kan hafva sin nytta för honom sjelf – ifall han har fysiska krafter att genomgå profvet – men det är icke välbetänkt af vårt land. Man kallar oss fattiga; men hvilken rikedom af förmågor och anlag, som utan vård gått till spillo, ha vi icke på detta sätt bortslösat!
28 Denna legion af maskiner, alla, eller nästan alla i rörelse, hade något i hög grad anslående. Allt det bästa, som man annars får leta i tusen fabriker, var här församladt på en punkt af jordklotet, i en sal eller galleri, som i längd kunde täfla med en af Helsingfors längsta esplanader. Det är sannt att många bland dessa sällsama inrättningar, hvilka syntes begåfvade med mera förstånd än de flesta menniskor, arbeta ovanligt tyst: det är just ett utmärkande drag, och »allt stort sker tyst». Men om också hvarochen bland dem icke väsnats mer än en fluga surrar, så skulle dock mängden samfäldt ha frambragt dånet af en brusande fors. Qvarnar, garnspindlar, väfstolar kunde dock ej låta bli att sladdra om sina bedrifter. Alla slags fabrikater framtrollades färdiga för åskådarens blickar. Och vid alla maskiner stod verkmästaren med sina biträden, med filosofiskt lugn upprepande beständigt samma svar på beständigt samma frågor. En del fabrikater såldes sedan i bazaren bredvid. På andra antecknades beställningar. Småsaker, såsom glastråd, bandstumpar, spikar, utdelades gratis till tusental. Andra, såsom de dyrbara ostindiska mattorna, eller de inför många lystna ögon slipade diamanterna, fingo endast beundras, men icke röras. Till det komiska hörde damernas trångmål för sina krinoliner i de många vådliga svänghjulens granskap. Krinolindårskapen bar här, som mångenstädes, sitt eget straff med sig, ty det var komplett ogörligt att i denna vidlyftiga utrustning tränga sig fram till de underbaraste föremålen för allas nyfikenhet.
29 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/9 1862:|224 2|
4. Finland vid expositionen.
30 Andra korrespondenter före mig ha beklagat Finlands nästan totala frånvaro vid expositionen i London. Jag återkommer till samma ämne, icke för att »marra» öfver en begången försummelse, huru stor den än må vara, utan för att rätt bjert framhålla nödvändigheten att en annan gång intaga den enda ställning vi för närvarande kunna hoppas i Europa och verlden: en kulturhistorisk vigtig ställning såsom den europeiska civilisationens yttersta gränsfolk i norr.
31 Det är bekant, att vi ägt en komité för Londoner expositionen äfven hos oss. Måhända har denna komité icke uppträdt med nog kurage i sitt tacklösa kall, jag känner det icke, men säkert är att hufvudfelet icke låg der, utan i den ryska centralkomiténs vägran, på grund af utrymmet, att medgifva Finland en särskild plats inom eller invid den för Ryssland bestämda afdelningen. Följden var ganska naturligt den, att expositionen med detsamma förlorade allt intresse för den finska industrin, hvars enda betydelse på en verldsmarknad måste vara att representera vår nationela egendomlighet och vår geografiska ställning. Ty instuckna bland brokiga massor af de mest olika produkter från Nova Zemla till Kiachta och från Aleutiska öarne intill Nevans utlopp, måste de finska artiklarna, om de än varit hundrafaldt flera och sjufaldt värderikare, icke blott borttappas bland mängden, utan ock sakna hvarje samband och karakter, som kunnat gifva dem något intresse i utlänningens ögon. Likaså måste vinsten för vår export af att göra särskilda dugliga artiklar bekanta i utlandet reduceras till noll, genom att (med dessutom knapphändiga påskrifter) bortblandas i högen. Ryska expositionen, som hade nog af att ordna sin egen massa, kunde visst icke vinna det minsta på att inblanda några tarfliga finska produkter, snarare förlora derpå, emedan den äfven derförutan var tillräckligt brokig och erbjöd betydande svårigheter för en klar geografisk öfversigt.
32 Hvad utrymmetoriginal: uttrymmet angår, så är det ganska sannt att Ryssland erhållit en nog stjufbroderlig lott i expositionslokalen och knappt lika i omfång med Sverige och Norige, Belgien eller Spanien, ja mindre än mer än en engelsk koloni. Men man kan just icke heller berömma de ryska kommissarierne för ett synnerligt skickligt begagnande af det trånga utrymmetoriginal: uttrymmet. När man härmed jemförde fransmännens utomordentliga händighet att, medelst särskilda ställningar, etagerer, hängkrokar o. s. v., tillgodogöra sig äfven den minsta möjliga plats, och det utan att något såg packadt, snarare smakfullt, symmetriskt och elegant ut, så kan man icke värja sig från den tanken, att, med god vilja och bättre anordning, Finland kunnat bekomma sin lilla vrå, utan att göra märkbart förfång för de ryska artiklarna. Rätta skälet var måhända en liten amalgamationslusta hos centralkomitén i Petersburg. Många finnas der, som tycka att Finland redan har alldeles för mycket sitt eget hufvud, och hvarföre skulle det nu få en egen plats, då det vida folkrikare och industrielt öfverlägsna Polen icke fått någon sådan?
33 Härpå kunde svaras, att om något stående på egen botten är oskyldigt och främmande för all politisk beräkning, så är det väl den nationela egendomligheten vid ett tillfälle som detta, der konst och industri förbrödra folken och nedrifva skiljemurarna*)Jag har vid ett annat tillfälle framhållit Londoner expositionens fullkomliga neutralitet uti och betydelselöshet för de politiska frågorna.. Österrike, liggande i nästan uppenbar fejd med Ungern, har icke tvekat att inrymma sistnämnde land dess särskilda plats. England har varit särdeles månt om att skildt representera sina kolonier, 28 till antalet, hvaribland så obetydliga som t. ex. Barbados, Vancouvers och Bermuda öarne. Tyskland framvisar, med alla sina enhetssträfvanden, icke mindre än 30 skilda afdelningar, hvaribland furstendömena Lippe Detmold, Waldeck, Schwartzburg-Rudolstadt och Schwartzburg-Sondershausen. Sydamerikanska republiker, sådana som CostaRica och Uraguay, äro representerade; – men det kolossala ryska rikets fyratio eller femtio folk, ligga packade uti samma knyte, och nordens äldsta folk, det finska, som för femtio år sedan »upphöjdes bland nationernas antal»,konsekvensändrat/normaliserat har icke funnit det minsta hörn, der det kunnat, på det enda sätt som för detsamma är möjligt, erinra Europa om sin tillvaro.
34 »Dieses Finnland, – yttrade engång en Berliner professor till numera riksarkivarien N. – es ist ja so ein kleines Ländchen, nicht wahr? Wie gross mag es sein?»
35 »Oh, svarade N., ein ganz unbedeutendes Ländchen: ohngefähr wie Preussen, Bayern und Würtemberg zusammengenommen.»konsekvensändrat/normaliserat
36 Europa måtte anse vårt land för utomordentligt modest, när det, med vidden af en stormakt och två konungariken, icke ens gjort anspråk på jemnlikhet med furstendömena Lippe-Detmold, Waldeck och Schwartzburg-Sondershausen.
37 Jag hade likväl hört sägas, att några finska fabrikanter haft mod att inkrypa i knytet och företog mig en dag att, med katalogen i hand, anställa ett slags skallgång efter mitt osynliga fädernesland.
38 Det blef ett mödosamt arbete, som fordrade både tid och tålamod. Ryssland var icke svårt att finna. Det hade väl icke samma märkvärdiga bestämmelse här, som i min gamla skolatlas, der man läste den naiva, för att ej säga riktigt tjocktyska öfverskriften: »Russland, zugleich als Karte von Europa». Det återfanns emellertid fredligt och vänskapsfullt omgifvet af sina gamla trätobröder, Sverige på ena, Turkiet på andra sidan; en polerad tolfpunding från Orenburg vände sin mynning mot Peru, en revolver från Petersburg hotade Ceylon, och några superfina damascerade sabelklingor från Tiflis lågo i den riktning, att de tycktes vilja angripa det motliggande Newfoundland.
39 Fullkomligt lugnad af dessa betraktelser, begynte jag nu att, så till sägande från topp till tå, klass efter klass, genomleta de ryska märkvärdigheterna.
40 Jag begynte med mineraler och metaller, hvilka, nog tarfligt för det rika Ryssland, upptogo blott 33 numror. Finland var osynligt, som om vi aldrig hade en gråsten i landet. – Vidare kemiska och farmaceutiska ämnen: 25 ryska numror, ingen finsk. Våra apothekare tyckas ej eftersträfva europeisk ryktbarhet. – Dernäst födoämnen, jordbruksprodukter, viner m. m., 163 numror, många vackra. Här visade katalogen ändtligen, midtemellan hvete från Besarabien och råg från andra guvernementer i det inre af Ryssland, un|224 3|der n:o 98: »Mustiala Agricultural Institution, Tavasthus Gov., Finland»,konsekvensändrat/normaliserat hvete, bohvete, korn, hafre och furukottar.
41 Godt. Men nu återstod att hitta rätt på vårt goda Mustiala, ett så mycket qvistigare företag, emedan artiklarne ingalunda voro uppställde i nummerföljd efter katalogen, utan huller om buller, hur det hampat sig. Efter mycket letande fann jag slutligen 8 eller 9 burkar med nämnda påskrift uppradade närmast golfvet, under en bråte af 70 eller 80 ryska artiklar. För öfrigt voro burkarna nätta, innehållet såg bra ut, och kornet bar prismedalj. Det var dock något, tänkte jag.
42 Vidare. Våra grannar estländarne ha exponerat bränvin (det förstås), våra vänner Rigaboerne ha framsatt cigarrer och viner (inhemska?), Petersburgarne ha sockrat utställningen. Behöfs icke annat, sade jag till mig sjelf, så kunde våra bränvinspannor, våra tobaksfabrikeroriginal: tobaksfabrtker och sockerraffinadier ha eftersträfvat medaljen. Janssons bärviner t. ex. kunde här ha börjat en lysande bana vid den stora prisdomaremiddagen, der sex verldsdelars läckerheter voro församlade. Vår enbärssirap skulle ha haft nyhetens behag, våra hjortron och åkerbär skulle ha täflat med Indiens svalbon. Renost från Lappland, hvilken raritet! Barkbröd från Österbotten, huru tidsenligt!
43 Men jag öfvergick till 4:de klassen: djur- och vextämnen för industrin. Här hade Ryssland 102 numror, Finland två. Alfthan & Komp:s stearinljus (n:o 197) lågo broderligt prisbelönta bredvid hamp- och linolja från Orenburgska guvernementet. Mustiala hade skickat garfbark, »used in Finland» (N:o 259). Men ingen lintåte från Tavastland, ingen skogsull, hvaraf framtiden ännu torde ha mera glädje, än Dahlbeck af sitt försök; hvarken beck eller tjära stodo att finna, och när man skickat fisknät från Novgorod, kunde vi ock haft råd dertill. I 5:te kl., jernvägssaker, hade Ryssland blott rails ifrån Perm, i den 6:te, åkdon, 12 samt i de rikt representerade maskinklasserna 7 och 8 blott 4 numror, Finland ingen. Våra unga mekaniska verkstäder ha ej vågat kuppen, och små handgjorda maskiner ha blygsamt hållit sig undan.
44 En torkugn från Mustiala (n:o 305) fanns bland Rysslands 6 numror jordbruksredskaper bredvid en skördemaskin från Cherson, och likaså funnos, efter mycket sökande, Mustialas takpertor (n:o 311) instufvade bland likt och olikt, såsom magnifika kandelabrar från kejs. kabinettet, sten-bläckhorn och papperspressar, asfaltstycken och jaspispelare, – kort sagdt, ingen menniska kunde komma på det infallet att här söka en anspråkslös exportvara från Finland, likasom heller ingen begrep hvartill den månde användas. Af vår vackra masur, våra ståtliga furor, våra utmärkta plankor – icke en bit. Sverige har bättre förstått sin sak. Det exponerar, några få steg från det fattiga profvet på Finlands skogar, ett förträffligt urval af sina brukbaraste trädslag. Det skogrika Ryssland hade i denna klass endast 10 numror. Från »Raivolo Works, near S:t Petersburg, Finland»,konsekvensändrat/normaliserat funnos fältpersedlar.
45 Man skulle ha väntat mer i vapen- och militärklassen. Alltsammans bestod af 14 numror, ingen från Finland.
46 Kl. 11, redskap för sjöfarten, och kl. 13, vetenskapliga instrumenter, inalles 10 ryska numror, visade ingen finsk. Man kunde tro, att Finland hvarken äger sjöfart eller vetenskaper.
47 Fotografin hade sin egen klass (14) och nära nog sin egen våning, uppfylld af förvånande prof på framstegen i denna konst, från taflor och porträtter om 2 till 3 alnars höjd ända till de bekanta mikroskopiska bilderna, som knappt äro skönjbara för det obeväpnade ögat. Ryssland hade 9 vackra numror, Finland ingen. Liebert försof sig den gången.
48 Kl. 15 urmakeri, kl. 16 musikaliska och kl. 17 kirurgiska instrumenter. Ryssland hade ett ur, ett pianoforte och tre numror kirurgi, hvaribland Szymanovskis. Polen hade några flöjter etc. och Finland intet. Könni, Limnell och Granholm slumrade liksom Liebert. Schweiz hade i urmakeri icke mindre än 151 ypperliga profstycken: England hade 120 och Frankrike 58 numror i kirurgin.
49 Kl.original: Kll. 18 och 19: bomull, lin och hampa. Ryssland framvisade i den förra 13, i den sednare 11 profver. Här hade Finland äfven sina små försök: n:o 362, Finlaysons bomullsgarn och väf samt n:o 365, finsk shirting från Forssa. Dessa profver lära varit instufvade, det ena bredvid bomullstyg (»sarpinka») från Saratov, det andra bredvid garn från Kaukasus. Tage den som kan reda på dem: jag var ej nog lycklig att upptäcka dem i deras kaukasiska granskap. Linnespinneriet i Tammerfors var icke representeradt. Det hade visst ock kunnat täfla med kaukasierne, och bredvid dess fabrikater hade vi kunnat framvisa någonting, som numera blifvit en stor raritet: fint handspunnet lingarn från Åbo och Österbotten.
50 På hela expositionen fanns endast ett sådant prof: det är insändt af våra »landsmän» – kosackerne i Orenburg.
51 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 2/10 1862:|228 2|
5. Finland vid expositionen. (Forts.)
52 Finland är ursäktadt, att det ej exponerat silke och sammet (kl. 20). Naturligtvis stå fransmännen häri främst, med 194 numror, som ständigt ses omgifna af täta skaror beundrande damer. Fabrikerna i Moskva och Tiflis hitsände 31 numror, mest råsilke. Äfven svenska silkesodlingen hitskickade 3.
53 I ylleklassen (21) står England främst med 253 numror. Äfven Ryssland har 43, hvaribland vackra kläden; Preussen 142, Belgien 84 flandiska rariteter. Jag vill ej påstå att de finska ullstrumporna kunnat täfla med dem; men så vackra ryor och bälten, som våra bondqvinnor tillverka, hade åtminstone varit något egendomligt och nationelt.
54 I 22:dra klassen, mattor, samt i den 23:dje, tryckta och färgade tyger, utbredes den mångfaldigaste lyx. Man tröttnar icke att i maskinrummet se de vackraste arbeten tillverkas inför betraktarens ögon. I 24:de kl., tapeter,|228 3| spetsar och broderier, stå belgierne främst; Polen har, bland andra, skickat vackra broderade mattor och borddukar. Från Finland ses intet. H:fors har glömt skicka sina tapeter, Raumo sina medeltidsspetsar och våra fruntimmer deras broderade soffdynor.
55 Kl. 25: skinn, pelsverk, fjäder och hår. Endast 23 numror ryska och i följande klass, läderarbeten, 26. För att öfvertyga sig om det anseende ryska lädret åtnjuter i England, behöfver man endast kasta en blick på de många skyltarne vid Londons förnämsta gator: »Russian binding»,konsekvensändrat/normaliserat »real Russian leather» o. s. v. Finland var lottlöst både här och i den utomordentligt rika och brokiga 27:de klassen, beklädnads-persedlar af alla slag, hvari många länder täflade att visa sina egenheter. Jag vill ej tala t. ex. om de utsökta franska modekostymerna, vid hvilkas åsyn hr M. och fru B. hos oss skulle falla i vanmakt af förtjusning. Här finnas kuriösare saker. Våra landsmän perser, kirgiser, kalmucker t. ex. ha skickat sina spetsiga mössor, sina konstiga renslar, och mängden af deras präktiga paltor kunde täfla med lifrustkammaren i Stockholm. Arkangeliterne ha gått oss i förväg med piexor af renhud; ja i 36:te klassen med dess många kuriosa hade norrmännen skickat kostymerade dockor i nationaldrägter från Finmarken m fl. landskaper. Jag har hört denna idé klandras, men utan skäl. Den är fullkomligt öfverensstämmande med expositionens ändamål, och jag är säker på, att t. ex. Jääskis och andra kostymer härifrån skulle ha gjort mången intresserad för en närmare bekantskap med våra nordliga nejder.
56 I papper, tryck och bokbinderi har hela det vidsträckta Ryssland endast 10 numror, men deribland ett vackert arbete: Paulys afbildningar och beskrifning öfver alla rikets folkslag. I 29:de klassen, saker som röra undervisningen*)England exponerar i denna klass ej mindre än 257 numror., påträffas bland de få ryska ändtligen åter en finsk, n:o 586: Gottlund, Helsingfors, Collection of mushrooms (svampar), dried by the exhibitors peculiar process. Det är således svamparne som representera de finska undervisningsverken, och utan hr Gottlund skulle Helsingfors icke varit ens till namnet bekant vid verldsexpositionen i London.
57 Men härmed slutas också den korta förteckningen öfver finska expositionsartiklar. De följande sju klasserna upptaga: 30) möbler och ornamenter; 31) jern och andra metaller; 32) stål och finsmiden; 33) juveler och ädla metaller samt deras efterbildningar; 34) glasvaror; 35) lergods; 36) toilettsaker, resesaker och diverse. I ingen af dessa klasser är den ryska utställningen af någon betydenhet, om man undantager Pimenoffs S:t Göran i silfver och de sköna mosaikerna från kejs. glasfabriken i Petersburg. I jern, stål, glas och lergods hade Finland ej bordt vara alldeles lottlöst. Åtminstone ser man bland de exponerade artiklarna många hundrade, med hvilka våra fabrikater redan godt kunnat täfla.
58 Kastar man nu en blick tillbaka på Finlands andel i expositionen, så finner man att denna utgöres af 8 numror, hvaraf hälften upptaga skogs- och jordbruksprodukter från Mustiala, tre utgöra ljus- och bomullsfabrikater från Wiborg, Tammerfors och Forsa samt slutligen en tillhör undervisningen. Så ytterst obetydlig denna andel är – måhända en tiotusendedel af hela nummertalet – så skulle äfven dessa få artiklar, utställda i någon liten vrå för sig, åtminstone ha låtit ana att vi äga fabriker och jordbruk. Att de, åtta till antalet, tillika varit ett fattigdomsbevis, vill jag icke bestrida. Men likaså säkert är, att de, uppställda för sig, icke skulle ha stadnat vid dessa åtta, utan betydligt ökats till antal och värde.
59 Må det vara i tid erinradt och väl antecknadt bakom deras öron, som något förmå, att Finland vid förestående nästa verldsexposition i Paris förbindligast anhåller om sin egen lilla afdelning, huru inskränkt den än må vara. Och detta icke blott ur synpunkten af de allmänna fördelar, som kunna väntas genom ett närmare samband med andra nationers och verldens kultur, utan äfven direkt till gagn, till utbredning för handeln och industrin. Ett enda exempel må vara nog att praktiskt visa hvad vi nu förlorat på sällskapet med kalmucker och baschkirer, d. v. s. på att icke ha ägt vår särskilda andel i Londoner expositionen.
60 Hade Mustialas takpertor funnits utställda i en finsk afdelning vid denna exposition; hade deras användning blifvit förtydligad genom en åtföljande takmodell**)Man säger att en sådan blifvit medsänd till Petersburg, men bortslarfvad der.; hade ytterligare här, såsom vid andra länders industriartiklar, en finsk agent varit tillstädes för att vidare svara på besökandes frågor och lemna nödiga upplysningar om priserna samt om sätt och ort för reqvisition af samma takpertor; så är det mer än sannolikt, att en så billig, så varaktig och mångfaldt användbar artikel som takpertorna innan kort blifvit kurant på den utländska marknaden och gifvit anledning till en icke obetydlig export. Nu tillhöra dessutom takpertorna just de artiklar, som både lättast och allmännast tillverkas i de af missvext så ofta hemsökta nordliga länen. Det är derföre troligt, att derest de varit kända i England, skulle redan i år beställningar blifvit derifrån gjorda och en bland de verksamaste arbetsförtjenster beredd åt de nödlidande. Med utsigt till ökad afsättning nästa år, skulle tillika våra exportörer kunnat riskera egna beställningar mot betalning i spanmål. Det är verkligen bedröfligt, det gamla ordspråket, att när det regnar gröt, har fattigman ingen slef.
61 Våra trädslag, våra sjömalmer, våra linsorter, vår hampa, ja en del af våra sädesslag, såsom hafran, och bland ladugårdsalster vårt alltför vårdslösade smör, alla dessa artiklar särskildt utställda och sorterade uti goda profver, med muntliga upplysningar af någon tillstädesvarande kommissionär, – hvem säger oss, att icke nya, nu okända eller obegagnade förvärfskällor härigenom blifvit öppnade för tillflödet af de just nu ovanligt hopade och sysslolösa engelska kapitalerna? Hvem säger oss, att icke spekulationen derifrån kastat sig på vårt land, likasom på Sverige? Engelska agenter uppsöka våra exportartiklar hemma hos oss: det hade varit godt att skicka profver åt principalerne sjelfve. Finska hypotheksföreningen söker ett utländskt lån: det hade haft sin fördel att presentera våra valutor för de utländske prisdomarne.
62 Allt detta ha vi försummat genom att blifva borta från marknaden. Och borta från marknaden ha vi blifvit af fruktan att instickas som osynliga, värdelösa strån i en halfasiatisk myrstack.
63 Sedan jag utan framgång försökt några dåliga engelska tändstickor i en utaf Londons tusen cigarrbutiker, räckte man mig en liten välbekant dosa, under försäkran att dessa åtminstone icke kunde slå felt. Det var Björneborgs tändstickor: jag erfor sedan, att de finnas spridda i en stor del af London. Jönköpings stickor, i duglighet afgjordt underlägsna de finska, erhöllo prismedalj vid expositionen, men Björneborgs fabrikat sågs der icke till. Man får bekänna, att det är modest.
64 Jag kunde väl ösa några skopor sand ifrån hafvet och än vidare söka skildra en och annan af expositionens märkvärdigheter. Men då jag icke bland dess nya uppfinningar kunnat upptäcka någon maskin eller torkugn att stålsätta läsares tålamod, torde vara bäst att här göra halt. Katalogen utgör en försvarlig bok om 424 tätt tryckta sidor i två spalter och säljes för en shilling sterling (36 kop. s:r). Af den illustrerade katalogen säljes hvarje band till samma billiga pris.
65 Hvad der icke står under någon klass eller nummer upptaget och som dock tillhör det mest märkvärdiga, det är menniskoströmmen, som oupphörligt böljar fram och åter mellan dessa otaliga glänsande bord, hyllor, skåp och uppstaplade pyramider af verldens herrlighet. I Paris t. ex. mötes man af en folkström, i alla sina variationer så enformigt europeiserad, så struken öfver en kam, att det riktigt gör en godt, när man här och der möter en »kol-beck korpsvart morian»,konsekvensändrat/normaliserat en vidbyxad turk eller en fryntlig kines med hårpisken hängande ned till hälarne. Bevare oss himlen för den allmänna välten, som nivellerar allt efter fadda modemönster. Det finns kosmopoliter, som skulle anse det för den största lycka, om vi småfolk kunde totalt »uppgå» i de stora nationerna och borttappa oss sjelfva. Annorlunda tänkte den älskvärda danskan, fru Heiberg: »Jeg maa reise til Finland, for engang at möde mennesker, der ikke ligne alle andre mennesker.»konsekvensändrat/normaliserat – Ack, tänkte jag, det kommer an på: välten har varit i verksamhet äfven hos oss.
66 I det till sitt yttre kolossalt enformiga London behöfver man icke frukta att tråkas ihjäl af samma ansigten. Enhvar känner, att England mer än något annat land i Europa är välsignadt med originela, Hogarthska fysionomier, krångliga figurer, excentriska lynnen och befängda egenheter. Man finner dem redan hoptals på expositionens allmänna torg, der dock alla nationer armbågas sippa och civiliserade, borstade och blankade, som hade de aldrig legat hvarandra uti den burriga lufven. Men man finner dem talrikare på Londons gator, och jag ber att härnäst få sända några spridda teckningar från denna surrande bikupa.
Notisen/artikeln ingår i HT 11/10 1862:|236 2|
6. Londons gator.
67 Ur vägen! Ur vägen! Bisvärmen surrar, myrorna äro i rörelse, jätten med de millioner armarna arbetar uti sin smedja och utspinner sina trådar af jern och bomull kring fem verldsdelar. Stadna ett ögonblick här vid citymynningen utaf London bridge, men akta dig, välj ett hörn vid stenbalustraden, der du kan ankra en stund, utan att folkströmmen rycker dig med sig. Ty folkströmmen har lika litet förbarmande, som Themsen vid ebbtiden; den känner dig icke, den rusar sin fåra framåt och förtrampar dig utan minsta betänkande, likasom vagnshjulet liknöjdt rullar öfver torndyfveln uti dess väg. Hvem är du, att du skulle en enda sekund förmå hejda den väldiges lopp? Är du Palmerston: jätten har icke tid att vänta på dig; är du Blondin: han har icke tid att gapa på dig. Han är i sitt arbete, hans sekunder kunna icke uppvägas med guld. Och du är icke Palmerston, icke Blondin, icke ens en utaf dessa öboer, som känna sig hemmastadda här i deras eget element, stenkolsröken; du är en af de hundratusende, hvilka hvar dag, likasom moln af gräshoppor, drifvas af vindarna från kontinenten ut emot Britternes ö. Så mycket mindre miskund har du att vänta. Ginge nu strömmen öfver dig och du försvunne från jorden inom mindre tid, än visaren i Wellingtons|236 3| klocktorn behöfver för att uppsöka närmaste punkt på urtaflan, hvad mer? Hvem skulle sakna dig, hvem beklaga dig här? Ingen. Strömmen skulle oförändrad fortsätta sitt lopp, stacken skulle hvimla lika bestyrsam som förr, icke den minsta fjäder skulle derföre stadna uti det stora urverket. Gå, egoist, gå, matador från en småstad, du som anser dig ominlig för tidehvarfvet och tror att universum hvälfver kring dig som dess medelpunkt, gå engång uti Londons folkhvimmel och lär dig förstå, hvilken obetydlig försvinnande våg du är uti bruset af mensklighetens ström!
68 Ur vägen för samtiden, som oemotståndligt går fram öfver bryggan mellan det förflutna och det tillkommande, likasom denna folkmassa oupphörligt framstörtar öfver bron mellan Themsens stränder! Är du en påfve eller en afsatt despot, så ställ dig till motvärn, om du förmår; sök att hejda tidens rastlösa framsteg. Blinda vrede, bräckliga arm! Tiden går framåt, obekymrad om dina protester, liknöjd för dina jemmerrop, när den trampar på dina trånga skor eller ger dig en knuff på dina giktfulla ben.
69 När man ser denna menniskomassa, vore man frestad att med Xerxes utropa: om femtio år skola alla dessa vara försvunna från jorden! Javäl, men om femtio år skall hvirfveln brusa med lika eller ökad häftighet; andra vågor, men samma ström, – ifall London dåmera finns på Europas karta.
70 Hvad kommer då åt alla dessa menniskor? tänker vid sig sjelf den beskedlige tysken, den flegmatiske holländaren, den trögkörde finnen, – han, på hvars panna naturen sjelf tyckes ha inristat: kommer jag icke i dag, så kommer jag i morgon! Ja, hvad kommer då åt dem, efter de alla tyckas ha så förskräckligen brådt? Är det någon stor högtid, till hvilken de alla vilja skynda på klockslaget, eller gäller det något rof, som de alla vilja kappas om att tillegna sig? Nej, ingen annan högtid, än arbetets, intet annat rof, än den dyrbara fjäder man rycker ur tidens vingar. Det är en hvardag som alla andra hvardagar, samma sysslor som alltid, samma brådska, som var i går, och samma äflan, som skall blifva i morgon. Det är sannt: man är i Londons lifligaste season, och den nalkas sitt slut; man har en verldsexposition, och hit stänker en svallvåg från alla delar af jorden. Det vidgar kanske den vanliga strömfåran och ökar dess dån, men det märkes ej mycket. År ut och år in, dag efter dag, är rörelsen oförändrad, och i vanliga tider passera 110 000konsekvensändrat/normaliserat fotgångare samt 25 000konsekvensändrat/normaliserat åkdon och ryttare dagligen öfver London bridge.
71 Jag har stått bland massor af hundratusen på Place de la concorde och invalidesplanaderna, vid högtidliga tillfällen, som nedlockat de nyfikne parisarne ända från sjette våningen, men detta rörliga folkhaf är icke tillräckligt att gifva en föreställning om hvardagstrafiken på Londons gator. Der saknas ett, och det är den titaniska äflan, som utmärker London. Hvem är icke, första dagen åtminstone, frestad att stundom sakta sina steg och begapa någon af de många brokiga scener, som utbreda sig för främlingens blickar? Nåväl, du riskerar försöket på en folkfylld gata i Paris: strömmen slingrar förbi dig med fransmannens egendomliga smidighet; du får en och annan puff, du tränges kanske icke nog varsamt mot närmaste vägg, men du får dock höra ett pardon, monsieur! och trampar man ihjäl dig, sker det med tusen ursäkter. I London deremot generar man sig icke; stadna blott hälften af en sekund, och du skall i ögonblicket begripa att du befinner dig i boxarnes fädernesland. Engång van att taga seden der du kommer, kan du i din tur roa dig åt andra, som betala de första lärpengarna. Den der tjocka bayerska öldrinkaren t. ex. – se, nu stadnar han för att gapa på ett vandrande skåp, fullklistradt med aficher och alnshöga bokstäfver. Puff – i detsamma får han en stöt af den sorten, hvarmed Merrimac genomborrade Cumberland, – och så åter en, nej tjugu! Och så tar han till fötter, så att svetten lackar från hans frodiga kinder ...
72 Der en annan, en beskedlig fru från landet med en förskräckelig krinolin. Hennes beundrande blickar råka följa en vagn med förgyllda hjul och kostligt utstyrda lakejer i pudrade peruker. Den olyckliga, – hon glömmer sig, hon är nära att bokstafligen söndersmulas af den påträngande folkströmmen, då en konstabel i rättan tid får henne under armen och rycker henne ur hvimlet. Och der, den lille spenslige fransmannen med lorgnetten för ögat; hans nyfikna blickar följa en celeber aktris, som åker förbi, då han känner en hvass armbåge i sin sida och är nära att springas omkull af en långbent kontorist, som skyndar till banken med portföljen under armen. Sapperment, det är icke hans fel, om icke Napoleon med sina zuaver redan i höst planterar den franska örnen på Towerns tinnar!
73 Det är icke endast på gatorna man stöter på – hvad skall jag kalla det? Engelsk brutalitet? Engelskt selfgovernment? Den frie britten är van att armbåga sig fram på egen hand och väntar att alla andra skola göra detsamma. Står du, så står du, och ramlar du i putten, så ligg der du ligger. Help your self.
74 Ser du, – der är en hamn vid midten af balustraden på London bridge. Tusen personer vandra förbi, och två ge sig tid att hvila uppå den nötta stenbänken. Time is money.
75 Englands storhet är i sjelfva verket en gåta med tvenne nycklar: »hjelp dig sjelf!» och »tid är penningar». Finnarne, som dock fylla flera tjocka volymer med »arvoituksia»,konsekvensändrat/normaliserat ha ännu icke gissat på Englands gåta.
76 Låt icke fresta dig af detta läckra ananasbord; låt icke lura dig af denne tiggande krympling. Ananasbordet betalar 100 pund sterling om året i hyra för den plats, der det står; krymplingen har sina 600 pund insatta i Englands bank.
77 Gif akt, der står en hederlig svensk, en sockerbagare från Södertelge, och käbblar med gatpojkarna. A cab, sir! – Gör dig intet besvär! – A cab, sir! A cab, sir! – Bryr jag mig om din cab? – A cab, sir! A cab, sir! A cab, sir, a cab! – Vill du packa dig ...konsekvensändrat/normaliserat? – A cab, a cab, sir! – Sakramentskade ...konsekvensändrat/normaliserat! A cab, a cab, a cab! – Drag för tusan! – A cab, sir? A cab? ....
78 Nej, sista ordet skola de ha. Men låt oss i tid taga till flykten, ty der vid hörnet af strandgatan slår en annan svärm af gatpojkarne ned öfver oss. De ha fått i sitt hufvud att vi behöfva en båt. – A boat, sir? A yawl? A waterman, sir? ....
79 Dessa tjufpojkar förtjente i sanning deras eget kapitel. Ingen myggsvärm på Lapplands tundror, intet moln af mosquitos i Cubas plantager kan i envishet och påflugenhet mäta sig med dessa ryktbara London boys, som öfverallt slå ned på den olycklige främlingen, blott han gör minsta min af att stadna eller ser sig rådvill omkring. Liksom myriader af laxyngel simma i lugnvattnet under forsen, så uppvexa på trottoirerna, vid sidan af det ständiga bruset på Londons gator, många tusende dylika tättingar, färdige att uppsnappa en penny här och en penny der, under tusende förevändningar och i alla möjliga tonarter mellan gnäll och pock. Qvicka i tungan och qvicka i stjerten, kunna de, liksom pariser gaminerna, vara öfvermåttan putslustiga (ehuru sällan så fiffiga), och med god tid och godt lynne är det ett alldeles eget nöje att någongång munhuggas med dem. Men vanligen äro de ett plågoris, som man endast kan undkomma genom att kopiera den styfva engelska flegman och icke bevärdiga dem hvarken med ord eller blick. Sex sådana bytingar hade utsett mig till sitt offer en dag, när jag under återvägen från Tunneln hade förirrat mig i de ändlösa gränderna uti närheten af Londons skeppsdockor. Ynglet i den trakten lefver af främlingar som vilja bese dockorna och hade nu satt sig i sinnet att visa mig dessa märkvärdigheter. De följde mig således från hörn till hörn, från gata till gata, likasom brömsarne följa en häst på landsvägen. Slutligen när jag förblef omedgörlig, återstodo blott två af dem. Jag måtte ha fallit ur min rol och haft den svagheten att skratta, hvilket en engelsman aldrig skulle ha gjort, ty vips hängde sig den ena unge medborgaren som en kardborre fast vid min arm. London docks! skrek han med full hals, London docks, sir! Han ansåg sig nu vara säker om bytet, men han bedrog sig. Jag skakade honom ifrån mig, litet à la flugsmälla kanhända, ty han tumlade tillbaka mot närmaste vägg. En sådan förolämpning mot en fri engelsman midtpå Londons gator fordrade hämd. Hvad gjorde min hoppfulle unge britt? Han sprang framför mig till närmaste gathörn, ställde sig i en utmanande position och räckte ut tungan ...
80 Ännu återstod likväl den siste och envisaste af mina förföljare. Det var en liten rödhårig gladlynt en om 10 eller 11 år, just en sådan halft försmädlig, halft finurlig byting, som man ofta finner kopierad efter naturen i Punch. Han tycktes icke finna sig det minsta generad af sin kamrats missöde; han var alldeles säker uppå att hans nit skulle slutligen beveka mitt stenhårda hjerta. Jag kastade åt den skälmen en penny, men han måtte ha sett på min min att han kunde förtjena en penny till, ty han hade den artigheten att följa mig, sida vid sida, från dockorna till Rosemary lane, derifrån genom tvärgatorna till Whitechapel och Cornhill och så vidare ända framemot Cheapside, ungefär en half svensk mil, allt under idkeliga halft lustiga, halft bevekande små sidopikar om den trogna tjenstaktighet han bevisat mig och min skyldighet som gentleman att på ett passande sätt belöna hans nit. Vid Cheapside gick jag in i en butik och dröjde der en god qvart. Hvem fann jag vid utgången, om icke min boy, och allt i samma sorglustiga ställning som förr? Så mycken trohet måste ju röra en sten. Jag fann mig förbunden att kasta åt honom ett par pence på köpet. Han nickade förtroligt, såsom hade han fått ut en del af sina rättigheter; han tycktes öfverväga, om han ej kunde förtjena något mera på mig. Men min boy var en menniskokännare; han begrep slutligen att här var ingenting mera att göra, och så dök han som en fisk med ett par långa skutt in uti folkhvimlet, för att åter begynna samma manöver med andra främlingar.
81 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/10 1862:|240 2|
7. Londons gator. (Forts.)
82 Ändtligen äro vi räddade. Vi ha undkommit trängseln, vi ha lyckligt passerat det slippriga gatslammet och gått ombord på en farkost, som skall föra oss öfver det brusande hafvet. Hvad säger jag, en farkost? Nej, ett skepp, en tvådäckare, en omnibus, som, fullastad med passagerare, kryssar fram genom folkströmmen. Vi äro icke nog borgerligt förnäma, eller nog narraktigt kommoda att inhysa oss uti salongen af denna Noachs ark, der trettio menniskor, packade som anjovis, utan att se eller höra andra än sina sidokamrater, de öfriga anjovisarna, fördrifva tiden med att fördöma krinolinerna och tillknäppa sina fickor, af fruktan för grannens långa fingrar. Vi ha den äran att intaga en upphöjdare plats i Londons societé, en ypperlig, ljus och luftig plats på taket af omnibusen, med beqväma ryggstöd och sidolister, välkonditionerade som märskorgen i en stormast. Klättringen dit kunde möjligen ha sina vådor för en giktsjuk milord; men lorder och ladies svärma som dagsländor af lägre ordning djupt under oss, fria gentlemän här i höjden, medan vi kasta en nedlåtande blick på dem och de ödmjuka fotgångarne, hvilka icke ha råd att åka för sex pence tvärsgenom London. Med ett ord, vår plats är den angenämaste man kan önska sig uti vackert väder; vi befinna oss på tornplatån af ett observatorium, som tillåter oss betrakta det brokigaste panorama man någonstädes får skåda i denna verlden och som ensamt förtjenar en färd öfver Nordsjön.
83 Här måste jag i parenthes egna en medlidandets suck åt de stackars hästarna. Jag hade föreställt mig, att djurplågeri skulle vara en okänd last i det filantropiska London, men jag bedrog mig. Huru välfödda dessa|240 3| starkt byggda dragare än må vara och huru mycket än de flata, »tuktade» gatstenarna minska hjulens friktion, så vill det dock förekomma något oresonligt att spänna två hästar framför en qvarn med fyra hjul och 40 till 50 säckar mjöl på vinden, en sådan, med ett ord, som vår omnibus. Och hvad skulle vi kalla denna formanskärra, förespänd med en häst? Det är icke en kärra, det är ett rullande magasin och af en omåttlig tyngd. Och dessa korgvagnar t. ex., dem man möter vid hvart tjugonde steg, dragna af en liten pony, knappt större än en bastant gårdshund, sitta der icke i vagnen tre, fyra, ända till sex personer? Och der – hur man piskar den fattiga åsnan! Visserligen: »orkar du med den, så orkar du med den», sade bonden om gärdsgårdsstörarna. Ibland lyckas det, ibland lyckas det icke: inom mindre än två dagar såg jag två hästar störta och uppgifva andan invid deras obarmhertiga lass: den ena för en omnibus, den andra för en packvagn. Hvem skulle tro att engelsmän kunna täfla med våra isvoschikar och andra hästplågare? »Muckar du? sade gamle Brunberg. Efter du har gifvit dig till häst, skall du också vara häst; hvarför har du gifvit dig till häst?» – Nej, då prisar jag jernvägarna, hvilkas frustande, aldrig tröttnande ånghästar behöfva hvarken piske eller hafrepåse och likgiltiga ställa mot menniskors grymhet sin bringa af jern.
84 Men jag återvänder till tinnarna af mitt vandrande observatorium.
85 Klockan är tio på förmiddagen, London har nyss uppslagit sina blixtrande ögon, handelsbutikerna. Hvem skulle tro, att denna verldsstad, som väger minuten med guldvigt och hvars rastlösa arbete aldrig tyckes unna sig ett ögonblicks hvila, under allt detta är aftonsömnig och morgontung som en lat skolgosse? Få butiker äro öppna före kl. 9 på morgonen, de flesta öppnas kl. 9 och stängas i god tid på aftonen. Det är sannt att verkstäderna hamra, maskinerna surra, jernvägarna dåna och ångfartygen pipa från första daggryningen; att alla den stora stadens många tusende kök göra bittida på morgonen sina uppköp för dagen och att hela detta rörliga lif redan lefvat ut, när dagtrafiken börjar på gatorna och den handlande verlden dricker sitt morgonthé. Ännu sednare öppnas jalousierna för nådernas sofkabinett; gardin efter gardin upprullas för de brokiga taflorna, och först efter kl. 12 på dagen flyter samhällets »grädde» ut öfver den stora filbunken.
86 Antag att vi från London bridge begifva oss till expositionspalatset i South Kensington. Genaste vägen dit går öfver Fleetstreet och den folkhvimlande Strand, men vår omnibus har ett vidsträcktare område för sin spekulation och finner för godt att segla utefter den bredaste strömfåran med den största trafiken. Han företager sig derföre en liten omväg, som inalles utgör fem engelska eller nära en svensk mil*)London sträcker sig från öster till vester minst 8 engelska mil eller 1⅓ svensk, men det är omöjligt att säga hvar staden egentligen slutar.. Han lemnar derföre den till hälften underjordiska Fishmarket med dess två millioner hummer om året till höger, rullar fram öfver den ståtliga King Williams street till den helt och hållet med jern belagda Lombardstreet i närheten af banken – Londons feta hjerta, som väger sina millioner pund – derifrån öfver Cheapside till S:t Paul och så vidare in på Ludgate street. Denna korta gata kan liknas vid strömmens fors. Här sammantränges hvimlet inom en smal fåra, der floden, oupphörligt dånande och brusande, flyter i tvenne motsatta riktningar. Hvilken skicklighet fordras det icke hos dessa kallblodige styrmän på kuskbocken, för att lotsa sitt fartyg genom alla dessa bränningar! Half maskin, herr kapten! Stopp, – hela den långa filen af vagnar står stilla och väntar tåligt att trasslet skall reda sig. Nu öppnar sig framför oss en smal rännil; – go on! Kolossen sätter sig i rörelse, den ormlika raden slingrar sig åter framåt. Den tager af till höger åt en bredare gata, Farringtonstreet, och derifrån till venster åt ett ändlöst, praktfullt perspektiv: Holborn.
87 Vi ha nu lemnat det rika, sammanpackade City och inträda i det förnäma, det rymliga Westend. Hvilken tafla! Så långt ögat når, på båda sidor två oafbrutna rader af fem våningar höga palatser, glänsande i deras bottenvåning af alla verldsdelars lyx, utbredd i de dyrbara butikerna med deras hela fönster af kolossala spegelglas. Framför oss, bakom oss, omkring oss tusende ekipager; de breda trottoirerna uppfyllda af myriader fotgångareoriginal: foigångare; lif och rörelse, men på ett annat sätt än i City. Det är icke mera myrstacken i sitt krälande arbete, det är icke mera gatmånglarnes oljud packvagnarnas rassel och marknadstumlet i boxarnas fädernesland; det är den europeiska marknaden som konsumerar den engelska; det är rikedomen i sitt arbete, sysselsatt att mata den alltid hungrande industrin. Huru många plantager, verkstäder, maskiner och händer lefva icke af hvad detta Westend förtär på en enda dag! Och det råder ett slags lugn i detta korsande folkhvimmel, som är så genomfrasadt af siden, så genomklingadt af sovereigns. I sjelfva det döfvande bruset råder ett slags tystnad: de otaliga små vågorna blanda sitt sorl i ett slags harmoni. Man knuffas icke, man trampar icke hvarandra med jernklackar på tårna, man har tillochmed tid att säga hvarandra: good morning, sir, »hur är det med edra fötter?»
88 Sak samma; det är endast silfverglittret vid stranden af flodbädden. Lyft ögat från trottoirerna, och framför dig ligger, midti det lysande Westend, det stora, tunga och svarta London.
89 Stort – tungt – svart; dessa tre enstafviga ord måla bättre än hundrade färgburkar den yttre fysionomin af Britanniens hufvudstad.
90 Gif akt, det är i dag hvarken regn eller dimma, dessa ryktbara, tungsinta, olidliga Londondimmor, som utgöra främlingens förtviflan och framföda spleen med samma naturnödvändighet, som Alperna framlocka tyrolersången, som Sevillas trädgårdar frammana guitarrernas klang, som Korsikas sol framalstrar vendettan och som Finlands vintrar gjuta bly uti lederna. Det är en festdag i London, den stora staden badar i solsken, icke ett enda moln seglar fram öfver himmelens hvalf; och likväl – ser du detta ständigt lika ändlösa perspektiv mellan de kolossala raderna af palatslika byggnader, hvilka i all sin prakt blifva så ytterst enformiga derigenom att nio bland tio tyckas vara gjutna i samma form, utan att afbrytas af de mellan husen inklämda kyrkorna och deras tornspiror, hvilka, med undantag af S:t Pauls tunga kupol, se helt dverglika ut, emedan de knappt förmå resa sig öfver de omgifvande taken? Ja, det är solsken och klar luft, men hvilken luft? Hundrade steg framför dig är töcken, och det tätnar ju längre ditt öga når, det omhöljer på afstånd husen och folkhvimlet såsom ett flor; Londons ständiga florshufva, som betäcker glittret af dess gladaste högtidsdrägt. Hälften rök, hälften vattenångor från hafvet, frambringar detta töcken samma effekt som solrök och hafsmist: föremålen på afstånd blifva oklara i konturerna, en otydlig mörk massa rör sig i bakgrunden; man kommer från verkligheten, och man reser in i en dröm.
91 Och dessa palatser, allesamman af nakna, smutsgrå tegel eller af sandsten som tyckes öfverspolad med diskvatten, hvartill skulle det tjena att rappa dem hvita eller måla dem uti gladare färger? Stenkolsröken skulle inom några veckor eller dagar åter färga dem, – icke svarta, ty det skulle gifva dem nattens eller sorgens högtidlighet – utan halfsvärtade, askgrå, fula och melankoliska. Denna rök uppfyller med besked sitt plankstrykarearbete; han har svärtat alla hus utan undantag, isynnerhet på vestsidan, emedan vestliga vindar blåsa i London tre fjerdedelar af året; han har icke skonat hvarken konungaborgarna, folkpalatserna eller kyrkorna, hvilka alla se ut som pörten och smedjor, inrättade till cyklopernes hemvist. Sjelfva hjeltarne i brons och marmor likna skorstensfejare; Wellington tyckes komma direkt från Waterloos krutrök, och Nelson liknar en sotig kanonläskare, uppklättrad ur krutdurken rakt på sin höga piedestal i Trafalgarsquare.
92 Äfven Brüssel har smedjor och moln af stenkolsrök, men det finns måhända icke i hela Europa en stad mera candide, mera glänsande hvit. Skyll alltså icke, o brittiske jätte, på röken allena, när man frågar dig såsom Herodes frågar konungen utaf Morieland: hvi äst du så svart?
93 Holborn ligger i samma linie som Londons mest lysande gata Oxfordstreet. När vårt observatorium framrullat en stund i detta breda och oafbrutna menniskohaf, viker det af åt venster och kommer genom tvärgator till Piccadillys präktiga modebutiker samt derifrån, efter en timmes resa, till destinationsorten Kensington.
94 Antag att det är natt, när du vänder åter; icke en ljus, nordisk sommarnatt, utan ett svart, sydländskt dok af ogenomträngeligt mörker. Har du lust att följa mig på en promenad genom London om natten?
Notisen/artikeln ingår i HT 21/10 1862:|244 2|
8. London om natten.
95 Det är i Juli månad. Klockan slår åtta. Den nedgående solens sista strålar förgylla tornspetsen af S:t Pauls kathedral. En lätt dimma uppstiger ur Themsen och blandar sig med de tunna, florslika töcken, hvilka beständigt simma öfver de mörka taken.
96 Det begynner att mörkna. London är mätt; det har ätit middag från klockan 12 till 8. Affärsmännen ha med tusen kabrioleter, hyrvagnar och jernvägar återvändt från kontoren i City till deras aflägsna bostäder. Gasen, hvilken redan en timma brunnit i husen, tänder sig småningom äfven på gatorna. Tretton theatrar – allesamman »kungliga» – utom en tallös mängd muséer, läsekabinetter, konserter, panoramor, taskspelare, lin|244 3|dansare, konstberidare, jonglörer, vaxkabinetter, Garibaldiklubber, shackklubber, spiritualistklubber, jockeyklubber, spelklubber, kaféer, värdhus och krogar af alla slag, mer eller mindre utpuffade i morgontidningarna, öppna sina salar för en brokig publik. Skola vi besöka några af dem?
97 A ticket, sir? a box, sir? Biljettmånglarne svärma som gräshoppor omkring oss.
98 Der t. ex. italienska operorna i Coventgarden och »Hennes Majestäts theater»,konsekvensändrat/normaliserat hvarest man måste göra stor toilett för att värdigt intaga platser om en guinée stycket vid sidan af nåder från alla verldsdelar. Man ger i Coventgarden Robert, med Tamberlick och Adelina Patti, i H. M:s theater Don Juan med Mario och Louise Michal. Trängsel upp under takranden, orkestern förstärkt med franska och tyska artister, sceneriet ansträngande sig att öfverträffa Paris, Petersburg och Berlin. För resten granna arior, mirakulösa duetter, uppskrufvade gester och dramatiskt nonsens. Allt hvad Europa i den vägen äger ryktbarast har strömmat till London.
99 Der, på en liten scen vid Oxfordstreet, Royal Princess Theatre, bjudes ett skådespel, som qvarlemnar ett varaktigare intryck. Charles Kean, värdig son till store Kean och sjelf en skådespelare af första rangen, uppträder som kardinal Wolsey i Shakespeares Henrik VIII. Gesterna äro nog tyskt-pathetiska, och madame Kean (drottning Katharina) slår sig för bröstet, så att det dunkar i salongen. Men Kean är en mästare, som i det stumma spelet troligen icke äger sin like i våra dagar. Sjelfva den kalla engelska publiken, som hitkommer halfsofvande från portern och rostbeefen, ryckes upp ur sin dvala och brister ut i en bifallsstorm. Stycket slutar med en magiskt vacker tablåeffekt, frambragt medelst det elektriska ljuset: englarna stiga ned i den mörka natten och fläkta med sina palmqvistar svalka öfver den förskjutna drottningens bädd.
100 Eller ila vi ut till Colosseum vid Regents park, höra ett långtrådigt föredrag om klappandarne, beundra den vackra, konstgjorda stalaktitgrottan och segla uppför Tajofloden, för att blifva åsyna vittnen till jordbäfningen i Lissabon. Man hör det underjordiska dånet, man ser kyrkor och palatser störta i grus, hafvet rusar upp öfver stränderna, och fartyg begrafvas i de skyhöga böljorna. Knappt har man hämtat sig från denna fasansfulla anblick, innan man bjudes på en mera beundransvärd. Man träder in i ett kabinett; man märker knappt att golfvet rör sig och att man upplyftas i höjden. Man träder åter ut och befinner sig, icke i LondonsColosseum, utan på öfversta platån af Pantheon i Paris. Så långt ögat når, utbreder sig djupt under våra fötter Frankrikes hufvudstad, belyst af månskenet och eklärerad med gas. Illusionen är komplett; man lutar sig öfver balustraden, och blickar ned från den hisnande höjden; man utsträcker sin käpp och känner utsprånget af Pantheons kupol; man promenerar fritt kring hela balkongen och ser åt alla sidor en omätelig utsigt mot olika väderstreck. Det är ett trolleri, omöjligt att upptäcka. Verkligheten sjelf kan icke göra ett fullständigare intryck.
101 Allt detta, jemte dimmbilder, musik, theater och patriotiska deklamationsöfningar, erhålles för ett inträdespris af en skilling sterling, 36 kopek silfver.
102 Men det är sent. Vi gifva oss icke mera tid att på den lilla Saddlers Wells Theatre betrakta Morton Price, som för 114:de gången på det befängdaste sätt karrikerar engelska aristokratin i sin rol Lord Nonsuch. Det är snart midnatt. Vi intaga vid Haymarket en stående soupér, bestående af pale ale och ett par ansenliga maskinsmörgåsar, Sandwichs – tillochmed smörgåsar bredas i våra dagar med maskineri. Denna måltid kostar oss 5 pence, 15 kopek silfver. Derefter gå vi att taga en cab för hemvägen.
103 Hvilket nytt hvimmel på de breda, ljust eklärerade trottoirerna! Hvarifrån hitströmma dessa många hundrade grannt utstyrda damer, hvilka så frimodigt helsa på alla förbigående? Är det sed i London, att unga flickor om femton år framräcka sin cigarr och begära af hvem som helst eld till att tända den? Arma barn, som en dag skall sluta ditt förlorade lif i Australiens straffkolonier, ifall du icke slutar det på Londons uslaste krog, hvarför skyr du att framräcka cigarren åt denna gamla herre och denna unga aktningsvärda fru, som derborta vid gathörnet betrakta dig med tårfyllda ögon? Derföre att dessa tysta betraktare äro utsända från »Magdalenahemmet»,konsekvensändrat/normaliserat för att midti förderfvets djupaste dy söka rädda någon olycklig, förtappad varelse åt samvetsfriden och evigt lif; – derföre att du måste nedslå dina ögon för deras milda, bedröfvade blick, som icke möter dig med en skymt af förakt, en skymt af förebråelse, endast med den kristna barmhertighetens bön att du dock måtte hejdas på fallets brant, – med denna rörande bön, som Victor Hugo lägger på sin oskyldiga dotters läppar för de olyckligaste, de djupast förnedrade af alla menskliga varelser, för dem, »qui vendent le doux nom d’amour!»
104 Men vi hasta från denna på engång så nedslående och så upplyftande tafla och stadna utanför ett hus, upplyst vid porten af en stor gasstjerna. Hvad är detta för ett hus? Det kallas konsertsal, men det är i sjelfva verket ett spelhus, som hvarje år kostar många bedragnes lycka och lif. Och detta hus midtemot, som ensamt är mörkt, medan de flesta andra äro så klart upplysta? Det är en af qväkarnes mötesplatser; deras bönstund är längesedan slutad, men vid denna ensliga lampa skrifves måhända just nu en af de otaliga folkskrifter, hvilka hvar dag utdelas gratis på gatorna, för att bekämpa förderfvet.
105 Hvarföre instänga oss i en hyrvagn, när vi hellre kunna betrakta det nattliga London vid gasens och stjernornas sken under en vandring till fots?
106 Sofver han icke redan, den stora staden? Dåraktiga fråga! När sofver floden? Hans böljor vanka rastlöst framåt i mörker, i solsken, och qvarnen går. När Londons ena öga sofver, vakar det andra, oroligt, sömnlöst, likasom följdt af den gamla förbannelsen:
»Glamis har mördat sömnen,
Derför skall Cawdor ej mera sofva,
Macbeth ej sofva mer.»konsekvensändrat/normaliserat
108 När de rika, de mäktiga, de som njuta af denna verldens håfvor, ha mördat sömnen och gå till hvila på morgonen, uppstår redan den idoge arbetaren, för att ila till verkstäderna. Tryckerierna arbeta hela natten, för att kunna i rätt tid utskicka de stora morgontidningarna. Statsmaskinen går, liksom andra maskiner, natt och dag. Underhusets talföra tungor tystna först kl. 2, 3 och 4 på morgonen. Kontoristen grubblar på sitt bokslut, sömmerskan vakar vid sin sparsama gaslåge. Matroserne, förbryllade af den ovana landtluften, ströfva hela natten kring gatorna. Tjufvarne, gatröfvarne, falskmyntarne, drinkarne, spelarne, krog- och bordellvärdarne, bedragare och bedragne, gå ut på förtjenst.
109 Knappt ha vi lemnat Piccadillys och Pall Malls briljanta gaslysning bakom oss, innan vi inträda på halfmörka gator, der endast med långa mellanrum en matt och somnande låge flämtar i lyktorna. Tusen gräsliga historier återkomma i minnet emot vår vilja. Dessa garotter, dessa strypsnaror t. ex., som för ett par år sedan försatte hela London i förskräckelse; – bjöd man oss icke nyss i en jernbod knifvar med påskriften »antigarotter»?konsekvensändrat/normaliserat Att veta sig gå i mörkret uti en stad, som hyser 6 000konsekvensändrat/normaliserat mästertjufvar, utom fuskarne, och kanhända lika många som äro färdige att lägga sin nästa snaran om halsen, det måste man medge, har sina kusliga sidor. Hvem säger oss, att icke i detta mörka hörn står en lurande bandit, som för sex pence är färdig att dränka sjelfva lord Palmerston?
110 Håll! I skuggan vid hörnet står der en man, orörligt lutad mot väggen, så nära, att du nästan vidrör honom, utan att märka det. Hvad gör han der så sent uppå natten?
111 Det är en konstabel. Han står der som en af de sbirrer, för hvilka Angelo Malipieri darrade: han ser allting och synes ej sjelf. Var lugn: en sådan man står osedd vid alla gathörn, och han behöfver endast hvissla på sin pipa, för att inom några ögonblick kalla till sitt bistånd hundrade andra. Denna nattpolis består af 3 600konsekvensändrat/normaliserat behjertade män, som hålla Londons bofvar i en helsosam tukt. Du kan icke i den miserabla belysningen läsa på hörnen gatornas namn. Vänd dig då till konstabeln i närmaste hörn och fråga din kosa. Han svarar dig höfligt och visar dig rakaste vägen. Du lyftar på hatten: thank you, sir! Han helsar tillbaka och svarar: good night, sir!
112 Den som icke förut lärt respektera en duglig polis – en polis, som icke är till för att trakassera, utan för att bistå hederligt folk, – han må göra bekantskap med Londons konstablar.
113 Så tillryggalägga vi, utan att ofredas, långa, dunkla gator. Redan kl. 10 voro endast theatrarna, värdshusen, krogarna, cigarrbutikerna och här och der en butik med bröd, kött, fisk eller frukt, öppna gattrafiken. Kl. 11 minskas deras antal allt mera; kl. 12 är ingen enda butik mera öppen; hela stadsdelar ligga mörka och otillgängliga.
114 Dessa butiker – huru ofta ser man icke en utsvulten trashank stå med hungrande blickar utanför ett fönster, der alla läckerheter äro utbredda för att fresta vandrarens gom, eller utanför en vexlares bod, der guld och silfver ligga uppstaplade i högar på bordet tättinvid fönstret! Hvarför utsträcker icke trashanken sin hand att krossa denna bräckliga ruta, som nekar honom att stilla sin hunger eller tillfredsställa sin roflystnad? En osynlig arm håller tillbaka hans hand; den bräckliga rutan är starkare än en mur af jern, starkare än hungern, starkare än roflystnaden, ty hon skyddas af lagarnas makt!
115 När eländet i Paris hvar dag ser rikedomen och njutningen framför sig, håller det tal och rasar ut i kommunism. När eländet i London hvar dag ser samma syn, går det att supa ihjäl sig med gin.
116 Samhällsdygdernas plantor skjuta djupare och starkare rötter i Londons husliga hemlif, än i det lättsinniga Paris, men också går all last i London med fräckare panna. Eländet i Paris draperar sig i sina trasor; eländet i London går naket och ohyggligt för öppen dag. Det finns ingenting vackrare, än en engelsk välgörenhetsanstalt; det finns ingenting vederstyggligare än en krog uti London vid midnattstiden.
117 Vi äro nu vid hotellets port, efter en god svensk mils promenad från Coventgarden, Piccadilly och Pall Mall öfver Trafalgarsquare, Strand, Fleetstreet och en mängd mindre gator. Klockan är en qvart på tre. Godnatt; vi träffas vid morgontidningen.
118 Hvad läsa vi i Times? »I natt kl. mellan 1 och 2 kom parlamentsledamoten S. gående ensam från underhuset till en klubb, då han vid hörnet af Strand och Trafalgarsquare erhöll ett slag i nacken och stupade sanslös på gatan. Lyckligtvis hindrade några ankommande personer bofvarne att fullfölja sin ogerning, hvilken synes ha varit åtföljd af försök till garotte. Hr S., som endast saknar sitt ur, inbars i närmaste fältskärsstuga, och någon fara för den hedervärde ledamotens lif synes icke vara förhanden. Våldsverkarne lyckades undgå polisens efterspaningar.»
Notisen/artikeln ingår i HT 25/10 1862:|248 2|
9. Kristallpalatset i Sydenham.
119 Engång, – jag upprepar det – hade den tunga engelska ståten i ett lyckligt ögonblick skapat ett palats så lätt, så luftigt, så ljust som vore det byggdt utaf idel solstrålar. Engång hade snillet äfven i Londons gråa dimmor fått en glad ingifvelse; engång hade den kalla brittiska flegman, som annars trifves bäst bland sina nedrökta ångmaskiner och som, när hon kommer i rörelse, kan jemföras med ett porterfat uti gäsning, – engång hade äfven hon fått det infallet att frambringa någonting fint behagfullt, någonting tjusande vackert, och denna dess underbart sköna nyck var kristallpalatset af år 1851. Men se, det dög icke att vara ett hushållsskåp för alla verldens schene rariteten, det var alldeles för gratiöst för att passa vid sidan af den stora stadens öfriga sotiga, fula och tunga palatser, och derföre refs det ned uti Hydepark, såldes bort åt ett bolag och flyttades till Sydenham, 7 engelska mil från London. Heder och tack åt dem som fingo detta lyckliga infall; de ha räddat en god tanke; de ha gjort mer: de ha gifvit åt den dess rätta mått och dess rätta plats.
120 Det finns kanske intet menniskoverk på hela den vida|248 3| jordens rund, hvilket så fullständigt och så vackert, som kristallpalatset i Sydenham, förverkligar dessa sagornas féslott, om hvilka vi så ofta drömt, när vi voro barn, och hvilka alltsedan qvarstå i våra minnen såsom idealer för allt skönt och intagande bland arkitekturens skapelser. Ensamt och allt dominerande på sin soliga höjd, tornar det sig redan på långt afstånd i höga, bugtiga silfverlinier för främlingens blickar. Hvar än solen må vandra på himmelens fäste, finner hon alltid en spegel, som kastar hennes strålar tillbaka från detta sällsama slott. Jag har sett en sådan tafla förut, men det var långt borta i norden, i aftonens gyllene moln; jag har tjusats förut af denna stora, bländande silfveryta, men det var fjerran på Satakundas ensliga strand, när den vida blå fjärden af Mallasvesi glittrade uti solskenet.
121 Har du någonsin betraktat trollsländans vingar? Deras fina, nätlika strimmor, som binda tillsammans en väfnad af flor, gifva kanhända en föreställning om de smärta, harmoniska linier af jern, som binda och stöda det stora kristallpalatset. De bära så lätt sina höga hvalf och sina vidtbredda flyglar; man ser sig om, utan att tänka derpå, hvar de massiva pelarne, hvar de tunga bjelklagen månde befinna sig, hvilka man är van att se uti andra byggnader. Man kan knappast tro, att dessa smala linier, som tyckas ditsatta endast för prydnad, och dessa jernpelare, som, der de äro tjockast, likna masterna af en slup, kunna uppbära hvalf så höga, som Peterskyrkan i Rom. Aldrig har menniskosnillet lyckligare och fullständigare härmat naturens gratiösa byggnadskonst, om hvilken Ehrensvärd säger: »hvad är det vackra uti ett träd? Att se ett så stort ting så lätt.»konsekvensändrat/normaliserat
122 Att förena det kolossalt stora med det fint behagfulla, har härtills endast varit naturen förbehållet, i proportionerna af ett träd, i bergkonturerna af ett moln, i det milda majestätet af ett silfverblinkande haf. Menniskan har förgäfves sökt att gifva kolossen på Rhodus sylfidens smidiga former; sjelfva Kölner dômens djerfvaste hvalf äro tyngda af stenmassor. Kristallpalatset allena har lyckats att lösa arkitekturens största problem.
123 Om något öfverträffar denna byggnads sublima yttre, så är det anblicken af dess inre. Man tycker sig ej stå i ett hus, man står under himmelens blåa hvalf. Huru ofta ha vi ej, lätta om hjertat, stått i en löfsal af höga björkar, genom hvilkas smärta kronor himmelens dager sett ned; men en så klar, så luftig höjd, som palatsets inre, kan endast förliknas vid himmelen sjelf. Hjertat vidgas och tankarna lyftas i denna ljusets boning. Dagern och solvärmen, som, förstärkta af glaset, inströmma öfverallt genom väggar och tak, skulle på klara sommardagar vara nästan outhärdliga, derest de icke, alltefter solens ställning, förmildrades medelst ljusgröna gardiner, upp- och nedrullade genom ett sinnrikt maskineri.
124 Palatset är mycket utvidgadt sedan 1851; det har numera ett högt fyrkantigt torn, äfven idel glas och jern, samt flera nya flyglar. Dess bestämmelse är äfven en annan än då: det inbjuder nu på en permanent exposition af geografi, historia, konst och industri. Man kunde kalla det en verld uti glasskåp, ett universitet i bilder för unga och gamla. Den stora tanken att här förena det vackraste, lärorikaste och nyttigaste från alla länder och alla tider har lyckats, om icke fullkomligt, så likväl på ett sätt, som gör en dag, tillbragt uti kristallpalatset, rikare på åskådning och ämnen för eftertanken, än kanske månget år af en förfluten lefnad. Londons skolungdom är i sanning lycklig, som kan med en qvart timmas jernväg förflytta sig när som helst till denna bilderverld.
125 I centern till höger är verldens största orkester, som vid Händels oratorier inrymt 3 500konsekvensändrat/normaliserat sångare och 17 000konsekvensändrat/normaliserat åhörare. Den bildar en ofantlig amfitheater, i midten af hvars periferi står en jätteorgel. Dess toner gå från den ljufvaste hviskning ända till domsbasunens dån, som kommer det stora palatset att darra i sina fogningar.
126 Ej långt derifrån är en rymlig, af vattenvexter och tusen simmande guldfiskar uppfylld damm, ur hvars midt reser sig ett högt vattensprutande konstverk af slipad kristall. Färgspelet as glasfacetterna och vattenstrålarna är beundransvärdt.
127 Mindre dammar, omgifna af lefvande vexter, äro kringströdda i sidoflyglarna. Hvarje verldsdel är skildt representerad med sina vexter och sina (uppstoppade) djur. Indiens kungstiger lurar bland bamburören, Afrikas antiloper beta under dadelpalmerna, och Amerikas boa slingrar sig mellan de taggiga cactussnåren. Här och der lifvas taflan af menniskogrupper af stenpapp i naturlig storlek: infödingarne i hvarje klimat och af hvarje race. Der sitta de bjert tatuerade indianerne i sin wigwam; der kämpar kaffern med sitt korta spjut emot bisonoxen; der lurar den ohygglige boshesmannen med pilen på bågsträngen; der lägrar sig en hord af kalmucker kring elden, sysselsatte att steka en hjort. I dammen nästintill smyger sig långs vattenytan den praktfulla Victoria regia, och längre bakom reser sig mammouthträdets gigantiska stam mot den blåa glashimmelen.
128 Några steg, och vi förflytta oss från geografins område till historien och konsten. Tidehvarfven ha här sina courts, sina gårdar, sina skilda, rymliga palatser, ornerade hvart och ett i sin egendomliga stil. Anblicken af tvenne kolossala, sittande tvillingfigurer, föreställande Ramses den store och troget kopierade efter originalerne i ett gammalt tempel, föra oss i den egyptista afdelningen mer än tretusen år tillbaka i tiden. De äro inga pygméer, dessa gamla faraoner; deras lilltå är ungefär så tjock som en boxares arm. Väggarna i dessa fornegyptiska salar äro betäckta dels med statyer, dels med sfinxer, dels med basreliefer och målningar, alla samvetsgrannt kopierade i denna styfva stil, som utgjorde den första bildande konstens griffelritningar. Samma främmande intryck af längst förflutna tider och kulturstadier väntar oss i den assyriska afdelningen, hvars tunga (jag hade så när sagt engelska) ståt, aftäckt ur Ninives och Babylons åldriga ruiner, blisvit samlad här i karakteristiska afbildningar. Gamla testamentets gråa skräckbilder blicka emot oss, anförde af Bel i Babel.
129 Vi tycka i Finland, att Stockholm eller Lybeck ligga ett godt stycke borta, men när vi på återvägen från långa resor hamna i dessa städer, känna vi oss till vår förundran så godt som hemma. Samma intryck erfara vi, när ögat länge irrat bland den aflägsna forntidens vidunderliga, kantiga bilder och derifrån öfvergår till den klassiska antikens vackra, rundade konstverk. Vi känna oss nästan hemma i det gamla Athén och det gamla Pompeji. Inga plancheverk, inga historiska arbeten förmå gifva oss en så åskådlig öfverblick, som här, af de skilda konstperioderna och af antikens företräden; det är mensklighetens egen kulturhistoria vi skåda i bilder framför oss, och när vi hunnit till Grekeland, tycka vi oss efter långt och mödosamt famlande ändtligen andas ut i klarhet och harmoni.
130 Från dessa vackra grekiska och romerska förgårdar inträda vi längre fram i den byzantinska och derifrån i den vesterländska, germaniska medeltiden, samlade med samma trohet i tre fristående gårdar om flera rum hvardera. Genast får allt omkring oss en annan stämning. Vi känna tydligt den kristna romantikens varma ande fläkta emot oss: dessa murar, dessa bilder ha sått ett hjerta, och det klappar af kärlekens glöd. Hvad dessa antiker nu kännas svala, ja kyliga, derborta i all deras skönhet! Och huru förtroligt möta oss icke dessa göthiska spetsbågar, dessa riddarerustningar och dessa dunkla, målade fönster med deras klumpiga helgonabilder! Guds moder med Christusbarnet blickar så fridfullt och förtroligt emot oss ur klosternichen! Ja, här äro vi hemma, här är vår rot, fastän blommorna skjuta fram uti andra tidehvarf.
131 Men ännu väntar oss ett främmande möte: det är Alhambra med dess lejongård, dess praktfulla pelargångar och berömda springbrunnar. Här fattas endast gnäggandet af kung Boabdils stridshäst, den svarta mohren som håller hans stigtygel, odaliskernas silfverstickade skor och klangen af en mandolin från myrtenbersåerna bakom seraljens murar.
132 Vi hasta derifrån, ty denna romantik är blott en svag reflex af den kristna: kärlekens ande bor icke deri, och profetens blodröda turban kastar skugga på murarna. Vi fly tillbaka till medeltiden och till renaissancen. Det korta besöket på halfmånens område gaf oss ett klarare öga för de kristna folkens kultur: nu först begripa vi rätt huru djupt kristendomens ande har genomträngt all deras konst, allt deras lif; – och likväl finnes det kristne, som anse all konst för hedendom; – likväl finnes det moderne hedningar, som anse kristendomen för ett öfvervunnet moment i mensklighetens utveckling!
133 Då höra vi helt nära oss röster och sorl. Är det Gottfrid af Bouillon, som fordrar af Alexander Comnenus fritt genomtåg till det heliga landet? Är det Abenceragernes krokiga svärd, som rassla i slidorna, eller är det Jeanne d’Arc, som väpnar sig för att bestiga Orleans’ murar? Nej, – det är kyparen, som frambär en bricka chokolade till några damer i släp, krinoliner och eldröda shawlar; det är fabrikanter från Lancasshire, som språka med köpmän från City om bomullsmarknadens tillstånd; det är nittonde seklet i glasögon och svart bonjour, sysselsatt att blanda färgburkarna till sin samtidstafla, hvilken en dag skall, afbildad i sin kostym, begapas och beundras af ännu ofödda slägten i framtidens stora kristallpalatser ....
Notisen/artikeln ingår i HT 28/10 1862:|250 2|
10. En fantasimarknad.
134 Bland tusen andra föreningar för välgörande ändamål finnes i London en som kallar sig Royal Dramatic College och har till ändamål att understöda fattiga, sjuka och afsigkomna skådespelare. Detta sällskap, som|250 3| står under drottningens beskydd och beskattar sina ledamöter med 1 till 10 pund årligen, anställer hvarje sommar i Juli månad en fancy fair eller fantasimarknad uti kristallpalatset.
135 Ej långt från palatsets medelpunkt är derinne en öppen plats, som man kunde kalla torget. Och på detta torg har man i dag den 19 Juli upprest aderton vackra tält af hvitt, ljusrödt och ljusblått siden, ornerade med blommor och flaggor. Trettiosex unga damer, två i hvarje tält och valda bland alla Londons bildade klasser, – ladies med hertiglig krona och ladies med en pepparstrut i sin vapensköld – sälja åt den artiga publiken leksaker och småpjeser af alla möjliga slag, värda kanhända sex pence och sålda, om lyckan är god, för en guinée stycket.
136 I parenthes: det vore lyckligt, om alla lotterier och marknader för ett välgörande ändamål kunde ställas på en så enkel fot. Dertill behöfves icke blott god vilja, utan äfven någon uppfinningsförmåga. Här fanns t. ex. en särskild butik, der en ung lady inkasserade högar af guld och silfverstycken för små bref och brochyrer. Brochyrerna voro sådana, som hade för dagens frågor, för toiletten eller för hushållet något särskildt intresse. Brefven innehöllo handskrifter eller också blotta namnteckningar af kända personer: statsmän, vetenskapsmän, sångerskor, artister, literatörer. Jag vet ej på huru många små kort eller breflappar Charles Dickens t. ex. eller Adeline Patti hade tecknat sitt namn för detta tillfälle, men troligen voro de icke få. En egen tidning, uppfylld af skämt och puffar, utkom naturligtvis också enkom för dagen.
137 En annan ung dame hade formlig tobakshandel. Pipor, pipskaft, cigarrmunstycken, stickdosor, prydligt inlagda snus- och cigarrpaketer, kort sagdt allt hvad som hör till en rättskaffens tobaksbutik, fanns här att tillgå, endast litet finare och mera parfymeradt än vanligt.
138 En tredje sålde fotografiporträtter, en fjerde bandrosor, en femte konfekt o. s. v. Gråskäggige lorder, gamla gossar af den der durabla sorten som anses för pojkar vid femtio år och för stadgade män knappast vid sjuttio, kommo med händerna fulla af dockor och snurror, köpta hos miss Sara Nelson eller miss Agnes Burdett.
139 Ett tält var mer än andra belägradt af köpare, och det fordrades godt tålamod och starka armbågar för att slå sig igenom ända dit. I detta tält presiderade en ung dame, som icke längesedan förvred hufvudet på Helsingfors ungherrar, (och många andra dessutom), och det var den älskvärda dansösen miss Lydia Thompson. Hennes små händer voro här i lika liflig rörelse och inkasserade minst en lika betydlig recett, som hennes små fötter på scenen. Miss Lydia är för närvarande den mest firade af alla Englands dansöser; i en af Oxfordstreets elegantaste konstbutiker, der man sålde endast celebriteter och der allt var dubbelt dyrare än i andra butiker, hängde sju eller åtta porträtter af henne i olika kostymer bredvid hvarandra. Man sade att hennes rykte i öfrigt gått fritt från förtalet; hennes namn på programmet och hon sjelf i sitt tält stodo vid sidan af Londons och verldens stoltaste aristokrati. Vore det icke alltför indiskret, ville jag fråga, om våra finska nåder skulle vid ett sådant tillfälle nedlåta sig till ett sällskap, af hvilket de engelska nåderna anse sig hedrade. Vi behöfva allt ännu europeiseras en smula och lära oss, att om nedlåtande kommer i fråga vid sådana fall, så är det talenten, som gör börden, rangen och rikedomen den äran att sänka sig ned till dem.
140 Englands pärer betyda, som hvar man vet, – och de sjelfva veta det minsann nog – mer än furstar i andra länder. Men så dryga äro väl få af dem, att de ej skulle anse sig smickrade af ett ord från Charles Kean, den der komedianten, som hvar afton uppträder för kreti och pleti i en af Londons mindre theatrar.
141 – Undertiden fortfor orkestern deruppe i centern – en god orkester, men nästan för mycket messing – att nummer efter nummer spela igenom sitt långa program, som vexlade om med orgelmusik. Knappt hade musiken tystnat, innan ett oregerligt buller uppstod på ett slags veranda midtemot. Man kunde tro sig vara på en hästmarknad i Tavastehus, eller åtminstone utanför ett vandrande menageri vid invalidesplanaderna i Paris. Fyra eller fem vidunderligt utstyrda komedianter – den gången uti den äkta gamla stilen – skreko med full halls alla på engång och trummade, för bättre effekt, af alla krafter på pukor, spjäll och – det såg nästan så ut – på hvarandras ryggar. Meningen med detta infernaliska oväsen var ingen annan än att locka så många åskådare som möjligt till de två theatrarna, som spelte på denna sida turvis hvarannan timme hela eftermiddagen. Skådespelarne voro de mest omtyckta komiker från större delen af Londons theatrar, och inträdesafgiften, 1 à 2 shilling, tillföll naturligtvis det välgörande ändamålet.
142 Pjeserne voro sådana man kunde vänta af puffarne på verandan och påminte mycket om våra studenters stora spanska sorgespel för några år tillbaka i Pihlflyktska huset. Följande program kan gifva en ungefärlig föreställning om repertoiren den 19 Juli:
143 »I Kungl. theatern uti kristallpalatset, stora ingången o. s. v., uppföres det Richardsonska dramat Alfonso och Claudina, den sköna bruden, eller hat och förtviflan (här följa åtta motton ur Shakespeare samt uppgift på direktörer, kapellmästare etc. samt alla medspelande). Personer: Konung Santjago; älskar Alfonsos maka Claudina och besluter att äga eller mörda henne; Alfonso, hans general; annars rädd af sig, fattar han mod af sin kärlek och hämdlystnad att trotsa konungen och nedlägga honom i en förfärlig strid; Huberto, konungens slaf, en illfundig rådgifvare; Esclavo, en annan slaf, råkar händelsevis vara stum och duger derföre till att utföra blodiga beskickningar; Claudina, Alfonsos maka, mycket tillgifven sin man och besluten att hellre dö, än lida vanäran; samt slutligen: Claudinas ande, något musikalisk, men icke rätt passande för bengalisk eld. Resp. åskådare behagade märka följande scener: Månsken i Bologna! Mötet! Förklädningen! Lönndörren! Älskarne! Kyssen! Tyrannen! Trohetens belöning! Brefvet! Utrotningsfesten! Hat och förtviflan! Spöket! Hämden! Den rysliga duellen! Upplösning! Inga kostnader skola sparas.»konsekvensändrat/normaliserat – För öfrigt bjöds på en lysande balett med mr Pantalon, mr Harlequin, miss Colombine, förf. sjelf, mr Richardson, etc. etc. etc., och sist tillade affischen med dess kända blygsamhet, att emedan repertoiren, ej mindre än spelet, i så hög grad öfverträffade allas förväntan, gåfvos inga penningar tillbaka vid biljettluckan.
144 Spektaklet var verkligen pyramidaliskt och bifallet likaså. Tyrannen, älskaren och den sköna (något skäggiga) Claudina täflade med gigantiska gester om publikens ynnest. Hvarje anspelning begreps, hvarje riktigt tjock qvickhet slog an. Det var likväl »en half-kron-dag»,konsekvensändrat/normaliserat således en finare publik än vanligt, uti kristallpalatset. Men de hiskliga gesterna och den sentimentala uppstyltningen på Londons större theatrar måste leda derhän: denna skönhet skulle nödvändigt få kopporna; detta konstmanér måste leda till parodin.
145 Ett stycke från theatrarna samlades åter en tät hop af åhörare kring tolf äkta afrikaner, svarta som synden, hvilka utförde deras nationaldanser, ackompagnerade af tambourdebasquer och ett ohyggligt tjutande, som skulle föreställa sång. Allt detta var karakteristiskt, men rått. Jag kan ej hjelpa, att ju de engelska folknöjena, de må sedan gifvas för en finare eller gröfre publik, ännu mycket påminna om Macaulays lifliga skildring af Londons nöjen under Carl II:s tider. Gyckelmakarnes butiker ha blifvit grannare, björndans och tjurhetsningar ersättas nu utaf andra nöjen – utsidan är putsad, men derinom finnes ännu en god dosis brutalitet.
146 En fotograf hade uppslagit sin butik uti en af sidoflyglarna och erbjöd i en hemlighetsfull affisch med höga bokstäfver ladies och gentlemen att beställa porträtter, ty han ville för en shilling stycket leverera ett i sekunden, allesammans af en oöfverträffelig likhet. Hugade spekulanter strömmade till, apparaten var i jemn verksamhet, spekulanterne erhöllo inom otroligt kort tid så många mystiskt kuverterade små paketter de någonsin önskade. En humbug så god som en ann! Likheten var fullkomlig, ty paketerna innehöllo små speglar, värda en penny stycket; summa netto behållning för det goda ändamålet 11 pence för hvarje porträtt.
147 Det är omöjligt att uppräkna alla mer eller mindre uppfinningsrika medel, som användes för att rikta kungl. dramatiska föreningens gifmilda kassa. Omkring 20 000konsekvensändrat/normaliserat personer besökte den dagen kristallpalatset, och recetten uppgick troligen till 8 eller 10 000konsekvensändrat/normaliserat pund sterling.
148 Blondin uppträder här två gånger i veckan. Att han ej är en humbug, en fabel, en myth, derom kan hvarochen öfvertyga sig, som behagar, en onsdag t. ex., kontribuera sin shilling vid ingången till palatset. Än superar han på styfva linan i den svindlande höjden under glaskupolen; än promenerar han, med eller utan skottkärra, med eller utan säck öfver hufvudet, på en annan lina, utspänd högt öfver trädgården och vattenkonsterna. I början skjöt han sin lilla dotter framför sig på skottkärran, men detta blef sedan, och med rätta, förbjudet. Blondin har undkommit Niagaras gap, men så länge går krukan, tills hon faller i backen.
149 Två gånger i veckan spela äfven de stora vattenkonsterna ute på planen. Färgspelet är i solsken af en öfverraskande praktfull effekt, men varar endast 20 minuter.
150 Denna plan är storartad, liksom allt uti Sydenham. Sedd i sin helhet, utgör den en smakfullt ornerad bricka, på hvilken kristallpalatset står som en ofantlig jättekrokan, utan att skymmas af en enda qvist eller en enda annan byggnad i närheten. Rundtomkring flyter ett haf af solsken och fri luft. Så skall det vara:
»Kristallen den fina
Som solen månd’ skina,
Som stjernorna blänka i skyn.»konsekvensändrat/normaliserat
152 Ingen afundsjuk skugga grumlar denna anblick af ljus; ingen tung och missprydande skorsten utsänder sin sotiga rök öfver detta skära, klara och silfverskimrande molnpalats. Dess yttre och inre äro lika fulländadt sköna.
153 Hvad betyder litet nojs här och der, blott man har öga och öra för det vackra i lifvet? Kanske har du, som läser detta, någongång tidigt en sommarmorgon hört gässen kackla eller måsarna skria fjerran vid stranden af ett solbelyst haf. Hvad betyder väl detta lilla oväsen? Lyssna derpå, så länge dig lyster. Gå här till rostbeefen, som rullas in på skottkärror i restaurationerna; handla i de otaliga små butikerna, som befolka de öfre gallerierna, eller stadna uppmärksamt vid de tusen statyer och taflor, som möta vid hvarje steg i detta förtrollade slott. Välj efter lynne och smak, men lemna icke denna sköna byggnad, den enda och makalösaste uti sitt slag, utan att glädjas åt snillets ingifvelser, som lyckats förverkliga sjelfva barndomens drömmar; lemna den icke utan att prisa den störste mästaren, som dock byggt modellen, hvaraf detta är endast en svag, bräcklig kopia, hvilken i dag är och i morgon förgås, medan Hans verk varar från slägte till slägte evinnerligen.
*)Allt slags detalj. Jag såg i Paris butiker som sålde idel benrangel; i London butiker som sålde idel kanoner.
*)Jag har vid ett annat tillfälle framhållit Londoner expositionens fullkomliga neutralitet uti och betydelselöshet för de politiska frågorna.
*)England exponerar i denna klass ej mindre än 257 numror.
**)Man säger att en sådan blifvit medsänd till Petersburg, men bortslarfvad der.
*)London sträcker sig från öster till vester minst 8 engelska mil eller 1⅓ svensk, men det är omöjligt att säga hvar staden egentligen slutar.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
London-bref.
(Från Red:s egen korrespondent.)
London 23 Juli 1862.
1 Nordsjöns vida, ödsliga vattenyta, sparsamt befolkad af nordiska seglare, låg bakom oss, och den raska ångaren Gustaf Vasa, förd af kapten Sjöberg – en af svenska marinens dugligaste och redbaraste befälhafvare – armbågade sig varsamt framåt mellan de tusen fartygen på den grumliga Themsen. Det var ebb: de flacka stränderna blottade en tolf till sexton fot hög sandsluttning, nyss öfvergifven af vattnet och betäckt med en ful grå dy. På högra sidan ett öronmördande slammer af hamrar och ångmaskiner: en jernålder i sitt skapelseverk; jernfartyg på varfven, jernpalatser under arbete, bestämde att åter nedtagas i bitar och utskeppas till Australien; maskiner af alla slag, hvilka i morgon skola afgå som flitige arbetare till alla delar af jorden. Till venster Woolwich med dess ryktbara arsenaler och dess aftacklade linieskepp, hvilka nu, likt vinglösa jätteflugor, ligga der för att ombyggas till pansarfartyg, och vid flodstranden en stor, hvit och flaggande ångfregatt med turkiska vapnet, nuvarande residens för vicekonungen af Egypten, som der ger i dag en fest i större stil för lord Palmerston och prinsen af Wales. Kanonerna dåna som bäst vid Woolwich: det är Armstrongs artilleri, som med sina skeppundstunga koniska kulor söndersmular Monitorernes jernpansar. Längre fram Greenwich, med dess trädgårdar, dess ståtliga invalidhotel, dess flytande hospital för alla nationers sjömän och dess tornkronometer, efter hvilken Londonfararne ställa sina ur (och London är halfann timma i tiden efter Helsingfors; vi äro dock i något före vår tid). Slutligen hopa sig husmassorna allt tätare på båda sidor om floden, och framför oss ligger det omätliga, omättliga rastlösa London, – jättesvampen, som uppsuger musten af all jordens rikedomar och arbetsflit, titanen, som utsträcker sina tusende armar, än qväfvande, än lifgifvande, än lockande och än herrskande, rundtkring den vida verlden.
2 Hvilken anblick! Mellan långa rader af palatser, tornspiror, kupoler och höghvälfda broar slingrar sig en flod, så gul som ärtsoppa, men hvimlande af master och båtar, mellan hvilka små flämtande ångare kila fram som vatteninsekter i alla riktningar. Och öfver allt detta en himmel så svart som på domedag och ett töcken såsom de gamle föreställde sig råda vid verldens gränser. Är detta Londondimman? Är det stenkolsröken, som svärtat alla byggnader, alla hjeltestoder uti den stora staden och som nu simmar lik ett moln öfver torn och tinnar? Nej, blott till en ringa del; det är ett åskväder, som, mer majestätiskt än alla menniskoverk, brister ut öfver verldsstaden – »a thunderstorm burst over London on wednesday»,konsekvensändrat/normaliserat hette det sedan i Times – det är elementerna, som kunde, på en enda vink af den Allsmäktiges hand, bortsopa från jorden all denna menskliga storhet, stolthet, prakt och rikedom, såsom de fordom bortsopat Sodom, Atlantis, Lima och Lissabon!
3 Lyckligtvis för London (och för oss) inträffade denna gång ingen sådan katastrof. Att den engång skall inträffa, att engång
4 »Komma skall ock en dag, då det stolta Ilion grusas»; det är en förkänsla, hvilken jag tror att mången skall dela vid första anblicken af London, ty just det största och mäktigaste på jorden står alltid närmast att falla för »de odödligas afund». Men när denna tingens allmänna lag skall tillämpas här, det är seklernas gåta; vi lemna den ovidrörd.
5 Från Scandinavian Hotel, Minories Circus 1, City – hvilket, med dess centrala läge, svenska betjening och måttliga priser, med skäl kan rekommenderas åt anspråkslösare finska resande, särdeles dem som icke äro engelska språket fullt mäktige – skola vi nu ströfva ut i London, för att plundra ögonblicket på någon del af hvad det äger mest af intresse. Jag sänder här några lösryckta skildringar, utan anspråk att vara annat än spridda iakttagelser, sådana som ett kort besök i den stora staden tillåter. Att blifva förtrolig med London i alla riktningar, dertill behöfvas år; men en turist, som icke är nog djerf att vilja veta allting, förstå allting och bedöma allting (som särdeles tyskar och fransmän med tvärsäkerhet bruka, endast de nosat nogot litet på tingens yta), kan lugna sig med vissheten, att London funnit i både böcker och tidningar otaliga bättre underrättade beskrifvare än han. Innan jag emellertid börjar med andra ämnen, som flyta öfverst i dagens sorl, vill jag söka att i få ord utliniera det karakteristiska i just det ögonblick, som nu är, emedan detta fortast föråldras och emedan hela Londons stämning för dagen beror derpå.
1. Ett kritiskt ögonblick.
6 Den första fråga tulltjenstemannen gjorde utom embetet, när han steg ombord vid Gravesend, lydde: »hurudan blir skörden i Ryssland?» Och samma fråga upprepades säkert med en viss oro mångenstädes i England. I medlet af Juli såg det förtvifladt ut med skörden i större delen af de förenade konungarikena. Oupphörliga strida regn hade till den grad skadat grödan, att den knappt ansågs kunna resa sig och på många orter hopplöst mejades af till boskapsfoder. Sedan inträffade en torrare vecka, som något förbättrat utsigterna; men resultatet utfaller med all säkerhet så under medelmåttan, att Odessas kornbodar (ifall der finnes något) och finska fraktfartyg komma att anlitas i höst, för att mätta det hungriga England. (I parenthes kan tilläggas, att brödet hos Londons bagare, oaktadt af hvete, är temligen dåligt, men annars sundt, emedan en stor del bakas utan jäst).
7 Vigtigare än detta är dock det förfärliga oväsende »King Cotton», Kung Bomull, för närvarande anställer. Bomullskrisen står på sin höjd; priset i Manchester har uppgått ända till 1 sh. à 1 sh. 2 pence (36 à 40 kop. s:r) per skålpund och framkallat de sällsamaste spekulationer. Till dessa hör att Götheborg, bland andra, med hvarje ångfartyg utskeppar bomull till England. Gustaf Vasa medförde 85 balar. Likt en hungrig polyp, suger Manchester bomull från alla verldsdelar och kan icke mättas, ty källans hufvudåder är stoppad. Spinnerierna stå stilla eller arbeta två dagar i veckan. Eländet i fabriksdistrikterna vexer med hvarje dag; många tusende brödlösa äro nära förtviflan. All enskild och allmän välgörenhet förslår icke mer. Midti det rika, blomstrande England ljuda i denna stund förfärande nödrop, och denna kris återverkar på handeln i alla riktningar. Det underbart fast organiserade samhället motstår ännu denna tryckning, liksom det motstått otaliga föregående, men länge kan det ej bära sig, – icke längre än två, högst tre månader till, derom äro alla partier, alla opinioner ense. Snart finnes icke mer än ett rop, att kriget i Amerika måste taga ett snart slut, om det ock skulle kosta strömmar af engelskt blod. Och derhän kan det komma.
8 Midtunder krisens vexande våldsamhet ankom underrättelsen att unionsarmén blifvit slagen och nödgats upphäfva Richmonds belägring. Med illa doldt jubel helsades denna nyhet i dess första, mycket öfverdrifna form af hela pressen i England utan åtskilnad. Separatisterne hade förut många hemliga vänner: det vore så skönt att förskaffa den fruktade rivalen i vester ett ständigt horn i hans sida. Nu höjde sig tusen röster, utropande att separatisterne voro de som stredo för frihetens sak mot förtryck och öfvervåld. Slaffrågan, hette det, vore endast en förevändning för nordstaternas orättmätiga intrång. Dessa röster fingo genom lord Lindsay genljud i parlamentet den 16 Juli. England, menade han, borde ofördröjligen och »i mensklighetens intresse» diktera freden i Washington. Med möda förmådde den varsame gamle Palmerston, icke hejda, men uppskjuta utbrottet till en mera gynnande tidpunkt. Slafveriets neslige målsmän, desse blodige despoter i Charleston, hvilka sålänge varit ett föremål för Europas rättvisa afsky, upphöjas nu af det fria England till martyrer för frihetens heliga sak, och bomulln, understödd af en million hungriga magar och afundsame handelsmonopolister, är förmäten nog att vilja omskrifva sedeläran, omvränga rättskänslan i hela den civiliserade verlden.
9 En verldsstad mottager starka intryck af sådana kriser. Det är något ovanligt, något allvarligt i Londons stämning. Den, som skådar myrstacken rundtomkring i dess outtröttliga äflan, märker det icke. Men den, som ger akt på debatterna i parlamentet, på börsen, på tidningsläsarne, och på grupperna i City, när Times kommit ut kl. 9 på morgonen, märker utan svårighet, att den stora staden darrar i sina nerver och spänner sina muskler i förkänslan af en stundande strid.
10 I Woolwich arbetas natt och dag på tillverkandet af bevis för Englands rätt att diktera freden, en fred, som, ifall det går efter dess önskan, komme att för alltid stycka och försvaga den amerikanska unionen. Slut då på alla bror Jonathans drömmar om verldsherraväldet i vester! Slut på hans lysande illusion att inleda en ny verldsålder, i hvilken det gamla, murkna Europa skulle hafva utspelt sin rol och abdikerat sin thron till förmån för ett yngre, ett starkare slägte på andra sidan oceanen! Slut äfven på mönsterrepubliken, på de demo|182 3|kratiska tendensernas ständigt framhållna förlofvade land, som hädanefter skulle trampa den gamla nötta stigen från inbördes krigen till sabelväldet och från sabelväldet till despotismen! Utan tvifvel finnas äfven i England män, hvilka skulle anse detta som en olycka för menskligheten. Massorna deremot, från aristokraten i Westend ända ned till matrosen vid London Docks, betrakta i detta ögonblick Amerikas förödmjukelse som Englands triumf. Och i hemlighet tänka de: vi hafva Frankrike med oss! – detta Frankrike, som det stolta Albion aldrig upphört att hata, men som nu med silkeshandske smeker dess gamla fruktan och afund till ro, i tyst förbidan på en gynnande stund att åter mana den förste Napoleons skugga ur grafven.
Notisen/artikeln ingår i HT 12/8 1862:|184 2|2. Expositionen.
11 I den töckniga luften, mellan ändlösa rader af röksvärtade hus, palatser och kyrkor går från kl. 8 på morgonen en oupphörlig ström af menniskor, ekipager och hästar genom Londons gator. Böljorna af detta folkhaf korsa hvarandra beständigt i alla riktningar. Myrstacken är i rörelse, enhvar med sitt strå; bisvärmen surrar, enhvar kring sin kupa. Det är en hvirfvel, den går i kretsgång, man kan icke upptäcka hvarken dess utgångspunkt eller dess mål.
12 Framemot kl. 10 på förmiddagen märker man likväl i vissa af rörelsens medelpunkter, såsom vid London bridge, en öfvervägande riktning i folkströmmen. Det är blott ett litet strömdrag, och den stora forsen går som förut, men den långa filen af vagnar tyckes nu mera afgjordt röras från öster till vester. Rullande hus, belastade ända upp på taket med en bråte af folk, bana sig mödosamt väg till South Kensington i vestra delen af London. Det är der man placerat 1862 års exposition – »Great international exhibition of 1862».
13 Palatset är fult – derom torde numera de flesta vara så temligen ense; dess nedra del är så tung, som tegel kan vara, här och der genombrutet af glas; dess öfra del nedtryckes af en obäklig kupol. Platsen är icke heller så vald, att man någonstädes kan uppfatta byggnaden i dess helhet; man kan endast af flyglarnas dimensioner ana det helas. De äro kolossala, det kan ej bestridas, en värdig typ af den engelska karakteren – tung och stor! Det är egentligen Paxtons fordna krystallpalats, som ställer detta i skuggan. Engång hade den tunga engelska ståten förnekat sig sjelf och framtrollat ett underverk af behag, lätthet och ljus – ett palats uppfördt af idel solstrålar – men se, det »dög icke,» der kände sig britten måhända aldrig riktigt hemma, och så uppstod 1862 detta monsterpalats, som skulle förvåna, denna kupol etc., som skulle lemna Paulskyrkan och alla företrädare vida bakom sig, men som, i sitt yttre, endast har den förtjensten att vara stor – en ganska liten förtjenst, när den icke paras med harmoni. Jättar, som ej äro annat än jättar, äro till för att klubbas. Great Eastern är gjordt att begrafvas i vågorna – expositionspalatset att begrafvas i Londons dimmor.
14 Rättvisan fordrar det tillägg, att palatsets inre är betydligt lättare och behagfullare, än det yttre. Här finnes en öfverblick, som ger proportion; dômen ger här ett intryck af luftig höjd, ljuset faller angenämt mildradt in genom sidoväggarna. Den, som ännu ej sett palatset i Sydenham, betraktar med nöje galleriernas höjd och går beundrande vilse i de stora transepterna.
15 H:fors Tidningars läsare ha redan en tid bortåt, både i andra och eget blad, funnit så många skildringar af denna exposition, att de helt visst med en förlåtlig trötthet undanbedja sig vidare försök. Annat än sparsama fragmenter kan man icke heller gifva, utan tvenne vilkor: det ena att skrifva en bok, ungefär som Palmblads geografi; det andra att vara på engång Fowke, Ericson, Coster, Hudson, Tiedemand, Berlioz etc. etc., eller, efter H:fors horizont, Chiewitz, Törnudd, Mellin, Wahren, Törngren, Schiefner, Fatzer, Frenckell, Pacius, Wright etc. etc. och en hel hop annat ännu på köpet. Då jag ej ser mig i tillfälle att kunna motsvara något af dessa vilkor, torde läsaren äfven lyckligen undkomma faran att undfägnas med ett nytt register af märkvärdigheter, annoteradt på måfå i högen eller med tysk ihärdighet utplockadt ur en mager katalog.
16 Antag att det är en shillingsdag på förmiddagen. En flod beräknas gifva så och så många kannor vatten i timman; dessa väl bevakade smala ingångar, genom hvilka man icke kommer utan att ha uppvisat sin season-ticket eller låtit det bestämda silfvermyntet (utan vexling) klinga emot konstabelns lilla disk derbredvid, – dessa ingångar, säger jag, gifva i stället så och så många dussin menniskor i minuten; der torde belöpa sig ungefär en på hvarannan sekund. Man urskiljer genast nykomlingen, som första gången besöker expositionen, från den redan hemmastadde besökaren. Nykomlingen stadnar förbluffad vid det första rätt skrikande föremål, som möter honom; – vanligen är det den stora guldpyramiden från Victoria framför östra ingången – och går sedan långsamt och tvekande från det ena till det andra, utan att i verkligheten erfara något bestämdare intryck, än ett obeskrifligt virrvarr för ögonen och ett döfvande sorl af den stora menniskomassan. Man kan sannerligen spatsera hela dagar i detta brokiga hvimmel utan annan vinst än trötthet till kropp och själ, och derför läser man längre fram på dagen i mångas uppsyn en omisskännelig längtan efter rostbeef och porter, eller, i brist derpå, seltersvatten och torta. De vane besökarne deremot gå med raska steg till deras på förhand bestämda afdelningar, utan att låta sig ledas på villspår af ögonens lusta, och slå sig der stadigt ned, icke vid massor af nya saker, utan vid ett eller få föremål, hvilka de gifva sig tid att på allvar undersöka. Det är klart, att desse besökare höra till undantagen; mängden surrar omkring som en bisvärm och slutar, liksom mångläsarne i våra skolor, precis lika klok som den börjat, utom att den dock kan säga sig ha varit med vid det märkvärdiga tillfället och kanhända vet berätta om Kohi-noor, om det stora norska ankaret och om tryckpumpen, som tillställer ett Imatra i smått innanför fyra väggar af glas.
17 Märkvärdigt är, att ett noggrannt, intresseradt studium, här som öfverallt, besegrar äfven den kroppsliga tröttheten. Personer, som i flera timmar utgrunda mekaniken af en enda liten maskin, glömma lätt, att långa bord helt nära deras sida digna af läckerheter.
18 Men jag återvänder till mängden: mig förekomma åskådarne såsom en af de märkvärdigaste artiklar på denna exposition. Times glömmer heller aldrig att dagligen redogöra för deras antal, ej sällan äfven deras beskaffenhet. En dag – det var den 21 Juli, en shillingsdag – befunno sig kl. omkring 3 e. m. på engång 67 572konsekvensändrat/normaliserat betalande menniskor i expositionspalatset; inberäknas hela svärmen af konstabler, betjening, exponenter och kommissionärer, torde antalet stigit till inemot 70 000konsekvensändrat/normaliserat; det högsta, som dittills varit på engång tillstädes. Trängseln var också vid en del kurant ögonfägnad betydlig, men utan minsta märkbara oordning. Vid Kohinoor t. ex. och »Söderns stjerna» bildades ständig queue, som aldrig fick stadna. Man skulle föreställa sig, att ficktjufvarne här hade en ypperlig marknad. Jag har dock anledning tro, att deras rof icke var rikt. Från Frankrike, Tyskland och Belgien ha en mängd hemliga polisagenter enkom infunnit sig, för att bevaka de skaror af industririddare, som hitströmmat till denna goda skörd, och utom konstablerne, befunno sig säkert mer än hundrade medlemmar af Londons bästa polis civilt klädde bland åskådarne. En nyläring i konsten blef dessa dagar gripen på bar gerning vid en alltför nyfiken bekantskap med sin grannes ur. Den stackarn gjorde en bedröflig figur, men allt gick så tyst, att knappt de närmast stående vände sig om. Vid andra tillfällen är den bestulne i en kinkig belägenhet. Hans ur eller börs försvinner, och han vänder sig strax till en närstående gentleman, som påtagligen haft något mystiskt för händer uti hans fickor. Men denne har redan lemnat ifrån sig sitt rof till en påpasslig sidokamrat, en visitation blir utan resultat, och den plundrade står der utsatt för det betänkliga ansvaret att utan bevis ha framkastat äreröriga beskyllningar emot en fri engelsk medborgare. Det var ej länge, berättade man, sedan en finsk skeppare, utom förlusten af ur och ked, kunde tacka sin lycka att han icke råkade illa ut för en sådan beskyllning.
19 Många besök vid expositionen underlättas af enskild frikostighet. Otaliga husbönder i London bekosta för sina tjenare fri entrée. Detsamma förunna liberale fabrikanter åt sina arbetare. En sådan i Woolwich ditskickade d. 22 Juli 2 000konsekvensändrat/normaliserat arbetare, i det han bestod dem icke allenast fri resa och entrée, utan äfven hela dag|184 3|lönen för den fridag de erhöllo dertill, på det att de också måtte ha något att roa sig med. På samma sätt hitkom en hel koloni af arbetare från Birmingham. Stundom möter man i palatset en skara af flera hundrade barn: det är elever från någon skola, hitsände af skolstyrelsen. Lord Palmerston beredde detta nöje på engång åt 400 elever i nationalskolan.
20 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 2/9 1862:|202 2|3. Expositionen.
(Se n:o 182, 184.)
21 Vill man med ett enda ord utsäga hvad de stora expositionerna i London och Paris egentligen innebära, så må man väl kalla dem verldsmarknader. Marknader äro de, fullkomligt i tidens anda och för dagen af hög betydelse, både emedan de på en punkt samla och åskådliggöra tidens hela materiela och en del af dess intelligenta arbete, och vidare emedan de lätta utbytet af idéer, uppfinningar, framsteg i många olika riktningar. Deremot är deras politiska betydelse ren illusion: de förmå icke för en enda dag trygga verldens fred eller släcka de passioner, utjemna de missförhållanden, hvilka alltjemt, och af tusen anledningar, föra nationerna i fejd mot hvarandra.
22 Marknader äro de äfven, som alla marknader, deri att de erbjuda en mötesplats för varu- och tankeutbytet, den bästa man för dagen kunnat påfinna, men blott intilldess man funnit flera och beqvämare bytesplatser. I Finland t. ex. var det på sin tid nödvändigt och praktiskt att pålysa bestämda orter och dagar, då menigheten kunde på marknader föra sin vara till torgs. Men ju mera rörelsen tillvexer, ju mera hvarje stad eller köping förvandlas till en ständig marknadsplats, desto umbärligare, ja stundom skadligare blifva de gamla pålysta marknaderna, tilldess att de efterhand alldeles försvinna. Och så går det utan allt tvifvel äfven med verldsexpositionerna. Inom ett eller par tiotal år skola de förändra karakter, så att de hvarken bindas vid en gifven ort eller en gifven tid, utan fördelas på flera orter och blifva der permanenta. Ganska snart skall man hafva en sådan ständig utställning i London, en annan i Paris, en tredje i Hamburg, en fjerde i Amsterdam eller Brüssel, en femte i Berlin, en sjette i Rom, en sjunde i Petersburg, en åttonde i Stockholm o. s. v. Farväl då med alla dessa lysande tillställningar, som härtills lockat många hundratusende skådelystne hvart femte eller sjette år till vesterns hufvudstäder! Det skall gå med dem som med påfvarnes jubelfester i Rom; man finner dem alltför indrägtiga, för att icke förkorta mellantiderna och förskaffa dem konkurrens.
23 Dessutom är det ett symptom af svaghet, som vidlåder all början, att man vill exponera allt på engång, d. v. s. sortera marknaden. Det är småstadskrämarnes method; den verkliga grosshandeln visar sin styrka just|202 3| uti att drifva detaljen i stort*)Allt slags detalj. Jag såg i Paris butiker som sålde idel benrangel; i London butiker som sålde idel kanoner.. Jordbruket har tagit steget ut och lösryckt sina utställningar. Vetenskaper och konster söka på samma sätt emancipera sig. Det är behagligt för ögat, men absurdt i sig sjelf, att Londoner expositionen t. ex. äfven vill representera skön konst. Utan tvifvel har den ganska vackra saker i måleri och skulptur, tillochmed något i arkitektur, ehuru med föga system och än mindre fullständighet. Men redan i musiken har expositionen intet annat att bjuda, än instrumenterna; poesin representeras af bokbindarnes ryggtitlar, och alla vetenskaper utan rent praktisk tillämpning visas på dörren. Guldklimpen från Australien, sullädret från Moskva, pennknifven från Birmingham och klädesborsten från Brüssel äro bättre lottade och bättre förstådda, än Meyerbeers nyaste tondikt och Victor Hugos mest gigantiska skapelser.
24 Af de 2 905konsekvensändrat/normaliserat taflor, som i långa, vackra gallerier bjuda ett rikt val för den rådville betraktaren, gör endast den engelska afdelningen – jemt hälften af nummertalet – ett verkligt helt och tillfredsställande intryck. Icke derför att denna afdelning, mer än de öfriga, skulle bestå af idel mästerverk; tvärtom, bland denna mängd finnas äfven så medelmåttiga saker, att sjelfva vår liberala finska konstförening torde ha dragit i betänkande att hugna dem med sitt andra pris. Men der finnes mycket godt, som nu för första gången blottas för allas ögon. Hvad de rika engelska magnaterne härtills i deras sjelfviska likgiltighet inköpt och samlat under mer än två århundraden, blott för att, otillgängligt för hopen, neddammas i stängda salar och förmak på deras herresäten, det har nu ändteligen blifvit bragt i dagen och vandrat till expositionen, – en sen rättvisa åt längesedan bortgångne mästare, på samma gång som en ovan eftergift i de aristokratiska vanorna. Det är ganska naturligt, att ett folk med så skarp egendomlighet och så glänsande historie, som det engelska, bör frambringa goda porträttmålare och lika utmärkta historie målare; men icke mången torde ha haft en aning om de verkliga skatter af en Gainsborough, en Reynolds, en Poole m. fl., som till dato nästan okända begrafvits i högstdesamme herrar potentaters afundsama gömmor. Jag förmodar, att mången, som härtills haft en ganska dunkel föreställning om en s. k. engelsk målareskola, lemnat expositionen med andra och bättre tankar om dessa brittiska penslar, hvilka utmärka sig, mindre genom snillets djerfhet, än genom en ytterst vårdad teckning och en mycket enkel, samvetsgrann kolorit. De förefalla vid första anblicken nog styft förnäma, dessa högborna lorder, hertiginnor och markisinnor från förra århundradet, hvilka nu nedlåtit sig att blifva ett föremål för hopens beundran; man skulle knappt tro om alla dessa sjöhjeltar, från Francis Drake ända till Codrington, Ross och Napier, att de någonsin haft passande ben att klättra upp till en bovenbramrå. Men det är dock allt engelskt, engelskt från skospännena ända till stångpisken; det är karakter i hvar tum, och det är mer än man kan säga om mången annan tafla af större rykte och högre konstvärde.
25 De franska taflorna äro till antalet knappt en fjerdedel af de engelska och på måfå sammanställda. Främsta platsen intager P. Delaroche’s, äfven hos oss (i stålstick) kända Marie Antoinette. Af Ary Scheffer, den djupaste romantiker målarekonsten i vår tid kan uppvisa, finnes blott ett stycke, men ett mästerverk: den helige Augustinus och Monica; af H. Vernet tre taflor, hvaribland slaget vid Alma, som dock näppeligen uthärdar jemförelsen med hans afrikanska bataljer. Jag vill icke ens försöka att redogöra för de öfriga s. k. foreign schools. Svensken Höckerts Lappar, norrmannen Gudes landskap och ryssen Aivasovskys marinstycken, intaga ganska aktade platser. Hvarför icke Ekmans tendensstycke: engelsmannen som räcker bibeln åt italienaren, fick en plats vid expositionen, vore svårt att utgrunda, derest icke ämnet torde ha gifvit anledning till betänkligheter i Petersburg. Säkert är åtminstone, att Ekmans pensel mer än mången nu exponerad förtjent ett rum och vid en kommande exposition torde ha utsigt att bättre uppskattas.
26 Bland de ganska talrika skulpturarbetena tyckas alla vara ense om att tillerkänna Molins »bältespännare» hedersrummet. Det är en grupp af antik kraft, blandad med någonting nordiskt vildt, som utgör dess utmärkande företräde framför hela den öfriga bråten af kopior utan inspiration, utan sjelfständighet. Mig föreföll hela denna massa af modern skulptur temligen matt: ett famlande på den gamla grunden utan förmåga att skapa en ny. Blott i den naiva genren funnos några grupper af mycken täckhet: främst bland dem ett barn, som vill förmå en hundvalp att sofva (»Go to sleep!»), engelskt arbete. Vid anblicken af allt detta kan jag förstå, hvarföre Sjöstrands Kullervo väckte i München så stort uppseende. Det var första gestalten från ett helt nytt och naturfriskt område, som Kalevala ännu kommer att skänka åt den moderna konsten. Der ligga otvifvelaktigt stora, ännu okända skatter begrafna både för måleri och skulptur – skatter, för hvilka Ekman och Sjöstrand lyftat den tätaste förlåten. Målaren och skulptören behöfva båda mycket lugn, mycken innerlighet, mycken djup och intensiv åskådning, för att dikta i Kalevalas lynne; men hvarför misströsta om dessa egenskaper, vuxna på finsk botten? Min tro är att Kalevala på poesins, måleriets, skulpturens, och hvarför icke äfven på musikens vingar skall föra det finska namnet, det finska folket mycket långt i verlden och tidehvarfven, dit hvarest man aldrig förr haft en aning derom.
27 En dag följde mig en ung landsman till expositionen. Det var en fattig bondgosse från Österbotten, hvilken under tusen försakelser och motgångar banat sig väg till London och nu arbetade på en mekanisk verkstad. Han satt hela dagen med sin blyertspenna i maskinafdelningen, aftecknande och studerande nya uppfinningar. Får han lefva, skall han gå Törnudds väg och göra sitt land både heder och nytta. Nu arbetar han utan lön, uppehållande sig dels med små tillfälliga understöd af resande landsmän, dels med att under hvilotimmarna biträda vid betingsarbeten. Och denna allvarliga, ihärdiga, vettgiriga yngling – just af den halt, som Finland för närvarande mest behöfver – lemnas af hemlandet redlös och utan allt understöd att arbeta sig fram i ett främmande land. Det kan hafva sin nytta för honom sjelf – ifall han har fysiska krafter att genomgå profvet – men det är icke välbetänkt af vårt land. Man kallar oss fattiga; men hvilken rikedom af förmågor och anlag, som utan vård gått till spillo, ha vi icke på detta sätt bortslösat!
28 Denna legion af maskiner, alla, eller nästan alla i rörelse, hade något i hög grad anslående. Allt det bästa, som man annars får leta i tusen fabriker, var här församladt på en punkt af jordklotet, i en sal eller galleri, som i längd kunde täfla med en af Helsingfors längsta esplanader. Det är sannt att många bland dessa sällsama inrättningar, hvilka syntes begåfvade med mera förstånd än de flesta menniskor, arbeta ovanligt tyst: det är just ett utmärkande drag, och »allt stort sker tyst». Men om också hvarochen bland dem icke väsnats mer än en fluga surrar, så skulle dock mängden samfäldt ha frambragt dånet af en brusande fors. Qvarnar, garnspindlar, väfstolar kunde dock ej låta bli att sladdra om sina bedrifter. Alla slags fabrikater framtrollades färdiga för åskådarens blickar. Och vid alla maskiner stod verkmästaren med sina biträden, med filosofiskt lugn upprepande beständigt samma svar på beständigt samma frågor. En del fabrikater såldes sedan i bazaren bredvid. På andra antecknades beställningar. Småsaker, såsom glastråd, bandstumpar, spikar, utdelades gratis till tusental. Andra, såsom de dyrbara ostindiska mattorna, eller de inför många lystna ögon slipade diamanterna, fingo endast beundras, men icke röras. Till det komiska hörde damernas trångmål för sina krinoliner i de många vådliga svänghjulens granskap. Krinolindårskapen bar här, som mångenstädes, sitt eget straff med sig, ty det var komplett ogörligt att i denna vidlyftiga utrustning tränga sig fram till de underbaraste föremålen för allas nyfikenhet.
29 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/9 1862:|224 2|4. Finland vid expositionen.
30 Andra korrespondenter före mig ha beklagat Finlands nästan totala frånvaro vid expositionen i London. Jag återkommer till samma ämne, icke för att »marra» öfver en begången försummelse, huru stor den än må vara, utan för att rätt bjert framhålla nödvändigheten att en annan gång intaga den enda ställning vi för närvarande kunna hoppas i Europa och verlden: en kulturhistorisk vigtig ställning såsom den europeiska civilisationens yttersta gränsfolk i norr.
31 Det är bekant, att vi ägt en komité för Londoner expositionen äfven hos oss. Måhända har denna komité icke uppträdt med nog kurage i sitt tacklösa kall, jag känner det icke, men säkert är att hufvudfelet icke låg der, utan i den ryska centralkomiténs vägran, på grund af utrymmet, att medgifva Finland en särskild plats inom eller invid den för Ryssland bestämda afdelningen. Följden var ganska naturligt den, att expositionen med detsamma förlorade allt intresse för den finska industrin, hvars enda betydelse på en verldsmarknad måste vara att representera vår nationela egendomlighet och vår geografiska ställning. Ty instuckna bland brokiga massor af de mest olika produkter från Nova Zemla till Kiachta och från Aleutiska öarne intill Nevans utlopp, måste de finska artiklarna, om de än varit hundrafaldt flera och sjufaldt värderikare, icke blott borttappas bland mängden, utan ock sakna hvarje samband och karakter, som kunnat gifva dem något intresse i utlänningens ögon. Likaså måste vinsten för vår export af att göra särskilda dugliga artiklar bekanta i utlandet reduceras till noll, genom att (med dessutom knapphändiga påskrifter) bortblandas i högen. Ryska expositionen, som hade nog af att ordna sin egen massa, kunde visst icke vinna det minsta på att inblanda några tarfliga finska produkter, snarare förlora derpå, emedan den äfven derförutan var tillräckligt brokig och erbjöd betydande svårigheter för en klar geografisk öfversigt.
32 Hvad utrymmetoriginal: uttrymmet angår, så är det ganska sannt att Ryssland erhållit en nog stjufbroderlig lott i expositionslokalen och knappt lika i omfång med Sverige och Norige, Belgien eller Spanien, ja mindre än mer än en engelsk koloni. Men man kan just icke heller berömma de ryska kommissarierne för ett synnerligt skickligt begagnande af det trånga utrymmetoriginal: uttrymmet. När man härmed jemförde fransmännens utomordentliga händighet att, medelst särskilda ställningar, etagerer, hängkrokar o. s. v., tillgodogöra sig äfven den minsta möjliga plats, och det utan att något såg packadt, snarare smakfullt, symmetriskt och elegant ut, så kan man icke värja sig från den tanken, att, med god vilja och bättre anordning, Finland kunnat bekomma sin lilla vrå, utan att göra märkbart förfång för de ryska artiklarna. Rätta skälet var måhända en liten amalgamationslusta hos centralkomitén i Petersburg. Många finnas der, som tycka att Finland redan har alldeles för mycket sitt eget hufvud, och hvarföre skulle det nu få en egen plats, då det vida folkrikare och industrielt öfverlägsna Polen icke fått någon sådan?
33 Härpå kunde svaras, att om något stående på egen botten är oskyldigt och främmande för all politisk beräkning, så är det väl den nationela egendomligheten vid ett tillfälle som detta, der konst och industri förbrödra folken och nedrifva skiljemurarna*)Jag har vid ett annat tillfälle framhållit Londoner expositionens fullkomliga neutralitet uti och betydelselöshet för de politiska frågorna.. Österrike, liggande i nästan uppenbar fejd med Ungern, har icke tvekat att inrymma sistnämnde land dess särskilda plats. England har varit särdeles månt om att skildt representera sina kolonier, 28 till antalet, hvaribland så obetydliga som t. ex. Barbados, Vancouvers och Bermuda öarne. Tyskland framvisar, med alla sina enhetssträfvanden, icke mindre än 30 skilda afdelningar, hvaribland furstendömena Lippe Detmold, Waldeck, Schwartzburg-Rudolstadt och Schwartzburg-Sondershausen. Sydamerikanska republiker, sådana som CostaRica och Uraguay, äro representerade; – men det kolossala ryska rikets fyratio eller femtio folk, ligga packade uti samma knyte, och nordens äldsta folk, det finska, som för femtio år sedan »upphöjdes bland nationernas antal»,konsekvensändrat/normaliserat har icke funnit det minsta hörn, der det kunnat, på det enda sätt som för detsamma är möjligt, erinra Europa om sin tillvaro.
34 »Dieses Finnland, – yttrade engång en Berliner professor till numera riksarkivarien N. – es ist ja so ein kleines Ländchen, nicht wahr? Wie gross mag es sein?»
35 »Oh, svarade N., ein ganz unbedeutendes Ländchen: ohngefähr wie Preussen, Bayern und Würtemberg zusammengenommen.»konsekvensändrat/normaliserat
36 Europa måtte anse vårt land för utomordentligt modest, när det, med vidden af en stormakt och två konungariken, icke ens gjort anspråk på jemnlikhet med furstendömena Lippe-Detmold, Waldeck och Schwartzburg-Sondershausen.
37 Jag hade likväl hört sägas, att några finska fabrikanter haft mod att inkrypa i knytet och företog mig en dag att, med katalogen i hand, anställa ett slags skallgång efter mitt osynliga fädernesland.
38 Det blef ett mödosamt arbete, som fordrade både tid och tålamod. Ryssland var icke svårt att finna. Det hade väl icke samma märkvärdiga bestämmelse här, som i min gamla skolatlas, der man läste den naiva, för att ej säga riktigt tjocktyska öfverskriften: »Russland, zugleich als Karte von Europa». Det återfanns emellertid fredligt och vänskapsfullt omgifvet af sina gamla trätobröder, Sverige på ena, Turkiet på andra sidan; en polerad tolfpunding från Orenburg vände sin mynning mot Peru, en revolver från Petersburg hotade Ceylon, och några superfina damascerade sabelklingor från Tiflis lågo i den riktning, att de tycktes vilja angripa det motliggande Newfoundland.
39 Fullkomligt lugnad af dessa betraktelser, begynte jag nu att, så till sägande från topp till tå, klass efter klass, genomleta de ryska märkvärdigheterna.
40 Jag begynte med mineraler och metaller, hvilka, nog tarfligt för det rika Ryssland, upptogo blott 33 numror. Finland var osynligt, som om vi aldrig hade en gråsten i landet. – Vidare kemiska och farmaceutiska ämnen: 25 ryska numror, ingen finsk. Våra apothekare tyckas ej eftersträfva europeisk ryktbarhet. – Dernäst födoämnen, jordbruksprodukter, viner m. m., 163 numror, många vackra. Här visade katalogen ändtligen, midtemellan hvete från Besarabien och råg från andra guvernementer i det inre af Ryssland, un|224 3|der n:o 98: »Mustiala Agricultural Institution, Tavasthus Gov., Finland»,konsekvensändrat/normaliserat hvete, bohvete, korn, hafre och furukottar.
41 Godt. Men nu återstod att hitta rätt på vårt goda Mustiala, ett så mycket qvistigare företag, emedan artiklarne ingalunda voro uppställde i nummerföljd efter katalogen, utan huller om buller, hur det hampat sig. Efter mycket letande fann jag slutligen 8 eller 9 burkar med nämnda påskrift uppradade närmast golfvet, under en bråte af 70 eller 80 ryska artiklar. För öfrigt voro burkarna nätta, innehållet såg bra ut, och kornet bar prismedalj. Det var dock något, tänkte jag.
42 Vidare. Våra grannar estländarne ha exponerat bränvin (det förstås), våra vänner Rigaboerne ha framsatt cigarrer och viner (inhemska?), Petersburgarne ha sockrat utställningen. Behöfs icke annat, sade jag till mig sjelf, så kunde våra bränvinspannor, våra tobaksfabrikeroriginal: tobaksfabrtker och sockerraffinadier ha eftersträfvat medaljen. Janssons bärviner t. ex. kunde här ha börjat en lysande bana vid den stora prisdomaremiddagen, der sex verldsdelars läckerheter voro församlade. Vår enbärssirap skulle ha haft nyhetens behag, våra hjortron och åkerbär skulle ha täflat med Indiens svalbon. Renost från Lappland, hvilken raritet! Barkbröd från Österbotten, huru tidsenligt!
43 Men jag öfvergick till 4:de klassen: djur- och vextämnen för industrin. Här hade Ryssland 102 numror, Finland två. Alfthan & Komp:s stearinljus (n:o 197) lågo broderligt prisbelönta bredvid hamp- och linolja från Orenburgska guvernementet. Mustiala hade skickat garfbark, »used in Finland» (N:o 259). Men ingen lintåte från Tavastland, ingen skogsull, hvaraf framtiden ännu torde ha mera glädje, än Dahlbeck af sitt försök; hvarken beck eller tjära stodo att finna, och när man skickat fisknät från Novgorod, kunde vi ock haft råd dertill. I 5:te kl., jernvägssaker, hade Ryssland blott rails ifrån Perm, i den 6:te, åkdon, 12 samt i de rikt representerade maskinklasserna 7 och 8 blott 4 numror, Finland ingen. Våra unga mekaniska verkstäder ha ej vågat kuppen, och små handgjorda maskiner ha blygsamt hållit sig undan.
44 En torkugn från Mustiala (n:o 305) fanns bland Rysslands 6 numror jordbruksredskaper bredvid en skördemaskin från Cherson, och likaså funnos, efter mycket sökande, Mustialas takpertor (n:o 311) instufvade bland likt och olikt, såsom magnifika kandelabrar från kejs. kabinettet, sten-bläckhorn och papperspressar, asfaltstycken och jaspispelare, – kort sagdt, ingen menniska kunde komma på det infallet att här söka en anspråkslös exportvara från Finland, likasom heller ingen begrep hvartill den månde användas. Af vår vackra masur, våra ståtliga furor, våra utmärkta plankor – icke en bit. Sverige har bättre förstått sin sak. Det exponerar, några få steg från det fattiga profvet på Finlands skogar, ett förträffligt urval af sina brukbaraste trädslag. Det skogrika Ryssland hade i denna klass endast 10 numror. Från »Raivolo Works, near S:t Petersburg, Finland»,konsekvensändrat/normaliserat funnos fältpersedlar.
45 Man skulle ha väntat mer i vapen- och militärklassen. Alltsammans bestod af 14 numror, ingen från Finland.
46 Kl. 11, redskap för sjöfarten, och kl. 13, vetenskapliga instrumenter, inalles 10 ryska numror, visade ingen finsk. Man kunde tro, att Finland hvarken äger sjöfart eller vetenskaper.
47 Fotografin hade sin egen klass (14) och nära nog sin egen våning, uppfylld af förvånande prof på framstegen i denna konst, från taflor och porträtter om 2 till 3 alnars höjd ända till de bekanta mikroskopiska bilderna, som knappt äro skönjbara för det obeväpnade ögat. Ryssland hade 9 vackra numror, Finland ingen. Liebert försof sig den gången.
48 Kl. 15 urmakeri, kl. 16 musikaliska och kl. 17 kirurgiska instrumenter. Ryssland hade ett ur, ett pianoforte och tre numror kirurgi, hvaribland Szymanovskis. Polen hade några flöjter etc. och Finland intet. Könni, Limnell och Granholm slumrade liksom Liebert. Schweiz hade i urmakeri icke mindre än 151 ypperliga profstycken: England hade 120 och Frankrike 58 numror i kirurgin.
49 Kl.original: Kll. 18 och 19: bomull, lin och hampa. Ryssland framvisade i den förra 13, i den sednare 11 profver. Här hade Finland äfven sina små försök: n:o 362, Finlaysons bomullsgarn och väf samt n:o 365, finsk shirting från Forssa. Dessa profver lära varit instufvade, det ena bredvid bomullstyg (»sarpinka») från Saratov, det andra bredvid garn från Kaukasus. Tage den som kan reda på dem: jag var ej nog lycklig att upptäcka dem i deras kaukasiska granskap. Linnespinneriet i Tammerfors var icke representeradt. Det hade visst ock kunnat täfla med kaukasierne, och bredvid dess fabrikater hade vi kunnat framvisa någonting, som numera blifvit en stor raritet: fint handspunnet lingarn från Åbo och Österbotten.
50 På hela expositionen fanns endast ett sådant prof: det är insändt af våra »landsmän» – kosackerne i Orenburg.
51 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 2/10 1862:|228 2|5. Finland vid expositionen. (Forts.)
52 Finland är ursäktadt, att det ej exponerat silke och sammet (kl. 20). Naturligtvis stå fransmännen häri främst, med 194 numror, som ständigt ses omgifna af täta skaror beundrande damer. Fabrikerna i Moskva och Tiflis hitsände 31 numror, mest råsilke. Äfven svenska silkesodlingen hitskickade 3.
53 I ylleklassen (21) står England främst med 253 numror. Äfven Ryssland har 43, hvaribland vackra kläden; Preussen 142, Belgien 84 flandiska rariteter. Jag vill ej påstå att de finska ullstrumporna kunnat täfla med dem; men så vackra ryor och bälten, som våra bondqvinnor tillverka, hade åtminstone varit något egendomligt och nationelt.
54 I 22:dra klassen, mattor, samt i den 23:dje, tryckta och färgade tyger, utbredes den mångfaldigaste lyx. Man tröttnar icke att i maskinrummet se de vackraste arbeten tillverkas inför betraktarens ögon. I 24:de kl., tapeter,|228 3| spetsar och broderier, stå belgierne främst; Polen har, bland andra, skickat vackra broderade mattor och borddukar. Från Finland ses intet. H:fors har glömt skicka sina tapeter, Raumo sina medeltidsspetsar och våra fruntimmer deras broderade soffdynor.
55 Kl. 25: skinn, pelsverk, fjäder och hår. Endast 23 numror ryska och i följande klass, läderarbeten, 26. För att öfvertyga sig om det anseende ryska lädret åtnjuter i England, behöfver man endast kasta en blick på de många skyltarne vid Londons förnämsta gator: »Russian binding»,konsekvensändrat/normaliserat »real Russian leather» o. s. v. Finland var lottlöst både här och i den utomordentligt rika och brokiga 27:de klassen, beklädnads-persedlar af alla slag, hvari många länder täflade att visa sina egenheter. Jag vill ej tala t. ex. om de utsökta franska modekostymerna, vid hvilkas åsyn hr M. och fru B. hos oss skulle falla i vanmakt af förtjusning. Här finnas kuriösare saker. Våra landsmän perser, kirgiser, kalmucker t. ex. ha skickat sina spetsiga mössor, sina konstiga renslar, och mängden af deras präktiga paltor kunde täfla med lifrustkammaren i Stockholm. Arkangeliterne ha gått oss i förväg med piexor af renhud; ja i 36:te klassen med dess många kuriosa hade norrmännen skickat kostymerade dockor i nationaldrägter från Finmarken m fl. landskaper. Jag har hört denna idé klandras, men utan skäl. Den är fullkomligt öfverensstämmande med expositionens ändamål, och jag är säker på, att t. ex. Jääskis och andra kostymer härifrån skulle ha gjort mången intresserad för en närmare bekantskap med våra nordliga nejder.
56 I papper, tryck och bokbinderi har hela det vidsträckta Ryssland endast 10 numror, men deribland ett vackert arbete: Paulys afbildningar och beskrifning öfver alla rikets folkslag. I 29:de klassen, saker som röra undervisningen*)England exponerar i denna klass ej mindre än 257 numror., påträffas bland de få ryska ändtligen åter en finsk, n:o 586: Gottlund, Helsingfors, Collection of mushrooms (svampar), dried by the exhibitors peculiar process. Det är således svamparne som representera de finska undervisningsverken, och utan hr Gottlund skulle Helsingfors icke varit ens till namnet bekant vid verldsexpositionen i London.
57 Men härmed slutas också den korta förteckningen öfver finska expositionsartiklar. De följande sju klasserna upptaga: 30) möbler och ornamenter; 31) jern och andra metaller; 32) stål och finsmiden; 33) juveler och ädla metaller samt deras efterbildningar; 34) glasvaror; 35) lergods; 36) toilettsaker, resesaker och diverse. I ingen af dessa klasser är den ryska utställningen af någon betydenhet, om man undantager Pimenoffs S:t Göran i silfver och de sköna mosaikerna från kejs. glasfabriken i Petersburg. I jern, stål, glas och lergods hade Finland ej bordt vara alldeles lottlöst. Åtminstone ser man bland de exponerade artiklarna många hundrade, med hvilka våra fabrikater redan godt kunnat täfla.
58 Kastar man nu en blick tillbaka på Finlands andel i expositionen, så finner man att denna utgöres af 8 numror, hvaraf hälften upptaga skogs- och jordbruksprodukter från Mustiala, tre utgöra ljus- och bomullsfabrikater från Wiborg, Tammerfors och Forsa samt slutligen en tillhör undervisningen. Så ytterst obetydlig denna andel är – måhända en tiotusendedel af hela nummertalet – så skulle äfven dessa få artiklar, utställda i någon liten vrå för sig, åtminstone ha låtit ana att vi äga fabriker och jordbruk. Att de, åtta till antalet, tillika varit ett fattigdomsbevis, vill jag icke bestrida. Men likaså säkert är, att de, uppställda för sig, icke skulle ha stadnat vid dessa åtta, utan betydligt ökats till antal och värde.
59 Må det vara i tid erinradt och väl antecknadt bakom deras öron, som något förmå, att Finland vid förestående nästa verldsexposition i Paris förbindligast anhåller om sin egen lilla afdelning, huru inskränkt den än må vara. Och detta icke blott ur synpunkten af de allmänna fördelar, som kunna väntas genom ett närmare samband med andra nationers och verldens kultur, utan äfven direkt till gagn, till utbredning för handeln och industrin. Ett enda exempel må vara nog att praktiskt visa hvad vi nu förlorat på sällskapet med kalmucker och baschkirer, d. v. s. på att icke ha ägt vår särskilda andel i Londoner expositionen.
60 Hade Mustialas takpertor funnits utställda i en finsk afdelning vid denna exposition; hade deras användning blifvit förtydligad genom en åtföljande takmodell**)Man säger att en sådan blifvit medsänd till Petersburg, men bortslarfvad der.; hade ytterligare här, såsom vid andra länders industriartiklar, en finsk agent varit tillstädes för att vidare svara på besökandes frågor och lemna nödiga upplysningar om priserna samt om sätt och ort för reqvisition af samma takpertor; så är det mer än sannolikt, att en så billig, så varaktig och mångfaldt användbar artikel som takpertorna innan kort blifvit kurant på den utländska marknaden och gifvit anledning till en icke obetydlig export. Nu tillhöra dessutom takpertorna just de artiklar, som både lättast och allmännast tillverkas i de af missvext så ofta hemsökta nordliga länen. Det är derföre troligt, att derest de varit kända i England, skulle redan i år beställningar blifvit derifrån gjorda och en bland de verksamaste arbetsförtjenster beredd åt de nödlidande. Med utsigt till ökad afsättning nästa år, skulle tillika våra exportörer kunnat riskera egna beställningar mot betalning i spanmål. Det är verkligen bedröfligt, det gamla ordspråket, att när det regnar gröt, har fattigman ingen slef.
61 Våra trädslag, våra sjömalmer, våra linsorter, vår hampa, ja en del af våra sädesslag, såsom hafran, och bland ladugårdsalster vårt alltför vårdslösade smör, alla dessa artiklar särskildt utställda och sorterade uti goda profver, med muntliga upplysningar af någon tillstädesvarande kommissionär, – hvem säger oss, att icke nya, nu okända eller obegagnade förvärfskällor härigenom blifvit öppnade för tillflödet af de just nu ovanligt hopade och sysslolösa engelska kapitalerna? Hvem säger oss, att icke spekulationen derifrån kastat sig på vårt land, likasom på Sverige? Engelska agenter uppsöka våra exportartiklar hemma hos oss: det hade varit godt att skicka profver åt principalerne sjelfve. Finska hypotheksföreningen söker ett utländskt lån: det hade haft sin fördel att presentera våra valutor för de utländske prisdomarne.
62 Allt detta ha vi försummat genom att blifva borta från marknaden. Och borta från marknaden ha vi blifvit af fruktan att instickas som osynliga, värdelösa strån i en halfasiatisk myrstack.
63 Sedan jag utan framgång försökt några dåliga engelska tändstickor i en utaf Londons tusen cigarrbutiker, räckte man mig en liten välbekant dosa, under försäkran att dessa åtminstone icke kunde slå felt. Det var Björneborgs tändstickor: jag erfor sedan, att de finnas spridda i en stor del af London. Jönköpings stickor, i duglighet afgjordt underlägsna de finska, erhöllo prismedalj vid expositionen, men Björneborgs fabrikat sågs der icke till. Man får bekänna, att det är modest.
64 Jag kunde väl ösa några skopor sand ifrån hafvet och än vidare söka skildra en och annan af expositionens märkvärdigheter. Men då jag icke bland dess nya uppfinningar kunnat upptäcka någon maskin eller torkugn att stålsätta läsares tålamod, torde vara bäst att här göra halt. Katalogen utgör en försvarlig bok om 424 tätt tryckta sidor i två spalter och säljes för en shilling sterling (36 kop. s:r). Af den illustrerade katalogen säljes hvarje band till samma billiga pris.
65 Hvad der icke står under någon klass eller nummer upptaget och som dock tillhör det mest märkvärdiga, det är menniskoströmmen, som oupphörligt böljar fram och åter mellan dessa otaliga glänsande bord, hyllor, skåp och uppstaplade pyramider af verldens herrlighet. I Paris t. ex. mötes man af en folkström, i alla sina variationer så enformigt europeiserad, så struken öfver en kam, att det riktigt gör en godt, när man här och der möter en »kol-beck korpsvart morian»,konsekvensändrat/normaliserat en vidbyxad turk eller en fryntlig kines med hårpisken hängande ned till hälarne. Bevare oss himlen för den allmänna välten, som nivellerar allt efter fadda modemönster. Det finns kosmopoliter, som skulle anse det för den största lycka, om vi småfolk kunde totalt »uppgå» i de stora nationerna och borttappa oss sjelfva. Annorlunda tänkte den älskvärda danskan, fru Heiberg: »Jeg maa reise til Finland, for engang at möde mennesker, der ikke ligne alle andre mennesker.»konsekvensändrat/normaliserat – Ack, tänkte jag, det kommer an på: välten har varit i verksamhet äfven hos oss.
66 I det till sitt yttre kolossalt enformiga London behöfver man icke frukta att tråkas ihjäl af samma ansigten. Enhvar känner, att England mer än något annat land i Europa är välsignadt med originela, Hogarthska fysionomier, krångliga figurer, excentriska lynnen och befängda egenheter. Man finner dem redan hoptals på expositionens allmänna torg, der dock alla nationer armbågas sippa och civiliserade, borstade och blankade, som hade de aldrig legat hvarandra uti den burriga lufven. Men man finner dem talrikare på Londons gator, och jag ber att härnäst få sända några spridda teckningar från denna surrande bikupa.
Notisen/artikeln ingår i HT 11/10 1862:|236 2|6. Londons gator.
67 Ur vägen! Ur vägen! Bisvärmen surrar, myrorna äro i rörelse, jätten med de millioner armarna arbetar uti sin smedja och utspinner sina trådar af jern och bomull kring fem verldsdelar. Stadna ett ögonblick här vid citymynningen utaf London bridge, men akta dig, välj ett hörn vid stenbalustraden, der du kan ankra en stund, utan att folkströmmen rycker dig med sig. Ty folkströmmen har lika litet förbarmande, som Themsen vid ebbtiden; den känner dig icke, den rusar sin fåra framåt och förtrampar dig utan minsta betänkande, likasom vagnshjulet liknöjdt rullar öfver torndyfveln uti dess väg. Hvem är du, att du skulle en enda sekund förmå hejda den väldiges lopp? Är du Palmerston: jätten har icke tid att vänta på dig; är du Blondin: han har icke tid att gapa på dig. Han är i sitt arbete, hans sekunder kunna icke uppvägas med guld. Och du är icke Palmerston, icke Blondin, icke ens en utaf dessa öboer, som känna sig hemmastadda här i deras eget element, stenkolsröken; du är en af de hundratusende, hvilka hvar dag, likasom moln af gräshoppor, drifvas af vindarna från kontinenten ut emot Britternes ö. Så mycket mindre miskund har du att vänta. Ginge nu strömmen öfver dig och du försvunne från jorden inom mindre tid, än visaren i Wellingtons|236 3| klocktorn behöfver för att uppsöka närmaste punkt på urtaflan, hvad mer? Hvem skulle sakna dig, hvem beklaga dig här? Ingen. Strömmen skulle oförändrad fortsätta sitt lopp, stacken skulle hvimla lika bestyrsam som förr, icke den minsta fjäder skulle derföre stadna uti det stora urverket. Gå, egoist, gå, matador från en småstad, du som anser dig ominlig för tidehvarfvet och tror att universum hvälfver kring dig som dess medelpunkt, gå engång uti Londons folkhvimmel och lär dig förstå, hvilken obetydlig försvinnande våg du är uti bruset af mensklighetens ström!
68 Ur vägen för samtiden, som oemotståndligt går fram öfver bryggan mellan det förflutna och det tillkommande, likasom denna folkmassa oupphörligt framstörtar öfver bron mellan Themsens stränder! Är du en påfve eller en afsatt despot, så ställ dig till motvärn, om du förmår; sök att hejda tidens rastlösa framsteg. Blinda vrede, bräckliga arm! Tiden går framåt, obekymrad om dina protester, liknöjd för dina jemmerrop, när den trampar på dina trånga skor eller ger dig en knuff på dina giktfulla ben.
69 När man ser denna menniskomassa, vore man frestad att med Xerxes utropa: om femtio år skola alla dessa vara försvunna från jorden! Javäl, men om femtio år skall hvirfveln brusa med lika eller ökad häftighet; andra vågor, men samma ström, – ifall London dåmera finns på Europas karta.
70 Hvad kommer då åt alla dessa menniskor? tänker vid sig sjelf den beskedlige tysken, den flegmatiske holländaren, den trögkörde finnen, – han, på hvars panna naturen sjelf tyckes ha inristat: kommer jag icke i dag, så kommer jag i morgon! Ja, hvad kommer då åt dem, efter de alla tyckas ha så förskräckligen brådt? Är det någon stor högtid, till hvilken de alla vilja skynda på klockslaget, eller gäller det något rof, som de alla vilja kappas om att tillegna sig? Nej, ingen annan högtid, än arbetets, intet annat rof, än den dyrbara fjäder man rycker ur tidens vingar. Det är en hvardag som alla andra hvardagar, samma sysslor som alltid, samma brådska, som var i går, och samma äflan, som skall blifva i morgon. Det är sannt: man är i Londons lifligaste season, och den nalkas sitt slut; man har en verldsexposition, och hit stänker en svallvåg från alla delar af jorden. Det vidgar kanske den vanliga strömfåran och ökar dess dån, men det märkes ej mycket. År ut och år in, dag efter dag, är rörelsen oförändrad, och i vanliga tider passera 110 000konsekvensändrat/normaliserat fotgångare samt 25 000konsekvensändrat/normaliserat åkdon och ryttare dagligen öfver London bridge.
71 Jag har stått bland massor af hundratusen på Place de la concorde och invalidesplanaderna, vid högtidliga tillfällen, som nedlockat de nyfikne parisarne ända från sjette våningen, men detta rörliga folkhaf är icke tillräckligt att gifva en föreställning om hvardagstrafiken på Londons gator. Der saknas ett, och det är den titaniska äflan, som utmärker London. Hvem är icke, första dagen åtminstone, frestad att stundom sakta sina steg och begapa någon af de många brokiga scener, som utbreda sig för främlingens blickar? Nåväl, du riskerar försöket på en folkfylld gata i Paris: strömmen slingrar förbi dig med fransmannens egendomliga smidighet; du får en och annan puff, du tränges kanske icke nog varsamt mot närmaste vägg, men du får dock höra ett pardon, monsieur! och trampar man ihjäl dig, sker det med tusen ursäkter. I London deremot generar man sig icke; stadna blott hälften af en sekund, och du skall i ögonblicket begripa att du befinner dig i boxarnes fädernesland. Engång van att taga seden der du kommer, kan du i din tur roa dig åt andra, som betala de första lärpengarna. Den der tjocka bayerska öldrinkaren t. ex. – se, nu stadnar han för att gapa på ett vandrande skåp, fullklistradt med aficher och alnshöga bokstäfver. Puff – i detsamma får han en stöt af den sorten, hvarmed Merrimac genomborrade Cumberland, – och så åter en, nej tjugu! Och så tar han till fötter, så att svetten lackar från hans frodiga kinder ...
72 Der en annan, en beskedlig fru från landet med en förskräckelig krinolin. Hennes beundrande blickar råka följa en vagn med förgyllda hjul och kostligt utstyrda lakejer i pudrade peruker. Den olyckliga, – hon glömmer sig, hon är nära att bokstafligen söndersmulas af den påträngande folkströmmen, då en konstabel i rättan tid får henne under armen och rycker henne ur hvimlet. Och der, den lille spenslige fransmannen med lorgnetten för ögat; hans nyfikna blickar följa en celeber aktris, som åker förbi, då han känner en hvass armbåge i sin sida och är nära att springas omkull af en långbent kontorist, som skyndar till banken med portföljen under armen. Sapperment, det är icke hans fel, om icke Napoleon med sina zuaver redan i höst planterar den franska örnen på Towerns tinnar!
73 Det är icke endast på gatorna man stöter på – hvad skall jag kalla det? Engelsk brutalitet? Engelskt selfgovernment? Den frie britten är van att armbåga sig fram på egen hand och väntar att alla andra skola göra detsamma. Står du, så står du, och ramlar du i putten, så ligg der du ligger. Help your self.
74 Ser du, – der är en hamn vid midten af balustraden på London bridge. Tusen personer vandra förbi, och två ge sig tid att hvila uppå den nötta stenbänken. Time is money.
75 Englands storhet är i sjelfva verket en gåta med tvenne nycklar: »hjelp dig sjelf!» och »tid är penningar». Finnarne, som dock fylla flera tjocka volymer med »arvoituksia»,konsekvensändrat/normaliserat ha ännu icke gissat på Englands gåta.
76 Låt icke fresta dig af detta läckra ananasbord; låt icke lura dig af denne tiggande krympling. Ananasbordet betalar 100 pund sterling om året i hyra för den plats, der det står; krymplingen har sina 600 pund insatta i Englands bank.
77 Gif akt, der står en hederlig svensk, en sockerbagare från Södertelge, och käbblar med gatpojkarna. A cab, sir! – Gör dig intet besvär! – A cab, sir! A cab, sir! – Bryr jag mig om din cab? – A cab, sir! A cab, sir! A cab, sir, a cab! – Vill du packa dig ...konsekvensändrat/normaliserat? – A cab, a cab, sir! – Sakramentskade ...konsekvensändrat/normaliserat! A cab, a cab, a cab! – Drag för tusan! – A cab, sir? A cab? ....
78 Nej, sista ordet skola de ha. Men låt oss i tid taga till flykten, ty der vid hörnet af strandgatan slår en annan svärm af gatpojkarne ned öfver oss. De ha fått i sitt hufvud att vi behöfva en båt. – A boat, sir? A yawl? A waterman, sir? ....
79 Dessa tjufpojkar förtjente i sanning deras eget kapitel. Ingen myggsvärm på Lapplands tundror, intet moln af mosquitos i Cubas plantager kan i envishet och påflugenhet mäta sig med dessa ryktbara London boys, som öfverallt slå ned på den olycklige främlingen, blott han gör minsta min af att stadna eller ser sig rådvill omkring. Liksom myriader af laxyngel simma i lugnvattnet under forsen, så uppvexa på trottoirerna, vid sidan af det ständiga bruset på Londons gator, många tusende dylika tättingar, färdige att uppsnappa en penny här och en penny der, under tusende förevändningar och i alla möjliga tonarter mellan gnäll och pock. Qvicka i tungan och qvicka i stjerten, kunna de, liksom pariser gaminerna, vara öfvermåttan putslustiga (ehuru sällan så fiffiga), och med god tid och godt lynne är det ett alldeles eget nöje att någongång munhuggas med dem. Men vanligen äro de ett plågoris, som man endast kan undkomma genom att kopiera den styfva engelska flegman och icke bevärdiga dem hvarken med ord eller blick. Sex sådana bytingar hade utsett mig till sitt offer en dag, när jag under återvägen från Tunneln hade förirrat mig i de ändlösa gränderna uti närheten af Londons skeppsdockor. Ynglet i den trakten lefver af främlingar som vilja bese dockorna och hade nu satt sig i sinnet att visa mig dessa märkvärdigheter. De följde mig således från hörn till hörn, från gata till gata, likasom brömsarne följa en häst på landsvägen. Slutligen när jag förblef omedgörlig, återstodo blott två af dem. Jag måtte ha fallit ur min rol och haft den svagheten att skratta, hvilket en engelsman aldrig skulle ha gjort, ty vips hängde sig den ena unge medborgaren som en kardborre fast vid min arm. London docks! skrek han med full hals, London docks, sir! Han ansåg sig nu vara säker om bytet, men han bedrog sig. Jag skakade honom ifrån mig, litet à la flugsmälla kanhända, ty han tumlade tillbaka mot närmaste vägg. En sådan förolämpning mot en fri engelsman midtpå Londons gator fordrade hämd. Hvad gjorde min hoppfulle unge britt? Han sprang framför mig till närmaste gathörn, ställde sig i en utmanande position och räckte ut tungan ...
80 Ännu återstod likväl den siste och envisaste af mina förföljare. Det var en liten rödhårig gladlynt en om 10 eller 11 år, just en sådan halft försmädlig, halft finurlig byting, som man ofta finner kopierad efter naturen i Punch. Han tycktes icke finna sig det minsta generad af sin kamrats missöde; han var alldeles säker uppå att hans nit skulle slutligen beveka mitt stenhårda hjerta. Jag kastade åt den skälmen en penny, men han måtte ha sett på min min att han kunde förtjena en penny till, ty han hade den artigheten att följa mig, sida vid sida, från dockorna till Rosemary lane, derifrån genom tvärgatorna till Whitechapel och Cornhill och så vidare ända framemot Cheapside, ungefär en half svensk mil, allt under idkeliga halft lustiga, halft bevekande små sidopikar om den trogna tjenstaktighet han bevisat mig och min skyldighet som gentleman att på ett passande sätt belöna hans nit. Vid Cheapside gick jag in i en butik och dröjde der en god qvart. Hvem fann jag vid utgången, om icke min boy, och allt i samma sorglustiga ställning som förr? Så mycken trohet måste ju röra en sten. Jag fann mig förbunden att kasta åt honom ett par pence på köpet. Han nickade förtroligt, såsom hade han fått ut en del af sina rättigheter; han tycktes öfverväga, om han ej kunde förtjena något mera på mig. Men min boy var en menniskokännare; han begrep slutligen att här var ingenting mera att göra, och så dök han som en fisk med ett par långa skutt in uti folkhvimlet, för att åter begynna samma manöver med andra främlingar.
81 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/10 1862:|240 2|7. Londons gator. (Forts.)
82 Ändtligen äro vi räddade. Vi ha undkommit trängseln, vi ha lyckligt passerat det slippriga gatslammet och gått ombord på en farkost, som skall föra oss öfver det brusande hafvet. Hvad säger jag, en farkost? Nej, ett skepp, en tvådäckare, en omnibus, som, fullastad med passagerare, kryssar fram genom folkströmmen. Vi äro icke nog borgerligt förnäma, eller nog narraktigt kommoda att inhysa oss uti salongen af denna Noachs ark, der trettio menniskor, packade som anjovis, utan att se eller höra andra än sina sidokamrater, de öfriga anjovisarna, fördrifva tiden med att fördöma krinolinerna och tillknäppa sina fickor, af fruktan för grannens långa fingrar. Vi ha den äran att intaga en upphöjdare plats i Londons societé, en ypperlig, ljus och luftig plats på taket af omnibusen, med beqväma ryggstöd och sidolister, välkonditionerade som märskorgen i en stormast. Klättringen dit kunde möjligen ha sina vådor för en giktsjuk milord; men lorder och ladies svärma som dagsländor af lägre ordning djupt under oss, fria gentlemän här i höjden, medan vi kasta en nedlåtande blick på dem och de ödmjuka fotgångarne, hvilka icke ha råd att åka för sex pence tvärsgenom London. Med ett ord, vår plats är den angenämaste man kan önska sig uti vackert väder; vi befinna oss på tornplatån af ett observatorium, som tillåter oss betrakta det brokigaste panorama man någonstädes får skåda i denna verlden och som ensamt förtjenar en färd öfver Nordsjön.
83 Här måste jag i parenthes egna en medlidandets suck åt de stackars hästarna. Jag hade föreställt mig, att djurplågeri skulle vara en okänd last i det filantropiska London, men jag bedrog mig. Huru välfödda dessa|240 3| starkt byggda dragare än må vara och huru mycket än de flata, »tuktade» gatstenarna minska hjulens friktion, så vill det dock förekomma något oresonligt att spänna två hästar framför en qvarn med fyra hjul och 40 till 50 säckar mjöl på vinden, en sådan, med ett ord, som vår omnibus. Och hvad skulle vi kalla denna formanskärra, förespänd med en häst? Det är icke en kärra, det är ett rullande magasin och af en omåttlig tyngd. Och dessa korgvagnar t. ex., dem man möter vid hvart tjugonde steg, dragna af en liten pony, knappt större än en bastant gårdshund, sitta der icke i vagnen tre, fyra, ända till sex personer? Och der – hur man piskar den fattiga åsnan! Visserligen: »orkar du med den, så orkar du med den», sade bonden om gärdsgårdsstörarna. Ibland lyckas det, ibland lyckas det icke: inom mindre än två dagar såg jag två hästar störta och uppgifva andan invid deras obarmhertiga lass: den ena för en omnibus, den andra för en packvagn. Hvem skulle tro att engelsmän kunna täfla med våra isvoschikar och andra hästplågare? »Muckar du? sade gamle Brunberg. Efter du har gifvit dig till häst, skall du också vara häst; hvarför har du gifvit dig till häst?» – Nej, då prisar jag jernvägarna, hvilkas frustande, aldrig tröttnande ånghästar behöfva hvarken piske eller hafrepåse och likgiltiga ställa mot menniskors grymhet sin bringa af jern.
84 Men jag återvänder till tinnarna af mitt vandrande observatorium.
85 Klockan är tio på förmiddagen, London har nyss uppslagit sina blixtrande ögon, handelsbutikerna. Hvem skulle tro, att denna verldsstad, som väger minuten med guldvigt och hvars rastlösa arbete aldrig tyckes unna sig ett ögonblicks hvila, under allt detta är aftonsömnig och morgontung som en lat skolgosse? Få butiker äro öppna före kl. 9 på morgonen, de flesta öppnas kl. 9 och stängas i god tid på aftonen. Det är sannt att verkstäderna hamra, maskinerna surra, jernvägarna dåna och ångfartygen pipa från första daggryningen; att alla den stora stadens många tusende kök göra bittida på morgonen sina uppköp för dagen och att hela detta rörliga lif redan lefvat ut, när dagtrafiken börjar på gatorna och den handlande verlden dricker sitt morgonthé. Ännu sednare öppnas jalousierna för nådernas sofkabinett; gardin efter gardin upprullas för de brokiga taflorna, och först efter kl. 12 på dagen flyter samhällets »grädde» ut öfver den stora filbunken.
86 Antag att vi från London bridge begifva oss till expositionspalatset i South Kensington. Genaste vägen dit går öfver Fleetstreet och den folkhvimlande Strand, men vår omnibus har ett vidsträcktare område för sin spekulation och finner för godt att segla utefter den bredaste strömfåran med den största trafiken. Han företager sig derföre en liten omväg, som inalles utgör fem engelska eller nära en svensk mil*)London sträcker sig från öster till vester minst 8 engelska mil eller 1⅓ svensk, men det är omöjligt att säga hvar staden egentligen slutar.. Han lemnar derföre den till hälften underjordiska Fishmarket med dess två millioner hummer om året till höger, rullar fram öfver den ståtliga King Williams street till den helt och hållet med jern belagda Lombardstreet i närheten af banken – Londons feta hjerta, som väger sina millioner pund – derifrån öfver Cheapside till S:t Paul och så vidare in på Ludgate street. Denna korta gata kan liknas vid strömmens fors. Här sammantränges hvimlet inom en smal fåra, der floden, oupphörligt dånande och brusande, flyter i tvenne motsatta riktningar. Hvilken skicklighet fordras det icke hos dessa kallblodige styrmän på kuskbocken, för att lotsa sitt fartyg genom alla dessa bränningar! Half maskin, herr kapten! Stopp, – hela den långa filen af vagnar står stilla och väntar tåligt att trasslet skall reda sig. Nu öppnar sig framför oss en smal rännil; – go on! Kolossen sätter sig i rörelse, den ormlika raden slingrar sig åter framåt. Den tager af till höger åt en bredare gata, Farringtonstreet, och derifrån till venster åt ett ändlöst, praktfullt perspektiv: Holborn.
87 Vi ha nu lemnat det rika, sammanpackade City och inträda i det förnäma, det rymliga Westend. Hvilken tafla! Så långt ögat når, på båda sidor två oafbrutna rader af fem våningar höga palatser, glänsande i deras bottenvåning af alla verldsdelars lyx, utbredd i de dyrbara butikerna med deras hela fönster af kolossala spegelglas. Framför oss, bakom oss, omkring oss tusende ekipager; de breda trottoirerna uppfyllda af myriader fotgångareoriginal: foigångare; lif och rörelse, men på ett annat sätt än i City. Det är icke mera myrstacken i sitt krälande arbete, det är icke mera gatmånglarnes oljud packvagnarnas rassel och marknadstumlet i boxarnas fädernesland; det är den europeiska marknaden som konsumerar den engelska; det är rikedomen i sitt arbete, sysselsatt att mata den alltid hungrande industrin. Huru många plantager, verkstäder, maskiner och händer lefva icke af hvad detta Westend förtär på en enda dag! Och det råder ett slags lugn i detta korsande folkhvimmel, som är så genomfrasadt af siden, så genomklingadt af sovereigns. I sjelfva det döfvande bruset råder ett slags tystnad: de otaliga små vågorna blanda sitt sorl i ett slags harmoni. Man knuffas icke, man trampar icke hvarandra med jernklackar på tårna, man har tillochmed tid att säga hvarandra: good morning, sir, »hur är det med edra fötter?»
88 Sak samma; det är endast silfverglittret vid stranden af flodbädden. Lyft ögat från trottoirerna, och framför dig ligger, midti det lysande Westend, det stora, tunga och svarta London.
89 Stort – tungt – svart; dessa tre enstafviga ord måla bättre än hundrade färgburkar den yttre fysionomin af Britanniens hufvudstad.
90 Gif akt, det är i dag hvarken regn eller dimma, dessa ryktbara, tungsinta, olidliga Londondimmor, som utgöra främlingens förtviflan och framföda spleen med samma naturnödvändighet, som Alperna framlocka tyrolersången, som Sevillas trädgårdar frammana guitarrernas klang, som Korsikas sol framalstrar vendettan och som Finlands vintrar gjuta bly uti lederna. Det är en festdag i London, den stora staden badar i solsken, icke ett enda moln seglar fram öfver himmelens hvalf; och likväl – ser du detta ständigt lika ändlösa perspektiv mellan de kolossala raderna af palatslika byggnader, hvilka i all sin prakt blifva så ytterst enformiga derigenom att nio bland tio tyckas vara gjutna i samma form, utan att afbrytas af de mellan husen inklämda kyrkorna och deras tornspiror, hvilka, med undantag af S:t Pauls tunga kupol, se helt dverglika ut, emedan de knappt förmå resa sig öfver de omgifvande taken? Ja, det är solsken och klar luft, men hvilken luft? Hundrade steg framför dig är töcken, och det tätnar ju längre ditt öga når, det omhöljer på afstånd husen och folkhvimlet såsom ett flor; Londons ständiga florshufva, som betäcker glittret af dess gladaste högtidsdrägt. Hälften rök, hälften vattenångor från hafvet, frambringar detta töcken samma effekt som solrök och hafsmist: föremålen på afstånd blifva oklara i konturerna, en otydlig mörk massa rör sig i bakgrunden; man kommer från verkligheten, och man reser in i en dröm.
91 Och dessa palatser, allesamman af nakna, smutsgrå tegel eller af sandsten som tyckes öfverspolad med diskvatten, hvartill skulle det tjena att rappa dem hvita eller måla dem uti gladare färger? Stenkolsröken skulle inom några veckor eller dagar åter färga dem, – icke svarta, ty det skulle gifva dem nattens eller sorgens högtidlighet – utan halfsvärtade, askgrå, fula och melankoliska. Denna rök uppfyller med besked sitt plankstrykarearbete; han har svärtat alla hus utan undantag, isynnerhet på vestsidan, emedan vestliga vindar blåsa i London tre fjerdedelar af året; han har icke skonat hvarken konungaborgarna, folkpalatserna eller kyrkorna, hvilka alla se ut som pörten och smedjor, inrättade till cyklopernes hemvist. Sjelfva hjeltarne i brons och marmor likna skorstensfejare; Wellington tyckes komma direkt från Waterloos krutrök, och Nelson liknar en sotig kanonläskare, uppklättrad ur krutdurken rakt på sin höga piedestal i Trafalgarsquare.
92 Äfven Brüssel har smedjor och moln af stenkolsrök, men det finns måhända icke i hela Europa en stad mera candide, mera glänsande hvit. Skyll alltså icke, o brittiske jätte, på röken allena, när man frågar dig såsom Herodes frågar konungen utaf Morieland: hvi äst du så svart?
93 Holborn ligger i samma linie som Londons mest lysande gata Oxfordstreet. När vårt observatorium framrullat en stund i detta breda och oafbrutna menniskohaf, viker det af åt venster och kommer genom tvärgator till Piccadillys präktiga modebutiker samt derifrån, efter en timmes resa, till destinationsorten Kensington.
94 Antag att det är natt, när du vänder åter; icke en ljus, nordisk sommarnatt, utan ett svart, sydländskt dok af ogenomträngeligt mörker. Har du lust att följa mig på en promenad genom London om natten?
Notisen/artikeln ingår i HT 21/10 1862:|244 2|8. London om natten.
95 Det är i Juli månad. Klockan slår åtta. Den nedgående solens sista strålar förgylla tornspetsen af S:t Pauls kathedral. En lätt dimma uppstiger ur Themsen och blandar sig med de tunna, florslika töcken, hvilka beständigt simma öfver de mörka taken.
96 Det begynner att mörkna. London är mätt; det har ätit middag från klockan 12 till 8. Affärsmännen ha med tusen kabrioleter, hyrvagnar och jernvägar återvändt från kontoren i City till deras aflägsna bostäder. Gasen, hvilken redan en timma brunnit i husen, tänder sig småningom äfven på gatorna. Tretton theatrar – allesamman »kungliga» – utom en tallös mängd muséer, läsekabinetter, konserter, panoramor, taskspelare, lin|244 3|dansare, konstberidare, jonglörer, vaxkabinetter, Garibaldiklubber, shackklubber, spiritualistklubber, jockeyklubber, spelklubber, kaféer, värdhus och krogar af alla slag, mer eller mindre utpuffade i morgontidningarna, öppna sina salar för en brokig publik. Skola vi besöka några af dem?
97 A ticket, sir? a box, sir? Biljettmånglarne svärma som gräshoppor omkring oss.
98 Der t. ex. italienska operorna i Coventgarden och »Hennes Majestäts theater»,konsekvensändrat/normaliserat hvarest man måste göra stor toilett för att värdigt intaga platser om en guinée stycket vid sidan af nåder från alla verldsdelar. Man ger i Coventgarden Robert, med Tamberlick och Adelina Patti, i H. M:s theater Don Juan med Mario och Louise Michal. Trängsel upp under takranden, orkestern förstärkt med franska och tyska artister, sceneriet ansträngande sig att öfverträffa Paris, Petersburg och Berlin. För resten granna arior, mirakulösa duetter, uppskrufvade gester och dramatiskt nonsens. Allt hvad Europa i den vägen äger ryktbarast har strömmat till London.
99 Der, på en liten scen vid Oxfordstreet, Royal Princess Theatre, bjudes ett skådespel, som qvarlemnar ett varaktigare intryck. Charles Kean, värdig son till store Kean och sjelf en skådespelare af första rangen, uppträder som kardinal Wolsey i Shakespeares Henrik VIII. Gesterna äro nog tyskt-pathetiska, och madame Kean (drottning Katharina) slår sig för bröstet, så att det dunkar i salongen. Men Kean är en mästare, som i det stumma spelet troligen icke äger sin like i våra dagar. Sjelfva den kalla engelska publiken, som hitkommer halfsofvande från portern och rostbeefen, ryckes upp ur sin dvala och brister ut i en bifallsstorm. Stycket slutar med en magiskt vacker tablåeffekt, frambragt medelst det elektriska ljuset: englarna stiga ned i den mörka natten och fläkta med sina palmqvistar svalka öfver den förskjutna drottningens bädd.
100 Eller ila vi ut till Colosseum vid Regents park, höra ett långtrådigt föredrag om klappandarne, beundra den vackra, konstgjorda stalaktitgrottan och segla uppför Tajofloden, för att blifva åsyna vittnen till jordbäfningen i Lissabon. Man hör det underjordiska dånet, man ser kyrkor och palatser störta i grus, hafvet rusar upp öfver stränderna, och fartyg begrafvas i de skyhöga böljorna. Knappt har man hämtat sig från denna fasansfulla anblick, innan man bjudes på en mera beundransvärd. Man träder in i ett kabinett; man märker knappt att golfvet rör sig och att man upplyftas i höjden. Man träder åter ut och befinner sig, icke i Londons Colosseum, utan på öfversta platån af Pantheon i Paris. Så långt ögat når, utbreder sig djupt under våra fötter Frankrikes hufvudstad, belyst af månskenet och eklärerad med gas. Illusionen är komplett; man lutar sig öfver balustraden, och blickar ned från den hisnande höjden; man utsträcker sin käpp och känner utsprånget af Pantheons kupol; man promenerar fritt kring hela balkongen och ser åt alla sidor en omätelig utsigt mot olika väderstreck. Det är ett trolleri, omöjligt att upptäcka. Verkligheten sjelf kan icke göra ett fullständigare intryck.
101 Allt detta, jemte dimmbilder, musik, theater och patriotiska deklamationsöfningar, erhålles för ett inträdespris af en skilling sterling, 36 kopek silfver.
102 Men det är sent. Vi gifva oss icke mera tid att på den lilla Saddlers Wells Theatre betrakta Morton Price, som för 114:de gången på det befängdaste sätt karrikerar engelska aristokratin i sin rol Lord Nonsuch. Det är snart midnatt. Vi intaga vid Haymarket en stående soupér, bestående af pale ale och ett par ansenliga maskinsmörgåsar, Sandwichs – tillochmed smörgåsar bredas i våra dagar med maskineri. Denna måltid kostar oss 5 pence, 15 kopek silfver. Derefter gå vi att taga en cab för hemvägen.
103 Hvilket nytt hvimmel på de breda, ljust eklärerade trottoirerna! Hvarifrån hitströmma dessa många hundrade grannt utstyrda damer, hvilka så frimodigt helsa på alla förbigående? Är det sed i London, att unga flickor om femton år framräcka sin cigarr och begära af hvem som helst eld till att tända den? Arma barn, som en dag skall sluta ditt förlorade lif i Australiens straffkolonier, ifall du icke slutar det på Londons uslaste krog, hvarför skyr du att framräcka cigarren åt denna gamla herre och denna unga aktningsvärda fru, som derborta vid gathörnet betrakta dig med tårfyllda ögon? Derföre att dessa tysta betraktare äro utsända från »Magdalenahemmet»,konsekvensändrat/normaliserat för att midti förderfvets djupaste dy söka rädda någon olycklig, förtappad varelse åt samvetsfriden och evigt lif; – derföre att du måste nedslå dina ögon för deras milda, bedröfvade blick, som icke möter dig med en skymt af förakt, en skymt af förebråelse, endast med den kristna barmhertighetens bön att du dock måtte hejdas på fallets brant, – med denna rörande bön, som Victor Hugo lägger på sin oskyldiga dotters läppar för de olyckligaste, de djupast förnedrade af alla menskliga varelser, för dem, »qui vendent le doux nom d’amour!»
104 Men vi hasta från denna på engång så nedslående och så upplyftande tafla och stadna utanför ett hus, upplyst vid porten af en stor gasstjerna. Hvad är detta för ett hus? Det kallas konsertsal, men det är i sjelfva verket ett spelhus, som hvarje år kostar många bedragnes lycka och lif. Och detta hus midtemot, som ensamt är mörkt, medan de flesta andra äro så klart upplysta? Det är en af qväkarnes mötesplatser; deras bönstund är längesedan slutad, men vid denna ensliga lampa skrifves måhända just nu en af de otaliga folkskrifter, hvilka hvar dag utdelas gratis på gatorna, för att bekämpa förderfvet.
105 Hvarföre instänga oss i en hyrvagn, när vi hellre kunna betrakta det nattliga London vid gasens och stjernornas sken under en vandring till fots?
106 Sofver han icke redan, den stora staden? Dåraktiga fråga! När sofver floden? Hans böljor vanka rastlöst framåt i mörker, i solsken, och qvarnen går. När Londons ena öga sofver, vakar det andra, oroligt, sömnlöst, likasom följdt af den gamla förbannelsen:
»Glamis har mördat sömnen,
Derför skall Cawdor ej mera sofva,
Macbeth ej sofva mer.»konsekvensändrat/normaliserat
108 När de rika, de mäktiga, de som njuta af denna verldens håfvor, ha mördat sömnen och gå till hvila på morgonen, uppstår redan den idoge arbetaren, för att ila till verkstäderna. Tryckerierna arbeta hela natten, för att kunna i rätt tid utskicka de stora morgontidningarna. Statsmaskinen går, liksom andra maskiner, natt och dag. Underhusets talföra tungor tystna först kl. 2, 3 och 4 på morgonen. Kontoristen grubblar på sitt bokslut, sömmerskan vakar vid sin sparsama gaslåge. Matroserne, förbryllade af den ovana landtluften, ströfva hela natten kring gatorna. Tjufvarne, gatröfvarne, falskmyntarne, drinkarne, spelarne, krog- och bordellvärdarne, bedragare och bedragne, gå ut på förtjenst.
109 Knappt ha vi lemnat Piccadillys och Pall Malls briljanta gaslysning bakom oss, innan vi inträda på halfmörka gator, der endast med långa mellanrum en matt och somnande låge flämtar i lyktorna. Tusen gräsliga historier återkomma i minnet emot vår vilja. Dessa garotter, dessa strypsnaror t. ex., som för ett par år sedan försatte hela London i förskräckelse; – bjöd man oss icke nyss i en jernbod knifvar med påskriften »antigarotter»?konsekvensändrat/normaliserat Att veta sig gå i mörkret uti en stad, som hyser 6 000konsekvensändrat/normaliserat mästertjufvar, utom fuskarne, och kanhända lika många som äro färdige att lägga sin nästa snaran om halsen, det måste man medge, har sina kusliga sidor. Hvem säger oss, att icke i detta mörka hörn står en lurande bandit, som för sex pence är färdig att dränka sjelfva lord Palmerston?
110 Håll! I skuggan vid hörnet står der en man, orörligt lutad mot väggen, så nära, att du nästan vidrör honom, utan att märka det. Hvad gör han der så sent uppå natten?
111 Det är en konstabel. Han står der som en af de sbirrer, för hvilka Angelo Malipieri darrade: han ser allting och synes ej sjelf. Var lugn: en sådan man står osedd vid alla gathörn, och han behöfver endast hvissla på sin pipa, för att inom några ögonblick kalla till sitt bistånd hundrade andra. Denna nattpolis består af 3 600konsekvensändrat/normaliserat behjertade män, som hålla Londons bofvar i en helsosam tukt. Du kan icke i den miserabla belysningen läsa på hörnen gatornas namn. Vänd dig då till konstabeln i närmaste hörn och fråga din kosa. Han svarar dig höfligt och visar dig rakaste vägen. Du lyftar på hatten: thank you, sir! Han helsar tillbaka och svarar: good night, sir!
112 Den som icke förut lärt respektera en duglig polis – en polis, som icke är till för att trakassera, utan för att bistå hederligt folk, – han må göra bekantskap med Londons konstablar.
113 Så tillryggalägga vi, utan att ofredas, långa, dunkla gator. Redan kl. 10 voro endast theatrarna, värdshusen, krogarna, cigarrbutikerna och här och der en butik med bröd, kött, fisk eller frukt, öppna gattrafiken. Kl. 11 minskas deras antal allt mera; kl. 12 är ingen enda butik mera öppen; hela stadsdelar ligga mörka och otillgängliga.
114 Dessa butiker – huru ofta ser man icke en utsvulten trashank stå med hungrande blickar utanför ett fönster, der alla läckerheter äro utbredda för att fresta vandrarens gom, eller utanför en vexlares bod, der guld och silfver ligga uppstaplade i högar på bordet tättinvid fönstret! Hvarför utsträcker icke trashanken sin hand att krossa denna bräckliga ruta, som nekar honom att stilla sin hunger eller tillfredsställa sin roflystnad? En osynlig arm håller tillbaka hans hand; den bräckliga rutan är starkare än en mur af jern, starkare än hungern, starkare än roflystnaden, ty hon skyddas af lagarnas makt!
115 När eländet i Paris hvar dag ser rikedomen och njutningen framför sig, håller det tal och rasar ut i kommunism. När eländet i London hvar dag ser samma syn, går det att supa ihjäl sig med gin.
116 Samhällsdygdernas plantor skjuta djupare och starkare rötter i Londons husliga hemlif, än i det lättsinniga Paris, men också går all last i London med fräckare panna. Eländet i Paris draperar sig i sina trasor; eländet i London går naket och ohyggligt för öppen dag. Det finns ingenting vackrare, än en engelsk välgörenhetsanstalt; det finns ingenting vederstyggligare än en krog uti London vid midnattstiden.
117 Vi äro nu vid hotellets port, efter en god svensk mils promenad från Coventgarden, Piccadilly och Pall Mall öfver Trafalgarsquare, Strand, Fleetstreet och en mängd mindre gator. Klockan är en qvart på tre. Godnatt; vi träffas vid morgontidningen.
118 Hvad läsa vi i Times? »I natt kl. mellan 1 och 2 kom parlamentsledamoten S. gående ensam från underhuset till en klubb, då han vid hörnet af Strand och Trafalgarsquare erhöll ett slag i nacken och stupade sanslös på gatan. Lyckligtvis hindrade några ankommande personer bofvarne att fullfölja sin ogerning, hvilken synes ha varit åtföljd af försök till garotte. Hr S., som endast saknar sitt ur, inbars i närmaste fältskärsstuga, och någon fara för den hedervärde ledamotens lif synes icke vara förhanden. Våldsverkarne lyckades undgå polisens efterspaningar.»
Notisen/artikeln ingår i HT 25/10 1862:|248 2|9. Kristallpalatset i Sydenham.
119 Engång, – jag upprepar det – hade den tunga engelska ståten i ett lyckligt ögonblick skapat ett palats så lätt, så luftigt, så ljust som vore det byggdt utaf idel solstrålar. Engång hade snillet äfven i Londons gråa dimmor fått en glad ingifvelse; engång hade den kalla brittiska flegman, som annars trifves bäst bland sina nedrökta ångmaskiner och som, när hon kommer i rörelse, kan jemföras med ett porterfat uti gäsning, – engång hade äfven hon fått det infallet att frambringa någonting fint behagfullt, någonting tjusande vackert, och denna dess underbart sköna nyck var kristallpalatset af år 1851. Men se, det dög icke att vara ett hushållsskåp för alla verldens schene rariteten, det var alldeles för gratiöst för att passa vid sidan af den stora stadens öfriga sotiga, fula och tunga palatser, och derföre refs det ned uti Hydepark, såldes bort åt ett bolag och flyttades till Sydenham, 7 engelska mil från London. Heder och tack åt dem som fingo detta lyckliga infall; de ha räddat en god tanke; de ha gjort mer: de ha gifvit åt den dess rätta mått och dess rätta plats.
120 Det finns kanske intet menniskoverk på hela den vida|248 3| jordens rund, hvilket så fullständigt och så vackert, som kristallpalatset i Sydenham, förverkligar dessa sagornas féslott, om hvilka vi så ofta drömt, när vi voro barn, och hvilka alltsedan qvarstå i våra minnen såsom idealer för allt skönt och intagande bland arkitekturens skapelser. Ensamt och allt dominerande på sin soliga höjd, tornar det sig redan på långt afstånd i höga, bugtiga silfverlinier för främlingens blickar. Hvar än solen må vandra på himmelens fäste, finner hon alltid en spegel, som kastar hennes strålar tillbaka från detta sällsama slott. Jag har sett en sådan tafla förut, men det var långt borta i norden, i aftonens gyllene moln; jag har tjusats förut af denna stora, bländande silfveryta, men det var fjerran på Satakundas ensliga strand, när den vida blå fjärden af Mallasvesi glittrade uti solskenet.
121 Har du någonsin betraktat trollsländans vingar? Deras fina, nätlika strimmor, som binda tillsammans en väfnad af flor, gifva kanhända en föreställning om de smärta, harmoniska linier af jern, som binda och stöda det stora kristallpalatset. De bära så lätt sina höga hvalf och sina vidtbredda flyglar; man ser sig om, utan att tänka derpå, hvar de massiva pelarne, hvar de tunga bjelklagen månde befinna sig, hvilka man är van att se uti andra byggnader. Man kan knappast tro, att dessa smala linier, som tyckas ditsatta endast för prydnad, och dessa jernpelare, som, der de äro tjockast, likna masterna af en slup, kunna uppbära hvalf så höga, som Peterskyrkan i Rom. Aldrig har menniskosnillet lyckligare och fullständigare härmat naturens gratiösa byggnadskonst, om hvilken Ehrensvärd säger: »hvad är det vackra uti ett träd? Att se ett så stort ting så lätt.»konsekvensändrat/normaliserat
122 Att förena det kolossalt stora med det fint behagfulla, har härtills endast varit naturen förbehållet, i proportionerna af ett träd, i bergkonturerna af ett moln, i det milda majestätet af ett silfverblinkande haf. Menniskan har förgäfves sökt att gifva kolossen på Rhodus sylfidens smidiga former; sjelfva Kölner dômens djerfvaste hvalf äro tyngda af stenmassor. Kristallpalatset allena har lyckats att lösa arkitekturens största problem.
123 Om något öfverträffar denna byggnads sublima yttre, så är det anblicken af dess inre. Man tycker sig ej stå i ett hus, man står under himmelens blåa hvalf. Huru ofta ha vi ej, lätta om hjertat, stått i en löfsal af höga björkar, genom hvilkas smärta kronor himmelens dager sett ned; men en så klar, så luftig höjd, som palatsets inre, kan endast förliknas vid himmelen sjelf. Hjertat vidgas och tankarna lyftas i denna ljusets boning. Dagern och solvärmen, som, förstärkta af glaset, inströmma öfverallt genom väggar och tak, skulle på klara sommardagar vara nästan outhärdliga, derest de icke, alltefter solens ställning, förmildrades medelst ljusgröna gardiner, upp- och nedrullade genom ett sinnrikt maskineri.
124 Palatset är mycket utvidgadt sedan 1851; det har numera ett högt fyrkantigt torn, äfven idel glas och jern, samt flera nya flyglar. Dess bestämmelse är äfven en annan än då: det inbjuder nu på en permanent exposition af geografi, historia, konst och industri. Man kunde kalla det en verld uti glasskåp, ett universitet i bilder för unga och gamla. Den stora tanken att här förena det vackraste, lärorikaste och nyttigaste från alla länder och alla tider har lyckats, om icke fullkomligt, så likväl på ett sätt, som gör en dag, tillbragt uti kristallpalatset, rikare på åskådning och ämnen för eftertanken, än kanske månget år af en förfluten lefnad. Londons skolungdom är i sanning lycklig, som kan med en qvart timmas jernväg förflytta sig när som helst till denna bilderverld.
125 I centern till höger är verldens största orkester, som vid Händels oratorier inrymt 3 500konsekvensändrat/normaliserat sångare och 17 000konsekvensändrat/normaliserat åhörare. Den bildar en ofantlig amfitheater, i midten af hvars periferi står en jätteorgel. Dess toner gå från den ljufvaste hviskning ända till domsbasunens dån, som kommer det stora palatset att darra i sina fogningar.
126 Ej långt derifrån är en rymlig, af vattenvexter och tusen simmande guldfiskar uppfylld damm, ur hvars midt reser sig ett högt vattensprutande konstverk af slipad kristall. Färgspelet as glasfacetterna och vattenstrålarna är beundransvärdt.
127 Mindre dammar, omgifna af lefvande vexter, äro kringströdda i sidoflyglarna. Hvarje verldsdel är skildt representerad med sina vexter och sina (uppstoppade) djur. Indiens kungstiger lurar bland bamburören, Afrikas antiloper beta under dadelpalmerna, och Amerikas boa slingrar sig mellan de taggiga cactussnåren. Här och der lifvas taflan af menniskogrupper af stenpapp i naturlig storlek: infödingarne i hvarje klimat och af hvarje race. Der sitta de bjert tatuerade indianerne i sin wigwam; der kämpar kaffern med sitt korta spjut emot bisonoxen; der lurar den ohygglige boshesmannen med pilen på bågsträngen; der lägrar sig en hord af kalmucker kring elden, sysselsatte att steka en hjort. I dammen nästintill smyger sig långs vattenytan den praktfulla Victoria regia, och längre bakom reser sig mammouthträdets gigantiska stam mot den blåa glashimmelen.
128 Några steg, och vi förflytta oss från geografins område till historien och konsten. Tidehvarfven ha här sina courts, sina gårdar, sina skilda, rymliga palatser, ornerade hvart och ett i sin egendomliga stil. Anblicken af tvenne kolossala, sittande tvillingfigurer, föreställande Ramses den store och troget kopierade efter originalerne i ett gammalt tempel, föra oss i den egyptista afdelningen mer än tretusen år tillbaka i tiden. De äro inga pygméer, dessa gamla faraoner; deras lilltå är ungefär så tjock som en boxares arm. Väggarna i dessa fornegyptiska salar äro betäckta dels med statyer, dels med sfinxer, dels med basreliefer och målningar, alla samvetsgrannt kopierade i denna styfva stil, som utgjorde den första bildande konstens griffelritningar. Samma främmande intryck af längst förflutna tider och kulturstadier väntar oss i den assyriska afdelningen, hvars tunga (jag hade så när sagt engelska) ståt, aftäckt ur Ninives och Babylons åldriga ruiner, blisvit samlad här i karakteristiska afbildningar. Gamla testamentets gråa skräckbilder blicka emot oss, anförde af Bel i Babel.
129 Vi tycka i Finland, att Stockholm eller Lybeck ligga ett godt stycke borta, men när vi på återvägen från långa resor hamna i dessa städer, känna vi oss till vår förundran så godt som hemma. Samma intryck erfara vi, när ögat länge irrat bland den aflägsna forntidens vidunderliga, kantiga bilder och derifrån öfvergår till den klassiska antikens vackra, rundade konstverk. Vi känna oss nästan hemma i det gamla Athén och det gamla Pompeji. Inga plancheverk, inga historiska arbeten förmå gifva oss en så åskådlig öfverblick, som här, af de skilda konstperioderna och af antikens företräden; det är mensklighetens egen kulturhistoria vi skåda i bilder framför oss, och när vi hunnit till Grekeland, tycka vi oss efter långt och mödosamt famlande ändtligen andas ut i klarhet och harmoni.
130 Från dessa vackra grekiska och romerska förgårdar inträda vi längre fram i den byzantinska och derifrån i den vesterländska, germaniska medeltiden, samlade med samma trohet i tre fristående gårdar om flera rum hvardera. Genast får allt omkring oss en annan stämning. Vi känna tydligt den kristna romantikens varma ande fläkta emot oss: dessa murar, dessa bilder ha sått ett hjerta, och det klappar af kärlekens glöd. Hvad dessa antiker nu kännas svala, ja kyliga, derborta i all deras skönhet! Och huru förtroligt möta oss icke dessa göthiska spetsbågar, dessa riddarerustningar och dessa dunkla, målade fönster med deras klumpiga helgonabilder! Guds moder med Christusbarnet blickar så fridfullt och förtroligt emot oss ur klosternichen! Ja, här äro vi hemma, här är vår rot, fastän blommorna skjuta fram uti andra tidehvarf.
131 Men ännu väntar oss ett främmande möte: det är Alhambra med dess lejongård, dess praktfulla pelargångar och berömda springbrunnar. Här fattas endast gnäggandet af kung Boabdils stridshäst, den svarta mohren som håller hans stigtygel, odaliskernas silfverstickade skor och klangen af en mandolin från myrtenbersåerna bakom seraljens murar.
132 Vi hasta derifrån, ty denna romantik är blott en svag reflex af den kristna: kärlekens ande bor icke deri, och profetens blodröda turban kastar skugga på murarna. Vi fly tillbaka till medeltiden och till renaissancen. Det korta besöket på halfmånens område gaf oss ett klarare öga för de kristna folkens kultur: nu först begripa vi rätt huru djupt kristendomens ande har genomträngt all deras konst, allt deras lif; – och likväl finnes det kristne, som anse all konst för hedendom; – likväl finnes det moderne hedningar, som anse kristendomen för ett öfvervunnet moment i mensklighetens utveckling!
133 Då höra vi helt nära oss röster och sorl. Är det Gottfrid af Bouillon, som fordrar af Alexander Comnenus fritt genomtåg till det heliga landet? Är det Abenceragernes krokiga svärd, som rassla i slidorna, eller är det Jeanne d’Arc, som väpnar sig för att bestiga Orleans’ murar? Nej, – det är kyparen, som frambär en bricka chokolade till några damer i släp, krinoliner och eldröda shawlar; det är fabrikanter från Lancasshire, som språka med köpmän från City om bomullsmarknadens tillstånd; det är nittonde seklet i glasögon och svart bonjour, sysselsatt att blanda färgburkarna till sin samtidstafla, hvilken en dag skall, afbildad i sin kostym, begapas och beundras af ännu ofödda slägten i framtidens stora kristallpalatser ....
Notisen/artikeln ingår i HT 28/10 1862:|250 2|10. En fantasimarknad.
134 Bland tusen andra föreningar för välgörande ändamål finnes i London en som kallar sig Royal Dramatic College och har till ändamål att understöda fattiga, sjuka och afsigkomna skådespelare. Detta sällskap, som|250 3| står under drottningens beskydd och beskattar sina ledamöter med 1 till 10 pund årligen, anställer hvarje sommar i Juli månad en fancy fair eller fantasimarknad uti kristallpalatset.
135 Ej långt från palatsets medelpunkt är derinne en öppen plats, som man kunde kalla torget. Och på detta torg har man i dag den 19 Juli upprest aderton vackra tält af hvitt, ljusrödt och ljusblått siden, ornerade med blommor och flaggor. Trettiosex unga damer, två i hvarje tält och valda bland alla Londons bildade klasser, – ladies med hertiglig krona och ladies med en pepparstrut i sin vapensköld – sälja åt den artiga publiken leksaker och småpjeser af alla möjliga slag, värda kanhända sex pence och sålda, om lyckan är god, för en guinée stycket.
136 I parenthes: det vore lyckligt, om alla lotterier och marknader för ett välgörande ändamål kunde ställas på en så enkel fot. Dertill behöfves icke blott god vilja, utan äfven någon uppfinningsförmåga. Här fanns t. ex. en särskild butik, der en ung lady inkasserade högar af guld och silfverstycken för små bref och brochyrer. Brochyrerna voro sådana, som hade för dagens frågor, för toiletten eller för hushållet något särskildt intresse. Brefven innehöllo handskrifter eller också blotta namnteckningar af kända personer: statsmän, vetenskapsmän, sångerskor, artister, literatörer. Jag vet ej på huru många små kort eller breflappar Charles Dickens t. ex. eller Adeline Patti hade tecknat sitt namn för detta tillfälle, men troligen voro de icke få. En egen tidning, uppfylld af skämt och puffar, utkom naturligtvis också enkom för dagen.
137 En annan ung dame hade formlig tobakshandel. Pipor, pipskaft, cigarrmunstycken, stickdosor, prydligt inlagda snus- och cigarrpaketer, kort sagdt allt hvad som hör till en rättskaffens tobaksbutik, fanns här att tillgå, endast litet finare och mera parfymeradt än vanligt.
138 En tredje sålde fotografiporträtter, en fjerde bandrosor, en femte konfekt o. s. v. Gråskäggige lorder, gamla gossar af den der durabla sorten som anses för pojkar vid femtio år och för stadgade män knappast vid sjuttio, kommo med händerna fulla af dockor och snurror, köpta hos miss Sara Nelson eller miss Agnes Burdett.
139 Ett tält var mer än andra belägradt af köpare, och det fordrades godt tålamod och starka armbågar för att slå sig igenom ända dit. I detta tält presiderade en ung dame, som icke längesedan förvred hufvudet på Helsingfors ungherrar, (och många andra dessutom), och det var den älskvärda dansösen miss Lydia Thompson. Hennes små händer voro här i lika liflig rörelse och inkasserade minst en lika betydlig recett, som hennes små fötter på scenen. Miss Lydia är för närvarande den mest firade af alla Englands dansöser; i en af Oxfordstreets elegantaste konstbutiker, der man sålde endast celebriteter och der allt var dubbelt dyrare än i andra butiker, hängde sju eller åtta porträtter af henne i olika kostymer bredvid hvarandra. Man sade att hennes rykte i öfrigt gått fritt från förtalet; hennes namn på programmet och hon sjelf i sitt tält stodo vid sidan af Londons och verldens stoltaste aristokrati. Vore det icke alltför indiskret, ville jag fråga, om våra finska nåder skulle vid ett sådant tillfälle nedlåta sig till ett sällskap, af hvilket de engelska nåderna anse sig hedrade. Vi behöfva allt ännu europeiseras en smula och lära oss, att om nedlåtande kommer i fråga vid sådana fall, så är det talenten, som gör börden, rangen och rikedomen den äran att sänka sig ned till dem.
140 Englands pärer betyda, som hvar man vet, – och de sjelfva veta det minsann nog – mer än furstar i andra länder. Men så dryga äro väl få af dem, att de ej skulle anse sig smickrade af ett ord från Charles Kean, den der komedianten, som hvar afton uppträder för kreti och pleti i en af Londons mindre theatrar.
141 – Undertiden fortfor orkestern deruppe i centern – en god orkester, men nästan för mycket messing – att nummer efter nummer spela igenom sitt långa program, som vexlade om med orgelmusik. Knappt hade musiken tystnat, innan ett oregerligt buller uppstod på ett slags veranda midtemot. Man kunde tro sig vara på en hästmarknad i Tavastehus, eller åtminstone utanför ett vandrande menageri vid invalidesplanaderna i Paris. Fyra eller fem vidunderligt utstyrda komedianter – den gången uti den äkta gamla stilen – skreko med full halls alla på engång och trummade, för bättre effekt, af alla krafter på pukor, spjäll och – det såg nästan så ut – på hvarandras ryggar. Meningen med detta infernaliska oväsen var ingen annan än att locka så många åskådare som möjligt till de två theatrarna, som spelte på denna sida turvis hvarannan timme hela eftermiddagen. Skådespelarne voro de mest omtyckta komiker från större delen af Londons theatrar, och inträdesafgiften, 1 à 2 shilling, tillföll naturligtvis det välgörande ändamålet.
142 Pjeserne voro sådana man kunde vänta af puffarne på verandan och påminte mycket om våra studenters stora spanska sorgespel för några år tillbaka i Pihlflyktska huset. Följande program kan gifva en ungefärlig föreställning om repertoiren den 19 Juli:
143 »I Kungl. theatern uti kristallpalatset, stora ingången o. s. v., uppföres det Richardsonska dramat Alfonso och Claudina, den sköna bruden, eller hat och förtviflan (här följa åtta motton ur Shakespeare samt uppgift på direktörer, kapellmästare etc. samt alla medspelande). Personer: Konung Santjago; älskar Alfonsos maka Claudina och besluter att äga eller mörda henne; Alfonso, hans general; annars rädd af sig, fattar han mod af sin kärlek och hämdlystnad att trotsa konungen och nedlägga honom i en förfärlig strid; Huberto, konungens slaf, en illfundig rådgifvare; Esclavo, en annan slaf, råkar händelsevis vara stum och duger derföre till att utföra blodiga beskickningar; Claudina, Alfonsos maka, mycket tillgifven sin man och besluten att hellre dö, än lida vanäran; samt slutligen: Claudinas ande, något musikalisk, men icke rätt passande för bengalisk eld. Resp. åskådare behagade märka följande scener: Månsken i Bologna! Mötet! Förklädningen! Lönndörren! Älskarne! Kyssen! Tyrannen! Trohetens belöning! Brefvet! Utrotningsfesten! Hat och förtviflan! Spöket! Hämden! Den rysliga duellen! Upplösning! Inga kostnader skola sparas.»konsekvensändrat/normaliserat – För öfrigt bjöds på en lysande balett med mr Pantalon, mr Harlequin, miss Colombine, förf. sjelf, mr Richardson, etc. etc. etc., och sist tillade affischen med dess kända blygsamhet, att emedan repertoiren, ej mindre än spelet, i så hög grad öfverträffade allas förväntan, gåfvos inga penningar tillbaka vid biljettluckan.
144 Spektaklet var verkligen pyramidaliskt och bifallet likaså. Tyrannen, älskaren och den sköna (något skäggiga) Claudina täflade med gigantiska gester om publikens ynnest. Hvarje anspelning begreps, hvarje riktigt tjock qvickhet slog an. Det var likväl »en half-kron-dag»,konsekvensändrat/normaliserat således en finare publik än vanligt, uti kristallpalatset. Men de hiskliga gesterna och den sentimentala uppstyltningen på Londons större theatrar måste leda derhän: denna skönhet skulle nödvändigt få kopporna; detta konstmanér måste leda till parodin.
145 Ett stycke från theatrarna samlades åter en tät hop af åhörare kring tolf äkta afrikaner, svarta som synden, hvilka utförde deras nationaldanser, ackompagnerade af tambourdebasquer och ett ohyggligt tjutande, som skulle föreställa sång. Allt detta var karakteristiskt, men rått. Jag kan ej hjelpa, att ju de engelska folknöjena, de må sedan gifvas för en finare eller gröfre publik, ännu mycket påminna om Macaulays lifliga skildring af Londons nöjen under Carl II:s tider. Gyckelmakarnes butiker ha blifvit grannare, björndans och tjurhetsningar ersättas nu utaf andra nöjen – utsidan är putsad, men derinom finnes ännu en god dosis brutalitet.
146 En fotograf hade uppslagit sin butik uti en af sidoflyglarna och erbjöd i en hemlighetsfull affisch med höga bokstäfver ladies och gentlemen att beställa porträtter, ty han ville för en shilling stycket leverera ett i sekunden, allesammans af en oöfverträffelig likhet. Hugade spekulanter strömmade till, apparaten var i jemn verksamhet, spekulanterne erhöllo inom otroligt kort tid så många mystiskt kuverterade små paketter de någonsin önskade. En humbug så god som en ann! Likheten var fullkomlig, ty paketerna innehöllo små speglar, värda en penny stycket; summa netto behållning för det goda ändamålet 11 pence för hvarje porträtt.
147 Det är omöjligt att uppräkna alla mer eller mindre uppfinningsrika medel, som användes för att rikta kungl. dramatiska föreningens gifmilda kassa. Omkring 20 000konsekvensändrat/normaliserat personer besökte den dagen kristallpalatset, och recetten uppgick troligen till 8 eller 10 000konsekvensändrat/normaliserat pund sterling.
148 Blondin uppträder här två gånger i veckan. Att han ej är en humbug, en fabel, en myth, derom kan hvarochen öfvertyga sig, som behagar, en onsdag t. ex., kontribuera sin shilling vid ingången till palatset. Än superar han på styfva linan i den svindlande höjden under glaskupolen; än promenerar han, med eller utan skottkärra, med eller utan säck öfver hufvudet, på en annan lina, utspänd högt öfver trädgården och vattenkonsterna. I början skjöt han sin lilla dotter framför sig på skottkärran, men detta blef sedan, och med rätta, förbjudet. Blondin har undkommit Niagaras gap, men så länge går krukan, tills hon faller i backen.
149 Två gånger i veckan spela äfven de stora vattenkonsterna ute på planen. Färgspelet är i solsken af en öfverraskande praktfull effekt, men varar endast 20 minuter.
150 Denna plan är storartad, liksom allt uti Sydenham. Sedd i sin helhet, utgör den en smakfullt ornerad bricka, på hvilken kristallpalatset står som en ofantlig jättekrokan, utan att skymmas af en enda qvist eller en enda annan byggnad i närheten. Rundtomkring flyter ett haf af solsken och fri luft. Så skall det vara:
»Kristallen den fina
Som solen månd’ skina,
Som stjernorna blänka i skyn.»konsekvensändrat/normaliserat
152 Ingen afundsjuk skugga grumlar denna anblick af ljus; ingen tung och missprydande skorsten utsänder sin sotiga rök öfver detta skära, klara och silfverskimrande molnpalats. Dess yttre och inre äro lika fulländadt sköna.
153 Hvad betyder litet nojs här och der, blott man har öga och öra för det vackra i lifvet? Kanske har du, som läser detta, någongång tidigt en sommarmorgon hört gässen kackla eller måsarna skria fjerran vid stranden af ett solbelyst haf. Hvad betyder väl detta lilla oväsen? Lyssna derpå, så länge dig lyster. Gå här till rostbeefen, som rullas in på skottkärror i restaurationerna; handla i de otaliga små butikerna, som befolka de öfre gallerierna, eller stadna uppmärksamt vid de tusen statyer och taflor, som möta vid hvarje steg i detta förtrollade slott. Välj efter lynne och smak, men lemna icke denna sköna byggnad, den enda och makalösaste uti sitt slag, utan att glädjas åt snillets ingifvelser, som lyckats förverkliga sjelfva barndomens drömmar; lemna den icke utan att prisa den störste mästaren, som dock byggt modellen, hvaraf detta är endast en svag, bräcklig kopia, hvilken i dag är och i morgon förgås, medan Hans verk varar från slägte till slägte evinnerligen.