Notisen/artikeln ingår i HT 8/10 1853:|79 2|

Sångarens dröm.

1 Det var engång en sångare, han hade pröfvat mycket, han hade lidit, han hade kämpat med lyckan i många gestalter, och alltid förgäfves. Nu voro hans krafter uttömda; han nedkastade sig på soffan och fattade, för att förströ sina tankar, det första tidningsblad, som föll i hans hand.

2 Det var Journal de Saint Petersboug för den 2 Oktober 1853. Således sista och nyaste post. Der föllo hans ögon på följande rader:

3 »Desse sångares pretentioner äro fabelaktiga. Tamberlick, Italienaren, tenoristen, hvars omfångsrika och klangfulla röst beundransvärdt motsvarar stora operans fordringar, har afslagit ett anbud af 145 000konsekvensändrat/normaliserat francs om året i Paris. Det är derföre att Tamberlick vinner 80 000konsekvensändrat/normaliserat fr. på en säsong i S:t Petersburg och 65 000konsekvensändrat/normaliserat fr. på en säsong i London, summa 145 000konsekvensändrat/normaliserat, och då får han sjunga den musik som behagar honom och som passar hans röst. Basisten Formés har afslagit nära på lika mycket; Mario har tagit engagement för 150 000konsekvensändrat/normaliserat francs årligen» ...

4 Mario! Formés! Tamberlick! Sällsama tankar uppstodo kring dessa namn, omhöljda af ära och triumfer, dessa sångare, öfveröste med guld och likväl icke tillfredsställde. Hade väl de arbetat, kämpat och lidit för sina utmärkelser? Hade de smakat fattigdomen, bekymret, den kränkta stoltheten, den svikna förhoppningen? Visste de hvad det vill säga att lefva för konstens skönhet ett lif utan lugn, utan framtid och utan bröd – att ständigt höra dessa röster i sitt öra: sjung ej mer. Skräddaren, som sydde din rock, förvärfvar mera än du; dagakarlen, som utanför ditt fönster släpar sitt lass, har sorgfriare utkomst än du; fågelen under himmelens fästen har säkrare framtid än du. Sjung icke mer!

5 Hvem vet, kanske de ha erfarit detta, de också! Och likväl ha de sjungit, och lyckan har lett mot dem, och många tusendes beundran har kransat dem med kronor och lagrar. Låtom oss icke afundas dem.

6 Vid det han tänkte så, föll bladet ur hans hand, och han sjönk i en stilla sömn. Der kommo drömmarnas gycklande bilder och upprullade för hans själs ögon taflorna af en annan tid, då det sköna på jorden öfverallt blifvit erkändt vid sidan af det nyttiga – då ingen tröstlös stämma mera hviskar i sångarens öra: sjung icke mer!

7 Der såg han Finlands hufvudstad utbreda sig vidt öfver hela den klippiga halfön, som badas af hafvet. Idoghet och välstånd rörde sig öfver dess gator i brokigt hvimmel, jernvägar och långväga fartyg ditförde varor af alla slag, vetenskapen arbetade på sitt odödliga verk, statsmannen grundade visa planer för landets väl, och klockorna i templen ringde med höga röster den eviges lof. Och der fordom den låga och trånga byggnad stod, som var egnad åt konsten, der reste sig nu ett stolt palats af sten med höga rymliga salar, der hvarje afton diktens och sångens skönaste skapelser ljödo för skaror af lyssnande åhörare och der man ännu efter så lång tid med glädje och undran hörde Runebergs dramer*)Hvad har man ej rätt att drömma? och Pacii operor och många andras verk, som följt efter dem i en sednare tid och hvilkas namn man ännu ej hört på de förre mästarnes tid. Der lefde sångaren för sin konst, likasom vetenskapsmannen för sin visdom och hvarje annan medborgare för sin lefnads kall – och man sade till honom: sjung fritt, sjung gladt och utan sorg! Vi äga ej att bjuda dig högar af guld, som de stora och rika länderna bjuda; men vi bjuda dig hvad vi kunna, ditt dagliga bröd och vårt tacksama erkännande – är du nöjd dermed, så sjung! Och sångaren sjöng med frimodig håg; han kände att äfven han var en arbetare i fosterlandets tjenst, ej mera en leksak för stundens förströelser, och denna känsla lyftade honom ur vanmakten af det beroende, hvari konst och konstnärer fordom stodo till de dagliga behofven och landsmäns erkännande ....

8 Och när då sången ljöd så mäktig och rik genom de höga salarna i de glänsande kronornas sken, och rundtomkring väl tusende läppar och tusende händer endast afbidade sångarens sista ton, för att i stormande applåder och bravorop säga honom huru stolta, huru lyckliga de voro öfver honom och hans herrliga konst ... då vaknade slumraren af en omild röst, som tätt invid hans sida sade dessa tre ord, så korta, så alldagliga och dock så bittra:

9 »ångbåten är färdig.»

10 Hvad! Det var då en dröm – det stolta palatset, den glada triumfen, konstens betryggade ställning och landsmäns hyll|79 3|ning – allt detta var då en dröm, som måhända hundrade år härefter skall uppfyllas?

11 Ja, ångbåten är färdig; res, du landsflygtige sångens son, till en främmande strand! Res med vemod, men icke med bitterhet, ty äfven fosterlandet har hjertan som klappa för sångens heliga skönhet och som med vänskap, med tacksamhet ihågkomma den, hvilken ofta sjöng för dem sina täcka visor. Dessa hjertan äro fattiga på guld, men rika på kärlek – mins dem en dag, när du måhända finner dem, som äro rika på guld och på kärlek fattiga! Farväl – än ett ögonblick, – kanonen dånar, ångan hvirflar, vågen brusar kring fartygets hjul, och sångens och kanteles land har förlorat en af de ganska få, som der åt sången egnat sitt lif!

 

 

1. *)Hvad har man ej rätt att drömma?