Notisen/artikeln ingår i HT 3/4 1844:|26 1|

Ögonkast.

2. Kung Carl XIV Johan.*)En del af här upptagna biografiska notiser meddelas efter Swenska Biet ur en skildring i Les Contemporaius.konsekvensändrat/normaliserat

1 En vacker morgon i Juli 1780 vandrade en rask, lång och välväxt yngling om 17 år, med svart, tjockt och knollrigt hår, med djerfva, lifliga ögon och örnnäsa, ut genom stadsporten i den lilla staden Pau i södra Frankrike. Denne yngling hette Johan Baptist Julius Bernadotte och var andre son till en advokat i Pau. Sina föräldrar ovetande, lemnade han fädernehuset, eme|26 2|dan hans håg stod åt krigarens musköt mer än åt advokatens protokoller.

2 Denne Bernadotte tjenade tvenne år på Corsika som simpel grenadier, tog derpå afsked, ingick 1785 åter i tjenst som soldat och befordrades samma år till korporal. Tiderna blefvo stormiga, kraft och mod bröto sig väg; 1790 var Bernadotte Adjutant vid kongl. franska marinen.

3 Oförgätliga, der blodiga, hemska dagar kommo, dagar under hvilkaoriginal: unhvilka Europas öden bytte gestalt och under hvilka man stundom upplefde mer, än förr eller sedan under halfva århundraden. Det var de dagar, som randades år efter Christi börd 1789. Revolutionen gick öfver sina bräddar, fienderna omringade Frankrike; 1793 var Bernadotte Öfverste, 1794 på slagfältet vid Fleurus Brigade-General, 1795 Divisions-General – ett vackert avancement från soldat på 10 år!

4 Napoleons stjerna gick upp; Bernadotte tjenade under »århundradets man» i Italien och deltog i hans segrar mer än i hans triumfer. Men de båda soldatfurstarnes sympathier korsade sig. Fransmannen sade om Corsikanern: »Jag har sett en 27 års man, hvilken beter sig som vore han 50; det bådar ej godt för republiken.» – Och Corsikanern sade om Fransmannen: »Han bär en fransyskt hufvud öfver ett romerskt hjerta; det flyter moriskt blod i hans ådror.» Oenighet utbröt mellan de båda; Bernadotte skickades som fransk minister till Wien, återkallades 1798 och förmälde sig samma år med Mad:lle Desirée Clary, en köpmans dotter från Marseille, som hade det besynnerliga ödet att gifva korgen åt Napoleon Bonaparte, sin och Frankrikes blifvande Kejsare, men det oaktadt vinna en thron och från den huldrikt nedskåda på en annan af sina tillbedjare, Grosshandlaren Arfvidson i Stockholm, hvilken sedan som undersåte fick kyssa den hand, hvarom han fordom vågat täfla, medan Sveriges Drottning ännu var Mademoiselle Clary och Grosshandlaren en simpel Handels Expedit.

5 Napoleon störtade Direktorium och steg på Consulatets trappa till Kejsarethronen. Bernadotte blef Marskalk af Frankrike och drog sig tillbaka. Men kriget kräfde män, Marskalken blef Furste af Ponte Corvo. Ulm, Austerlitz, Jena och Wagram buro vitne om hans mod och hans fältherretalent. Det var Bernedotte, som efter freden i Tilsit tog Pommern från Svenskarne och stod i begrepp att öfver Danmark inbryta i Sverige, när Gustaf IV Adolf störtades och hans rike drog djupt efter andan, sedan det förlorat Finland.

6 Carl XIII besteg Sveriges thron och Prins Christian August af Holstein-Augustenburg utsågs till hans efterträdare. Men en dag störtade den unge prinsen död af hästen. Kungen var gammal, tidernas faror kräfde en tapper värja. Det berättas, att en ung svensk löjtnant i fransk tjenst först vände sina landsmäns uppmärksamhet på krigaren Bernadotte, som derpå valdes till Sveriges Kronprins. Ödets våldsmakt satte sin fot på den allsmäktige Kejsarens nacke; Napoleons örnar vingskjöts i Ryssland; kontinentalsystemet tvang Sverige att sluta sig till Frankrikes fiender. Väl tör det hafva grämt den modige Bernadotte att draga svärdet mot sitt fordna, sitt första fädernesland; men han drog det och besegrade Napoleon på slätten vid Leipzig.

7 Derefter stack den väldige krigaren svärdet i slidan och satt i ro alltintill sin sena ålderdom. Den 5 Febr. 1818 uppsteg Carl XIV Johan på Sveriges och Norges throner och med honom en ny konungätt, kallad efter hans fordna furstendöme Ponte-Corvo. Stamfadern för denna ätt blef nu likaså fridsäll och årsäll, som han förut varit segersäll. I hans tid var landet välsignadt med oafbruten fred; vetenskapen skördade ostörd sina triumfer; konster och näringar florerade; jordbruket förkofrades; handeln gjordes oberoende; Götha kanal blef »Sverges blåa band»;konsekvensändrat/normaliserat myntet stadgades; riksskulden afbetaldes; millioner samlades i bankens hvalf ... och härflöt äfven detta allt ej från den vise Konungen omedelbart, så var det dock den medelbara frukten af det system han följde och det hägn han gaf det goda i sitt land.

8 Detta Carl XIV:s ofta bittert tadlade »system»,konsekvensändrat/normaliserat åsyftade fred och statens isolering inom naturliga gränser. Sverige var fordom en stor makt på en liten basis, lik en upp och nedvänd pyramid, som blott med oupphörlig ansträngning kunde upprätthållas. I hundrade år kantrade denna pyramidalkoloss; Sverige miste efterhand alla provinser bortom hafven, sist äfven Finland. Norge förenades dermed 1814. Nu hade man således blott ett Skandinavien, en enda halfö, och dervid ville Kungen blifva, ej mer och ej mindre.

9 Derföre fann sig sidan så mången bedragen i sitt svärmande hopp. »Hvad är detta?» sade de. »Vi valde en krigare, på det att han skulle återvinna våra fordna gränser, och se! han bortger provinsen Finland andra gången 1812 och vill trösta oss med Norge, Norge som med afundsjuk granntyckthet i allt vill vara jemngodt med oss, ett rike för sig.» – Så sade ovise lastare. Och de smädade den gamle Kungen, för det han ej förstod landets tungomål, och för de missgrepp några hans tjenare gjorde. Men svenska folket är konungsligt sinnadt; om det försyndar sig i orden – ty många och stora ord äro dess nu rådande svaghet – så sviker det icke sin furste i verk och gerning.

10 Nu är den gamle Konungen död och historien dömer hans verk. Kriget fostrade honom och höljde hans namn med glans; men han fostrade freden och den höljde hans minne med välsignelse. Det vare drapan öfver hans stoft.

11 Den som ännu förleden sommar såg den 80 årige Kungen mönstra sina trupper på ladugårdsgärdet vid Stockholm, den som såg honom med en ynglings raskhet galoppera framför fronten under massornas lifliga hurrarop, trodde väl knappt, att den gamle krigaren då för sista gången skulle fröjdas åt vapnens glans. I sitt ungdom skall han hafva gällt för den andre mannen i kroppstyrka inom franska arméen och obduktionen af hans döda kropp, hvilken bar ärr efter flera blessurer, bevitnade ännu hans ovanliga muskelstyrka.

 

 

1. *)En del af här upptagna biografiska notiser meddelas efter Swenska Biet ur en skildring i Les Contemporaius.