1 Helsingfors Tidningar upptogo ej längesedan några artiklar »om finska literaturen och dess framtid».konsekvensändrat/normaliserat H:fors Tidn. erkände deri med Saima denna literaturs fattigdom, men protesterade mot dess af Saima tillvitade fullkomliga betydelselöshet, äfvensom mot Saimas påstående, att bildning och nationalitet skulle i Finland stå strängt från hvarandra söndrade. Dessa artiklar hade sedermera lyckan corrigeras af Saima så radikalt, att för auktors räkning föga annat återstod, än »den goda viljan» och »de välmenta illusionerna».konsekvensändrat/normaliserat För detta lilla residuum är auktor så tacksam som möjligt och förtycker ingalunda, att hans åsigter inför Saimas räfst- och rättareting erhållit en dylik amnesti, som Spanska regeringen brukat utfärda, dervid alla brottslingar benådas i allmänhet, men hvar och en i synnerhet undantages från benådningen. Der i en sak-diskussion inga andra intressen tala, än sakens egna, förälskar man sig ej i sin personliga öfvertygelse. Saima har från sin späda barndom lagt stor vigt på fakta och på den stödt sina flesta bevis; blott vill det synas, som vore hennes åsigter stundom på förhand uppgjorda och sakförhållanden sedan i dem inpassade med stor dialektisk färdighet. Det har någongång roat Saima att, med äkta finsk envishet, vidhålla paradoxer; ej sällan har hon utspunnit en i sig sjelf riktig sats till så radikala conseqvenser, att hon utkastat barnet med tvättvatnet. Rättvisa och moderation låta sig ej förena med en så obetingadt underkännande af det bestående, som Saima proklamerat i frågorna om finsk literatur, och minst bör Saima finna det oartigt, att andra tidningar ej tillåta henne medgifva allt, på det hon må hafva det nöjet att åter uppbygga allt efter för inspiration.
2 Saima är en ny tidning, som icke har något att skaffa med den finska periodiska pressens antecedentia. Hon har derigenom den fördelen att kunna uppställa sig till enväldig domare öfver tidningspressen, medan alla öfriga blad måste agera parter i detta mål. Ingen skall säga, att hon försofvit denna fördel. Hon har dessutom lofvat ingenting, är skyldig att hålla ingenting och kan derföre af artighet inbegripa sig sjelf i tidningarnas allmänna in|65 2|genting, i det vissa hopp, att allmänheten skall begripa, det ett rätt pompöst ingenting är ett lika pompöst, fast cacheradt någonting. – Saimas i N:o 25 införda artikel om Tidningsliteraturen i Finland innehåller – jemte åtskilligt, för hvilket de andra bladen äro henne uppriktig tack skyldiga – variationer af den redan utslitna visan om »Ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka utvisa, det Saima antingen ej vårdat sig om att läsa de tidningar hon bedömer, eller ock gjort det med en fördom, som icke är hugad att göra något annat sträfvande rättvisa, än möjligen hennes eget. Vår ställning som part i denna fråga skall ej hindra oss att derom yttra ett par ord såsom tillägg till art. om Finska Literaturen, – i det vi uppträde icke som skralhetens målsmän, ty dertill känne vi ingen kallelse, men fastmer af önskan att låta hvarje verksamhet rättvisa vederfaras, utan att i någon mån söka bemantla dess brister.
3 Den finska tidningspressen är vid denna tid 70 år gammal. Den har under dessa 70 år genomlefvat perioder af vexlande domning och lif, någongång lysande med akademisk snillrikhet, oftare obetydlig, andefattig, alltid obemärkt och föga känd ens i Sverige. Dess jemförelsevis mest glänsande period inträffade redan i dess första ungdom, på 1780-konsekvensändrat/normaliserat och 90-konsekvensändrat/normaliserattalet, då flera högt aktade lärare vid Universitetet dels redigerade dels med bidrag riktade Åbo Tidningar, samt ännu något sednare, så länge Franzéns hand var synlig i samma blad. Från 1810 inträffade åter en trögare period, som 1819 afbröts af den ungdomsfriska Mnemosyne och sednare af Åbo Morgonblad. Bådas verksamhet var öfvergående och den allmänna nedslagenheten efter Åbo brand nedtryckte äfven tidningar, tills Helsingfors Morgonblad med nya krafter och utmärkta pennor uppträdde 1832. Äfven dess första liflighet var öfvergående och det behöfdes måhända en hejdlöst huserande Saima för att åter mana våra tankspridda publicistiska notabiliteter till concenterad verksamhet med bestämd plan och fixeradt mål.
4 Enär landets literära förhållanden under sednare tiotal icke undergått några väsendtliga och genomgripande förändringar, böra de anmärkningar, hvilka föranledas af en blick på den finska tidnings pressens tillryggalagda bana härintills, vara upplysande för den ståndpunkt, på hvilken samma press nu befinner sig.
5 En sådan blick på antecedentia gifver genast vid handen, att tidningarna icke allenast förblifvit utan inflytande på den finskt talande massan af nationen, utan ock ganska litet inverkat på de bildade klassen, för hvilka de skrifvits. Näppeligen har man ännu lagt den vigt på tidningars ord, att en tidningsartikel, uttalad i huru rättan tid som helst, skulle gjort hvad man kallar sensation i landet. Nu vore det visserligen beqvämast, att med Saima söka orsaken till denna likgiltighet i tidningarnas egen skralhet. Men huru sedan förklara det förhållande, att de bäst redigerade tidningar, att blad med ett verkligt och mångsidigt innehåll, sådana som t. ex. Saima, likväl, ej mindre än de torftigaste annonsblad, i mången, ja i de flesta läsares ögon innehålla »just ingenting».konsekvensändrat/normaliserat Svaras måhända: detta kommer af de andra bladens »lättsmälta själaspis».konsekvensändrat/normaliserat Men i Tyskland, i Frankrike, i Sverige, med ett ord i alla de länder, der publicitetens inflytande är störst, öfversvämmas allmänheten äfven af den största massa lättsmält själaspis. Det måste således vara något annat, som vållar tidningarnas märkeliga obetydlighet här i landet.
6 Denna andra och verkliga orsak till tidningsliteraturens obetydlighet måste sökas i den publicistiska barndom, den literära menlöshet, hvari en stor del af de bildade och hela massan af de halfbildade klasserna i landet, korteligen: pluraliteten af den tidningsläsande allmänheten ännu befinner sig. Dermed påstås för ingen del, att man hos oss ännu skulle anse allt tryckt för sannt eller att bokbildningen skulle stå på en låg punkt; tvärtom. Men det behöfves något mer än blott bokbildning, innan en nation kommer så långt, att den inrymmer det skrifna ordet det lefvande ordets, plats i diskussionen af dess angelägenheter. Dertill behöfves för det första en håg för literär verksamhet i allmänhet och för det andra en vana vid offentligheten, för hvilken så mången och så mycket skygga tillbaka. Forntidens Greker och Romare, likasom alla folk på antikens ståndpunkt, kommo enkelt och lätt till offentligheten, i det deras samfälta angelägenheter mundtligen utgjordes på folkförsamlingarna. Det moderna Europa behöfde två och ett halft århundrade efter tankens emancipation i reformationen, innan det skrifna ordet i den periodiska pressen kände sig fullmyndigt att föra talan i dagens frågor. Offentlighetens gebit är ock vida mera utsträckt nu än tillförene, och mången finner det redan alltför omfattande. Detta, jemte en naturlig skygghet – att icke tala om finsk fåordighet, – afskräcker å ena sidan från allt uppträdande i tryck och verka å andra sidan en passiv likgiltighet för det offentliga ordet. Så länge denna skygghet och denna likgiltighet äro så allmänna, som de måste erkännas vara här i landet, må man icke vänta sig att tidningsliteraturen skall vinna en större inflytande och en mera gagnande verksamhet.
7 Denna sanning må utsägas till tjenst för alla dem, hvilka med Saima förundra sig öfver tidningarnas »ingenting».konsekvensändrat/normaliserat Den bemantlar icke tidningarnas brister, hvarom mera nedanföre. Den gör dem endast den rättvisan att erkänna deras beroende af det allmänna tänkesättet och deras vanmakt, så länge detta missgynnar offentligheten. Ty sålänge detta sker kunna väl djerfva och skickliga pennor, såsom Saimas nu, ögonblickligt upphjelpa publiciteten; men en blick på de 70 åren visar, att slika uppfriskningar ständigt varit öfvergående, om ock ständigt återkommande. Tidningspressen sammanhänger så nära med den öfriga literaturen i landet, att Saimas consequenser: 1) literaturens lägervall härrör af brist på en national-literatur, men 2) tidningsliteraturens lägervall härrör af boktryckarne*)Se Saima N:o 25. Förmenandet, att »hvarje-artikel i ett alfvarligare ämne gör förläggaren orolig» är med förlof sagdt lika enfaldigt, som grundlöst. Redaktionerna bindas endast af tidningens plan och äga derinom utrymme nog. – väl må synas så »jollrande» som några andra. Om landets literatur i allmänhet är förut ordadt; återstår att söka bestämma tidningarnas plats, rang och verksamhets krets inom denna literatur.
8 Saima säger härom: »tidningsliteraturen måste alltid vara och förblifva tidsfördrifsläsning, sådan den lämpar sig för flera olika samhällsklasser».konsekvensändrat/normaliserat Verkligen? Saima har således talat, sjungit, knäppt, diskuterat och projekterat endast för att till sina läsares tjenst fördrifva den som hvarje tänkande menniska aldrig anser sig hafva för mycket af: tiden? Sådan var icke meningen; blott uttrycket är oegentligt och ganska vilseledande, äfven om »till tidsfördrif räknas dem som kallas ädla».konsekvensändrat/normaliseratTidnings|65 3|pressen är literaturens dagliga tal. Såsom det dagliga talet inom samhällsklasserna uppsamlar allt anmärkningsvärdt i lifvet, betraktar det, bedömer det och efterhand bildar en opionen deraf, så upptaga tidningarna märkeliga tilldragelser inom lifvets många verknings kretsar, afspeglar dem, utreder och diskuterar dem samt bearbetar dem likaså till opinioner enligt bästa förstånd och sakens natur. Sålunda är journalistiken literaturens lefvande ord, uttaladt för stunden och med stunden förglömdt, en minuthandel med tidsbildningen, dervid literaturens stora summor cirkulera i skiljemynt. Tidningspressens bestämmelse är följaktligen ingen annan än det dagliga talets upphöjande till offentlighet, endast merra valda ämnen och ädlare uttryck förutsättas, än samtalsspråket vårdar sig om att begagna. Härvid sönderfaller tidningarnas verksamhet i tvenne delar: relation och diskussion, den berättande delen och den reflekterande, bearbetande. Båda böra ingå som väsendtliga beståndsdelar i tidningsliteraturen; den sednare stöder sig på den förra som basis och utgångspunkt samt utgör det rörliga, framskridande elementet, medan relationen, som erkänner det bestående, sådant det är, utgör den conservativa, återhållande beståndsdelen af besagde literatur.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/8 1844:|66 2|
Tidningarna i Finland.
(Slut fr. föreg. N:o.)
10 Betrakta vi nu den finska tidningspressen under hela banan af dess verksamhet intill Saima, så finne vi, att relationen ständigt varit i densamma den öfvervägande och diskussionen deremot den underlägsna, en omständighet, som väl mycket fördröjt publicitetens framsteg. Detta är ett fel, de finska tidningarnas största fel, och det må erkännas. Saima har härutinnan brutit isen. Saima har derjemte utpekat det ganska tillräcklige utrymme, inom hvilket diskussionen äger att röra sig, utan hinder af en billig censur eller bestående samhällsordning. Härutinnan dele vi fullkomligt dess åsigter. Deremot har Saima åt motsatt håll, d. v. s. in på diskussionens gebit, gått längre än det vore rådligt för andra och, tilläggom, äfven för henne sjelf. Mest har hon felat i sitt totala misskännande af tidningspressens relaterande, historiska sida, en radikalism, som charakteriserar hennes ståndpunkt. Från denna ensidigt diskuterande ståndpunkt lamenterar hon nu öfver tidningarnas totala ingenting, medan äldre män i landet från deras historiska synpunkt betrakta Saima som en hypothes- och projektmakerska, för det hon ej vårdar sig om att göra det bestående rättvisa. Exempla sunt odiosa; likväl må vi anföra ett. Turen att toppridas af Saima har sednast kommit till Borgå Tidning. Den som endast läst Saima, skulle nu visserligen anse Borgå Tidning för det innehållstomaste, skralaste blad i verlden. Och likväl är detta blad från sin ståndpunkt conseqvent redigeradt och har innehållit artiklar i Borgå Stifts historia, m. fl. relaterande uppsatser, samt sednast en relation af läroverkens reformer, hvilket allt åtminstone borde berättiga bladet till ett rättvist erkännande af dess förmåga. Våge vi en spådom, så skall denna illa anfäktade Borgå Tidning längre och jemnare bibehålla sig i allmänhetens ynnest, än den visserligen snillrikare, men alltför högljudda, uppbrusande och öfversittande Saima.
11 Den finska tidningspressen har sina ganska skrala sidor, och sedan man billigt afsett det förenämnda, för publiciteten missgynnande tänkesättet, torde redaktioner och omständigheter benäget dela skralheten sinsemellan jemnt. Redaktionernas hufvudfel är underkännandet af diskussionens vigt och betydelse. Omständigheterna åter hafva bred nacke nog att bära skulden för tidningarnas trånga utrymme, enär större blad ej anses bära sig. Det trånga utrymmet är i hög grad hinderligt för nödig variation, för valet af ämnen och för dessa ämnens fullständiga genomförande, såsom redaktionen väl skulle önska det.*)Man skall vara antingen mycket oerfaren eller mycket spetsfundig, för att med Saima fråga: »hvarmed skulle H:fors Tidn. annars fylla sina spalter, om icke annonserna vore»? Hvarje opartisk läsare skall finna att detta blad vida oftare generas af spaltbrist, i anseende till sin vidsträckta plan, än det behöfver sörja för spaltfyllnad.konsekvensändrat/normaliserat Beträffande förläggareskapet må man visserligen önska, det »boktryckaren för tidningen vore endast boktryckare»,konsekvensändrat/normaliserat följaktligen redaktionen tillika förläggare. Men frågas, huru mången ung man vid Universitetet har medel nog att riskera på ett sådant företag, helst om tidningen blir större? Och än mer, huru mången finnes väl hugad att hålla ut dermed, om han äfven börjat? Om Saima vunnit en hastig debit, må sådant tillskrifvas redaktionens öfverallt aktade namn och välkända förmåga. Andra nybörjare inom tidningsliteraturen skola mödosamt och först genom flera års ansträngningar tillvinna sig en större publik. Men sådant arbete tröttar i längden såsnart det måste betraktas som något bredvid den skrifvandes egentliga kan. Vi tro ej att Saima, med all dess redaktions arbetsförmåga, håller ut i 4 år som den nu börjat. Lika litet skall en förening af unga män stå ut med redaktionen ens 3 år utan splittring och upplösning. Erfarenheten lär tillräckligt hvad häraf är att hoppas. Tyvärr nödgas vi derföre befara, att Saimas förslag i den vägen har samma öde som så månget förslag tillförene, och att det, med all Saimas radikalism, icke gått till sakens rot, utan haft sin upprinnelse i föreställningen om boktryckarnes förderfliga inflytande på vår finska tidningsliteratur. Sannolikare blir framgången, om förenämnde unge män förena sig om en tidskrift, i stället för en tidning. Men hvarifrån då taga en tidning, sådan Saima vill?
12 Projektera är lätt, värre är att utföra. Omsväng endast det allmänna tänkesättet till förmån för offentligheten, och det skall icke hafva någon nöd med tidningarna, de skola blifva så stora och breda, så lärda och djupsinniga, så hvassa och diskuterande, som man någonsin vill önska sig.
13 Ofta när vi betraktat de Svenska tidningarnas ändlösa käbbel och usla personligheter, har det förekommit oss, som kunde man afundas våra tidningar deras menlösa|66 3| lugn. Finnen är dock alltid handlingens man heldre än ordets. Men den sansade diskusionen akte vi högt och hoppas dess allmännare införande i våra tidningar. Vi tro att Saima blifvit för tidningarnas lilla härskara den Arnold von Winkelried, som omfamnar fördomarnas tusende spjutuddar och trycker dem i sitt bröst för att bana väg för modiga efterträdare. Och de skola följa, efter måttet af sina krafter, men sansade, lugna, utan öfvermod och måne om att göra rättvisa åt hvarje, äfven det ringaste sträfvande, som nedlägger sitt skärf på fosterlandets altare.
*)Se Saima N:o 25. Förmenandet, att »hvarje-artikel i ett alfvarligare ämne gör förläggaren orolig» är med förlof sagdt lika enfaldigt, som grundlöst. Redaktionerna bindas endast af tidningens plan och äga derinom utrymme nog.
*)Man skall vara antingen mycket oerfaren eller mycket spetsfundig, för att med Saima fråga: »hvarmed skulle H:fors Tidn. annars fylla sina spalter, om icke annonserna vore»? Hvarje opartisk läsare skall finna att detta blad vida oftare generas af spaltbrist, i anseende till sin vidsträckta plan, än det behöfver sörja för spaltfyllnad.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Tidningarna i Finland.
Suum Cuique.
1 Helsingfors Tidningar upptogo ej längesedan några artiklar »om finska literaturen och dess framtid».konsekvensändrat/normaliserat H:fors Tidn. erkände deri med Saima denna literaturs fattigdom, men protesterade mot dess af Saima tillvitade fullkomliga betydelselöshet, äfvensom mot Saimas påstående, att bildning och nationalitet skulle i Finland stå strängt från hvarandra söndrade. Dessa artiklar hade sedermera lyckan corrigeras af Saima så radikalt, att för auktors räkning föga annat återstod, än »den goda viljan» och »de välmenta illusionerna».konsekvensändrat/normaliserat För detta lilla residuum är auktor så tacksam som möjligt och förtycker ingalunda, att hans åsigter inför Saimas räfst- och rättareting erhållit en dylik amnesti, som Spanska regeringen brukat utfärda, dervid alla brottslingar benådas i allmänhet, men hvar och en i synnerhet undantages från benådningen. Der i en sak-diskussion inga andra intressen tala, än sakens egna, förälskar man sig ej i sin personliga öfvertygelse. Saima har från sin späda barndom lagt stor vigt på fakta och på den stödt sina flesta bevis; blott vill det synas, som vore hennes åsigter stundom på förhand uppgjorda och sakförhållanden sedan i dem inpassade med stor dialektisk färdighet. Det har någongång roat Saima att, med äkta finsk envishet, vidhålla paradoxer; ej sällan har hon utspunnit en i sig sjelf riktig sats till så radikala conseqvenser, att hon utkastat barnet med tvättvatnet. Rättvisa och moderation låta sig ej förena med en så obetingadt underkännande af det bestående, som Saima proklamerat i frågorna om finsk literatur, och minst bör Saima finna det oartigt, att andra tidningar ej tillåta henne medgifva allt, på det hon må hafva det nöjet att åter uppbygga allt efter för inspiration.
2 Saima är en ny tidning, som icke har något att skaffa med den finska periodiska pressens antecedentia. Hon har derigenom den fördelen att kunna uppställa sig till enväldig domare öfver tidningspressen, medan alla öfriga blad måste agera parter i detta mål. Ingen skall säga, att hon försofvit denna fördel. Hon har dessutom lofvat ingenting, är skyldig att hålla ingenting och kan derföre af artighet inbegripa sig sjelf i tidningarnas allmänna in|65 2|genting, i det vissa hopp, att allmänheten skall begripa, det ett rätt pompöst ingenting är ett lika pompöst, fast cacheradt någonting. – Saimas i N:o 25 införda artikel om Tidningsliteraturen i Finland innehåller – jemte åtskilligt, för hvilket de andra bladen äro henne uppriktig tack skyldiga – variationer af den redan utslitna visan om »Ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka utvisa, det Saima antingen ej vårdat sig om att läsa de tidningar hon bedömer, eller ock gjort det med en fördom, som icke är hugad att göra något annat sträfvande rättvisa, än möjligen hennes eget. Vår ställning som part i denna fråga skall ej hindra oss att derom yttra ett par ord såsom tillägg till art. om Finska Literaturen, – i det vi uppträde icke som skralhetens målsmän, ty dertill känne vi ingen kallelse, men fastmer af önskan att låta hvarje verksamhet rättvisa vederfaras, utan att i någon mån söka bemantla dess brister.
3 Den finska tidningspressen är vid denna tid 70 år gammal. Den har under dessa 70 år genomlefvat perioder af vexlande domning och lif, någongång lysande med akademisk snillrikhet, oftare obetydlig, andefattig, alltid obemärkt och föga känd ens i Sverige. Dess jemförelsevis mest glänsande period inträffade redan i dess första ungdom, på 1780-konsekvensändrat/normaliserat och 90-konsekvensändrat/normaliserattalet, då flera högt aktade lärare vid Universitetet dels redigerade dels med bidrag riktade Åbo Tidningar, samt ännu något sednare, så länge Franzéns hand var synlig i samma blad. Från 1810 inträffade åter en trögare period, som 1819 afbröts af den ungdomsfriska Mnemosyne och sednare af Åbo Morgonblad. Bådas verksamhet var öfvergående och den allmänna nedslagenheten efter Åbo brand nedtryckte äfven tidningar, tills Helsingfors Morgonblad med nya krafter och utmärkta pennor uppträdde 1832. Äfven dess första liflighet var öfvergående och det behöfdes måhända en hejdlöst huserande Saima för att åter mana våra tankspridda publicistiska notabiliteter till concenterad verksamhet med bestämd plan och fixeradt mål.
4 Enär landets literära förhållanden under sednare tiotal icke undergått några väsendtliga och genomgripande förändringar, böra de anmärkningar, hvilka föranledas af en blick på den finska tidnings pressens tillryggalagda bana härintills, vara upplysande för den ståndpunkt, på hvilken samma press nu befinner sig.
5 En sådan blick på antecedentia gifver genast vid handen, att tidningarna icke allenast förblifvit utan inflytande på den finskt talande massan af nationen, utan ock ganska litet inverkat på de bildade klassen, för hvilka de skrifvits. Näppeligen har man ännu lagt den vigt på tidningars ord, att en tidningsartikel, uttalad i huru rättan tid som helst, skulle gjort hvad man kallar sensation i landet. Nu vore det visserligen beqvämast, att med Saima söka orsaken till denna likgiltighet i tidningarnas egen skralhet. Men huru sedan förklara det förhållande, att de bäst redigerade tidningar, att blad med ett verkligt och mångsidigt innehåll, sådana som t. ex. Saima, likväl, ej mindre än de torftigaste annonsblad, i mången, ja i de flesta läsares ögon innehålla »just ingenting».konsekvensändrat/normaliserat Svaras måhända: detta kommer af de andra bladens »lättsmälta själaspis».konsekvensändrat/normaliserat Men i Tyskland, i Frankrike, i Sverige, med ett ord i alla de länder, der publicitetens inflytande är störst, öfversvämmas allmänheten äfven af den största massa lättsmält själaspis. Det måste således vara något annat, som vållar tidningarnas märkeliga obetydlighet här i landet.
6 Denna andra och verkliga orsak till tidningsliteraturens obetydlighet måste sökas i den publicistiska barndom, den literära menlöshet, hvari en stor del af de bildade och hela massan af de halfbildade klasserna i landet, korteligen: pluraliteten af den tidningsläsande allmänheten ännu befinner sig. Dermed påstås för ingen del, att man hos oss ännu skulle anse allt tryckt för sannt eller att bokbildningen skulle stå på en låg punkt; tvärtom. Men det behöfves något mer än blott bokbildning, innan en nation kommer så långt, att den inrymmer det skrifna ordet det lefvande ordets, plats i diskussionen af dess angelägenheter. Dertill behöfves för det första en håg för literär verksamhet i allmänhet och för det andra en vana vid offentligheten, för hvilken så mången och så mycket skygga tillbaka. Forntidens Greker och Romare, likasom alla folk på antikens ståndpunkt, kommo enkelt och lätt till offentligheten, i det deras samfälta angelägenheter mundtligen utgjordes på folkförsamlingarna. Det moderna Europa behöfde två och ett halft århundrade efter tankens emancipation i reformationen, innan det skrifna ordet i den periodiska pressen kände sig fullmyndigt att föra talan i dagens frågor. Offentlighetens gebit är ock vida mera utsträckt nu än tillförene, och mången finner det redan alltför omfattande. Detta, jemte en naturlig skygghet – att icke tala om finsk fåordighet, – afskräcker å ena sidan från allt uppträdande i tryck och verka å andra sidan en passiv likgiltighet för det offentliga ordet. Så länge denna skygghet och denna likgiltighet äro så allmänna, som de måste erkännas vara här i landet, må man icke vänta sig att tidningsliteraturen skall vinna en större inflytande och en mera gagnande verksamhet.
7 Denna sanning må utsägas till tjenst för alla dem, hvilka med Saima förundra sig öfver tidningarnas »ingenting».konsekvensändrat/normaliserat Den bemantlar icke tidningarnas brister, hvarom mera nedanföre. Den gör dem endast den rättvisan att erkänna deras beroende af det allmänna tänkesättet och deras vanmakt, så länge detta missgynnar offentligheten. Ty sålänge detta sker kunna väl djerfva och skickliga pennor, såsom Saimas nu, ögonblickligt upphjelpa publiciteten; men en blick på de 70 åren visar, att slika uppfriskningar ständigt varit öfvergående, om ock ständigt återkommande. Tidningspressen sammanhänger så nära med den öfriga literaturen i landet, att Saimas consequenser: 1) literaturens lägervall härrör af brist på en national-literatur, men 2) tidningsliteraturens lägervall härrör af boktryckarne*)Se Saima N:o 25. Förmenandet, att »hvarje-artikel i ett alfvarligare ämne gör förläggaren orolig» är med förlof sagdt lika enfaldigt, som grundlöst. Redaktionerna bindas endast af tidningens plan och äga derinom utrymme nog. – väl må synas så »jollrande» som några andra. Om landets literatur i allmänhet är förut ordadt; återstår att söka bestämma tidningarnas plats, rang och verksamhets krets inom denna literatur.
8 Saima säger härom: »tidningsliteraturen måste alltid vara och förblifva tidsfördrifsläsning, sådan den lämpar sig för flera olika samhällsklasser».konsekvensändrat/normaliserat Verkligen? Saima har således talat, sjungit, knäppt, diskuterat och projekterat endast för att till sina läsares tjenst fördrifva den som hvarje tänkande menniska aldrig anser sig hafva för mycket af: tiden? Sådan var icke meningen; blott uttrycket är oegentligt och ganska vilseledande, äfven om »till tidsfördrif räknas dem som kallas ädla».konsekvensändrat/normaliserat Tidnings|65 3|pressen är literaturens dagliga tal. Såsom det dagliga talet inom samhällsklasserna uppsamlar allt anmärkningsvärdt i lifvet, betraktar det, bedömer det och efterhand bildar en opionen deraf, så upptaga tidningarna märkeliga tilldragelser inom lifvets många verknings kretsar, afspeglar dem, utreder och diskuterar dem samt bearbetar dem likaså till opinioner enligt bästa förstånd och sakens natur. Sålunda är journalistiken literaturens lefvande ord, uttaladt för stunden och med stunden förglömdt, en minuthandel med tidsbildningen, dervid literaturens stora summor cirkulera i skiljemynt. Tidningspressens bestämmelse är följaktligen ingen annan än det dagliga talets upphöjande till offentlighet, endast merra valda ämnen och ädlare uttryck förutsättas, än samtalsspråket vårdar sig om att begagna. Härvid sönderfaller tidningarnas verksamhet i tvenne delar: relation och diskussion, den berättande delen och den reflekterande, bearbetande. Båda böra ingå som väsendtliga beståndsdelar i tidningsliteraturen; den sednare stöder sig på den förra som basis och utgångspunkt samt utgör det rörliga, framskridande elementet, medan relationen, som erkänner det bestående, sådant det är, utgör den conservativa, återhållande beståndsdelen af besagde literatur.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/8 1844:|66 2|Tidningarna i Finland.
(Slut fr. föreg. N:o.)
10 Betrakta vi nu den finska tidningspressen under hela banan af dess verksamhet intill Saima, så finne vi, att relationen ständigt varit i densamma den öfvervägande och diskussionen deremot den underlägsna, en omständighet, som väl mycket fördröjt publicitetens framsteg. Detta är ett fel, de finska tidningarnas största fel, och det må erkännas. Saima har härutinnan brutit isen. Saima har derjemte utpekat det ganska tillräcklige utrymme, inom hvilket diskussionen äger att röra sig, utan hinder af en billig censur eller bestående samhällsordning. Härutinnan dele vi fullkomligt dess åsigter. Deremot har Saima åt motsatt håll, d. v. s. in på diskussionens gebit, gått längre än det vore rådligt för andra och, tilläggom, äfven för henne sjelf. Mest har hon felat i sitt totala misskännande af tidningspressens relaterande, historiska sida, en radikalism, som charakteriserar hennes ståndpunkt. Från denna ensidigt diskuterande ståndpunkt lamenterar hon nu öfver tidningarnas totala ingenting, medan äldre män i landet från deras historiska synpunkt betrakta Saima som en hypothes- och projektmakerska, för det hon ej vårdar sig om att göra det bestående rättvisa. Exempla sunt odiosa; likväl må vi anföra ett. Turen att toppridas af Saima har sednast kommit till Borgå Tidning. Den som endast läst Saima, skulle nu visserligen anse Borgå Tidning för det innehållstomaste, skralaste blad i verlden. Och likväl är detta blad från sin ståndpunkt conseqvent redigeradt och har innehållit artiklar i Borgå Stifts historia, m. fl. relaterande uppsatser, samt sednast en relation af läroverkens reformer, hvilket allt åtminstone borde berättiga bladet till ett rättvist erkännande af dess förmåga. Våge vi en spådom, så skall denna illa anfäktade Borgå Tidning längre och jemnare bibehålla sig i allmänhetens ynnest, än den visserligen snillrikare, men alltför högljudda, uppbrusande och öfversittande Saima.
11 Den finska tidningspressen har sina ganska skrala sidor, och sedan man billigt afsett det förenämnda, för publiciteten missgynnande tänkesättet, torde redaktioner och omständigheter benäget dela skralheten sinsemellan jemnt. Redaktionernas hufvudfel är underkännandet af diskussionens vigt och betydelse. Omständigheterna åter hafva bred nacke nog att bära skulden för tidningarnas trånga utrymme, enär större blad ej anses bära sig. Det trånga utrymmet är i hög grad hinderligt för nödig variation, för valet af ämnen och för dessa ämnens fullständiga genomförande, såsom redaktionen väl skulle önska det.*)Man skall vara antingen mycket oerfaren eller mycket spetsfundig, för att med Saima fråga: »hvarmed skulle H:fors Tidn. annars fylla sina spalter, om icke annonserna vore»? Hvarje opartisk läsare skall finna att detta blad vida oftare generas af spaltbrist, i anseende till sin vidsträckta plan, än det behöfver sörja för spaltfyllnad.konsekvensändrat/normaliserat Beträffande förläggareskapet må man visserligen önska, det »boktryckaren för tidningen vore endast boktryckare»,konsekvensändrat/normaliserat följaktligen redaktionen tillika förläggare. Men frågas, huru mången ung man vid Universitetet har medel nog att riskera på ett sådant företag, helst om tidningen blir större? Och än mer, huru mången finnes väl hugad att hålla ut dermed, om han äfven börjat? Om Saima vunnit en hastig debit, må sådant tillskrifvas redaktionens öfverallt aktade namn och välkända förmåga. Andra nybörjare inom tidningsliteraturen skola mödosamt och först genom flera års ansträngningar tillvinna sig en större publik. Men sådant arbete tröttar i längden såsnart det måste betraktas som något bredvid den skrifvandes egentliga kan. Vi tro ej att Saima, med all dess redaktions arbetsförmåga, håller ut i 4 år som den nu börjat. Lika litet skall en förening af unga män stå ut med redaktionen ens 3 år utan splittring och upplösning. Erfarenheten lär tillräckligt hvad häraf är att hoppas. Tyvärr nödgas vi derföre befara, att Saimas förslag i den vägen har samma öde som så månget förslag tillförene, och att det, med all Saimas radikalism, icke gått till sakens rot, utan haft sin upprinnelse i föreställningen om boktryckarnes förderfliga inflytande på vår finska tidningsliteratur. Sannolikare blir framgången, om förenämnde unge män förena sig om en tidskrift, i stället för en tidning. Men hvarifrån då taga en tidning, sådan Saima vill?
12 Projektera är lätt, värre är att utföra. Omsväng endast det allmänna tänkesättet till förmån för offentligheten, och det skall icke hafva någon nöd med tidningarna, de skola blifva så stora och breda, så lärda och djupsinniga, så hvassa och diskuterande, som man någonsin vill önska sig.
13 Ofta när vi betraktat de Svenska tidningarnas ändlösa käbbel och usla personligheter, har det förekommit oss, som kunde man afundas våra tidningar deras menlösa|66 3| lugn. Finnen är dock alltid handlingens man heldre än ordets. Men den sansade diskusionen akte vi högt och hoppas dess allmännare införande i våra tidningar. Vi tro att Saima blifvit för tidningarnas lilla härskara den Arnold von Winkelried, som omfamnar fördomarnas tusende spjutuddar och trycker dem i sitt bröst för att bana väg för modiga efterträdare. Och de skola följa, efter måttet af sina krafter, men sansade, lugna, utan öfvermod och måne om att göra rättvisa åt hvarje, äfven det ringaste sträfvande, som nedlägger sitt skärf på fosterlandets altare.