1 Nödvändigheten deraf har blifvit nämnd förut och framställer sig sjelfmant efter de i sednaste nummer af detta blad införda ziffror för lefnadskostnaden i Helsingfors. 700 à 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året för en liten familj af 3 till 5 personer, tjenarne inberäknade; en familj, som lefver, icke snålt, men indraget, sparsamt och mån om att jemka debet och kredit ihop; sådan är den beräkning, hvars riktighet icke skall jäfvas af någon familj i Helsingfors och sannolikt de flesta öfriga orter i landet, åtminstone bland embetsmannaklassen, – om icke deruti, att beräkningen för ganska många visar sig vara för låg. Ty huru mången visar i verkligheten samma omtanke att trygga sitt ekonomiska oberoende medelst inskränkningar och försakelser, der inkomsterna icke förstå? Och är detta ens möjligt för flertalet, under de stigande anspråken, vi säga icke på njutning och lyx, som dock stigit betydligt, utan på de ädlare nöjen, som den bildade icke kan afsäga sig utan intrång på bildningens egna behofver?
2 Men då så är, och då det är allmänt bekant, att löner och extra inkomster icke stigit, medan lefnadskostnaden höjts, så är deraf den oundvikliga följden, att embetsmanna-klassen med hvarje år fördjupar sig mera i skuld. Och har man tillräckligt besinnat hvad detta innebär? Man må lemna å sido det enskilda obeståndet, som dock visst icke är utan inflytande på samhällets trefnad. Betänkligare är, att den samhällsklass, som har i sina händer samhällets förvaltning, domare- och verkställande makt, försänkes uti beroende och afledes från sina högre allmänna mål af det enskilda behofvet, som med pistolen för bröstet ropar: pengar eller lifvet! Ty skuld är mer än armod och enskildt betryck; skuld är beroende, skuld är osjelfständighet, skuld är kryperi, ögontjeneri, skrymteri, falskhet, och i lindrigaste fall lycksökeri. Skuld bär uti sitt sköte balans, svek, vrånga domar, prejeri och förslappning af alla rättsbegrepp. Skuld är allmänt, likasom enskildt förderf.
3 Derhän vill man dock icke komma. Det är icke blott de enskilda behofven, utan i främsta rummet det allmänna, som de sednaste åren framkallat ropen på löneförhöjningar, hvartill staten sjelf tagit initiativet. Att deruti ligger rättvisa mot den enskilde och omtanke för det allmänna, lärer ingen förneka. Men det är förut påpekadt, huru den direkta löneförhöjningen alltid måste blifva ett palliativ, som, i dag tillräckligt, i morgon åter är otillräckligt, derest icke den indirekta löneförhöjningen går dermed hand i hand.
4 Den indirekta löneförhöjningen består i sänkandet af lefnadskostnaden – vi säga icke absolut, ty sådant vore fåvitskt att försöka – men i jemnhöjd med landets öfriga förhållanden, så att på hvarje ort råder ett naturligt förhållande mellan produktion och konsumtion, mellan behof och förvärfskällor, mellan arbete och lön, mellan varan och priset; med ett ord så, att hvarje arbete och hvarje produktionskraft erhålla sin rätta måttstock inbördes och till behofvet.
5 Det beror då på att ställa lefnadskostnaden i riktig proportion till förvärfskällorna – icke att försöka föra den bakåt till den gamla goda tiden, när man slog sig ut med hundra plåtar i lön eller betalade fem rubel banko för vedfamnen och fyra för smörpundet. Lefnadskostnaden måste stiga; det är icke en tillfällighet, utan en nödvändighet, framkallad af mångahanda orsaker, som höra till samhällets egen utveckling. Men man bör önska, att stigandet sker naturligt och i proportion till allt annat, så att icke vissa förnödenheter uppjagas i pris utöfver all jemnvigt med öfriga förhållanden. Om t. ex. hyra och bränsle hastigt uppdrifvas öfver all proportion och medtaga en tjenstemans halfva lön; om ladugårdsprodukterna stiga omåttligt emot spanmålspriserna; om handtverkares priser stegras utöfver allt annat arbetsvärde; om en del trafikanter fordra 50 eller 100 procents vinst, medan andra och lika nödvändiga måste nöja sig med en mångfaldt lägre; om i allmänhet det ena arbetet, den ena produktionen pockar på en omättlig profit i förhållande till det andra arbetet och den andra produktionen; så kalla vi sådant en onaturlig stegring och anse att både samhället och enskilde böra göra hvad i deras förmåga står för att nedstämma det oberättigade anspråket till jemnhöjd med det berättigade.
6 Så sker emellertid icke, och det är deruti som klagan öfver lefnadskostnadens stegring har en rättmätig orsak. Det är falskt, att för arbets- och varubyte uppställa den egoistiska princip, att taga det högsta och gifva det minsta möjliga. Vinsten på ett håll slår dervid ofelbart om i förlust för det hela. Men att theoretiskt uppställa till motvigt en måttans och billighetens princip, vore att predika för döfva öron. Der hjelper ingenting annat än konkurrens; det ena anspråket måste nötas af mot det andra. Och att på allt sätt befordra denna fria konkurrens, der endast den bästa varan och det bästa arbetet förmå tilltvinga sig ett öfvertag öfver den sämre varan och det sämre arbetet, – det torde dock till slut befinnas vara det enda verksama botemedlet.
7 Konkurrens, och genom konkurrens spekulation.
8 Vi inbilla oss icke att dermed ha sagt något nytt eller särdeles förnumstigt. Det är tvertom en af de längst utslitna satser i theorin, men praxis sammanhänger med åtskilliga qvistiga frågor, såsom frihandel, näringsfrihet, associationsrätt, kreditsystem och i allmänhet en sjelfverksamhet hos arbets- och varubytet hvarigenom dessa, ostörde af en alltför faderlig reglementarisk omtanke hos samhället, få löpa naturenliga banor åt sådana håll, dit fördelarnas tyngdlag drager dem. Vi klandra icke heller vårt land, för det att dessa öfverallt så mycket omtvistade frågor här ännu knappt blifvit omtvistade, långt mindre utredda; men när vi lyckligtvis nyss sett dithörande frågor komma under komitéers diskussion och dessa förhandlingar kommit, eller torde komma att af trycket utgifvas, är det en naturlig önskan att få se dessa samma frågor underkastade en offentlig pröfning.
9 Under förutsättning af kapitaler och kommunikation – hvilket sistnämnde vilkor också nu motser en lyckligare framtid – lärer man få antaga, att sådana abnorma ojemnheter, som nu exsistera rundtomkring oss, skola vara af öfvergående art och jemnas af sig sjelfva, allenast konkurrensen väckes och får frihet att utveckla sig. I andra länder ligger botemedlet i sjelfva bristen. Hög hyra t. ex. – då bygger man. Höga arbetslöner; då ditströmmar folk. Höga priser på lifsmedel; då hitlockas tillförseln. Höga priser på handarbeten eller fabrikater; genast tager produktionen en ökad fart. Men vårt land hör i denna stund till de förunderliga, der dylika brister kunna i åratal suga konsumenternes must och märg, utan att hand eller fot rör sig till att uppfylla dem. Priserna må stegras huru enormt som helst, man bygger icke, man arbetar icke, man tillverkar eller inhämtar icke mera för det. Man sträcker sig i dåsig liknöjdhet, betalar, om man måste betala, och kasserar in revenyerna, ifall man hör till den sortens lycklige, tyckande att allt sådant måste väl så vara, efter det så är.
10 Men ett sådant förhållande är icke sundt, icke naturligt, och kan icke fortfara. Det måste hafva sin rot på engång i samhället och den enskilde; och det lönar mödan att undersöka hvari felet består. Ty om orsaken är dunkel, så är följden desto mera uppenbar. Det är ingen likgiltig sak, om t. ex. embetsmannaklassen årligen fördjupas mera i skuld och beroende. Det är ingen obetydlighet, om bildningen förtynges och motarbetas genom en emot landets tillgångar enorm lefnadskostnad uti universitetsstaden. Det är ingen ringa sak, om allmänandan undergräfves genom en hejdlös sjelfviskhet; om arbetet förminskas och försämras genom lättheten att vinna högt pris för hvilken vara som helst; om spekulationen står stilla; om konkurrensen bindes; om hela den produktiva kraften rörer sig trögt och lamt i en gammal betryggad slentrian, i stället att väckas genom täflan och tvingas till ökad lifskraft derigenom att det bättre erhåller sin naturliga rätt till öfvertag öfver det sämre.
11 Ur dessa synpunkter tänka vi, att den indirekta löneförhöjningen med dess konseqvenser för alla samhällsklasser skall blifva en af samhällets lifsfrågor. Och hvarföre skulle man förtvifla om dess lösning, när impulsen engång är gifven och Finlands första jernväg bryter banan för en ny tid? Men dertill fordras en öppenhet, vid hvilken man ännu icke är van, på det att inga brister må frodas i mörkret. Det första och det sista vilkoret för allt framskridande är ljus!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Den indirekta löneförhöjningen.
1 Nödvändigheten deraf har blifvit nämnd förut och framställer sig sjelfmant efter de i sednaste nummer af detta blad införda ziffror för lefnadskostnaden i Helsingfors. 700 à 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året för en liten familj af 3 till 5 personer, tjenarne inberäknade; en familj, som lefver, icke snålt, men indraget, sparsamt och mån om att jemka debet och kredit ihop; sådan är den beräkning, hvars riktighet icke skall jäfvas af någon familj i Helsingfors och sannolikt de flesta öfriga orter i landet, åtminstone bland embetsmannaklassen, – om icke deruti, att beräkningen för ganska många visar sig vara för låg. Ty huru mången visar i verkligheten samma omtanke att trygga sitt ekonomiska oberoende medelst inskränkningar och försakelser, der inkomsterna icke förstå? Och är detta ens möjligt för flertalet, under de stigande anspråken, vi säga icke på njutning och lyx, som dock stigit betydligt, utan på de ädlare nöjen, som den bildade icke kan afsäga sig utan intrång på bildningens egna behofver?
2 Men då så är, och då det är allmänt bekant, att löner och extra inkomster icke stigit, medan lefnadskostnaden höjts, så är deraf den oundvikliga följden, att embetsmanna-klassen med hvarje år fördjupar sig mera i skuld. Och har man tillräckligt besinnat hvad detta innebär? Man må lemna å sido det enskilda obeståndet, som dock visst icke är utan inflytande på samhällets trefnad. Betänkligare är, att den samhällsklass, som har i sina händer samhällets förvaltning, domare- och verkställande makt, försänkes uti beroende och afledes från sina högre allmänna mål af det enskilda behofvet, som med pistolen för bröstet ropar: pengar eller lifvet! Ty skuld är mer än armod och enskildt betryck; skuld är beroende, skuld är osjelfständighet, skuld är kryperi, ögontjeneri, skrymteri, falskhet, och i lindrigaste fall lycksökeri. Skuld bär uti sitt sköte balans, svek, vrånga domar, prejeri och förslappning af alla rättsbegrepp. Skuld är allmänt, likasom enskildt förderf.
3 Derhän vill man dock icke komma. Det är icke blott de enskilda behofven, utan i främsta rummet det allmänna, som de sednaste åren framkallat ropen på löneförhöjningar, hvartill staten sjelf tagit initiativet. Att deruti ligger rättvisa mot den enskilde och omtanke för det allmänna, lärer ingen förneka. Men det är förut påpekadt, huru den direkta löneförhöjningen alltid måste blifva ett palliativ, som, i dag tillräckligt, i morgon åter är otillräckligt, derest icke den indirekta löneförhöjningen går dermed hand i hand.
4 Den indirekta löneförhöjningen består i sänkandet af lefnadskostnaden – vi säga icke absolut, ty sådant vore fåvitskt att försöka – men i jemnhöjd med landets öfriga förhållanden, så att på hvarje ort råder ett naturligt förhållande mellan produktion och konsumtion, mellan behof och förvärfskällor, mellan arbete och lön, mellan varan och priset; med ett ord så, att hvarje arbete och hvarje produktionskraft erhålla sin rätta måttstock inbördes och till behofvet.
5 Det beror då på att ställa lefnadskostnaden i riktig proportion till förvärfskällorna – icke att försöka föra den bakåt till den gamla goda tiden, när man slog sig ut med hundra plåtar i lön eller betalade fem rubel banko för vedfamnen och fyra för smörpundet. Lefnadskostnaden måste stiga; det är icke en tillfällighet, utan en nödvändighet, framkallad af mångahanda orsaker, som höra till samhällets egen utveckling. Men man bör önska, att stigandet sker naturligt och i proportion till allt annat, så att icke vissa förnödenheter uppjagas i pris utöfver all jemnvigt med öfriga förhållanden. Om t. ex. hyra och bränsle hastigt uppdrifvas öfver all proportion och medtaga en tjenstemans halfva lön; om ladugårdsprodukterna stiga omåttligt emot spanmålspriserna; om handtverkares priser stegras utöfver allt annat arbetsvärde; om en del trafikanter fordra 50 eller 100 procents vinst, medan andra och lika nödvändiga måste nöja sig med en mångfaldt lägre; om i allmänhet det ena arbetet, den ena produktionen pockar på en omättlig profit i förhållande till det andra arbetet och den andra produktionen; så kalla vi sådant en onaturlig stegring och anse att både samhället och enskilde böra göra hvad i deras förmåga står för att nedstämma det oberättigade anspråket till jemnhöjd med det berättigade.
6 Så sker emellertid icke, och det är deruti som klagan öfver lefnadskostnadens stegring har en rättmätig orsak. Det är falskt, att för arbets- och varubyte uppställa den egoistiska princip, att taga det högsta och gifva det minsta möjliga. Vinsten på ett håll slår dervid ofelbart om i förlust för det hela. Men att theoretiskt uppställa till motvigt en måttans och billighetens princip, vore att predika för döfva öron. Der hjelper ingenting annat än konkurrens; det ena anspråket måste nötas af mot det andra. Och att på allt sätt befordra denna fria konkurrens, der endast den bästa varan och det bästa arbetet förmå tilltvinga sig ett öfvertag öfver den sämre varan och det sämre arbetet, – det torde dock till slut befinnas vara det enda verksama botemedlet.
7 Konkurrens, och genom konkurrens spekulation.
8 Vi inbilla oss icke att dermed ha sagt något nytt eller särdeles förnumstigt. Det är tvertom en af de längst utslitna satser i theorin, men praxis sammanhänger med åtskilliga qvistiga frågor, såsom frihandel, näringsfrihet, associationsrätt, kreditsystem och i allmänhet en sjelfverksamhet hos arbets- och varubytet hvarigenom dessa, ostörde af en alltför faderlig reglementarisk omtanke hos samhället, få löpa naturenliga banor åt sådana håll, dit fördelarnas tyngdlag drager dem. Vi klandra icke heller vårt land, för det att dessa öfverallt så mycket omtvistade frågor här ännu knappt blifvit omtvistade, långt mindre utredda; men när vi lyckligtvis nyss sett dithörande frågor komma under komitéers diskussion och dessa förhandlingar kommit, eller torde komma att af trycket utgifvas, är det en naturlig önskan att få se dessa samma frågor underkastade en offentlig pröfning.
9 Under förutsättning af kapitaler och kommunikation – hvilket sistnämnde vilkor också nu motser en lyckligare framtid – lärer man få antaga, att sådana abnorma ojemnheter, som nu exsistera rundtomkring oss, skola vara af öfvergående art och jemnas af sig sjelfva, allenast konkurrensen väckes och får frihet att utveckla sig. I andra länder ligger botemedlet i sjelfva bristen. Hög hyra t. ex. – då bygger man. Höga arbetslöner; då ditströmmar folk. Höga priser på lifsmedel; då hitlockas tillförseln. Höga priser på handarbeten eller fabrikater; genast tager produktionen en ökad fart. Men vårt land hör i denna stund till de förunderliga, der dylika brister kunna i åratal suga konsumenternes must och märg, utan att hand eller fot rör sig till att uppfylla dem. Priserna må stegras huru enormt som helst, man bygger icke, man arbetar icke, man tillverkar eller inhämtar icke mera för det. Man sträcker sig i dåsig liknöjdhet, betalar, om man måste betala, och kasserar in revenyerna, ifall man hör till den sortens lycklige, tyckande att allt sådant måste väl så vara, efter det så är.
10 Men ett sådant förhållande är icke sundt, icke naturligt, och kan icke fortfara. Det måste hafva sin rot på engång i samhället och den enskilde; och det lönar mödan att undersöka hvari felet består. Ty om orsaken är dunkel, så är följden desto mera uppenbar. Det är ingen likgiltig sak, om t. ex. embetsmannaklassen årligen fördjupas mera i skuld och beroende. Det är ingen obetydlighet, om bildningen förtynges och motarbetas genom en emot landets tillgångar enorm lefnadskostnad uti universitetsstaden. Det är ingen ringa sak, om allmänandan undergräfves genom en hejdlös sjelfviskhet; om arbetet förminskas och försämras genom lättheten att vinna högt pris för hvilken vara som helst; om spekulationen står stilla; om konkurrensen bindes; om hela den produktiva kraften rörer sig trögt och lamt i en gammal betryggad slentrian, i stället att väckas genom täflan och tvingas till ökad lifskraft derigenom att det bättre erhåller sin naturliga rätt till öfvertag öfver det sämre.
11 Ur dessa synpunkter tänka vi, att den indirekta löneförhöjningen med dess konseqvenser för alla samhällsklasser skall blifva en af samhällets lifsfrågor. Och hvarföre skulle man förtvifla om dess lösning, när impulsen engång är gifven och Finlands första jernväg bryter banan för en ny tid? Men dertill fordras en öppenhet, vid hvilken man ännu icke är van, på det att inga brister må frodas i mörkret. Det första och det sista vilkoret för allt framskridande är ljus!