Bref från Gabriel. (Om Ferdinand v. Wrights taflor)
Lästext
Notisen/artikeln ingår i HT 21/4 1855:|31 2|
Bref från Gabriel.
(Om Ferdinand v. Wrights taflor.)
1 Goda Betty!
2 Du har ofta sagt mig, att Helsingfors ej borde vara för stolt öfver sin egenskap af medelpunkt och källa för det lilla vårt land under de sista två decennierna frambragt i konst. Du har ofta frågat mig: hvarföre diktar Runeberg i Borgå? hvarföre målar Ekman i Åbo; hvarföre stämde Conrad Greve der sina sköna bristande strängar? och hvarföre står ännu Åbo domkyrka i lugn, enkel storhet högre, än något af det som en nyare arkitektur framtrollat ur klippan uppå den stormiga udden af Helsingfors?
3 Härpå har jag endast att svara dig: må alla goda makter bevara oss från det slags centralisation, i konst som i annat, hvilken uppbygger en rik hufvudstad i ett utarmadt land. Må hvarje ort af Finland äga sin rikedom och sin utmärkelse, och må den punkt, der de högsta bildningselementerna och de största materiela tillgångarna sammanflyta, endast sträfva till det ädla företräde, att väckande, lifvande, bildande och understödande inverka på det som, inom och utom dess område, kämpar skönhetens, ljusets kamp mot oblida förhållanden, nordens mörker och den sömniga trögheten af vanor, lynnen och fördomar.
4 Jag går ännu längre, jag vill utan all afund, med den glädje man alltid måste känna öfver hvarje ny ljusblink af en fosterländsk genius, tillstå för dig, att det konstälskande Helsingfors dessa tider stadnat framför två utmärkta taflor uppå dess annars nu något tarfliga konstexposition, och dessa taflor voro båda – från Kuopio.
5 Theatern är sluten, musiken är stum; sparsamt grönskar här och der en blåsippa på diktens mark; krig och kejsaresorg hölja det närvarande i flor. Måleriet ensamt har rätt att bjuda sina bilder åt det grumliga, af olika dyningar upprörda ögonblicket. Och der står det ännu, och står evärdeligt, det Savolaks, som Ferdinand v. Wright för ett år sedan utbredde för undrande landsmän på duken och som med rätta blifvit kastadt en ny vers af poemet »Vårt land».konsekvensändrat/normaliserat Men vid sidan deraf ha kommit tvenne nya naturtaflor af samma hand, och så mycket deras ämne än skiljer sig från det föregående, så har det likväl något gemensamt med det, nemligen att vara en aflockad hemlighet ur naturens lefvande lif.
6 Båda de nya taflorna äro fågelstycken. Jag måste bekänna att jag hört till dem som hyst en fördom mot sådana ämnen, och det har kommit sig af en mängd stela, liflösa plancher i vissa barnböcker och naturalhistorier, der fåglarna, de lifligaste, lättaste, rörligaste af alla varelser i naturen, stått för ögat som hade de varit skurna i träd. Men redan våra museers fågelsamlingar, uppstoppade (rättare: efterbildade) af Magnus v. Wright, och sedan alla dessa fågelstycken, fulla af sprittande lif, som utgått från de tre brödernes hand, ha lärt mig att denna fördom är likaså obillig, som ville man af stenristningarne i det gamla Ninive leda sig till det resultat att menniskan icke kan målas.
7 Emellertid har fågelmålning tre, som jag tror, betydande svårigheter, mot hvilka de fleste, som förut försökt sig deri, ha strandat. Den första är fjäderns oändligt mjuka färgnyanser, hvilka fordra en utomordentlig finhet, skicklighet och tålamod hos den kopierande penseln. Andra svårigheten är situationen, som ingen kan rätt gruppera, utan att sjelf ha studerat fågeln, dess lynne och dess vanor efter naturen. Tredje och kanske största svårigheten ligger uti att fixera på duken det som jag ville kalla det fågelaktiga, det flaxande, knyckande, pickande, trippande, i allmänhet qvicksilfveraktiga, som utmärker hela ordningen och som utbildar sig i otaliga variationer olika hos olika slägten och arter.
8 Dessa tre svårigheter ha bröderne Wright besegrat. Man kan ej tänka sig en mera utarbetad detalj; schatteringarne äro så ytterst fina, att man skulle tro dem vara gjorda med mikroskop. Och likväl kan man glömma denna sista detalj för det sanna, det karakteristiskt vackra af kompositionen i dess helhet. Situationen är för hvarje art just sådan som dess lynne vill; änderna, gässen, dufvorna, tuppen, domherren, alla grupperas de der för betraktarens ögon just så som de gå och stå här i verlden. Det fågelaktiga är så lefvande uppfångadt på duken, att man tycker sig se näbbens pickande, nackens knyckande och den egna trippande rörelse, som utmärker fågelns gång.
9 Detta fågellynne gör Wrightarnes taflor ofta godsint humoristiska. Den stoltiserande tuppen t. ex. af F. v. W. är en mycket komisk personlighet, en riktig Didrik Menschenschreck efter Don Ranudo de Colibrados. Men det humoristiska öfvergår här lika ofta i det naivt oskyldiga. En fridfullare idyll, än samme målares badande dufvor har jag sällan sett. Man förstår nu huru poesin, huru fabeln fångat djurens lynne i vissa stående termer, t. ex. dufvans oskuld. I allmänhet äro Wrigtharnes fågelstycken episkt lugna. Stora, gripande effekter, t. ex. roffåglarnes strider, må man ej söka der. Tror du ej, Betty, att detta lynne är detsamma som återspeglas af poesin i vårt land, vare sig att språket är finskt eller svenskt? Så outplånligt trycker naturen sin stämpel också på konsten!
10 Den ena af de nu exponerade taflorna visar oss tre gäss i naturlig storlek. Någon vårdslös flicka har lemnat tvenne korgar, den ena med kålhufvuden, den andra med rödbetor och morötter, utanför det till hälften kullfallna trädgårdsplanket nära till sjöstranden. Gässen anamma kålkorgen som god pris. En angriper tappert det största kålhufvudet; den andra nöjer sig med att plocka ett nedfallet blad; den tredje, förmodligen hanen, står med spejande högrest nacke på vakt, för att i tid se åt om någon fara är å färde. Till venster i bakgrunden ser man den lugna sjön. En murken trädstam ligger i förgrunden. Taflan är till salu för 260 rubel silfver.
11 Andra taflan visar oss en skräpvind, som genomskäres af en gammal skorstenspipa, der rappningen på sina ställen fallit af. Här ha fem dufvor inqvarterat sig, och någon vänlig hand har till deras nöje ditsatt en bunke med vatten. Det roar tipporna obeskrifligt, ja så att de till och med lemnat boet derborta i vrån med de två äggen uti. Skada att bunken är så liten: blott en i sender får rum deruti. Och den lyckliga, som nu fått platsen, hon ser så hjertligt belåten ut och stänker omkring sig glänsande vattendroppar, både på sina fjädrar och andras. Två af de öfriga sitta tåligt och vänta på kanten, tills deras tur är kommen; den fjerde har nyss klifvit ur bunken och plockar med oskyldigt koketteri sin fina hvita vinge, medan den femte af sällskapet, sömnig och förnöjd efter badet, står nickande på ett ben strax bredvid. Medgif att detta är täckt. Bland detaljerna är der en sak som väcker allas förvåning. Bunken och ett bräde bredvid den på golfvet äro så riktigt våta, att man vill känna derpå. Och vattendropparne, som stänkt på dufvornas fjädrar – nej, Betty, dessa runda, genomskinliga droppar äro ett trolleri; de trilla för ens ögon, man kan ej förmå sig att anse dem för ett bländverk af målarens pensel!*)Taflan har verkligen varit i fara, ty alla som sett den ha velat känna derpå, och mer än en har velat svära uppå att dropparna blifvit ditstänkta efteråt. På golfvet ligga fyra fjädrar och några veritabla halmstrån. Taflan är till salu för 250 rubel silfver.
12 Hvad menar du, Betty, om onkel i en svag stund skulle köpa taflorna? Skyller han på den dyra tiden och kriget, så hviska honom i örat, att dessa samma taflor ännu i vår tid skola betalas dubbelt, och efter vår tid fyrdubbelt! Det vore ju en affär på minst 200 procent.
13 Lef väl!
14 din hörsame tjenare Gabriel.
15 H:fors 19 April 55.
*)Taflan har verkligen varit i fara, ty alla som sett den ha velat känna derpå, och mer än en har velat svära uppå att dropparna blifvit ditstänkta efteråt.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Gabriel.
(Om Ferdinand v. Wrights taflor.)
1 Goda Betty!
2 Du har ofta sagt mig, att Helsingfors ej borde vara för stolt öfver sin egenskap af medelpunkt och källa för det lilla vårt land under de sista två decennierna frambragt i konst. Du har ofta frågat mig: hvarföre diktar Runeberg i Borgå? hvarföre målar Ekman i Åbo; hvarföre stämde Conrad Greve der sina sköna bristande strängar? och hvarföre står ännu Åbo domkyrka i lugn, enkel storhet högre, än något af det som en nyare arkitektur framtrollat ur klippan uppå den stormiga udden af Helsingfors?
3 Härpå har jag endast att svara dig: må alla goda makter bevara oss från det slags centralisation, i konst som i annat, hvilken uppbygger en rik hufvudstad i ett utarmadt land. Må hvarje ort af Finland äga sin rikedom och sin utmärkelse, och må den punkt, der de högsta bildningselementerna och de största materiela tillgångarna sammanflyta, endast sträfva till det ädla företräde, att väckande, lifvande, bildande och understödande inverka på det som, inom och utom dess område, kämpar skönhetens, ljusets kamp mot oblida förhållanden, nordens mörker och den sömniga trögheten af vanor, lynnen och fördomar.
4 Jag går ännu längre, jag vill utan all afund, med den glädje man alltid måste känna öfver hvarje ny ljusblink af en fosterländsk genius, tillstå för dig, att det konstälskande Helsingfors dessa tider stadnat framför två utmärkta taflor uppå dess annars nu något tarfliga konstexposition, och dessa taflor voro båda – från Kuopio.
5 Theatern är sluten, musiken är stum; sparsamt grönskar här och der en blåsippa på diktens mark; krig och kejsaresorg hölja det närvarande i flor. Måleriet ensamt har rätt att bjuda sina bilder åt det grumliga, af olika dyningar upprörda ögonblicket. Och der står det ännu, och står evärdeligt, det Savolaks, som Ferdinand v. Wright för ett år sedan utbredde för undrande landsmän på duken och som med rätta blifvit kastadt en ny vers af poemet »Vårt land».konsekvensändrat/normaliserat Men vid sidan deraf ha kommit tvenne nya naturtaflor af samma hand, och så mycket deras ämne än skiljer sig från det föregående, så har det likväl något gemensamt med det, nemligen att vara en aflockad hemlighet ur naturens lefvande lif.
6 Båda de nya taflorna äro fågelstycken. Jag måste bekänna att jag hört till dem som hyst en fördom mot sådana ämnen, och det har kommit sig af en mängd stela, liflösa plancher i vissa barnböcker och naturalhistorier, der fåglarna, de lifligaste, lättaste, rörligaste af alla varelser i naturen, stått för ögat som hade de varit skurna i träd. Men redan våra museers fågelsamlingar, uppstoppade (rättare: efterbildade) af Magnus v. Wright, och sedan alla dessa fågelstycken, fulla af sprittande lif, som utgått från de tre brödernes hand, ha lärt mig att denna fördom är likaså obillig, som ville man af stenristningarne i det gamla Ninive leda sig till det resultat att menniskan icke kan målas.
7 Emellertid har fågelmålning tre, som jag tror, betydande svårigheter, mot hvilka de fleste, som förut försökt sig deri, ha strandat. Den första är fjäderns oändligt mjuka färgnyanser, hvilka fordra en utomordentlig finhet, skicklighet och tålamod hos den kopierande penseln. Andra svårigheten är situationen, som ingen kan rätt gruppera, utan att sjelf ha studerat fågeln, dess lynne och dess vanor efter naturen. Tredje och kanske största svårigheten ligger uti att fixera på duken det som jag ville kalla det fågelaktiga, det flaxande, knyckande, pickande, trippande, i allmänhet qvicksilfveraktiga, som utmärker hela ordningen och som utbildar sig i otaliga variationer olika hos olika slägten och arter.
8 Dessa tre svårigheter ha bröderne Wright besegrat. Man kan ej tänka sig en mera utarbetad detalj; schatteringarne äro så ytterst fina, att man skulle tro dem vara gjorda med mikroskop. Och likväl kan man glömma denna sista detalj för det sanna, det karakteristiskt vackra af kompositionen i dess helhet. Situationen är för hvarje art just sådan som dess lynne vill; änderna, gässen, dufvorna, tuppen, domherren, alla grupperas de der för betraktarens ögon just så som de gå och stå här i verlden. Det fågelaktiga är så lefvande uppfångadt på duken, att man tycker sig se näbbens pickande, nackens knyckande och den egna trippande rörelse, som utmärker fågelns gång.
9 Detta fågellynne gör Wrightarnes taflor ofta godsint humoristiska. Den stoltiserande tuppen t. ex. af F. v. W. är en mycket komisk personlighet, en riktig Didrik Menschenschreck efter Don Ranudo de Colibrados. Men det humoristiska öfvergår här lika ofta i det naivt oskyldiga. En fridfullare idyll, än samme målares badande dufvor har jag sällan sett. Man förstår nu huru poesin, huru fabeln fångat djurens lynne i vissa stående termer, t. ex. dufvans oskuld. I allmänhet äro Wrigtharnes fågelstycken episkt lugna. Stora, gripande effekter, t. ex. roffåglarnes strider, må man ej söka der. Tror du ej, Betty, att detta lynne är detsamma som återspeglas af poesin i vårt land, vare sig att språket är finskt eller svenskt? Så outplånligt trycker naturen sin stämpel också på konsten!
10 Den ena af de nu exponerade taflorna visar oss tre gäss i naturlig storlek. Någon vårdslös flicka har lemnat tvenne korgar, den ena med kålhufvuden, den andra med rödbetor och morötter, utanför det till hälften kullfallna trädgårdsplanket nära till sjöstranden. Gässen anamma kålkorgen som god pris. En angriper tappert det största kålhufvudet; den andra nöjer sig med att plocka ett nedfallet blad; den tredje, förmodligen hanen, står med spejande högrest nacke på vakt, för att i tid se åt om någon fara är å färde. Till venster i bakgrunden ser man den lugna sjön. En murken trädstam ligger i förgrunden. Taflan är till salu för 260 rubel silfver.
11 Andra taflan visar oss en skräpvind, som genomskäres af en gammal skorstenspipa, der rappningen på sina ställen fallit af. Här ha fem dufvor inqvarterat sig, och någon vänlig hand har till deras nöje ditsatt en bunke med vatten. Det roar tipporna obeskrifligt, ja så att de till och med lemnat boet derborta i vrån med de två äggen uti. Skada att bunken är så liten: blott en i sender får rum deruti. Och den lyckliga, som nu fått platsen, hon ser så hjertligt belåten ut och stänker omkring sig glänsande vattendroppar, både på sina fjädrar och andras. Två af de öfriga sitta tåligt och vänta på kanten, tills deras tur är kommen; den fjerde har nyss klifvit ur bunken och plockar med oskyldigt koketteri sin fina hvita vinge, medan den femte af sällskapet, sömnig och förnöjd efter badet, står nickande på ett ben strax bredvid. Medgif att detta är täckt. Bland detaljerna är der en sak som väcker allas förvåning. Bunken och ett bräde bredvid den på golfvet äro så riktigt våta, att man vill känna derpå. Och vattendropparne, som stänkt på dufvornas fjädrar – nej, Betty, dessa runda, genomskinliga droppar äro ett trolleri; de trilla för ens ögon, man kan ej förmå sig att anse dem för ett bländverk af målarens pensel!*)Taflan har verkligen varit i fara, ty alla som sett den ha velat känna derpå, och mer än en har velat svära uppå att dropparna blifvit ditstänkta efteråt. På golfvet ligga fyra fjädrar och några veritabla halmstrån. Taflan är till salu för 250 rubel silfver.
12 Hvad menar du, Betty, om onkel i en svag stund skulle köpa taflorna? Skyller han på den dyra tiden och kriget, så hviska honom i örat, att dessa samma taflor ännu i vår tid skola betalas dubbelt, och efter vår tid fyrdubbelt! Det vore ju en affär på minst 200 procent.
13 Lef väl!
14 din hörsame tjenare
Gabriel.
15 H:fors 19 April 55.