1 År 1765 den 18 Sept. föddes i Belluno på Venedigs gebit den unge Mauro Capellari. Tidigt bestämd för det andliga ståndet, ifrade han redan som Camaldulensermunk i flera skrifter för påfvedömets storhet och makt. Mångsidig och grundlig lärdom förskaffade honom år 1795 generalprokuratorstjensten och sedermera generalvikariatet öfver hans orden. Påfven Leo XII utnämnde honom till præfekt för den propaganda, som arbetade för hedningarnes omvändelse och kätteriets utrotande inom romerska kyrkan. 1825 upphöjdes Capellari till Cardinal och valdes den 23 Febr. 1831 till Pius VIII:s efterträdare på den påfliga stolen, under namn af Gregorius XVI. Detta val behagade ej de stolte Romarne, som funno det kränkande, att S:t Petri stol intogs af en man, som var född utom kyrkostaten; oroligheter uppkommo i följd deraf, men dämpades hastigt med bullor och sbirrer af den nye påfven, som alltsedan visat sig föga böjd för eftergifvenhet mot den heliga stolens så verldslige, som andlige vedersakare.
2 Gregorius XVI hade bekommit sin påfvemössa i en betänklig tid, då den romersk-katholska hierarkin mångenstädes lossnat i fogningarna och hotade att dela verldsliga despotiers bedröfliga lott, att sammanstörta genom inre vanmakt. Man kunde ej mera dölja för sig och andra, att påfvemakten, lik en ålderstigen, småningom styfnat och dött ut i de yttre lederna, medan de inre partierna ännu visade värma och lifskraft. Liksom fordom i striden mellan FrankrikesPhilip den sköne och Bonifatius VIII påfveväldet led en svår afbräck, så hade Napoleon tillfogat Pius VII en skymf, som i folkets ögon nedsatte påfliga värdigheten derjemte. De skärande kontrasterna mellan de högre och medelklassernas stigande bildning å ena sidan och å andra sidan det egentliga folkets djupa okunnighet, hade här, såsom alltid, fört till de båda ytterligheterna af ett gudlöst fritänkeri och ett fanatiskt bigotteri. Alla resebeskrifvare, som på närmare håll skådat Italien, Frankrike, Belgien, Spanien, öfverensstämma i sin klagan öfver atheism och fanatism. Blott Österrike och det katholska Tyskland syntes utgöra lyckligare undantag. Man kan ej undra, att under sådana förhållanden politiska intressen uppreste sig mot Roms kyrkliga öfvervälde. Spanien afföll, förjagade sina prester, upphäfde klostren, försålde för statens räkning kyrkans ofantliga jordegendom. Portugal lösgjorde sig likaledes, ehuru det ej vågade så djerfva steg, som grannriket. Frankrike afslog med politisk stolthet alla reaktionära försök af en makt, som i Spanien gynnade Don Carlos, i PortugalDon Miguel och i Frankrike de afsatta Bourbonernas anspråk. I sjelfva Italien rörde sig de politiska passionerna, och sålunda syntes Roms nya tusenåriga verldsvälde på alla punkter nalkas sin undergång.
3 Men den gamle påfven utvecklade i sitt och sitt väldes försvar samma seghet, som utmärker den romerska hierarkins institutioner och som bevarat en skugga af dess makt ända in i denna nyaste tid. Hela den vördige fadrens snart fjortonåriga regering har varit en vexlande kedja af öppet motstånd och skenbara medgifvanden, ständigt hemliga vigilationer och sällan någon verklig eftergift. Troget understödd af sin Statssekreter, den hämdlystne och ränkfulle Cardinal Lambruschini, har den helige fadren besvarat sina verldslige undersåtares oupphörliga rop på politiska och administrativa reformer med fromma förmaningar att stilla foga sig under S:t Petri milda ok;|87 2| der dessa ej hjelpte, med bannlysningsbullor; der dessa ej uträttade något, med sbirrer, soldtrupper och afrättningar. Genom dessa medel har Hans Helighet, i stället för att förbättra landets förvaltning och styrelseform samt derigenom betaga missnöjet skälig grund, lyckats qväfva dess utbrott, utan att ens behöfva påkalla Österrikes villiga, men förödmjukande biträde. Och då Hans Helighet med skäl härledt det onda från en kring sig gripande upplysning, har han, i samma bullor, deri han förmanat kyrkans förmän att motsätta sig alla nyheter, äfven anbefallt dem vidtaga nödiga inskränkningar i folkundervisningen.
4 Klokt, ihärdigt och alltid consequent har den helige fadren jemkat den romerska stolens brydsama förhållanden till utlandet. I Preussen och Polen har han följt den sunda regeln att hellre behålla något, än förlora allt. I Frankrike går han en medelväg och medgifver de kyrkliga reformerna på samma gång som han oaflåtligen söker befordra presterskapets anspråk att leda undervisningen. I Spanien och Portugal lyder hans valspråk: allt eller intet. Hans Helighet känner sitt folk. Denna hans obestridliga statsklokhet har utan tvifvel mycket bidragit dertill, att katholska kyrkan och påfveväldet nu stå på stadigare fötter, än för 10 år sedan.*)Katholska kyrkan räknar i denna stund 147 erkebiskopar, 584 biskopar, 71 apostoliska vikarier, 19 apost. prefekter, 4 apost. Custos och 3 267konsekvensändrat/normaliserat missionärer i alla verldsdelar. Under loppet af detta sekel (1800–1842) hafva 14 nya biskopsdömen blifvit inrättade.konsekvensändrat/normaliserat Ty utom de förhoppningar utan synes hysa i Rom om hela den pyreneiska halföns återvinnande för S:t Petri stol, har Bayern blifvit så bigott som möjligt,**)Man uppgifver, att under nuvarande konungens tid 200 kloster blifvit dels stiftade, dels återupplifvade.konsekvensändrat/normaliseratÖsterrike vidhåller sin gamla tro och sina klena upplysning, Irland tilltrotsar sig kyrkofrihet, i Belgien, Schweitz och Rhenländerna uppbjuda katholikerna allt för att bereda sig öfvervigten.
5 Men alla Gregorii XVI:s påfvetalenter skulle ej mot tidens anspråk på upplysning och tankefrihet förmå upprätthålla en kyrka, hvilken för sitt bestånd är nödsakad att förbjuda bibeln, såsom en skadlig bok, om ej hierarkins ansträngningar uppburos af en reaktion i tänkesätten. Denna reaktion, som framkallats dels af en allmän religiös slapphet, dels af den nyare philosophins direkta eller indirekta angrepp på christendomens grundsanningar, har inom den katholska kyrkan antagit formen af propaganda (föreningar för lärans utbredande) samt i denna riktning verksamast befordrats af Jesuiterne, hvilkas makt och inflytande på läroverken hastigt tilltagit. Men samma reaktion har i än högre grad visat sig inom den protestantiska kyrkan, ehuru dess verksamhet varit mera inåtgående och tydligast framträdt i hvad vi kalle pietism. I dess yttre uppträdande har den alstrat missionsföreningar och, till värn mot katholikerne, de s. k. Gustaf Adolfs-föreningarne i Tyskland, hvilka åsyfta att bereda evangeliska församlingar ömsesidigt understöd i hvad som rör lutherska lärans och gudstjenstens vidmakthållande. Hvad man än må säga om tidens förderf, det religiösa lifvet har dock mäktigt vaknat mångenstädes. Stora lifsfrågor sväfva på samtidens läppar; i Frankrike kämpas heta strider om kyrkans förhållande till undevisningen, samma fråga, som i Tyskland utkämpas under form af religionens förhållande till vetenskapen. Redan lösningen af denna fråga skall inleda ett nytt tidehvarf.
*)Katholska kyrkan räknar i denna stund 147 erkebiskopar, 584 biskopar, 71 apostoliska vikarier, 19 apost. prefekter, 4 apost. Custos och 3 267konsekvensändrat/normaliserat missionärer i alla verldsdelar. Under loppet af detta sekel (1800–1842) hafva 14 nya biskopsdömen blifvit inrättade.
**)Man uppgifver, att under nuvarande konungens tid 200 kloster blifvit dels stiftade, dels återupplifvade.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ögonkast.
4. Påfven Gregorius XVI.
1 År 1765 den 18 Sept. föddes i Belluno på Venedigs gebit den unge Mauro Capellari. Tidigt bestämd för det andliga ståndet, ifrade han redan som Camaldulensermunk i flera skrifter för påfvedömets storhet och makt. Mångsidig och grundlig lärdom förskaffade honom år 1795 generalprokuratorstjensten och sedermera generalvikariatet öfver hans orden. Påfven Leo XII utnämnde honom till præfekt för den propaganda, som arbetade för hedningarnes omvändelse och kätteriets utrotande inom romerska kyrkan. 1825 upphöjdes Capellari till Cardinal och valdes den 23 Febr. 1831 till Pius VIII:s efterträdare på den påfliga stolen, under namn af Gregorius XVI. Detta val behagade ej de stolte Romarne, som funno det kränkande, att S:t Petri stol intogs af en man, som var född utom kyrkostaten; oroligheter uppkommo i följd deraf, men dämpades hastigt med bullor och sbirrer af den nye påfven, som alltsedan visat sig föga böjd för eftergifvenhet mot den heliga stolens så verldslige, som andlige vedersakare.
2 Gregorius XVI hade bekommit sin påfvemössa i en betänklig tid, då den romersk-katholska hierarkin mångenstädes lossnat i fogningarna och hotade att dela verldsliga despotiers bedröfliga lott, att sammanstörta genom inre vanmakt. Man kunde ej mera dölja för sig och andra, att påfvemakten, lik en ålderstigen, småningom styfnat och dött ut i de yttre lederna, medan de inre partierna ännu visade värma och lifskraft. Liksom fordom i striden mellan Frankrikes Philip den sköne och Bonifatius VIII påfveväldet led en svår afbräck, så hade Napoleon tillfogat Pius VII en skymf, som i folkets ögon nedsatte påfliga värdigheten derjemte. De skärande kontrasterna mellan de högre och medelklassernas stigande bildning å ena sidan och å andra sidan det egentliga folkets djupa okunnighet, hade här, såsom alltid, fört till de båda ytterligheterna af ett gudlöst fritänkeri och ett fanatiskt bigotteri. Alla resebeskrifvare, som på närmare håll skådat Italien, Frankrike, Belgien, Spanien, öfverensstämma i sin klagan öfver atheism och fanatism. Blott Österrike och det katholska Tyskland syntes utgöra lyckligare undantag. Man kan ej undra, att under sådana förhållanden politiska intressen uppreste sig mot Roms kyrkliga öfvervälde. Spanien afföll, förjagade sina prester, upphäfde klostren, försålde för statens räkning kyrkans ofantliga jordegendom. Portugal lösgjorde sig likaledes, ehuru det ej vågade så djerfva steg, som grannriket. Frankrike afslog med politisk stolthet alla reaktionära försök af en makt, som i Spanien gynnade Don Carlos, i Portugal Don Miguel och i Frankrike de afsatta Bourbonernas anspråk. I sjelfva Italien rörde sig de politiska passionerna, och sålunda syntes Roms nya tusenåriga verldsvälde på alla punkter nalkas sin undergång.
3 Men den gamle påfven utvecklade i sitt och sitt väldes försvar samma seghet, som utmärker den romerska hierarkins institutioner och som bevarat en skugga af dess makt ända in i denna nyaste tid. Hela den vördige fadrens snart fjortonåriga regering har varit en vexlande kedja af öppet motstånd och skenbara medgifvanden, ständigt hemliga vigilationer och sällan någon verklig eftergift. Troget understödd af sin Statssekreter, den hämdlystne och ränkfulle Cardinal Lambruschini, har den helige fadren besvarat sina verldslige undersåtares oupphörliga rop på politiska och administrativa reformer med fromma förmaningar att stilla foga sig under S:t Petri milda ok;|87 2| der dessa ej hjelpte, med bannlysningsbullor; der dessa ej uträttade något, med sbirrer, soldtrupper och afrättningar. Genom dessa medel har Hans Helighet, i stället för att förbättra landets förvaltning och styrelseform samt derigenom betaga missnöjet skälig grund, lyckats qväfva dess utbrott, utan att ens behöfva påkalla Österrikes villiga, men förödmjukande biträde. Och då Hans Helighet med skäl härledt det onda från en kring sig gripande upplysning, har han, i samma bullor, deri han förmanat kyrkans förmän att motsätta sig alla nyheter, äfven anbefallt dem vidtaga nödiga inskränkningar i folkundervisningen.
4 Klokt, ihärdigt och alltid consequent har den helige fadren jemkat den romerska stolens brydsama förhållanden till utlandet. I Preussen och Polen har han följt den sunda regeln att hellre behålla något, än förlora allt. I Frankrike går han en medelväg och medgifver de kyrkliga reformerna på samma gång som han oaflåtligen söker befordra presterskapets anspråk att leda undervisningen. I Spanien och Portugal lyder hans valspråk: allt eller intet. Hans Helighet känner sitt folk. Denna hans obestridliga statsklokhet har utan tvifvel mycket bidragit dertill, att katholska kyrkan och påfveväldet nu stå på stadigare fötter, än för 10 år sedan.*)Katholska kyrkan räknar i denna stund 147 erkebiskopar, 584 biskopar, 71 apostoliska vikarier, 19 apost. prefekter, 4 apost. Custos och 3 267konsekvensändrat/normaliserat missionärer i alla verldsdelar. Under loppet af detta sekel (1800–1842) hafva 14 nya biskopsdömen blifvit inrättade.konsekvensändrat/normaliserat Ty utom de förhoppningar utan synes hysa i Rom om hela den pyreneiska halföns återvinnande för S:t Petri stol, har Bayern blifvit så bigott som möjligt,**)Man uppgifver, att under nuvarande konungens tid 200 kloster blifvit dels stiftade, dels återupplifvade.konsekvensändrat/normaliserat Österrike vidhåller sin gamla tro och sina klena upplysning, Irland tilltrotsar sig kyrkofrihet, i Belgien, Schweitz och Rhenländerna uppbjuda katholikerna allt för att bereda sig öfvervigten.
5 Men alla Gregorii XVI:s påfvetalenter skulle ej mot tidens anspråk på upplysning och tankefrihet förmå upprätthålla en kyrka, hvilken för sitt bestånd är nödsakad att förbjuda bibeln, såsom en skadlig bok, om ej hierarkins ansträngningar uppburos af en reaktion i tänkesätten. Denna reaktion, som framkallats dels af en allmän religiös slapphet, dels af den nyare philosophins direkta eller indirekta angrepp på christendomens grundsanningar, har inom den katholska kyrkan antagit formen af propaganda (föreningar för lärans utbredande) samt i denna riktning verksamast befordrats af Jesuiterne, hvilkas makt och inflytande på läroverken hastigt tilltagit. Men samma reaktion har i än högre grad visat sig inom den protestantiska kyrkan, ehuru dess verksamhet varit mera inåtgående och tydligast framträdt i hvad vi kalle pietism. I dess yttre uppträdande har den alstrat missionsföreningar och, till värn mot katholikerne, de s. k. Gustaf Adolfs-föreningarne i Tyskland, hvilka åsyfta att bereda evangeliska församlingar ömsesidigt understöd i hvad som rör lutherska lärans och gudstjenstens vidmakthållande. Hvad man än må säga om tidens förderf, det religiösa lifvet har dock mäktigt vaknat mångenstädes. Stora lifsfrågor sväfva på samtidens läppar; i Frankrike kämpas heta strider om kyrkans förhållande till undevisningen, samma fråga, som i Tyskland utkämpas under form af religionens förhållande till vetenskapen. Redan lösningen af denna fråga skall inleda ett nytt tidehvarf.