Aslögs Saga, af H–n

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 23/2 1848:|15 1|

Literatur.

1 Aslögs Saga, af H–n, förf. till Zigenerskan och Nemesis. Borgå, P. Widerholm 1847. 100 sid. Schillerformat. Pris 40 kop. S:r.kopek silver

2 Tegnér är död; sofve han i frid; han var dock en stor skald. Efterverlden skall ej jäfva detta omdöme, ehuru den ej tör instämma i samtidens beundran för allt hvad den frejdade mannen skrifvit. Den skall ära hans snille, men förstå att skilja agnarna från kärnan – agnar af vanskliga isdiamanter, smältande för dagens ljus. Det bländande prålet med ihåliga bilder, den pjunkande känsloömheten, klädd i vikingadrägt, äro tidsblommor, vissnade redan innan skalden sjelf förvissnat.

3 Olyckan är emellertid, att i den talrika skaran af Tegnérs efterapare just agnarna, just det falska och förgängliga af hans skapelser, funnit de mesta sympathierna. Vi känne många Tegnerister, men ingen, om icke stundom Nybom, som skulle höjt sig till mästarens djerfva örnaflygt; deremot ha de alla, sittande hvar på sin lilla tufva, likt Münchhausen, gripit sig med stora gester i peruken, för att dymedelst lyfta sig upp till solen; – förgäfves, ty mästarens fraser hade de väl, men hans ande bor icke i dem. I synnerhet olyckliga äro Tegneristerne i applicerandet af den nordiska mythologin och sagan, hvilket ej är att undra på. Ty söker man den gamla norden, så söke man den hos Geijer och Ling; der finns den till|15 2| kropp och själ, men hos Tegnér allenast i bjert färglagda kopior.

4 Äfven i »Aslögs Saga» ha vi med verklig ledsnad stött på denna utblomstrade Tegnerism, som ännu för 15 eller 20 år sedan åtminstone var på modet, men som redan länge upphört att äga denna dess enda förtjenst. Här förekommer på sina ställen ett slöseri med nornor och alfer, runor och drakar, hjeltenordar och thordön, allfader och Valhalla samt en tallös skara gudar och gudinnor, hvilket allt, så föga uppburet som det är af den gamla nordens ande, måste förekomma som rostade forntida rustningar upphängda på väggarna af ett litet täckt lusthus från nittonde seklet. Författarinnan – ty vi förmode att hon bakom det afhuggna »Förf.» på tittelbladet döljer sig blott i half incognito – kan till sitt försvar åberopa Frithiof; men att forntiden i sin äkthet der blott delvis och kopierad anträffas, ha vi redan sökt antyda. Hon kunde äfven åberopa t. ex. Wilhelmina Ståhlbergs mythologiska tapisserier, men vid Oden, Frey och Asathor! vid Utgårda-Loke, Narstrand, Hlidskialf och Heimskringla! man kan icke åberopa något ömkligare, något mindre efterföljansvärdt.

5 Skulle af en händelse dessa blad komma till författarinnans ögon, så besvärja vi henne vid alla hedniska gudamakter, att framdeles antingen låta den nordiska mythologin sofva i ro sin tusenåriga sömn eller, om hon känner sig manad att kalla den till lif, då åtminstone välja till mönster de skalder vi nyss utpekade såsom de hvilka ensame ägt förmåga att åter förkroppsliga en höglagd tid. Vi skola strax förklara oss på ett sätt, som vi hoppas skall frikalla våra ord från att misstydas som illa menade.

6 Genom dessa nejder reste för få månader sedan ett fruntimmer, främling i sina fäders land, sedan familjeförbindelser en längre tid fäst henne vid ett annat. Hon ägde, utom hjertats och snillets egenskaper, en talang, som var henne dyrbarare än alla öfriga, hon spelade harpa med en själfullhet, en poesi i föredraget, som voro för sällsynta, för att förstås af salongernas musikaliska publik. Ochså förstods hon icke, åtminstone ej i Helsingfors, der hon gaf en föga besökt concert. I Borgå hade hon likväl den lyckan att med välvilja mötas af den skald, hvars fina blick för allt det sköna i lifvet hela Finland beundrar. Han anslogs af Fru H–ns musikaliska gåfva och, misstage vi oss ej alltför mycket, var det äfven han, som uppmuntrade henne att i Borgå af trycket utgifva denna »Aslögs Saga», hvilken hon måhända ej annars haft mod att utkasta i publicitetens stormiga verld. Behöfdes en auktoritet för att intyga, det sagan icke saknar allt värde, så vore väl Runebergs omdöme den mest gällande af alla.

7 Detta intyg behöfs likväl icke. Läsaren skall i den lilla dikten finna denna hjertats poesi, som icke alltid har makt öfver formen, icke alltid kraft att värja sig från afvikelser, eller sjelfständighet att lösgöra sig från villande föredömen, men som det oaktadt anslår genom sitt behag (se »Aslögs dröm») och lifvar genom sin friskhet (se »Brödbakningen»). Att förf. icke saknar fantasi och färg bevisa både situationer och kostym i sångerna »Spangarhed», »Åke och Grima» samt »Ragnar Lodbrok». Talrika metriska fel förekomma och stilen lider ofta af svulst, särdeles i sångerna »Aslög» samt »Ragnar och Aslög». Renast från dessa fel är »Slutet», der sången öfvergår till en vacker ballad, men till skada för dikten är förf. ej nöjd med sagans eget enkla slut, utan tillägger i förändrad meter några interjektioner, hvilka genom sitt oklara och konstlade känslosvall alldeles grumla intrycket. Lyckade och merändels riktiga äro deremot uppfattningen af händelsens hufvudmomenter samt den på sina ställen dramatiska behandlingen. Väl kunde anmärkas, att förf. oftare än nödigt låter gudar och vålnader, i stället för inre menskliga motiver, bestämma handlingens gång. Likväl är sagans vana ofta sådan.

8 Förf. torde nu inse, hvarföre vi tadlat det Tegneriska slum, som i hennes dikt fradgar på ytan af sagans friska källsprång. Har hon, som vi äre böjda att tro, valt detta ämne icke blott emedan harpan, hennes älskling, der spelar en så vigtig roll, utan emedan Aslögs saga i sjelfva verket är en af de skönaste från den skandinaviska forntiden, så bedrar detta val hennes poetiska blick. Emellertid anse vi denna forntida jernålder i allmänhet icke väl lämpa sig för qvinnans finare, men ochså vekare uppfattning, och våge vi sluta af några i denna dikt anslagna strängar, skall författarinnan säkert känna sig bättre hemmastadd och bättre kunna följa hjertats ingifvelser, derest hon nästa gång väljer ett ämne ur medeltidens romantik.

9 Bokens yttre är, om icke elegant, dock snyggt; priset efter landsens sed. Olyckligt fadd är Aslög på vignetten; man skulle tycka att vignetten till Runebergs Hanna redan gifvit ett tillräckligt afskräckande exempel på vådan att låta diktens sköna tärnor efterbildas af profana händer.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil