1 Måhända har du, min vän, råkat läsa en oändelig novell i Helsingfors Tidningar under rubriken »Eld och vatten». Den som vill drifva Österbottens krönika för sommaren 1852, kan beklagligen göra det med tvenne ord af nästan lika lydelse: Eld utan vatten.
2 Naturens bok är en gammal bok, och likväl har den så ständigt nya sidor. Det kommer sig deraf att ett menniskolif är så kort emot naturens långa stora lif, och sådana företeelser, som tusen gånger förut inträffat, blifva nya, när de åter inträffa två eller tre gånger under en menniskoålder. Nästan intet år förgår utan ett väderskifte, som förr ej inträffat »i mannaminne». Hvad är ett mannaminne? En|66 2| flyktig bubbla på tidens brusande ström, mindre än ett barns hågkomst, som räknar sitt lif sen i går och från i förgår behåller blott dunkla erinringar.
3 Om jag då säger dig att en sådan torr sommar icke inträffat i mannaminne, så förstår du att sådant väl händt förut. Men en sådan sommar af eld och rök, af torka och sveda har icke mången af nutidens menniskor öfverlefvat.
4 Ofta, när midtpå dagen hela himmelens hvalf varit insvept i rök och den brännheta solen, mörkröd och skarpt kantad, skinat på de försmäktande slätterna, ha menniskor tänkt på de yttersta tiderna, när det skall varda eld af himmelen och förödelse på jorden och sol, måne och stjernor mista sitt sken i verldstöcknet. Och då har vestanvinden kommit från hafvet och drifvit röken framför sig i hvirflande moln, men äfven hafvet har varit förmörkadt af mist, som i tunga täta massor drifvits in öfver kusterna och gjort den oklara luften än oklarare.
5 Jag tycker icke illa om clair obscur i målning och poesi, den förtager konturernas skärpa, gör alla föremål mjukare och lemnar fantasin fritt spelrum att bakom det sköna ana ett ännu skönare. Litet töcken i luften ger vackra landskapstaflor, alla stränder tyckas sväfva öfver vattnet, alla skogar och höjder synas så bomullsmjuka, lätta och luftiga. Nästan aldrig mins jag mig ha sett så täcka vyer af Österbotten, som denna sommar, när rök och dimma lättat sitt flor och låtit aflägsna föremål framträda då i den blåa italienska färgton, som utgör målares förtjusning.
6 Den lätta röken är behaglig att andas på vägar och stigar. Man vet att den är sund och förstör de smittande ämnen, som kringföras med luften. År 1831 har skogseldarnes rök bevarat största delen af Finland för kolerans härjningar. Det synes som fruktar naturen något dylikt i år, då den insveper ofantliga landsträckor i moln af rök.
7 1831 års torra och heta sommar öfverträffas vida af den nuvarande. Från midsommar till i dag den 8 Augusti har två eller tre gånger ett fem minuters regn bestänkt de yttersta trädtopparna, och när man hvarje gång derefter upprört jorden, har man en half tum under ytan funnit den torra damfina sanden utan spår af läskande väta. Vexter och djur försmäkta. Löfträden gulna i tidig ålderdom, blott barrträdens eviga grönska bevarar skogarnas friskhet. Åkerfälten förtvina och mogna i förtid; den skörd som göres är ringa till tunntal och vigt, men utmärkt god i öfrigt. Tidigt, redan i slutet af Juli, begynte skäran sitt arbete i rågfälten. När man går öfver ängarna, innan skördarens lie der gått fram, synes gräset förbrändt och torkadt på förhand; det är trådigt och segt, för sent bergadt och föga gifvande. Går man på utmarkerna, finner man hoppet om ymnig bärplockning sviket, åkerbär och hjortron af torkan förvissnade, hallon och lingon föga lönande. Alla källor och brunnar försina, alla bäckar och åar förtorka, och mödosamt suga de större elfvarna kärrens sista stinkande vatten, för att lifnära sin smäktande strömfåra och betala till hafvet deras skyldiga tribut. Från deras mörkbruna vatten, som till lukt och smak har en ansats af beckolja, fly de stim af fiskar, hvilka annars vid denna tid söka sig uppåt de söta vattnen; sjelfva hafvets yta har sjunkit ovanligt lågt, likväl mindre af torkan, än af den länge blåsande nordan, som vältrat dess vågmassor ned mot Östersjön.
8 Stundom hände att himlen mot qvällen mulnade starkt och ostlig vind begynte att blåsa. I natt få vi regn, sade landtmannen glad; men när morgonen kom, var himmelen molnfri som förr, dess skyar hade gått utan vatten förbi. Stundom stego svartgråa moln med skarpa kanter rätt emot vinden, och åter sade landtmannen med glädje: i dag få vi åska. Men nordan och vestan kommo, och ingen åska blef af. Det syntes som kämpade naturens makter sinsemellan om regn och torka: den af elektricitet och vattenångor fyllda luften syntes hvarje ögonblick vilja urladda ett oväder, men hindrades ständigt af vindar som ledde dess laddning bort. Skyarna flydde som trolösa vänner och lemnade jorden torr som agnar och krut, ett rof för den första gnista som af vårdslös hand blef lemnad att söka sin fortkomst på egen hand.
9 Och sådana gnistor läto icke vänta på sig.
10 Att varsamt umgås med eld, det är något som den finska bonden icke förstår. Ofta ser man honom sorglös insticka sin brinnande perta i en springa af den höfyllda ladugården. Sommartid tänder han sina sveder, kyttländer och tjärdalar med ytterst ringa tillsyn, och gör han under färder till städerna en brasa i skogsbrynet, för att koka potates, lemnar han vanligen elden att brinna när han åter far bort. Så uppstå samtidigt skogseldar på hundrade ställen, utbreda sig under blåst, spridas och förenas, utan att man synnerligen bryr sig derom, så länge ej gårdar och åkerfält komma i fara. När timmerskogen och tjärveden brinna, händer sig att landtmannen för handen bakom örat och då och då ser upp från sitt arbete. När elden fattar i ängar och hölador, bortlägger han lien och börjar tänka på budkafvel. Slutligen när byn är kringvärfd af rök och lågor, när säden brunnit på fältet och ett och annat torp gått med i förstörelsen, då samlas ändteligen man ur huset med spadar och yxar att hejda förödelsen. Men kommer då icke regn, kan sällan annat uträttas, än afhålla elden från byarna. Skogen brinner, ofantliga massor af virke och ved gå upp i rök, och först efter tiotal af år klär sig åter den härjade trakten i grönskande löfskog.
11 Detta är historien om alla skogseldar, och sådana ha i sommar rasat utan tal och hejd. Man kunde säga att hela Österbotten varit insvept i eld och rök. Börjande från Ijo och Pudasjärvi kusten nedåt ända till Lappfjärd, har den resande passerat en nästan sammanhängande sträcka af eldar, stundom på båda sidor om vägen och så att man med kappan för ansigtet måst skydda sig för hettan. All anledning är att tro, det samma förhärjning hemsökt det inre af landet Det är omöjligt att i penningevärde uppskatta så talrika och så stora förluster. Det sannolika är, att de, under mycken enskild ruin, skola hafva samma följder som 1831 års skogseldar, nemligen de, att skogsnäringarne, särdeles tjärbränningen, aftaga och folkets energi kastar sig på åkerbruket. Ofantliga nyodlingar under de hårda tiderna efter 1831 bära vitne derom.
12 Midt i dessa eldens förödelser uppstod, plötsligt som ett åskslag, den förfärliga brand, som jemnade Vasa med jorden.
13 Under de tolf åren sedan Fredrikshamns förstöring hade Finland hunnit insöfva sig i säkerhet för vådan af det farligaste bland elementerna. När man årligen läste den lysande behållningen i brandstodsbolagets kassa och de lumpna några tusen rubel detsamma under året betalat för brandskador, vande man sig vid den tron, att ett regulierare byggnadssätt och förbättrade släckningsanstalter för framtiden beredde en fullkomlig trygghet. Städerna glömde ända till möjligheten af olyckans dag, och det en tid så nitiskt bedrifna inrättandet af brandkorpser hade nästan alldeles afstadnat. Då kom en vink från elementernas herre och sopade i en andedrägt bort det stolta Björneborg. Hvilken förskräcklig olycka! utropade man. Hvilken sällsynt händelse, tillade man. Blott en förening af de mest ovanliga omständigheter har kunnat vålla en så hastig förödelse, anmärkte de som hyste den starkaste tron på nutidens skyddsanstalter.
14 Vår Herre behöfde vinka ännu engång.
15 Två månader och tolf dagar efter Björneborg kom förödelsens dag för Vasa. Midt på dagen, en hvardag, under lifvets verksamaste rörelse, kom här, som i Björneborg, den röda fågeln på en fredlig bonings tak, och nio timmar voro tillräckliga att af det gamla Vasa – Vasa som aldrig brunnit – göra en rykande ruin. Så hastigt kom olyckan, att mången ej bergade mer än sitt arma brödlösa lif, och så våldsam var elden i följd af den starka torkan, att en enda eldslåga från närmaste hus sågs kringfladdra och uppsvälja stora närstående byggnader. Här var ingen storm, endast en|66 3| medelmåttig blåst, men så högt drefvos, genom luftens utvidgning lätta föremål, att halfsvedda papper, blad ur psalmböcker, skrafvelmessing, ja till och med till hälften förbrända sedlar, samma dag på eftermiddagen nedregnade i Vörå, Oravais, ja i de södra byarna af Ny-Carleby 6 till 7 mil från brandstället. Lågan syntes 4½ mil midtpå ljusa sommardagen.
16 Stundom händer vid vestra kustvägen, att den resande passerar en vild ödemark af nakna, på hvarandra staplade kullerstenar, vitnen om fordna våldsama omhvälfningar. En sådan afskräckande vild bergsstepp är en temligen trogen bild af Vasa straxt efter branden. Man kan ej tänka sig något dystrare, än dessa otaliga grågula skorstenspipor, som midt i förstörelsen reste sig upp ur den rykande askan, för att tid efter annan sammanstörta bakom vandrarens fot. Kommande från norr, mötte man redan vid Höstvesi by förstörelsens spår, bergade saker och under bar himmel sofvande familjer på ängarna. Klockan var 7 på morgonen, när jag först såg Vasa i detta skick. Ingen lefvande varelse syntes i den rysliga vildmarken, endast fåglarna sökte, ängsligt flaxande kring tornens ruiner, sina förbrända bon. Hela Vasas befolkning syntes bortsopad från jorden, skingrad som den var åt alla väderstreck. Slutligen kom en ensam flicka, synlig på långt håll mellan ruinerna. Kära barn, sade jag med tårfulla ögon, hvad ha ni gjort af ert vackra Vasa? Jag väntade mig ett bedröfvadt ansigte till svar, men flickan smålog godt och svarade saktmodigt: int' är ä' vi som gjort 'et. Nej, tänkte jag, icke är det ni, Gud allsmäktig har öfver den blomstrande staden sändt sin varning och sin straffdom.
17 Bland många herrliga byggnader, som här förstördes jemte dyrbar egendom och oersättliga arkiver, var den gamla ärevördiga kyrkans anblick den sorgligaste. Mustasaari kyrka är en af de äldsta i hela landet, dess murar af granit syntes trotsa förgängelsen, dess ovanligt höga torn syntes utmana blixtarna. Nu liknade det gamla templet en ofantelig grågul förkrumpen svamp, torn och klockstapel qvarstodo blott till stenmurens höjd, vestra hvalfvet midtemot altaret hade instörtat, allt hvad brinna kunde var utan spår försvunnet, altartaflan af Westin var bergad, jemte kyrkans silfver och skrudar, men den herrliga orgeln, fordom näst den i Åbo den skönaste i Finland, hade för evigt förstummats; några klumpar af tenn voro det enda som deraf återstod. »Det herrliga på jorden, förgänglig är dess lott!»
18 Mången vandrare stadnade ock med ett visst vemod vid ruinerna af det gamla skolhuset, detsamma som för 170 år sedan flyttades från Ny-Carleby, der skolan först anlades, och som sedan fostrat inom sina halfmultnade väggar så många generationer af män, som utgjort Finlands och Österbottens prydnad. Hvart skola nu gymnasium och skola till en början förflytas? Alla städer i Vasa län täfla derom, och alla äro villiga att för denna förmån erbjuda vissa uppoffringar. För de stora distanserna synes det önskligt, att läroverken flyttas icke åt söder, utan åt norr och så mycket som möjligt i centern af Österbotten.
19 Och hvad skall det blifva af vårt nyss så blomstrande, nu så sprängda brandstodsbolag, som redan dignade under bördan af Björneborg? Mod och förtröstan, endrägt och patriotism skola utfinna medel att läka äfven detta dödliga sår.
20 En anmärkning kan jag ej förtiga, den att vexande träd förunderligt skydda vid eldsvådor. Utan den gamla hofrättsallén hade ofelbart den nu qvarstående lilla återstoden af Vasa gått med i förstörelsen, och omgifven af lågor, led denna allé blott ringa eller ingen skada.
21 Från alla håll tillströmmar undsättning; redan strax efter branden från kringliggande soknar och Ny-Carleby. Måtte det allmänna deltagandet icke vara förtröttadt af ansträngningarna för Björneborg, utan vänligt gifva äfven det förstörda Vasa sin skärf – Vasa som aldrig dröjt att förr i sin välmakts dagar bispringa andra nödlidande!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Brandsommaren 1852.
(Ur ett bref från Österbotten).
1 Måhända har du, min vän, råkat läsa en oändelig novell i Helsingfors Tidningar under rubriken »Eld och vatten». Den som vill drifva Österbottens krönika för sommaren 1852, kan beklagligen göra det med tvenne ord af nästan lika lydelse: Eld utan vatten.
2 Naturens bok är en gammal bok, och likväl har den så ständigt nya sidor. Det kommer sig deraf att ett menniskolif är så kort emot naturens långa stora lif, och sådana företeelser, som tusen gånger förut inträffat, blifva nya, när de åter inträffa två eller tre gånger under en menniskoålder. Nästan intet år förgår utan ett väderskifte, som förr ej inträffat »i mannaminne». Hvad är ett mannaminne? En|66 2| flyktig bubbla på tidens brusande ström, mindre än ett barns hågkomst, som räknar sitt lif sen i går och från i förgår behåller blott dunkla erinringar.
3 Om jag då säger dig att en sådan torr sommar icke inträffat i mannaminne, så förstår du att sådant väl händt förut. Men en sådan sommar af eld och rök, af torka och sveda har icke mången af nutidens menniskor öfverlefvat.
4 Ofta, när midtpå dagen hela himmelens hvalf varit insvept i rök och den brännheta solen, mörkröd och skarpt kantad, skinat på de försmäktande slätterna, ha menniskor tänkt på de yttersta tiderna, när det skall varda eld af himmelen och förödelse på jorden och sol, måne och stjernor mista sitt sken i verldstöcknet. Och då har vestanvinden kommit från hafvet och drifvit röken framför sig i hvirflande moln, men äfven hafvet har varit förmörkadt af mist, som i tunga täta massor drifvits in öfver kusterna och gjort den oklara luften än oklarare.
5 Jag tycker icke illa om clair obscur i målning och poesi, den förtager konturernas skärpa, gör alla föremål mjukare och lemnar fantasin fritt spelrum att bakom det sköna ana ett ännu skönare. Litet töcken i luften ger vackra landskapstaflor, alla stränder tyckas sväfva öfver vattnet, alla skogar och höjder synas så bomullsmjuka, lätta och luftiga. Nästan aldrig mins jag mig ha sett så täcka vyer af Österbotten, som denna sommar, när rök och dimma lättat sitt flor och låtit aflägsna föremål framträda då i den blåa italienska färgton, som utgör målares förtjusning.
6 Den lätta röken är behaglig att andas på vägar och stigar. Man vet att den är sund och förstör de smittande ämnen, som kringföras med luften. År 1831 har skogseldarnes rök bevarat största delen af Finland för kolerans härjningar. Det synes som fruktar naturen något dylikt i år, då den insveper ofantliga landsträckor i moln af rök.
7 1831 års torra och heta sommar öfverträffas vida af den nuvarande. Från midsommar till i dag den 8 Augusti har två eller tre gånger ett fem minuters regn bestänkt de yttersta trädtopparna, och när man hvarje gång derefter upprört jorden, har man en half tum under ytan funnit den torra damfina sanden utan spår af läskande väta. Vexter och djur försmäkta. Löfträden gulna i tidig ålderdom, blott barrträdens eviga grönska bevarar skogarnas friskhet. Åkerfälten förtvina och mogna i förtid; den skörd som göres är ringa till tunntal och vigt, men utmärkt god i öfrigt. Tidigt, redan i slutet af Juli, begynte skäran sitt arbete i rågfälten. När man går öfver ängarna, innan skördarens lie der gått fram, synes gräset förbrändt och torkadt på förhand; det är trådigt och segt, för sent bergadt och föga gifvande. Går man på utmarkerna, finner man hoppet om ymnig bärplockning sviket, åkerbär och hjortron af torkan förvissnade, hallon och lingon föga lönande. Alla källor och brunnar försina, alla bäckar och åar förtorka, och mödosamt suga de större elfvarna kärrens sista stinkande vatten, för att lifnära sin smäktande strömfåra och betala till hafvet deras skyldiga tribut. Från deras mörkbruna vatten, som till lukt och smak har en ansats af beckolja, fly de stim af fiskar, hvilka annars vid denna tid söka sig uppåt de söta vattnen; sjelfva hafvets yta har sjunkit ovanligt lågt, likväl mindre af torkan, än af den länge blåsande nordan, som vältrat dess vågmassor ned mot Östersjön.
8 Stundom hände att himlen mot qvällen mulnade starkt och ostlig vind begynte att blåsa. I natt få vi regn, sade landtmannen glad; men när morgonen kom, var himmelen molnfri som förr, dess skyar hade gått utan vatten förbi. Stundom stego svartgråa moln med skarpa kanter rätt emot vinden, och åter sade landtmannen med glädje: i dag få vi åska. Men nordan och vestan kommo, och ingen åska blef af. Det syntes som kämpade naturens makter sinsemellan om regn och torka: den af elektricitet och vattenångor fyllda luften syntes hvarje ögonblick vilja urladda ett oväder, men hindrades ständigt af vindar som ledde dess laddning bort. Skyarna flydde som trolösa vänner och lemnade jorden torr som agnar och krut, ett rof för den första gnista som af vårdslös hand blef lemnad att söka sin fortkomst på egen hand.
9 Och sådana gnistor läto icke vänta på sig.
10 Att varsamt umgås med eld, det är något som den finska bonden icke förstår. Ofta ser man honom sorglös insticka sin brinnande perta i en springa af den höfyllda ladugården. Sommartid tänder han sina sveder, kyttländer och tjärdalar med ytterst ringa tillsyn, och gör han under färder till städerna en brasa i skogsbrynet, för att koka potates, lemnar han vanligen elden att brinna när han åter far bort. Så uppstå samtidigt skogseldar på hundrade ställen, utbreda sig under blåst, spridas och förenas, utan att man synnerligen bryr sig derom, så länge ej gårdar och åkerfält komma i fara. När timmerskogen och tjärveden brinna, händer sig att landtmannen för handen bakom örat och då och då ser upp från sitt arbete. När elden fattar i ängar och hölador, bortlägger han lien och börjar tänka på budkafvel. Slutligen när byn är kringvärfd af rök och lågor, när säden brunnit på fältet och ett och annat torp gått med i förstörelsen, då samlas ändteligen man ur huset med spadar och yxar att hejda förödelsen. Men kommer då icke regn, kan sällan annat uträttas, än afhålla elden från byarna. Skogen brinner, ofantliga massor af virke och ved gå upp i rök, och först efter tiotal af år klär sig åter den härjade trakten i grönskande löfskog.
11 Detta är historien om alla skogseldar, och sådana ha i sommar rasat utan tal och hejd. Man kunde säga att hela Österbotten varit insvept i eld och rök. Börjande från Ijo och Pudasjärvi kusten nedåt ända till Lappfjärd, har den resande passerat en nästan sammanhängande sträcka af eldar, stundom på båda sidor om vägen och så att man med kappan för ansigtet måst skydda sig för hettan. All anledning är att tro, det samma förhärjning hemsökt det inre af landet Det är omöjligt att i penningevärde uppskatta så talrika och så stora förluster. Det sannolika är, att de, under mycken enskild ruin, skola hafva samma följder som 1831 års skogseldar, nemligen de, att skogsnäringarne, särdeles tjärbränningen, aftaga och folkets energi kastar sig på åkerbruket. Ofantliga nyodlingar under de hårda tiderna efter 1831 bära vitne derom.
12 Midt i dessa eldens förödelser uppstod, plötsligt som ett åskslag, den förfärliga brand, som jemnade Vasa med jorden.
13 Under de tolf åren sedan Fredrikshamns förstöring hade Finland hunnit insöfva sig i säkerhet för vådan af det farligaste bland elementerna. När man årligen läste den lysande behållningen i brandstodsbolagets kassa och de lumpna några tusen rubel detsamma under året betalat för brandskador, vande man sig vid den tron, att ett regulierare byggnadssätt och förbättrade släckningsanstalter för framtiden beredde en fullkomlig trygghet. Städerna glömde ända till möjligheten af olyckans dag, och det en tid så nitiskt bedrifna inrättandet af brandkorpser hade nästan alldeles afstadnat. Då kom en vink från elementernas herre och sopade i en andedrägt bort det stolta Björneborg. Hvilken förskräcklig olycka! utropade man. Hvilken sällsynt händelse, tillade man. Blott en förening af de mest ovanliga omständigheter har kunnat vålla en så hastig förödelse, anmärkte de som hyste den starkaste tron på nutidens skyddsanstalter.
14 Vår Herre behöfde vinka ännu engång.
15 Två månader och tolf dagar efter Björneborg kom förödelsens dag för Vasa. Midt på dagen, en hvardag, under lifvets verksamaste rörelse, kom här, som i Björneborg, den röda fågeln på en fredlig bonings tak, och nio timmar voro tillräckliga att af det gamla Vasa – Vasa som aldrig brunnit – göra en rykande ruin. Så hastigt kom olyckan, att mången ej bergade mer än sitt arma brödlösa lif, och så våldsam var elden i följd af den starka torkan, att en enda eldslåga från närmaste hus sågs kringfladdra och uppsvälja stora närstående byggnader. Här var ingen storm, endast en|66 3| medelmåttig blåst, men så högt drefvos, genom luftens utvidgning lätta föremål, att halfsvedda papper, blad ur psalmböcker, skrafvelmessing, ja till och med till hälften förbrända sedlar, samma dag på eftermiddagen nedregnade i Vörå, Oravais, ja i de södra byarna af Ny-Carleby 6 till 7 mil från brandstället. Lågan syntes 4½ mil midtpå ljusa sommardagen.
16 Stundom händer vid vestra kustvägen, att den resande passerar en vild ödemark af nakna, på hvarandra staplade kullerstenar, vitnen om fordna våldsama omhvälfningar. En sådan afskräckande vild bergsstepp är en temligen trogen bild af Vasa straxt efter branden. Man kan ej tänka sig något dystrare, än dessa otaliga grågula skorstenspipor, som midt i förstörelsen reste sig upp ur den rykande askan, för att tid efter annan sammanstörta bakom vandrarens fot. Kommande från norr, mötte man redan vid Höstvesi by förstörelsens spår, bergade saker och under bar himmel sofvande familjer på ängarna. Klockan var 7 på morgonen, när jag först såg Vasa i detta skick. Ingen lefvande varelse syntes i den rysliga vildmarken, endast fåglarna sökte, ängsligt flaxande kring tornens ruiner, sina förbrända bon. Hela Vasas befolkning syntes bortsopad från jorden, skingrad som den var åt alla väderstreck. Slutligen kom en ensam flicka, synlig på långt håll mellan ruinerna. Kära barn, sade jag med tårfulla ögon, hvad ha ni gjort af ert vackra Vasa? Jag väntade mig ett bedröfvadt ansigte till svar, men flickan smålog godt och svarade saktmodigt: int' är ä' vi som gjort 'et. Nej, tänkte jag, icke är det ni, Gud allsmäktig har öfver den blomstrande staden sändt sin varning och sin straffdom.
17 Bland många herrliga byggnader, som här förstördes jemte dyrbar egendom och oersättliga arkiver, var den gamla ärevördiga kyrkans anblick den sorgligaste. Mustasaari kyrka är en af de äldsta i hela landet, dess murar af granit syntes trotsa förgängelsen, dess ovanligt höga torn syntes utmana blixtarna. Nu liknade det gamla templet en ofantelig grågul förkrumpen svamp, torn och klockstapel qvarstodo blott till stenmurens höjd, vestra hvalfvet midtemot altaret hade instörtat, allt hvad brinna kunde var utan spår försvunnet, altartaflan af Westin var bergad, jemte kyrkans silfver och skrudar, men den herrliga orgeln, fordom näst den i Åbo den skönaste i Finland, hade för evigt förstummats; några klumpar af tenn voro det enda som deraf återstod. »Det herrliga på jorden, förgänglig är dess lott!»
18 Mången vandrare stadnade ock med ett visst vemod vid ruinerna af det gamla skolhuset, detsamma som för 170 år sedan flyttades från Ny-Carleby, der skolan först anlades, och som sedan fostrat inom sina halfmultnade väggar så många generationer af män, som utgjort Finlands och Österbottens prydnad. Hvart skola nu gymnasium och skola till en början förflytas? Alla städer i Vasa län täfla derom, och alla äro villiga att för denna förmån erbjuda vissa uppoffringar. För de stora distanserna synes det önskligt, att läroverken flyttas icke åt söder, utan åt norr och så mycket som möjligt i centern af Österbotten.
19 Och hvad skall det blifva af vårt nyss så blomstrande, nu så sprängda brandstodsbolag, som redan dignade under bördan af Björneborg? Mod och förtröstan, endrägt och patriotism skola utfinna medel att läka äfven detta dödliga sår.
20 En anmärkning kan jag ej förtiga, den att vexande träd förunderligt skydda vid eldsvådor. Utan den gamla hofrättsallén hade ofelbart den nu qvarstående lilla återstoden af Vasa gått med i förstörelsen, och omgifven af lågor, led denna allé blott ringa eller ingen skada.
21 Från alla håll tillströmmar undsättning; redan strax efter branden från kringliggande soknar och Ny-Carleby. Måtte det allmänna deltagandet icke vara förtröttadt af ansträngningarna för Björneborg, utan vänligt gifva äfven det förstörda Vasa sin skärf – Vasa som aldrig dröjt att förr i sin välmakts dagar bispringa andra nödlidande!