1 När för fyra år sedan Hr Berndtson uppträdde med »Friarn från Åbo»,konsekvensändrat/normaliserat helsade man i denna ringa början gryningen af en ny inhemsk literatur för scenen, en begynnande dramatik på finsk botten, hvaraf man trodde sig hafva rätt att vänta, om icke mycket, dock något, om icke verk af högt konstvärde, dock tillfredsställande för fosterlandskänslan genom rättigheten att räkna författarne som landsmän och delvis genom förläggandet af scenen på inhemsk botten. Qvantitativt har denna väntan icke blifvit bedragen. Förutom 5 eller 6 pjeser på finska språket (Hr Lagervalls och Silmänkääntäjä), hvarom vi nu icke tala – visst ej af någon missaktning, helst den sistnämnda hör till det bästa af hvad i landet producerats, utan för att icke föras för vida in på ett annat fält – hafva, oss veterligen, inom dessa 4 år 13 pjeser af inhemska författare blifvit bragta på scenen, nemligen: »Friarn från Åbo» (Berndtson), »Nylands Dragon» (Pinello), »Pehr och Påhl» (Frenckell), »Enleveringen» (Berndtson), »I det Gröna» (Berndtson), »Skärgårdsflickan» (von Essen), »Sommarnatten» (Pinello), »Löjtnantens Lycka» (Frenckell), »Ett fångadt Lejon» (Frenckell), »Kungens Porträtt» (Berndtson), »Gräsenkan» (okänd förf.), »20 Kopek Silfver» (–a–e–i) och »Processen» (–ng.). Utom dessa 13, har ett stycke, »Fennomanskan» (Berndtson), utkommit i tryck och tvenne andra »Kapten på Trekanten» samt »Högra och venstra fickan» varit för scenen ämnade, men icke uppförde, hvartill ännu kunna läggas tre eller fyra andra pjeser af samma öde. Rättvisligen kan i denna förteckning ej förbises, att Hr Runeberg redan i 1834 års Morgonblad låtit införa den qvicka »Arrendatorn från Landet»;konsekvensändrat/normaliserat att jemväl vår landsman Hr Oskar Roos redan 1837 i Stockholm utgaf en samling af 4 dramatiska stycken, hvaribland en tragedi, »Johan Fleming»,konsekvensändrat/normaliserat samt att Hr Cygnæus låtit i Necken införa fragmenter af en tragedi, »Konung Sigismunds värn».konsekvensändrat/normaliserat
2 Ett flyktigt öfverslag gifver således det resultat, att inalles omkring 25 theaterstycken på svenska språket och af 13 finske författare skådat dagens ljus inom förloppet af 12 år, dervid icke inberäknade ett antal pjeser, som tid efter annan blifvit sammanskrifna för sällskapstheatrar och varit ämnade endast för en sluten publik.
3 Vi hafva följaktligen rätt att anse denna början vara qvantitativt ganska lofvande, ja öfver förväntan, och derföre en blick äfven på dess qvalitativa halt så mycket mera af tiden påkallad, som det ingalunda kan vara likgiltigt om en så upphöjd och förädlande konst, som den dramatiska, från början tar en god eller dålig riktning, vare sig i komposition eller utförande. En särskild anledning erbjuda de tvenne här uppförda nya pjeserna »20 Kopek Silfver» och »Processen»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka båda vi bedömt på ett sätt som af flera torde hafva ansetts för strängt, helst emot nybegynnare. Vi äro så mycket villigare att härom nämna ett par ord till förklaring, som vi tillika få anledning att redogöra för de grunder, enligt hvilka vi icke blott nu, men äfven framdeles anse oss böra bedöma inhemska, för scenens tiljor ämnade försök.
4 När man har att göra med en så ny, så ovan och, så bunden literatur, som den dramatiska här i landet, får man på förhand afstå från den kritiska noggranhet och de flesta af dessa anspråk, som i andra länder med mer utbildad scen måste läggas till grund för bedömandet. Man måste vänja sig att nöjas med litet, att glädja sig äfven åt den blekaste blomma, som uppskjuter ur denna isiga mark. Det gigatiska snillet hos en Shakespeare, den fina blixtrande dialogen hos en Scribe, de med lätt hand utkastade folk- och sedetaflorna hos en Blanche eller Jolin (vi gå trappvis nedåt), hvar skulle man här söka dem, här der man endast behöfver erinra om uttrycket komediant, för att karakterisera den dramatiska konstens ståndpunkt alltintill sednaste tider?
5 Och likväl är det säkert, att en konst, som icke sträfvar till det högsta, det bästa, aldrig skall komma sig upp öfver medelmåttan. Alla dessa hinder, som förlama och nedtrycka en författares fria, konstnärliga verksamhet och som äro stora, vi veta det nog, men icke oöfvervinnerliga alla dessa kunna väl åberopas som ursäkt för en underhaltig produkt, men aldrig som skäl att godkänna den. Författarens person står inom den trånga kretsen af dagens förhållanden och måste från deras synpunkt bedömas mildt; men hans verk står inom konstens område och måste bedömas ur dess synpunkter. Och dessa sednare äro de högre och främst stående, så att det underhaltiga aldrig får erkännas blott derföre att det är nybegynnarens verk. Man säger att han derigenom beröfvas modet att fortfara; tvärtom, han tvingas att arbeta sig framåt, om kritiken är rättvis. Många flera författares första arbeten ha blifvit uthvisslade.
6 Särskildt för en börjande dramatisk literatur, som så direkt inverkar på en stor publik, är det af högsta vigt att den med hela kritikens stränghet tvingas att taga en riktning åt det sanna, goda och verkligt sköna. Bättre än dåliga pjeser äro allsinga. Löslighet, lättsinne och en tom nyfikenhet befordras genom de dåliga hastigare, än stora, vackra idéer och en utbildad smak genom de goda. Står publikens omdöme lågt, bör en författare aldrig nedsänka sig till den, utan söka att höja den till sig. Står det hvarken högt eller lågt utan är, såsom större delen af den finska publikens, nästan alldeles outbildadt då ligger så mycket mera vigt uppå att riktningen från början blir god, medelst en theater, hvilken i all sin bristfällighet dock i väsendet och tendensen är det godas och det skönas målsman.
7 Det är nästan öfverflödigt att tillägga, det en pjes alldeles icke behöfver någon annan tendens, än det vackra och det glada; konstens ändamål bör icke sökas utom konsten sjelf; men genom att till sitt ämne taga lifvet och menniskohjertat, händer det, att en god theater blir en mäktig predikant för sederna.
8 Låtom oss nu kasta en blick på de inhemska försöken. Apropos af inhemsk, bör likväl anmärkas, att af de 13 författarne åtminstone 2 äro födde Svenskar samt att af de 25 pjeserna åtminstone 8, d. ä.det är en tredjedel, äro dels öfversättningar, dels bearbetningar efter utländska theaterstycken.
9 Bland de 25 finnas tvenne sorgespel (»Johan Fleming»,konsekvensändrat/normaliserat »Kung Sigismunds värn»), intetdera uppfördt, och ett skådespel (»Sommarnatten»); alla de öfriga äro lustspel, vaudeviller, småskämt. Detta förhållande är naturligt; det är de lätta trupperna, som gå förut, för att begynna striden med tiraljörfäktningar. Utom den mindre möda och omsorg kompositionen erfordrar, äro de små styckena tacksamare både som kassapjeser och för det att de senteras af en större publik. Derföre behöfver man dock ej försmå skämtet som något underordnadt; det intager i konsten en hög rang, när det är fint och qvickt. Ett sådant afgjordt företräde har »Arrendatorn från landet»,konsekvensändrat/normaliserat som täflar med Heibergs bästa i samma genre. Men ochså står denna pjes så temligen ensam och oupphun|13 3|nen. Närmast den i qvickhet står »Ett fångadt Lejon»,konsekvensändrat/normaliserat hvars framgång likväl till en stor del kan tillskrifvas det särdeles lyckade utförandet. I den naiva genren har man tvenne pjeser af värde: »Skärgårdsflickan» och »En Nylands Dragon».konsekvensändrat/normaliserat »Gräsenkan»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru med stora brister åt annat håll, kan i finheten af en del partier ställas i bredd med dem. »Kongens Porträtt» här en liten välspunnen intrig; »Pehr och Påhl» åter karakterer ej utan förtjenst. Lägger man härtill en och annan munter kuplett i de öfriga, så har man ungefär sagt allt hvad till deras förmån kan sägas. Löshet och osammanhang i motiverna, longörer i mängd, fadda kopior af verkligheten och ett jägtande efter tvetydigheten jemte ända till leda upprepade afdelningar på simpelt lokala förhållanden, äro de lyten man nödgas anmärka hos flertalet. Dock med huru mycket ville man icke öfverse, blott man anträffade ett och annat guldkorn af frisk humor, af skarp satir, af ädelhet och storhet i uppfattningen af lifvet! Men vi nödgas bekänna, att dessa guldkorn äro högst få.
10 Sålänge allt detta var nytt, har kritiken gjort rätt uti att fara varligen fram med det unga och ovana. Men när denna brist på ett bättre, icke sällan förenad med anslående af det sämre, begynner att alltför ofta reproduceras, inverka då allmänhetens smak och göra det möjligen kommande goda, genom dess brist på retelse, för publiken ofattligt, då är det tid att härom yttra ett allvarsamt ord och utan konsiderationer förkasta det underhaltiga, som ej kan, ej bör få gälla för något mera, derest man ej vill afsäga sig hoppet om något bättre. Se der orsaken, hvarföre vi, – ogerna, men samvetsgrannt, såsom vi uppfattat saken – uttalat strängare omdömen om de båda sistgifna pjeserna, ehuru det bör medgifvas, att de väl uthärda en jemförelse med flera af de förut gifna.
11 »20 Kopek Silfver» har gjort temlig lycka, och vi kunde väl utan vidare låta detta gälla som en rekommendation. Men då vi gerna ville ha en säkrare grund för vårt omdöme, se vi oss om efter uppränningen, som är följande: En svag mor vill upphjelpa sin bortklemade sons affärer genom giftermål med en fosterdotter, som får ärfva en förmögen rådman; denne igenkänner flickan som sin dotter, förmedelst en 20 kopek, som han för aderton år sedan gifvit åt »sin Anna»,konsekvensändrat/normaliserat och flickan bortsnappas af en munter provisor, hvilken ock fått en 20 kopek af rådmannen till minne af en vacker handling. Allt detta hvilar, som man ser, på en slump, hvars tvetydighet i vändpunkten endast kan mäta sig med »Bröstkaramellerna»;konsekvensändrat/normaliserat det enda verkliga motivet är moderssvagheten. Intrig och utveckling saknas alldeles; söker man, för att fylla tomheten, en karakter, så stadnar man vid rådmannens icke illa tecknade hedersmannafigur och vid den bedragna modren, som lefver blott för sin son. Styckets öfriga personer äro väsen utan all egen betydelse, hållning och sammanhang. Bland små roligheter förtjena rådmannens monolog och kupletter att nämnas som lyckade; utslitna äro deremot de lokala anspelningarna, och likväl befara vi, att det till en stor del är de, som gjort styckets lycka. Den anbragta effekten af rådmannens första uppträdande baklänges senteras väl icke af andra än paradiset. När vi således i betraktande af allt detta och några longörer derjemte, kallat pjesen medelmåttig, tro vi oss deri icke hafva begått någon orättvisa. Vi begära i grunden så litet, vi begära blott någon sorts helhet i kompositionen, någon sorts täckhet, sanning och godt skämt i partierna, och när vi ej finna detta, eller blott i lösa momenter, måste vårt omdöme utfalla derefter.
12 »Processen» lider af en än större brist på hållning och sammanhang, än »20 kopeken».konsekvensändrat/normaliserat Ett gammalt hofråd, som processar om halfva sin förmögenhet, ser allt bero på återfåendet af ett gammalt dokument. Denna nog tarfliga tråd, som i första aktens första tablå alldeles icke kommer ur fläcken, går sedan oupphörligt sönder, så att man har all möda att sammanfoga bitarna. Andra tablån upptages för det mesta af ett parti whistpreferans med några vackra musikstumpar; allt hvad man här får veta, är att dokumentet hittas af två studenter i en trappa, (huru det kommit dit, förblir en gåta), och dessa besluta att drilla dermed på en maskrad, så att hofrådets sköna dotter spelas i armarna på en god vän och bror, till harm för en sprätt till kusin och ett känslofullt titulärråd, som båda spetsat sig uppå hennes hand. En så loflig föresats utföres nu i andra akten, och här hämtar sig handlingen något från den släpande matthet, som hittills förlamat dess gång. En ganska humoristisk jude, bra utförd af Hr Broman och utrustad med Don Basils präktiga aria ur Barberarn, ger vissa partier färg och lif. Det hela förblir dock ett löst hopradande af situationer utan intresse under en trivial dialog. Verkligheten och dess sätt att tala bör man äkta sig att för noga kopiera, helst när den är så betydelselös, som t. ex. ett preferansbord. Likaså osmakliga äro namn sådana som Spruckensköld, Sprättenfelt, Snärtinette, Hjertnypén m. fl. Derest vi icke misstage oss om förf., torde han väl kunna prestera något bättre, än detta omogna försök, som, efter hvad vi ha oss bekant, för flera år sedan sammanskrifvits för en sällskapstheater och der, under andra förhållanden, torde hafva bättre fyllt sin plats, än här inför en publik, hvars anspråk äro och böra vara i stigande.
13 I stigande, ja, men det får erkännas, att de ännu äro ganska små. Det är då visst sätt tacksamt att skrifva för en publik, som så begärligt uppfattar den minsta qvickhet, och der den minsta träffande allusion finner genljud i ett sorl af bifall genom hela salongen. En annan fråga är om denna med vaudeviller och lätt kram serverade publik skulle sentera t. ex. ett skådespel af allvarsamare färg. Exempel finnas för och emot. »Kung Renés dotter» gaf fulla hus, men Bulwers »Penningen» och »Hortense d’Auberive» toma.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
De Inhemska Pjeserna.
1 När för fyra år sedan Hr Berndtson uppträdde med »Friarn från Åbo»,konsekvensändrat/normaliserat helsade man i denna ringa början gryningen af en ny inhemsk literatur för scenen, en begynnande dramatik på finsk botten, hvaraf man trodde sig hafva rätt att vänta, om icke mycket, dock något, om icke verk af högt konstvärde, dock tillfredsställande för fosterlandskänslan genom rättigheten att räkna författarne som landsmän och delvis genom förläggandet af scenen på inhemsk botten. Qvantitativt har denna väntan icke blifvit bedragen. Förutom 5 eller 6 pjeser på finska språket (Hr Lagervalls och Silmänkääntäjä), hvarom vi nu icke tala – visst ej af någon missaktning, helst den sistnämnda hör till det bästa af hvad i landet producerats, utan för att icke föras för vida in på ett annat fält – hafva, oss veterligen, inom dessa 4 år 13 pjeser af inhemska författare blifvit bragta på scenen, nemligen: »Friarn från Åbo» (Berndtson), »Nylands Dragon» (Pinello), »Pehr och Påhl» (Frenckell), »Enleveringen» (Berndtson), »I det Gröna» (Berndtson), »Skärgårdsflickan» (von Essen), »Sommarnatten» (Pinello), »Löjtnantens Lycka» (Frenckell), »Ett fångadt Lejon» (Frenckell), »Kungens Porträtt» (Berndtson), »Gräsenkan» (okänd förf.), »20 Kopek Silfver» (–a–e–i) och »Processen» (–ng.). Utom dessa 13, har ett stycke, »Fennomanskan» (Berndtson), utkommit i tryck och tvenne andra »Kapten på Trekanten» samt »Högra och venstra fickan» varit för scenen ämnade, men icke uppförde, hvartill ännu kunna läggas tre eller fyra andra pjeser af samma öde. Rättvisligen kan i denna förteckning ej förbises, att Hr Runeberg redan i 1834 års Morgonblad låtit införa den qvicka »Arrendatorn från Landet»;konsekvensändrat/normaliserat att jemväl vår landsman Hr Oskar Roos redan 1837 i Stockholm utgaf en samling af 4 dramatiska stycken, hvaribland en tragedi, »Johan Fleming»,konsekvensändrat/normaliserat samt att Hr Cygnæus låtit i Necken införa fragmenter af en tragedi, »Konung Sigismunds värn».konsekvensändrat/normaliserat
2 Ett flyktigt öfverslag gifver således det resultat, att inalles omkring 25 theaterstycken på svenska språket och af 13 finske författare skådat dagens ljus inom förloppet af 12 år, dervid icke inberäknade ett antal pjeser, som tid efter annan blifvit sammanskrifna för sällskapstheatrar och varit ämnade endast för en sluten publik.
3 Vi hafva följaktligen rätt att anse denna början vara qvantitativt ganska lofvande, ja öfver förväntan, och derföre en blick äfven på dess qvalitativa halt så mycket mera af tiden påkallad, som det ingalunda kan vara likgiltigt om en så upphöjd och förädlande konst, som den dramatiska, från början tar en god eller dålig riktning, vare sig i komposition eller utförande. En särskild anledning erbjuda de tvenne här uppförda nya pjeserna »20 Kopek Silfver» och »Processen»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka båda vi bedömt på ett sätt som af flera torde hafva ansetts för strängt, helst emot nybegynnare. Vi äro så mycket villigare att härom nämna ett par ord till förklaring, som vi tillika få anledning att redogöra för de grunder, enligt hvilka vi icke blott nu, men äfven framdeles anse oss böra bedöma inhemska, för scenens tiljor ämnade försök.
4 När man har att göra med en så ny, så ovan och, så bunden literatur, som den dramatiska här i landet, får man på förhand afstå från den kritiska noggranhet och de flesta af dessa anspråk, som i andra länder med mer utbildad scen måste läggas till grund för bedömandet. Man måste vänja sig att nöjas med litet, att glädja sig äfven åt den blekaste blomma, som uppskjuter ur denna isiga mark. Det gigatiska snillet hos en Shakespeare, den fina blixtrande dialogen hos en Scribe, de med lätt hand utkastade folk- och sedetaflorna hos en Blanche eller Jolin (vi gå trappvis nedåt), hvar skulle man här söka dem, här der man endast behöfver erinra om uttrycket komediant, för att karakterisera den dramatiska konstens ståndpunkt alltintill sednaste tider?
5 Och likväl är det säkert, att en konst, som icke sträfvar till det högsta, det bästa, aldrig skall komma sig upp öfver medelmåttan. Alla dessa hinder, som förlama och nedtrycka en författares fria, konstnärliga verksamhet och som äro stora, vi veta det nog, men icke oöfvervinnerliga alla dessa kunna väl åberopas som ursäkt för en underhaltig produkt, men aldrig som skäl att godkänna den. Författarens person står inom den trånga kretsen af dagens förhållanden och måste från deras synpunkt bedömas mildt; men hans verk står inom konstens område och måste bedömas ur dess synpunkter. Och dessa sednare äro de högre och främst stående, så att det underhaltiga aldrig får erkännas blott derföre att det är nybegynnarens verk. Man säger att han derigenom beröfvas modet att fortfara; tvärtom, han tvingas att arbeta sig framåt, om kritiken är rättvis. Många flera författares första arbeten ha blifvit uthvisslade.
6 Särskildt för en börjande dramatisk literatur, som så direkt inverkar på en stor publik, är det af högsta vigt att den med hela kritikens stränghet tvingas att taga en riktning åt det sanna, goda och verkligt sköna. Bättre än dåliga pjeser äro allsinga. Löslighet, lättsinne och en tom nyfikenhet befordras genom de dåliga hastigare, än stora, vackra idéer och en utbildad smak genom de goda. Står publikens omdöme lågt, bör en författare aldrig nedsänka sig till den, utan söka att höja den till sig. Står det hvarken högt eller lågt utan är, såsom större delen af den finska publikens, nästan alldeles outbildadt då ligger så mycket mera vigt uppå att riktningen från början blir god, medelst en theater, hvilken i all sin bristfällighet dock i väsendet och tendensen är det godas och det skönas målsman.
7 Det är nästan öfverflödigt att tillägga, det en pjes alldeles icke behöfver någon annan tendens, än det vackra och det glada; konstens ändamål bör icke sökas utom konsten sjelf; men genom att till sitt ämne taga lifvet och menniskohjertat, händer det, att en god theater blir en mäktig predikant för sederna.
8 Låtom oss nu kasta en blick på de inhemska försöken. Apropos af inhemsk, bör likväl anmärkas, att af de 13 författarne åtminstone 2 äro födde Svenskar samt att af de 25 pjeserna åtminstone 8, d. ä.det är en tredjedel, äro dels öfversättningar, dels bearbetningar efter utländska theaterstycken.
9 Bland de 25 finnas tvenne sorgespel (»Johan Fleming»,konsekvensändrat/normaliserat »Kung Sigismunds värn»), intetdera uppfördt, och ett skådespel (»Sommarnatten»); alla de öfriga äro lustspel, vaudeviller, småskämt. Detta förhållande är naturligt; det är de lätta trupperna, som gå förut, för att begynna striden med tiraljörfäktningar. Utom den mindre möda och omsorg kompositionen erfordrar, äro de små styckena tacksamare både som kassapjeser och för det att de senteras af en större publik. Derföre behöfver man dock ej försmå skämtet som något underordnadt; det intager i konsten en hög rang, när det är fint och qvickt. Ett sådant afgjordt företräde har »Arrendatorn från landet»,konsekvensändrat/normaliserat som täflar med Heibergs bästa i samma genre. Men ochså står denna pjes så temligen ensam och oupphun|13 3|nen. Närmast den i qvickhet står »Ett fångadt Lejon»,konsekvensändrat/normaliserat hvars framgång likväl till en stor del kan tillskrifvas det särdeles lyckade utförandet. I den naiva genren har man tvenne pjeser af värde: »Skärgårdsflickan» och »En Nylands Dragon».konsekvensändrat/normaliserat »Gräsenkan»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru med stora brister åt annat håll, kan i finheten af en del partier ställas i bredd med dem. »Kongens Porträtt» här en liten välspunnen intrig; »Pehr och Påhl» åter karakterer ej utan förtjenst. Lägger man härtill en och annan munter kuplett i de öfriga, så har man ungefär sagt allt hvad till deras förmån kan sägas. Löshet och osammanhang i motiverna, longörer i mängd, fadda kopior af verkligheten och ett jägtande efter tvetydigheten jemte ända till leda upprepade afdelningar på simpelt lokala förhållanden, äro de lyten man nödgas anmärka hos flertalet. Dock med huru mycket ville man icke öfverse, blott man anträffade ett och annat guldkorn af frisk humor, af skarp satir, af ädelhet och storhet i uppfattningen af lifvet! Men vi nödgas bekänna, att dessa guldkorn äro högst få.
10 Sålänge allt detta var nytt, har kritiken gjort rätt uti att fara varligen fram med det unga och ovana. Men när denna brist på ett bättre, icke sällan förenad med anslående af det sämre, begynner att alltför ofta reproduceras, inverka då allmänhetens smak och göra det möjligen kommande goda, genom dess brist på retelse, för publiken ofattligt, då är det tid att härom yttra ett allvarsamt ord och utan konsiderationer förkasta det underhaltiga, som ej kan, ej bör få gälla för något mera, derest man ej vill afsäga sig hoppet om något bättre. Se der orsaken, hvarföre vi, – ogerna, men samvetsgrannt, såsom vi uppfattat saken – uttalat strängare omdömen om de båda sistgifna pjeserna, ehuru det bör medgifvas, att de väl uthärda en jemförelse med flera af de förut gifna.
11 »20 Kopek Silfver» har gjort temlig lycka, och vi kunde väl utan vidare låta detta gälla som en rekommendation. Men då vi gerna ville ha en säkrare grund för vårt omdöme, se vi oss om efter uppränningen, som är följande: En svag mor vill upphjelpa sin bortklemade sons affärer genom giftermål med en fosterdotter, som får ärfva en förmögen rådman; denne igenkänner flickan som sin dotter, förmedelst en 20 kopek, som han för aderton år sedan gifvit åt »sin Anna»,konsekvensändrat/normaliserat och flickan bortsnappas af en munter provisor, hvilken ock fått en 20 kopek af rådmannen till minne af en vacker handling. Allt detta hvilar, som man ser, på en slump, hvars tvetydighet i vändpunkten endast kan mäta sig med »Bröstkaramellerna»;konsekvensändrat/normaliserat det enda verkliga motivet är moderssvagheten. Intrig och utveckling saknas alldeles; söker man, för att fylla tomheten, en karakter, så stadnar man vid rådmannens icke illa tecknade hedersmannafigur och vid den bedragna modren, som lefver blott för sin son. Styckets öfriga personer äro väsen utan all egen betydelse, hållning och sammanhang. Bland små roligheter förtjena rådmannens monolog och kupletter att nämnas som lyckade; utslitna äro deremot de lokala anspelningarna, och likväl befara vi, att det till en stor del är de, som gjort styckets lycka. Den anbragta effekten af rådmannens första uppträdande baklänges senteras väl icke af andra än paradiset. När vi således i betraktande af allt detta och några longörer derjemte, kallat pjesen medelmåttig, tro vi oss deri icke hafva begått någon orättvisa. Vi begära i grunden så litet, vi begära blott någon sorts helhet i kompositionen, någon sorts täckhet, sanning och godt skämt i partierna, och när vi ej finna detta, eller blott i lösa momenter, måste vårt omdöme utfalla derefter.
12 »Processen» lider af en än större brist på hållning och sammanhang, än »20 kopeken».konsekvensändrat/normaliserat Ett gammalt hofråd, som processar om halfva sin förmögenhet, ser allt bero på återfåendet af ett gammalt dokument. Denna nog tarfliga tråd, som i första aktens första tablå alldeles icke kommer ur fläcken, går sedan oupphörligt sönder, så att man har all möda att sammanfoga bitarna. Andra tablån upptages för det mesta af ett parti whistpreferans med några vackra musikstumpar; allt hvad man här får veta, är att dokumentet hittas af två studenter i en trappa, (huru det kommit dit, förblir en gåta), och dessa besluta att drilla dermed på en maskrad, så att hofrådets sköna dotter spelas i armarna på en god vän och bror, till harm för en sprätt till kusin och ett känslofullt titulärråd, som båda spetsat sig uppå hennes hand. En så loflig föresats utföres nu i andra akten, och här hämtar sig handlingen något från den släpande matthet, som hittills förlamat dess gång. En ganska humoristisk jude, bra utförd af Hr Broman och utrustad med Don Basils präktiga aria ur Barberarn, ger vissa partier färg och lif. Det hela förblir dock ett löst hopradande af situationer utan intresse under en trivial dialog. Verkligheten och dess sätt att tala bör man äkta sig att för noga kopiera, helst när den är så betydelselös, som t. ex. ett preferansbord. Likaså osmakliga äro namn sådana som Spruckensköld, Sprättenfelt, Snärtinette, Hjertnypén m. fl. Derest vi icke misstage oss om förf., torde han väl kunna prestera något bättre, än detta omogna försök, som, efter hvad vi ha oss bekant, för flera år sedan sammanskrifvits för en sällskapstheater och der, under andra förhållanden, torde hafva bättre fyllt sin plats, än här inför en publik, hvars anspråk äro och böra vara i stigande.
13 I stigande, ja, men det får erkännas, att de ännu äro ganska små. Det är då visst sätt tacksamt att skrifva för en publik, som så begärligt uppfattar den minsta qvickhet, och der den minsta träffande allusion finner genljud i ett sorl af bifall genom hela salongen. En annan fråga är om denna med vaudeviller och lätt kram serverade publik skulle sentera t. ex. ett skådespel af allvarsamare färg. Exempel finnas för och emot. »Kung Renés dotter» gaf fulla hus, men Bulwers »Penningen» och »Hortense d’Auberive» toma.