Notisen/artikeln ingår i HT 10/12 1842:|97 2|

Fransyska omdömen om Finland.

1 Svenskar och Ryssar roa sig åt de förvända begrepp, man utomlands gör sig om deras land, och de torde nog hafva skal till en sådan munterhet. Men intet land i hela det civiliserade Europa, är väl till den grad som vårt Finland en terra incognita för utlänningen, ett fantasins förlofvade land, der allt det vidunderliga, polariska, hyperboreiska, som en mensklig inbillning uppstaplar vid tanken på den högsta norden, ännu finner sin sista tillflyktsort. Finland, det vackra, men fattiga och bortgömda landet invid gränserna af den eviga snön, och dess folk, det lugna, tåliga, tysta, kraftfulla folket, som aldrig haft att glädja sig öfver några glanseffekter i verldshistorien, aldrig eftersträfvat andra segrar än försakelsens, andra landvinningar än kulturens – hvilka anspråk kunde det väl hafva på den uppmärksamhet, som tar notis endast om det bizarra, effektfulla, på ett eller annat sätt bjert framstickande hos folk och natur? Det är först i sednare tider man här och der börjat erkänna, att Finland bebos af andra än ulfvar och björnar. En och annan röst höjer sig för att uttala ett enstaka loford öfver vår folkpoesi, en och annan resande expedit eller viator hyperboreus skildrar vårt land åtminstone några mil nära det rätta förhållandet. Men det vill mycket till, innan sydlänningen kan göra sig en mensklig föreställning om norden. Om t. ex. en Mistriss Wolstoncraft, för nära 50 år sedan uti våra prestgårdar såg idel slott, finne vi sådant lika litet besynnerligt, som, att man ända till sednaste tider i Köpenhamn titulerar oss »Finnelappar»; men underligare är, att äfven Svenskarne, hvilka 650 är så tillsägande fäktat under samma sköld och sofvit under samma tak som vi, ej|97 3| om oss och vårt land äga bättre insigter, än att de, som bekant, i afseende å oss ofta begå de besynnerligaste geografiska och andra misstag. Hvad skall man då vänta af Tyskarne och hvad af Fransmännen?

2 År 1838 om sommaren företogo tvenne unga och bildade Finska fruntimmer, enligt läkares föreskrift och på ett kofferdifartyg, fördt af den enas man, en sjöresa till Féchamp, en liten stad på kusten af Normandie. Commissionären, en ansedd handlande, emottog de resande med utsökt Fransysk artighet och hans älskvärda familj uppbjöd allt, för att göra främlingarnes korta besök på Fransysk botten angenämt. Men undransvärd och mången gång löjlig var den nakenhet, hvarmed de artiga Fransmännen och i synnerhet Fransyskorna betraktade de nykomna damerna från le pays des ours. Man följde dem öfverallt med sina blickar, man observerade hvarje deras rörelse, man kriticerade deras gång och deras drägt och förundrade sig ej litet, att de i det närmaste liknad Fransysk model. Man visade dem simpla broderier, artificiella blommor o. m. d. i förmodan, att de deröfver skulle falla i den största förundran. Men nu ville händelsen, att den ena af de resande, som äfven broderade ganska prydligt, egde derjemte den lilla talenten att göra blommor. Det var derföre en liten förlåtlig triumf för våra Finskor, att kunna säga »allt det der är en mycket vanlig sak hos oss i Finland» och som bevis, under de förvånade Fransyskornas ögon, förfärdiga ett par blommor, så täcka som några Parisiska, – någonting, som föreföll de goda Norrmanderne så besynnerligt, att de visade dessa blommor såsom en stor sällsamhet, hvilket de äfven gjorde med ett Finskt knäckebröd och några andra småsaker af de resandes effekter.

3 Dessa drag äro obetydliga, men de hafva synts oss målande. Vi erinrade oss dem vid läsandet af en liten skildring af Finnarne, införd i N:o 2 af Magazin Pittoresque för detta år. Uppsatsen, ehuru utförd i Fransysk stil, innehåller mindre oriktigheter, än man skulle vänta, och skall måhända roa våra läsare för det oss välbekanta ämnets skull. Den har till ofvanskrift »En Finsk vagga» och föregås af en liten planche, föreställande en Finska i något lunsig costume, i det ögonblick då hon söfver sitt barn, som ligger uti en vagga, sväfvande i luften på snören, fästade vid taket. Skildringen, tecknad i milda färger, tyckes vara meddelad af någon deltagare i de sednaste nordpolsexpeditionerna och lyder ord för ord som följer.

4 »Finnarnes drägt är på långt när icke mera hvad den fordom var. Våra moder intränga från alla håll och utbyta småningom nationaldrägten, i byar liksom i städer, mot vara skräddares uppfinningar. Vid kusten af »Torneo», och i sjelfva det inre af Finland, bär bonden benkläder och vest af ylle, likasom bönderna i våra provinser; qvinnan aflägger den egendomliga hufvudbonad, som klädde henne så väl, för att antaga en hufva af mousseline eller en hatt af siden. Emedlertid finnes det likväl här och der en viss drägt, som ingenting förmått ändra; en sådan är, bland andra, drägten hos qvinnan, som bär sitt barns vagga. Detta gör hon med tillhjelp af fyra läderremmar. Hennes kläder äro nära nog dylika, som de voro i äldre tider: det vill säga, kjolen af »vadmel», spunnen, färgad, sydd af husmodren sjelf; förklädet af groft tyg, skorna, förfärdigade af ett stycke garfvadt läder, utan sulor, nog vidlyftiga, för att man i dem kan instoppa hö, och tillknutna endast öfver fotknölarne.»

5 Finnarne äro utmärkte genom mildheten, tålamodet och försakelsen i deras character; qvinnorna besitta samma egenskaper i hög grad och större delen äger ännu dertill ett slags dem medfödd känsla för poesi. Vid hvarje fest, vid hvarje ceremoni förena de sig och improvisera sånger, af hvilka man kunde göra en ganska intressant samling. De beledsaga en brudskara under afsjungande af glada visor, de följa en likprocession under utförande af klagosånger (élegies). Sällheten att älska, lyckan att vara mor upphöjer än mera denna poetiska förmåga och ingifver dem stundom tankar, fulla af behag. Den Finska qvinnan öfvergifver sällan sitt barn i vaggan, hon bär det med sig, då hon måste gå ut att arbeta på fältet, hon medför det om söndagen i kyrkan, om vintern på de färder, hvilka hon företager 20 à 30 (Franska) mil, för att besöka sina föräldrar eller vänner; hon håller det under hela vägen nedlagdt i en vagga vid sin sida och insöfver det med sånger, hvilka hon sjelf sammansätter. Se här en sång bland andra, hvilka äro samlade i en fattig qvinnas hus i trakten af »Eilenbourg» (Uleåborg?) det ögonblick, de nyss författats. Den kan tjena att gifva en föreställning om den ömma och oskuldsfulla poesi , hvilken man återfinner på hvarje ort i detta land.»

6 »Sof, sof, du ängens lilla fågel, sof sött, du vackra lilla rödnacka, Gud skall väcka dig, när det blir tid dertill. Han har gifvit dig en qvist af trädet, att hvila dig uppå, och löf af björken, att betäcka dig med. Sömnen är vid dörren och säger: finns här icke ett snällt barn, som ligger i sin vagga och vill sofva, ett litet barn, insvept i sina lindekläder, ett vackert barn, som hvilar under sitt täcke af ull?»