1 Det är icke den enskilda menniskan och medborgaren allena som lider af laster och sjukdomar: hela samhällen och folk angripas stundom deraf, sönderslitas, förtvina och förgås som sjelfspillingar. En sådan anblick är sorglig för menniskovännen, som måste finna det moraliska onda fruktasvärdare än det physiska, bedröflig för patrioten, som med bäfvan räknar de stunder hans folk ännu har att lefva. Likvist äger historien många sådana moraliska farsoter upptecknade i sin stora sorgkantade bok om menniskoslägtets förvillelser; för dem har funnits blott ett enda verksamt botemedel: olyckan, men äfven detta medel har icke sällan kommit för sent och endast påskyndat den lidandes slutliga upplösning.
2 Det gifves ett moraliskt ondt, som mer än något annat förgiftar nationernas sällhet, ett fint, förstörande gift, så mycket vådligare, som det framför andra äger egenskapen att dölja sig under masken af hvitaste oskuld. Klokhet och omtanke om sin fortkomst heter detta gift i förskönande hvardagstal, men inför sanningens domstol heter det egoism, och ingen pest, ingen cholera har kostat menskligheten så många offer och tårar som den ofta beprisade »omtanken om eget väl».konsekvensändrat/normaliserat
3 Egoism betyder på engång egenkärlek och egennytta, men dessa ord säga icke tillräckligt; egoism betyder ännu något derutöfver; en vana att hänföra allt till personlighet i främsta rummet öfverallt och alltid samt att med den fullkomligaste likgiltighet för andra personligheters väl eller ve betrakta hela sin omgifning, ja hela verlden och dess styresman såsom blotta medel att befrämja samma individs fördelar, behof, njutningar och öfvermod.
4 Om egoismen och de mångfaldigaoriginal: mågfaldiga olika skepnader densama antager hos individer och folk kunde man sammanskrifva en bok. Vi vilja med några penndrag utrita dess allmänna drag.
5 Den mest kolossala egoism, hvilken meniskoslägtets annaler hafva att uppvisa, är utan tvifvel den intill denna dag ännu vidhängande åsigten att anse verldsbygnaden och jorden med alla dess skapade varelser tillkomma endast till menniskans tjenst och endast i såmåtto förtjenta af uppmärksamhet, som de för henne kunna vara nyttiga eller skadliga. De gamle construerade den öfriga verlden såsom en ram kring Grekeland och Rom; Chineserna anse ännu i dag sitt land såsom jordringens medelpunkt; Roms påfvar bannlyste alla dem som icke trodde att solens, månens och stjernornas omätliga verldar gingo kring den lilla jorden för att lysa och roa det lilla grandet menniskan, och huru mången lefver och dör icke i den tron att Gud skapat boskapen enkom för att ätas af menniskan, hästen att draga henne, biet att förse henne med honing, myggan att plåga henne o. s. v., då likval hvarje lefvande väsen, likt menniskan och oberoende af hennes små inbillningar, är bestämdt att fylla en länk i skapelsens beundransvärda oafbrutna kedja.
6 I staters och nationers förhållanden till hvarandra antager egoismen ofta en storartad karakter och kallar sig stundom nationalstolthet, stundom politisk klokhet. Alla tidehvarf äga makter rycktbara genom sin omättliga stolthet och hersklystnad, Rom på sitt sätt, England på sitt sätt, det förra genom svärdet och kulturen, det sednare genom att till dessa båda lägga ett tredje: penningen. Man behöfver föröfrigt blott kasta en blick på handelslagstiftningen, för att inse, det vår tid öfverträffades i egoism vida af 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat, som öppet proklamerade den regel för all politik, att hvarje stat, på alla andras bekostnad, bör gifva så litet och taga så mycket som någonsin möjligt.
|74 2|
7 Äga likväl dessa former af egoismen i sjelfva sin storhet något som förtager det vidriga i deras anblick, så gifves det inom samhället en egoism, hvilken icke äger denna undskyllan. Detta är individernas, medborgarnes egoism i sina förhållanden till samhället.
8 Här uppträder egoismen som vinningslystnad i alla dess former enskilda emellan, som lycksökeri på tjenstemanna-banan, som fåfänga och njutningsbegär, som likgiltighet för enskildt och allmänt väl samt slutligen i direkt förhållande till samhället som korruption.
9 Korruptionen har ensam sin historie, som går tillbaka långt in i forntiden. Hvem känner icke den numidiske prinsens föraktliga yttrande, att hela Rom, då på höjden af sin frihet och sin makt, stode till salu, endast någon köpare infunne sig, detta samma Rom, hvars kejsarekrona trehundrade år sednare såldes på auktion åt den mestbjudande! Korruptionens gift har sedermera genomsmugit alla tidehvarf och i flera länder innästlat sig likt en ohyra i samhället, plågsam, men nära omöjlig att utrota. Lyckliga talent hos vår tid att gifva åt fula saker rätt sköna namn! Om tusendetal undansnillas kronan på en bygnad eller en lefverans, heter denna bedrift ekonomi och den skicklige tjufvens omtanke prisas. Ännu för tvåhundrade år sedan plägade parter vid domstolarna här i Finland betydelsefullt skåda domaren i ansigtet och dervid uppräcka så många finger, som de lofvade daler om de skulle vinna sin sak. Ganska naivt yttrade sig i ett annat land en ung tjensteman, hvilken, anklagad att hafva tagit mutor, derföre ställdes till ansvar. »Det enda jag har att anföra till min försvar»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han, »är att jag tager, du tager, han tager, vi taga, I tagen, de taga.»
10 Ju mera egoismen sträcker sina klor in i det lilla och i den enskilda menniskans trängsta verknings kretsar, desto vidrigare skepnad antager den och desto mindre lyckas den att förgylla sitt okynne med sköna namn. Ingenting är mera upprörande än mannens egoism inom familjen. Måhända erinrar sig någon en tafla af nederländska skolan, föreställande en familj som vandrar till fots på en besvärlig skogsväg. Hustrun, i hvars lidande drag man läser en engels tålamod, bär på sin arm det yngsta barnet, ett annat har hängt sig på hennes hals och det tredje tryggar sig till hennes lediga hand, medan mannen, påtagligen en odugling som genom lättja vållat sitt och de sinas obestånd, mån om sin beqvämlighet vandrar liknöjd bredvid med händerna i fickan. Denna tafla är icke blott mästerligt utförd, den är mästerligt tänkt. Man kunde derunder skrifva: egoism och försakelse, och man hade i dessa ord utsagt å ena sidan roten till allt våld, förtryck, tyranni som utpressat verldens tårar och blod, och å andra sidan källan till de mest himmelska dygder, hvilka någonsin med rosor bestrött detta lifvets sorgsna törnestigar.
11 Vi hafva sett egosimen lägga hela skapelsen till fotapall under menniskans inbillade storhet, vi hafva sett henne i staten uppträda som nationalstolthet, i samhället som koruption etcet., under namn af ekonomi, samt inom familjen osminkad, allt vidrigare ju längre hon intränger i de trängsta förtroligaste kretsar och lossar de band, med hvilka natur och sed knutit menniskor tätast tillsamman. Sist några ord om den naturliga gången af egoismens insteg hos ett folk.
12 Trappan äger många steg och afsatser nedåt. Först lyx, njutningsbegär, praktlystnad. Deraf stegrade behof och öfvad uppfinningsförmåga att dem tillfredsställa. Derpå samveten af gummi elasticum, försnillning, mutor, ocker, alla slags oredlighet. Derpå grofva laster med mask och finare utan mask. Derpå står det heligaste att köpa för penningar. Derpå säljes land och folk åt den mestbjudande.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om Egoismen i Samhället.
1 Det är icke den enskilda menniskan och medborgaren allena som lider af laster och sjukdomar: hela samhällen och folk angripas stundom deraf, sönderslitas, förtvina och förgås som sjelfspillingar. En sådan anblick är sorglig för menniskovännen, som måste finna det moraliska onda fruktasvärdare än det physiska, bedröflig för patrioten, som med bäfvan räknar de stunder hans folk ännu har att lefva. Likvist äger historien många sådana moraliska farsoter upptecknade i sin stora sorgkantade bok om menniskoslägtets förvillelser; för dem har funnits blott ett enda verksamt botemedel: olyckan, men äfven detta medel har icke sällan kommit för sent och endast påskyndat den lidandes slutliga upplösning.
2 Det gifves ett moraliskt ondt, som mer än något annat förgiftar nationernas sällhet, ett fint, förstörande gift, så mycket vådligare, som det framför andra äger egenskapen att dölja sig under masken af hvitaste oskuld. Klokhet och omtanke om sin fortkomst heter detta gift i förskönande hvardagstal, men inför sanningens domstol heter det egoism, och ingen pest, ingen cholera har kostat menskligheten så många offer och tårar som den ofta beprisade »omtanken om eget väl».konsekvensändrat/normaliserat
3 Egoism betyder på engång egenkärlek och egennytta, men dessa ord säga icke tillräckligt; egoism betyder ännu något derutöfver; en vana att hänföra allt till personlighet i främsta rummet öfverallt och alltid samt att med den fullkomligaste likgiltighet för andra personligheters väl eller ve betrakta hela sin omgifning, ja hela verlden och dess styresman såsom blotta medel att befrämja samma individs fördelar, behof, njutningar och öfvermod.
4 Om egoismen och de mångfaldigaoriginal: mågfaldiga olika skepnader densama antager hos individer och folk kunde man sammanskrifva en bok. Vi vilja med några penndrag utrita dess allmänna drag.
5 Den mest kolossala egoism, hvilken meniskoslägtets annaler hafva att uppvisa, är utan tvifvel den intill denna dag ännu vidhängande åsigten att anse verldsbygnaden och jorden med alla dess skapade varelser tillkomma endast till menniskans tjenst och endast i såmåtto förtjenta af uppmärksamhet, som de för henne kunna vara nyttiga eller skadliga. De gamle construerade den öfriga verlden såsom en ram kring Grekeland och Rom; Chineserna anse ännu i dag sitt land såsom jordringens medelpunkt; Roms påfvar bannlyste alla dem som icke trodde att solens, månens och stjernornas omätliga verldar gingo kring den lilla jorden för att lysa och roa det lilla grandet menniskan, och huru mången lefver och dör icke i den tron att Gud skapat boskapen enkom för att ätas af menniskan, hästen att draga henne, biet att förse henne med honing, myggan att plåga henne o. s. v., då likval hvarje lefvande väsen, likt menniskan och oberoende af hennes små inbillningar, är bestämdt att fylla en länk i skapelsens beundransvärda oafbrutna kedja.
6 I staters och nationers förhållanden till hvarandra antager egoismen ofta en storartad karakter och kallar sig stundom nationalstolthet, stundom politisk klokhet. Alla tidehvarf äga makter rycktbara genom sin omättliga stolthet och hersklystnad, Rom på sitt sätt, England på sitt sätt, det förra genom svärdet och kulturen, det sednare genom att till dessa båda lägga ett tredje: penningen. Man behöfver föröfrigt blott kasta en blick på handelslagstiftningen, för att inse, det vår tid öfverträffades i egoism vida af 1700-taletkonsekvensändrat/normaliserat, som öppet proklamerade den regel för all politik, att hvarje stat, på alla andras bekostnad, bör gifva så litet och taga så mycket som någonsin möjligt.
|74 2|7 Äga likväl dessa former af egoismen i sjelfva sin storhet något som förtager det vidriga i deras anblick, så gifves det inom samhället en egoism, hvilken icke äger denna undskyllan. Detta är individernas, medborgarnes egoism i sina förhållanden till samhället.
8 Här uppträder egoismen som vinningslystnad i alla dess former enskilda emellan, som lycksökeri på tjenstemanna-banan, som fåfänga och njutningsbegär, som likgiltighet för enskildt och allmänt väl samt slutligen i direkt förhållande till samhället som korruption.
9 Korruptionen har ensam sin historie, som går tillbaka långt in i forntiden. Hvem känner icke den numidiske prinsens föraktliga yttrande, att hela Rom, då på höjden af sin frihet och sin makt, stode till salu, endast någon köpare infunne sig, detta samma Rom, hvars kejsarekrona trehundrade år sednare såldes på auktion åt den mestbjudande! Korruptionens gift har sedermera genomsmugit alla tidehvarf och i flera länder innästlat sig likt en ohyra i samhället, plågsam, men nära omöjlig att utrota. Lyckliga talent hos vår tid att gifva åt fula saker rätt sköna namn! Om tusendetal undansnillas kronan på en bygnad eller en lefverans, heter denna bedrift ekonomi och den skicklige tjufvens omtanke prisas. Ännu för tvåhundrade år sedan plägade parter vid domstolarna här i Finland betydelsefullt skåda domaren i ansigtet och dervid uppräcka så många finger, som de lofvade daler om de skulle vinna sin sak. Ganska naivt yttrade sig i ett annat land en ung tjensteman, hvilken, anklagad att hafva tagit mutor, derföre ställdes till ansvar. »Det enda jag har att anföra till min försvar»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han, »är att jag tager, du tager, han tager, vi taga, I tagen, de taga.»
10 Ju mera egoismen sträcker sina klor in i det lilla och i den enskilda menniskans trängsta verknings kretsar, desto vidrigare skepnad antager den och desto mindre lyckas den att förgylla sitt okynne med sköna namn. Ingenting är mera upprörande än mannens egoism inom familjen. Måhända erinrar sig någon en tafla af nederländska skolan, föreställande en familj som vandrar till fots på en besvärlig skogsväg. Hustrun, i hvars lidande drag man läser en engels tålamod, bär på sin arm det yngsta barnet, ett annat har hängt sig på hennes hals och det tredje tryggar sig till hennes lediga hand, medan mannen, påtagligen en odugling som genom lättja vållat sitt och de sinas obestånd, mån om sin beqvämlighet vandrar liknöjd bredvid med händerna i fickan. Denna tafla är icke blott mästerligt utförd, den är mästerligt tänkt. Man kunde derunder skrifva: egoism och försakelse, och man hade i dessa ord utsagt å ena sidan roten till allt våld, förtryck, tyranni som utpressat verldens tårar och blod, och å andra sidan källan till de mest himmelska dygder, hvilka någonsin med rosor bestrött detta lifvets sorgsna törnestigar.
11 Vi hafva sett egosimen lägga hela skapelsen till fotapall under menniskans inbillade storhet, vi hafva sett henne i staten uppträda som nationalstolthet, i samhället som koruption etcet., under namn af ekonomi, samt inom familjen osminkad, allt vidrigare ju längre hon intränger i de trängsta förtroligaste kretsar och lossar de band, med hvilka natur och sed knutit menniskor tätast tillsamman. Sist några ord om den naturliga gången af egoismens insteg hos ett folk.
12 Trappan äger många steg och afsatser nedåt. Först lyx, njutningsbegär, praktlystnad. Deraf stegrade behof och öfvad uppfinningsförmåga att dem tillfredsställa. Derpå samveten af gummi elasticum, försnillning, mutor, ocker, alla slags oredlighet. Derpå grofva laster med mask och finare utan mask. Derpå står det heligaste att köpa för penningar. Derpå säljes land och folk åt den mestbjudande.