1. Något som läsaren kan hoppa öfver, om han så vill

Konstfrågor

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 1/3 1860:|26 2|

Konstfrågor.

1. Något som läsaren kan hoppa öfver, om han så vill.

1 När den långa vintern upphör i norden och solskenet af en ny vår lyser lifvande öfver höjd och dalar, händer sig att gröna strån och unga löf på engång framspira öfverallt i nejden. Det ena har icke tid att vänta på det andra; gräset väntar icke på blommorna, blommorna vänta icke på skogen, skogen väntar icke på åkern, och åkern väntar icke till dess att allt annat är färdigt. Allt vill fram, allt vill föryngras och visa för verlden att det ännu lefver.

2 De som tycka att det är förhastadt och obefogadt att lägga någon vigt på konstfrågor, medan så mycket annat ännu återstår att göra och ordna för lifvets nödtorft – så många ekonomiska frågor af alla slag, åkerbruk, industri, handel, sjöfart, penningväsende, administration, kommunikation, ja sjelfva den vigtigaste af alla frågor: folkundervisningen – de fatta icke tidens tecken. De märka icke att den långa vintern af betryck, okunnighet och fördomar här i landet ändtligen nalkas sin efterlängtade vår, och derföre vill äfven här allt på engång fram, vill visa att det lefver – och derföre vänta icke heller blommorna på att skörden först må vara bergad i ladorna, innan de djerfvas lyfta sina första hjertblad ur drifvorna för att kläda Finland i grönska.

3 Visst blåser här i norden en ganska kall luft öfver så ömtåliga plantor, som bildningens finaste blommor; visst torde vi här för alltid få afsäga oss en jemförelse med de stora och rika kulturländerna; visst måste vi äta innan vi sjunga, och kläda oss innan vi pryda oss. Men lefva måste vi framförallt, och veta att vi lefva; och menniskan lefver icke allenast af bröd. Något måste vi också älska här i verlden. Deri ligger, bland annat, också konstens hemlighet.

4 Vårt fosterland t. ex., icke älska vi det för dess hvardagsskepnad, i den eller den så ofta gråduskiga utsigten öfver skogar, sjöar, byar m. m.; utan för det att det står för vår tanke i en förklarad, förstorad, förädlad bild; och vi kunna igenkänna det i en liten tafla eller en liten visa. Icke älska vi vårt folk i alla dess hvardagsbestyr, vid grötfatet t. ex.; utan vi älska det i en stor, förandligad och förskönad bild för vår fantasi. Och i dessa bilder ligger redan konsten fördold, ty konsten är ingenting annat än naturen och lifvet i ett förädlad gestalt, naturen och lifvet i deras innersta skönhet.

5 Bildning kommer af bild. Konsten har i alla tider varit ansedd som bildningens blomma. Den är, likasom solskenet, en glad lek, men deri ligger en djup mening.

6 Vetenskapen ger oss resultater; konsten ger oss bilder. Det som vetenskapen mödosamt letat i årslånga forskningar, det ger oss konsten i ett ögonblick af inspiration. Den ena talar till tanken, den andra till känslan, och båda ha få utvalde mästare. Skillnaden af deras inverkan ligger deri, att vetenskapen behöfver långa förberedelser, men konsten ligger instinktlikt hos alla. Konsten läres egentligen aldrig; den födes.

7 Konsten är en verldsmakt, ty den bygger på de eviga lagarna för det sköna. Men konsten är också en nationalmakt, ty den utpräglar sig klarast i en gifven nationel form och rotar sig starkast i kärleken för det egna.

8 Det ligger ingen ringa vigt derpå, att ett folk igenkänner det bästa utaf sig sjelf.

9 Den fulaste vill gerna se något vackert drag, när han ser sig i spegeln. Den vackra vill se sig ännu vackrare. Spegeln visar också lytena: derföre måste lytena bort.

10 Vi älska byggnadskonsten mest, när den ger oss rena och vackra former, der vi känna oss hemma. Vi älska statyer och taflor mest, när vi igenkänna oss sjelfva och vårt eget i dem. Vi älska musiken isynnerhet då, när den ger oss ett uttryck för de dunkla känslorna inom vårt eget bröst. Vi älska poesin långt mer, när den uttalar vår smärta, vår glädje, vårt lif. Det djupaste draget i konsten är alltid ett hemlandsdrag.

11 Och den konst, som i sig innefattar alla de öfriga; den konst, som på engång är arkitektur, skulptur, måleri, musik och framförallt poesi, – den dramatiska konsten; – den skulle icke äga en nationel betydelse?

12 Tvärtom: talar den icke med vår tunga, ser den icke med våra ögon, känner den icke med vårt hjerta, så blir den alltid mer eller mindre för oss ett främmande språk.

13 Skratta gerna åt dem, som prisa något underhaltigt och klent endast för det att det bär en inhemsk skylt, eller åt dem, som förkasta någonting dugligt och godt endast för det att det vuxit på utländsk jord. Verldens luft och solens ljus behöfva vi alla. Hänvisade blott på oss sjelfva, vore vi i denna stund barbarer; skulle vi låta vår lilla fåfänga föra oss tillbaka till råheten?

14 Men skratta icke åt dem, som säga oss att en bildning med idel lånta fjädrar är ingen bildning alls, utan endast ett tomt sken. Vi måste dock alltid till sist vara sjelfva med derom. Ingen nation lefver på andras nådebröd, utan att sjelf blifva ett fattighjon och behandlas som sådant.

15 Inledningen är nu slut. Läsaren kan börja:

2. Böra vi äga en nationaltheater?

16 Man har förutsagt, att nya theaterhuset i Helsingfors skall inviga en ny tid för den dramatiska konsten i Finland. Och fastän denna tanke kanske icke varit så klart fattad, har den utan allt tvifvel varit den som uppbyggt huset. Den förutan hade gamla theatern gerna kunnat murkna öfver våra hufvuden ännu någon mansålder.

17 Den sortens mecenater, som nu kämpa med ett hjeltemod, värdt en bättre sak, för gamla theaterhuset, betrakta frågan ungefär som när ett gammalt värdshus ämnar, till trots för ett nytt, behålla sina gamla kunder »med ferm uppassning och moderata priser». De lefva i den lyckliga inbillningen att än vidare kunna diktera lag för den dramatiska konsten i Finlands hufvudstad, ungefär som den gamla värdshusvärden än vidare författar sin matsedel för dagen: boeuf á la mode, griljerad kalfbringa, inlagd gris och stekt flundra med färsk spenat. Någon aning om att de hushålla med ett ideelt intresse, som står temligen högt öfver deras matsedel, och att detta intresse hvarken låter steka sig i smör eller säljas marktals på torget, lärer man icke kunna förvänta hos dessa herrar. De föreställa sig verkligen att Helsingfors byggt en ny theater för att än vidare låta servera sig i det gamla huset med den gamla matsedeln.

18 Nya theatern blir en prydnad för Helsingfors och kommer att ojemförligt bättre än dess företrädare motsvara sitt ändamål; men icke ligger någon så stor betydelse deruti. Märkeligare är det, att staten och enskilde för första gången i Finland förenat sig om en större uppoffring för ett konstnärligt ändamål och dermed erkänt dess berättigande och dess framtid.

19 Vore murarne ensame allt, så kunde gamla theatern med skäl påminna om alla de utmärkta talenter, som uppträdt i den och dem nya theatern knappt nog i vår tid kan vänta sig. Men murarna i sig sjelfva äro ett ringa ting; den dag torde komma, när dessa stenar börja att tala.

20 Svenskar och tyskar ha härtills befolkat scenen i Finland; svenskar och tyskar skola utan tvifvel befolka den en tid bortåt ännu. Och det är väl att så skett. Icke utan en billig känsla af tacksamhet kan man erinra sig alla de glada minnen, som mången bland dessa gäster qvarlemnat, och huru de fört den sceniska konsten framåt sedan Widerbergs, Halls och Westerlunds tider.

21 Minst kunna vi neka svenskarne detta erkännande. Låt vara att de sett saken mest som affär; de ha dock varit våra lärmästare, och utan dem skulle det här helt säkert stå klent till med theaterpublikens smak och konstsinne.

|26 3|

22 Men icke kunna de vänta att vi i all framtid skola låna deras talenter och sjelfva förklara oss rotefattiga. Vi måste tänka oss denna sak liksom alla öfriga bildningsfrågor; skolgången var nödvändig, men den måste engång ta slut.

23 Man skall icke säga oss att vi äro ett litet fattigt folk, som ej har råd att bestå sig en sådan lyxartikel, som en egen theater. Kunna vi depensera vår vackra million rubel silfver om året på kaffe och socker, så må vi väl depensera en tjugondedel deraf på en af de mest lifvande konstnjutningar. Dessutom kostar oss den utländska personalen nästan detsamma.

24 Man skall icke heller säga att det kan vara en ganska obetydlig och likgiltig sak, om vi äge eller icke äge en egen theater. Det kan väl synas så, men få ibland oss ha gjort sig den mödan att tänka derpå.

25 Vi äro ett ungt folk, i början af vår utveckling, osjelfständige i det ena och det andra, sega i våra lynnen, men vacklande i våra åsigter, utan erfarenhet, utan klara opinioner, utan en vaken sjelfkänsla och derföre lätt åtkomlige för alla intryck, onda och goda. Af oss kan göras mycket, men föga är ännu gjordt och mycket kan förderfvas. Det visar sig hvar dag, att vi, allt efter omständigheterna, kunna vara tröga eller hetsiga, svaga eller starka, stolta ända till förmätenhet, krypande ända till låghet, än lättrogne, än misstrogne, än storsinnade, än småaktige, än rörlige såsom hafvets vågor, än styfve som furan i våra skogar, än värmde af de ädlaste känslor, än stelfrusne i våra inrotade fördomar, än lifvade af fosterlandskärlekens skönaste eld, än färdige att sälja det ena och det andra för Esaus ärtsoppa, – kort sagdt, ett folk med karakter endast i anlag, utan utbildade grundsatser och med möjligheten framför sig att blifva ädelt eller uselt, alltefter den ande som kommer att varaktigt bofästa sig inom vårt bröst.

26 Lemna nu, bland ett sådant folk, en makt som theatern i främmande händer, hvilka i främsta rummet önska att göra en god affär; – låt theatern förblifva, såsom den varit, utan all hållning, i dag god, i morgon dålig, – utan esthetiska, utan sedliga grundsatser och framför allt utan kärlek för det land, der den spelar, och utan hake i dess förhållanden; – låt vidare denna theater i år och mansåldrar fladdra efter hopens nycker och spekulera på dess sämre böjelser, och man skall få se hvad deraf med tiden blir. Man kan ställa öfver den en censur; hvad mer? En censur kan dräpa, men icke göra någonting lefvande; en censur kan förbjuda det eller det stycket, stryka den eller den stötande anspelningen; men den kan hvarken göra theatern bättre, eller ens förhindra det usla att insmyga sig der under allehanda skepnader.*)Den censur, som torde komma att utöfvas af nya theaterhusets direktion, blir tillsvidare en nödfallsutväg, för att dock hindra det uslaste att framträda. Hvilken censur kan någonsin hindra t. ex. att penningen förgudas på scenen, eller att familjebanden upplösas der efter franskt mönster? Hvilken censur kan någonsin förekomma att theatern blir en skola för allehanda slapphet i åsigter, en skola för flärden, ett dyrkande af den granna ytan med det toma hjertlösa innehållet? Omöjligt. Allt sådant går som kameler igenom censurens nålsöga, och den enda verksama censur, som kunde hindra det, en ren smak, en klar opinion, den finnes hos få, och om den funnes hos flera, skulle den dock alltid nödgas kämpa för lifvet mot massornas tycken, som löpa till theatern för att söka ett tidsfördrif efter deras sinne.

27 I stället att i theatern äga en mäktig bundsförvandt för bildningen och det goda, måste man anse det för en lycka, som beror på slumpen, om en främmande theater åtminstone icke förvildar publiken. Men ställ engång här – eller hvar som helst – en scen utaf egna skådespelare, så förändras förhållandet märkbart. I främsta rummet blir det eget folk och land, som träda på scenen, om icke i egna stycken, dock alltid med vårt sätt att se, tala och röra sig, med våra känslor, vår uppfattning, och som redan derigenom komma att stå oss mycket närmare. Detta väcker naturligtvis ett helt annat intresse och lyftar redan i sig sjelf theatern högre, än till ett blott tidsfördrif.

28 Vidare blir det, som nu är en omöjlighet, nemligen att återgifva på scenen vårt folk och vår historia, då en möjlighet; och först derigenom lyftas theatern till hvad en norsk skriftställare träffande kallar den: »nationalitetens blomma». Det är ingen obetydlig sak för ett folk, så litet vant att anse sig något vara, när det engång får se det bästa, det ädlaste af sig sjelf uppträda för dess ögon på scenen, för att göra det förgångna lefvande och höja eller korrigera det närvarande. Allt hvad vi tänka stort och godt, allt hvad vi känna, allt hvad vi lida, det blir på engång verklighet för våra ögon, det står för oss åskådligt och manande, lifvande och glädjande; det lyftar oss, det förädlar oss, det bildar oss. Ty dertill kommer ännu, att en nationaltheater, som har ett helt annat mål än att blott och bart göra en affär, redan af sin bestämmelse tvingas att företrädesvis uppsöka fosterländska ämnen och mycket strängare öfvervakas af opinionen. Kan den dessutom genom publika anslag göras oberoende af »kassapjeser» och massornas gunst, så är detta en afgörande fördel. Kan den det icke, tillsvidare åtminstone, så skall den dock alltid med vida större förkärlek upprätthållas af de bäste, de verkligt bildade och fosterlandsälskande i samhället, hvilka bäst förstå att uppskatta dess stora betydelse.

29 Utan en nationaltheater är en egen dramatisk literatur så godt som omöjlig. Visst behöfves dertill mera än murar och skådespelare. Sädeskornet behöfver också mer än blotta jorden för att gro. Men icke får man det uti strömmen.

30 Endast en nationaltheater kan utbilda sig till en mönsterskola för språket. Här tycka vi oss genast snafva i klyftan mellan två språk i Finland, hvarom framdeles mera. Men så mycket är visst, att utan en egen theater skall finska språket, lika litet som något annat, kunna höja sig till förädling, renhet och fulländning som talspråk. Och utan en egen theater skall äfven vårt uttal af svenskan alltid vidlådas af en viss råhet och tallösa oriktigheter.

31 Kort sagdt: emedan theatern är spetsen och sammanfattningen af alla konstgenrer, skola vi utan en egen theater alltid förblifva främmande för hela denna sida af bildningen, främmande för oss sjelfva, beröfvade konstens förädlande inverkan, men utsatte för alla vådor af en förderfvad smak och förvillande föredömen. Spegeln, som kunde visa oss all vår storhet och all vår svaghet, skall endast visa oss ett främmande ansigte, som smickrande säger sig vara vårt, men på samma gång gäckande räcker oss tungan.

32 Alltså måste vi äga en nationaltheater, om icke hela vår konst och halfva vår bildning skall vara en utanlexa.

Notisen/artikeln ingår i HT 3/3 1860:|27 1|

Konstfrågor.

3. Är en nationaltheater i Finland möjlig?

33 Det finns önskningar som aldrig uppfyllas, sköna drömmar som aldrig slå in, goda viljor och unga krafter, som stupa för omöjligheterna på halfva vägen till målet. Är äfven nationaltheatern i Finland en kammarfantasi, på förhand dömd att, med hundrade andra omogna projekter, läsas, dömas och glömmas?

34 Det vore illa.

35 Att »göra theatern bofast i Finland», är icke nu för första gången i fråga. Det har varit å bane förut, i detta blad och i andra. Sednast ska herrar F. C. och Metropolitanus i Papperslyktan med öfvertygelsens värme talat derför. Vi äro således ense med dem i sak; men våra åsigter skilja sig något om sättet.

36 P:lyktan hade uttalat sitt »måste» i frågan om theaterns framtid i Finland, och hr F. C. – med erkännande af det förunderliga att just han skulle klippa fantasins vingar – uttalar sin reservation mot alltför högt ställda förhoppningar. Derpå svarar Metropolitanus med att vidhålla förhoppningarna och vederlägga motskälen.

37 Båda förklara sig för en blifvande egen theater; men hr C. anser den omöjligen kunnas göra duglig utan statens understöd, då deremot hr M. tror att den bär sig på egen hand och anför, bland annat, Stjernströms sejour som bevis att den, väl administrerat, bör löna sig godt.

38 Vi dela hr C:i mening deri, att ett mindre statsanslag, afpassadt efter våra förhållanden, förr eller sednare kunde behöfvas. En theater är i sig sjelf en dyr inrättning och blir desto dyrare, ju mera den vill gifva åskådaren, – icke i slösande prakt, kostsama baletter och annan ögonfägnad, som med verkliga konstintressen ha föga att skaffa – utan i verkligen goda stycken och godt spel. Om derföre en theater, sådan vi tänka oss den blifvande finska, skall göras oberoende af massornas gunst, som drar åt helt andra håll än konsten sjelf, så synes det fara värdt att den icke bär sig. Och nödvändigheten af ett sådant oberoende talar högt för hr C:i mening.

39 Men å andra sidan har äfven ett beroende af staten, eller rättare dess representanter, sina små olägenheter. Kanske gjorde man klokt i att undvika det så länge åtminstone, tills erfarenheten gifvit sitt utslag i saken. Vi tro icke mycket på hr Stjernströms föredöme, ty tiderna ha förändrats och förändra sig allt mera. Snarare hoppas vi på det helt nya intresse en nationaltheater har att påräkna hos sin publik; och det gifves ett ganska vanligt medel att bereda en sådan säkerhet för dess inkomster, nemligen abonnement.

40 För att bedöma de ekonomiska utsigterna för en blifvande inhemsk theater i Helsingfors, äga vi inga fullt tillförlitliga ziffror. Men af gifna förhållanden kan likväl någon ledning hämtas. Se här ett öfverslag:

41 I nuvarande gamla theatern ger fullt hus 280 rub. silfver; dagkostnader 55 rubel; friplatser 5 rub. Netto behållning 220 rub. Medeltal 100 representationer om året; bruttoinkomst för hvarje representation (vid en någorlunda god sejour) i medeltal 200 rub.; summa brutto inkomst för året 20 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, hvilket utgör Helsingfors publiks årliga utgift för dess theater. Netto inkomst för theatern i medeltal 140 rubel för gången; summa för året 14 000konsekvensändrat/normaliserat rubel.

42 Med dessa 14 000konsekvensändrat/normaliserat rubel aflönas för närvarande en personal af minst 20 skådespelare; kostymer och resor bekostas, något litet författarearfvode utbetalas, och någon, om också ingen stor behållning återstår derutöfver för theaterföreståndarne; ty vi antaga att omvexlande theatersällskaper dela inkomsten.

43 I Nya theatern ger fullt hus omkring 450 rubel silfver. Dagkostnaderna, hvaribland 25 rub. i hyra, 10 rub. för orkestern, 5 rub. för gaslysningen, måste samma förhållande beräknas något högre, eller till 80 rubel för qvällen.1)Betjeningen ökas, måhända också biträdena för maskineriet, ehuru detta, enligt nyare uppfinningar, torde skötas med ovanligt liten arbetsstyrka i proportion. Alltså netto inkomst för fullt hus 370 rubel.

44 Nu måste vi antaga, att en stående egen theater icke har repertoir för 100 representationer om året i Helsingfors, utan, såsom de svenska trupperna härtills, endast för 70.2)Helsingfors kan under mellantiderna ha besök af tyska operasällskaper. Inkomsten för dessa 70 representationer räkna vi i medeltal icke högre än till två tredjedelar af fullt hus, eller 300 rubel för gången; summa 21 000konsekvensändrat/normaliserat; hvaraf netto inkomst 15 400konsekvensändrat/normaliserat. Men emedan theatersällskapet icke vore upptaget mer än omkring 5½ månader af året i Helsingfors, kan detsamma använda 3½ månader att spela med samma repertoir i Åbo eller Wiborg, eller i båda dessa städer, och likväl äga de tre sommarmånaderna öfriga för studier, hvila och resor till Stockholm eller Petersburg. Under en sejour af 3½ månader i Wiborg eller Åbo antaga vi att inalles 36 reprensationer gifvas, och hvardera med en nettobehållning af endast 100 rubel för qvällen; summa 3 600konsekvensändrat/normaliserat; hvilket, sammanlagdt med behållningen i Helsingfors, 15 400konsekvensändrat/normaliserat rub., gör en årlig netto reveny för den blifvande inhemska theatern af inalles 19 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver om året.

45 Hvar och en, som äger någon bekantskap med förhållandena, torde medgifva att denna kalkyl är lågt beräknad och sannolikt kommer att öfverstigas af verkligheten; men klokheten bjuder, att hellre beräkna mindre än mer, och vi ha ej satt oss ned för att dekorera theatern med guld och gröna skogar.

46 Antages att theatern för närvarande bär sig med en netto reveny af 14 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året, så synes det väl, som vore det ingen vådlig utsigt för den inhemska theatern att kunna påräkna 19 000konsekvensändrat/normaliserat rub. Likväl förändras förhållandet något, och dermed äfven kostnaderna. Kostymerna torde komma att kosta mera, om de skola motsvara lokalens och publikens stegrade fordringar. Författarearfvodena stiga3)Dessa böra framdeles beräknas som tantiemer, d. v. s. i förhållande till den inkomst stycket gifver., om man beräknar en inhemsk repertoir. Och isynnerhet måste de bättre skådespelarne aflönas såsom en aktad ställning i samhället fordrar.

47 Det är här budgeten står i framtidens blåa luft. Hvad en sådan theater kommer att kosta, det beror på dess organisation, dess personal och öfriga anspråk, som den bör tillfredsställa. För att göra oss en föreställning derom, antaga vi att den inhemska theatern måste göra till sin uppgift att söka förlika den möjligast minsta utgift med den möjligast största duglighet, så att allt slöseri undvikes, men icke heller uppoffringar skys, för att trygga och qvarhålla utmärktare förmågor. För att detta må göras möjligt, antaga vi att personalen icke blir större, än 24 skådespelare, utom föreståndare, som också sjelf kan vara aktör, samt nödiga biträden. I afseende på aflöningen borde då personalen efter förtjenst indelas i fyra klasser. De utmärktaste skulle erhålla högre löner, sådana våra förhållanden medgifva. Dessutom blefve nödvändigt att inrätta 4 platser för elever, som efter afslutade förstudier börja sin bana på scenen. Man får då inalles en kärntrupp af 12 och en reserv af andra 12 medlemar. Slutligen, och då hvarken staten eller ett enskildt bolag lärer öfvertaga theatern på sin risk, förutsätta vi att den äfven framdeles öfvertages af en enskild föreståndare, som ikläder sig risken och åtager sig förbindelser i afseende å personal och repertoir, mot förbehåll att sig till godo beräkna det möjliga öfverskottet.

48 Kalkylen ställer sig då ungefär som följer:

Två skådespelare (eller aktriser) à 1 000konsekvensändrat/normaliserat rub. 2 000konsekvensändrat/normaliserat.
Fyra dito à 850 3 400konsekvensändrat/normaliserat.
Sex dito à 700 4 200konsekvensändrat/normaliserat.
Åtta dito à 500 4 000konsekvensändrat/normaliserat.
Fyra elever à 300 1 200konsekvensändrat/normaliserat.
Regissör 700.
Sufflör 400.
Maskinist 400.
Kostym-föreståndarinna 400.
Två ständiga biträden à 1504)Utgiften för öfriga biträden ingår bland dagkostnaderna. 300.
Summa personal 17 000konsekvensändrat/normaliserat.

49 Ytterligare tillkommer:

Dekorationer5)Theaterhuset underhåller ett visst antal dekorationer, men föreståndaren kan ej undgå att bekosta en och annan för någon gifven situation., som upptagas blott till 300.
Kostymer och attributer 800.
Författarearfvoden (tantiemer)6)Vi föreställa oss att theatern årligen kunde uppsätta två större och fyra mindre originalpjeser i de förra beräknade hvardera till 150, de sednare till 75 rub. i honorarier. 600.
Resor 300.
Summa utgift 19 000konsekvensändrat/normaliserat.

50 För den händelse således, att föreståndaren sjelf är skådespelare och beräknar sig till godo en af de högre aflöningarna (hvarförutom medlemar af hans familj|27 3| kunna i samma egenskap uppbära större eller mindre lön), visar sig häraf att den lågt beräknade nettobehållningen af 19 000konsekvensändrat/normaliserat rubel bör, med klokhet använd, kunna uppbära en theater af icke större anspråk, än våra förhållanden tillåta. Det blefve visst ingen lysande scen, som kunde på något sätt täfla med större hufvudstäders, men också inom denna anspråkslösare sceniska ram kunde mycken verklig konst få utrymme och ingen af dess idkare lida brist, om också ingen just skulle åka i en Devrients eller en Ristoris lysande fyrspann. För den händelse åter, att kostnaderna, som lätt kan hända, i en eller annan punkt, t. ex. kostym och dekoration, öfverstiga beräkning, bildas af lönevakanser m. fl. besparingar en reservfond, som användes att fylla oförutsedda behof och att, om möjligt, uppmuntra theaterns medlemar med premier. Recetterna komma vid bättre theatrar alltmera ur bruk och må endast gifvas som sällsynta undantag, t. ex. för skolan eller en blifvande pensionskassa.

51 Hela detta förslag förutsätter en permanent organisation, som icke kan göras beroende af en föreståndares godtycke. Vi föreställa oss att två ledamöter af nya theaterhusets direktion (föreståndaren tredje i andra frågor), under namn af dramatisk komité, böra härom uppgöra kontrakt med theaterföreståndaren och vaka öfver dess uppfyllande. Härvid kan synas billigt, att när föreståndaren underkastar sig ett sådant band på sin fria disposition, bör han äfven genom någon garanti betryggas för en möjlig förlust. Och häri ligger verkligen en af de största svårigheterna. Theaterhusbolaget eller dess direktion kan icke åtaga sig något ekonomiskt ansvar. Visar det sig således att theatern, ehuru klokt förvaltad, icke bär sig, så måste antingen 1) bristen fyllas med abonnement, eller 2) personalen minskas, eller 3) årligt anslag begäras af staten.

52 Det sistnämnda bör, i vår tanke, undvikas i det längsta; dels för att ej vidare öka theaterns beroende af staten; dels för att ej gifva fart åt en lyx, som blott alltför lätt kunde falla på den dårskapen att efterapa de petersburgska theatrarna; dels också emedan vi anse att statens understöd vore för konsten vida mera fruktbringande, om det toges i anspråk, icke för theatern sjelf, utan för en theaterskola.

53 Emellertid tro vi oss, såvidt ske kan, ha utredt, att en egen theater, tagen från ekonomisk sida, alldeles icke är någon omöjlighet.

54 En annan fråga är om vårt land kan förse theatern med dugliga inhemska skådespelare, d. v. s. om den sceniska konsten egentligen lämpar sig för den vidtbekanta finska flegman, att icke tala om vår något breda näbb och våra, som det påstås, medfödda otympliga fasoner. Det finns mycket förståndigt folk, som tviflar derpå.

55 Orsaken är naturlig. Vi ha så från barndomen uppvuxit vid anblicken af svensk eller tysk skådespelarekonst – och de som rest utrikes, ha derifrån mottagit så starka intryck – att vi derigenom kommit att tänka oss denna konst under idel främmande former. Ett finskt sätt på scenen ha vi nästan aldrig sett, ett finskt uttal der ha vi nästan aldrig hört; sjelfva sällskapstheatrarna, som annars varit de närmaste att återgifva vårt egendomliga lynne,*)Vi lägga ej så stor vigt på dem, som hrr F. C. och M. Deras glada betydelse är att bevisa intresset för saken och möjligheten af utmärkta anlag, men erfarenheten visar att man ej utan våda kan rekrytera scenen med dessa vackra, men oftast redan på villostigar i konsten komne nybörjare. ha vanligen efter bästa förmåga äflats med att efterapa det svenska sättet och det svenska uttalet. När härtill kommer att den utländska scenen, med dess långa erfarenhet, dess större liflighet och dess merändels öfvervägande bildning, ständigt ställt oss habenichtsar och armlingar djupt uti skuggan, så är det lätt förklarligt, huru man icke ens fallit på den tanken att vi någonsin kunde täfla med våra föregångare annorlunda, än genom att på sin höjd kopiera dem så godt vi förmå.

56 Men alla kopior stå under originalet, och ju trägnare vi kopierat, desto klenare figur ha vi gjort uppå tiljorna. Deraf har man ytterligare styrkts i den tron, att vår finska nalle möjligen har mycken talent, men »icke för scenen».konsekvensändrat/normaliserat

57 Sannt är det, att i vårt ohyflade skick äro vi mäkta tröga, tungrodda och långtänkta. Men likväl gäller också om oss, att denna tröghet är »full af hetsigheter».konsekvensändrat/normaliserat Hvem skulle ha trott, att detta tröga slägte spelt sin rol på sådana skådebanor, som Breitenfeld och Narva t. ex., så väl, att den europeiska publiken applåderat och historien recenserat oss temligen fördelaktigt? Svårigheten består uti att komma oss rätt i fart, men sedan går det af sig sjelf.

58 Och så torde det gå med vår inhemska scen. Der kan man i början bereda sig på om och men af alla slag, på ängslighet och lojhet och funderingar och vankelmod och tusen bekymmer. Det kan till och med sättas i fråga, om våra gode landsmän, aktörerne, innan år förlupit kunna lära sig den enkla påpassligheten att komma ihåg klockan vid repetitionerna och minnas rätta entrén i deras roler på scenen. De skola i början anse det under sin värdighet att komma mindre än tio minuter för sent. Men unga som de äro, skola de, med flitig öfning och en liten passande plikt, så småningom komma underfund med klockan och ögonblicket.

59 Derefter skall man hafva icke så litet bråk med att civilisera både fasonerna, det breda uttalet och alla talspråkets nuvarande vårdslösheter. Men icke skall man dervid gå till väga, som både hr F. C. och Metropolitanus taga för afgjordt, nemligen att hyfsa vår finska nalle med det svenska lejonets mjukaste tassar. Följden skulle icke blifva annan, än återigen en misslyckad kopia, och det kan ej vara dessa herrars mening. Ovilkorligen måste vi utfinna ett sätt att tillyxa, förädla och civilisera vår nalle efter hans eget lynne, så att han får den äran att vara sig sjelf, men i en mindre lurfvig och mera nobel gestalt. Deri, mena vi, ligger hela knuten. Ty skola vi ej komma längre än till skrala kopior, så vore det väl hundrafaldt klokare att fortfarande åtnöja oss med de svenska originalerna.

60 Huru tillyxningen skall ske, i en så sjelfständig skola som möjligt, torde längre fram blifva tillfälle att omtala.

61 Emellertid, och om vi icke rygga tillbaka för svårigheterna och kantigheterna af en så ny sak, som den finska nalles sceniska uppfostran, kunna vi, utan stor fara att svikas af verkligheten, tänka oss den dag, då han i en mycket finare pels och med ett behag, som man aldrig tilltrott honom i skogen, träder på scenens tiljor och igenkännes ändock af minsta barn som en gammal bekant. Naturligtvis skall han excerceras i verldsreglementets alla tempon; men mönsterherre skall han blifva först då, när han uppträder som gentleman i sin hembygds lynne.

62 Hufvud och hjerta, kraft och allvar, mod och känsla, allt detta har theatern att taga på hyllan här; det som saknas, det är rörligheten, finheten, behaget, det rena språket och framförallt uppfostran. Men hvem har ej redan sett mer än en bildad finsk flicka i den glada leken af en sällskapstheater bevisa att vi också deruti alldeles icke äro omöjliga för scenen?

63 Icke må heller de tvenne språken uppställas som något oöfverstigeligt hinder. Uppträder en personal af finska skådespelare i Helsingfors nya theater, så böra de vara hemma i både finska och svenska språken, några mer, andra mindre, men likväl de flesta så, att de vid tillfälle kunna uppträda äfven i ett finskt stycke. Repertoiren må då omvexla på båda språken, så mycket publiken till en början kan smälta, ty henne får man ej skrämma på flykten. Båda språken må sämjas och utveckla sig, det bästa de kunna, bredvid hvarandra. Under tidernas lopp skall då hända, förr eller senare, att äfven finskan vexer ett hufvud högre på scenen och får för den en egen literatur. Då må de båda språken vänligen göra boskillnad, så att det ena eller andra får sin bostad för sig, och Helsingfors får då två theatrar, en finsk och en svensk. Men tills detta blir möjligt, må de icke kifvas eller söka att uttränga den ena den andra. Guvernanten och dottern i huset måste på detta område sluta fred, och den som bryter fördraget, skall plikta med att förlora hälften af sina tillbedjare.

Notisen/artikeln ingår i HT 14/4 1860:|45 2|

Konstfrågor.

4. Är konsten en leksak på köpet af bildningen?

64 I alla länder, som arbeta sig upp ur mörker och lägervall, får man regelbundet höra ett visst förakt för konstfrågorna. Det är också ganska naturligt: man uppfattar nyttan, man uppfattar behofvet såsom väsentligen materielt: »Hvad skola vi äta? Hvad skola vi dricka? Hvad skola vi kläda oss med?» Och till dessa risker från massorna sälla sig andra från den nationela utvecklingens förkämpar, hvilka framförallt hålla på sina älsklingsord: religion, vetenskap, literatur, språk, nationalitet, kort sagdt hvad enhvar föreställer sig under det sväfvande ordet bildning, såsom det allmänna uttrycket för ett folks framskridande.

65 Likasom bildningen kunde fångas och förverkligas i den ena eller andra formen ensamt för sig! Bildningens främsta egenskap är att vara allsidig, och der en eller annan väsentlig lucka finnes, der kan man också vara viss uppå att bildningen är endast ett grannt ord och en ljudande bjellra, oförmögen att genomtränga, lyfta och förädla nationen.

66 Uppställ hvilket mål som helst: läs alla verldens böcker; skrif hundra volymer; inprägla allehanda färdigheter och konster; gå med de bästa föresatser att lyfta åt ett håll folk och land; hvad mer? Det må vara godt för sig, och helt visst lika behöfligt som myrans strå för stacken, men icke är det bildningen. Icke binder du derföre menniskoanden vid den ena eller andra formen och säger till honom: den banan måste du nödvändigt gå; det ena får du icke göra förrän det andra är färdigt.

67 Det finns verkligen välmenande folk, hvilket föreställer sig bildningen ungefär som en kryddlåda, ur hvilken man plockvis kan taga först den ena och sedan den andra kryddan för att gifva lifvets soppa dess tillbörliga smak. Receptet till denna kokkonst à la Kajsa Warg blir vanligen då som följer:

68 Första rätten. Man tager en gryta godt brunnsvatten, lägger deri en nypa rågmjöl och några droppar mjölk, söt eller sur, samt kokar och vispar blandningen väl om. Derefter inlägger man i grytan ett godt stycke oxstek och en eller annan lax, sik eller mujka, afreder alltsamman med något smör, en nypa hvetemjöl, litet persilja och ett par ägg samt ställer det att svalna på bordet i ett pörte.

69 Andra rätten. Man tager en mark ull, kardar, spinner och väfver den i en ångmaskin eller, i brist deraf, med 100 käringars kraft; röter och afverkar på samma sätt en kärfve lin; garfvar och klacklappar och blankar på samma sätt en oxhud; stöper några ljus; slår några tegel; bränner några tunnor tjära; sågar några plankor; tillyxar några fartyg och timrar en handelsbutik. Denna något hårdsmälta blandning bör väl omröras och törhända, för att få smak, försättas med Cadiz-salt, kinesiskt thé, brasilianskt kaffe och »inhemskt» socker från Aura eller Thölö; hvarefter alltsamman är färdigt att serveras på dukadt bord, med silfver och porcelliner i staden, om man har råd.

70 Tredje rätten. Man kokar öfver trons låge en samhällssoppa, så godt sig göra låter med tillhjelp af främmande kockar och ingredienser; ifyller densamma med så många böcker som väl kunna smältas; afslefvar från ytan tidens skum, för att hålla vällingen oblandad; aktar den att vidbrännas af fladdrande opinionslågor; och när den är väl insjuden, ställer man den åt »folket» att ätas.

71 Fjerde rätten. Man tager ur den bekanta stora grytan, i hvilken hin håle kokade språken, så många man behagar – man kan taga så många som helst – skalar dem som potatis, bryner dem i trycksvärta och skär dem i skifvor, hvarefter man förväller dem i den s. k. bildningens grädde och serverar dem som varm literaturbudding, med eller utan lök och peppar, på en nationaltallrik af det stora universalbordet; hvarefter

72 femte rätten först har tillstånd att figurera som desert på matsedeln. Denna femte rätt består af det s. k. skum, som man omsorgsfullt afslefvat från tredje rätten och hvilket man nu tror sig kunna servera som gelée med vindtböjtlar och kronbakelser, derest icke publiken redan är mätt, hvilket nästan kan tagas för afgjordt. Geléen består af arkitektur, skulptur, måleri, musik och poesi, men hvem ger sig ro att tänka derpå? Man tycker sig redan se huru herrarna otåligt stiga upp ifrån bordet, medan damerna ta till flykten för cigarrerna ... måltiden är gjord ... bildningen är färdig ... och konstsakerna blifva ett rof för de snåle vaktmästarne, som afduka bordet.

73 Kanske kunde man fortsätta liknelsen och säga att konsten långt hellre är det ädla vin, som under hela måltiden lifvar sinnet, vidgar hjertat och – befordrar matsmältningen. Och om någon dertill invänder, att fattigt folk icke har råd att bestå sig vin till middagen, så kan derpå svaras, att fattigt folk icke heller har råd att bestå sig mer än en eller två rätter; alltså må det nöja sig med de första två rätterna i denna välförståndiga matsedel och icke tänka på en sådan lyx, som den kostsama bildningen, hvilken, noga taget, hvarken kan ätas, drickas eller dragas som en vargskinnsfäll öfver menniskans nakenhet under 60 till 66 graders latitud.

74 De välförståndige, som uppställa rangklasser för bildningen och äro mycket böjde att gifva konsten guvernementssekreterarerang, medan deras egna sträfvanden blifva verkliga geheimeråder, förgäta dervid, att den kejs. ryska och finska rangordningen, som har en titel och en plats för alla förtjenster, icke funnit för godt att inrymma konstnärerne ens i 14:de rangklassen, hvaraf man torde få draga den slutsats, att konsten i sjelfva verket anses stå upphöjd öfver all rang. Och denna tolkning har verkligen mycket för sig.

75 Ty betraktar man närmare konstens glada ljuslockiga barn, med det djupa allvaret doldt bakom skälmen i de klara, strålande ögonen, märker man snart, att det utan någon vår åtgärd insmugit sig in i hela vårt lif och rotat sig outplånligt, icke mindre bakom geheimerådernas krachaner, än bakom guvernementssekreterarens slitna frack med de blanka tjinovniksknapparna. De välförståndige sjelfve påminna sig, kanske den tid, när deras tillkommande storhet var knappt en aln lång och låg i blöja som andra små fattiga, menniskobarn. Då satt kanhända vid deras vagga en huld moder och sjöng för dem en enkel visa, som ännu i dag ljuder i bakgrunden af deras tidigaste minnen och som lät dem med modersmjölken insuga vissheten om poesins och musikens tjusande makt att röra vårt hjerta med tankar och toner. När deras storhet sedan fick en aln till i sin längd, hörde man dem kanhända sjelfva sjunga sin visa i skogen; och hvar de sedan gingo i hela deras lif, mötte de likaså säkert konstens begynnelse, som de mötte solskenet öfverallt, utom i källarhvalfvet, fängelsehålan och grafven. De gingo i kyrkan: den reste sig öfver dem i höga luftiga hvalf och vittnade tidigt om arkitekturens makt att lyfta menniskosinnet och förätta dess omgifning. De knäböjde inför altartaflan; den ställde framför dem religionens dyrbaraste föremål i en åskådlig bild, som vittnade äfvenså tidigt om målarekonstens makt att gifva oss sanningen och skönheten, klädda i lefvande färg. De gingo ut i verlden, de hörde folkens hjertan klappa högre vid anblicken af deras store män, förevigade i marmor och bronz, och de hade bordt lära sig äfven bildhuggarekonstens odödliga makt att gifva oss det stora och sköna i ädla former. Öfverallt, i skaldernas sånger, hvilka likt bergspetsar fånga och återgifva den uppgående solens strålar, långt innan de ännu sprida sitt sken till dalarna – i musikens toner, från psalmen i kyrkan ända ned till polskan af en bondfiol – i byggnadernas harmoni, från Peterskyrkans himmelsstormande hvalf ända ned till den täcka gångbron öfver dammen i trädgården – i skulpturens vackra former, från den mediceiska Venus ända ned till barnets älskade dockor af vax och porcellin – i målarekonstens färgspel, från Rafaels madonna ända till de kära dragen af en moders eller ett fästmös porträtt – öfverallt, o I välförståndige, mötten I konsten, glädjande, lyftande, renande och förädlande lifvet. Och likväl glömden I så snart alla edra hågkomster och yrken nu käckt att konsten är ett hors d’oeuvre, ett öfverlopps arbete, som kan vara bra nog, när man ej har något bättre att göra, men som derföre gerna kan vänta tills allt annat är undangjordt, d. v. s. i oändlighet.

76 I herrar verklige geheimeråder af de patriotiska syftena, veten I hvad ett samhälle är utan konsten? Försöken, om det är möjligt, att afkläda naturen dess fågelsång, dess färgskiftning, dess solsken, dess sköna form – landskapets måleri, skogarnas arkitektur, bergens skulptur, vågornas musik, sommarmorgonens poesi; – hvad återstår?

77 Afkläden sedan lifvet all dess skönhet, som värmer hjertat; bortkasten, om det är tänkbart, all ungdomens hänförelse, all kärlekens tjusning, all ärans och ryktets glans, de stora idéerna, som hänrycka eder, ja sjelfva illusionerna om folk, fosterland, frihet, sanning, rättvisa – ty allt detta kännes långt mer än det tänkes, och i denna känsla ligger redan en idealiserad uppfattning, ett konstintryck som grund, – nåväl? Om man kunde tänka sig ett folk eller en individ nog omensklig att kunna lösgöra sig från alla dessa intryck, så medgifven, att ingen olyckligare, ofärdigare, själslyttare varelse någonsin trampat den vida jordens rund; och vore än en sådan varelse fullproppad ända till tänderna med all möjlig visdom och alla andra utmärkta egenskaper, så är det ganska säkert, att rödstjerten i skogen och vallflickan vid gärdet skulle med rätta utskratta honom.

78 Lyckligtvis, I välförståndige herrar, finnes ej en bland er, som icke mot sin vilja gömmer konstens frön i sin fantasis eller sitt hjertas dunkla förrådskammare. I kunnen icke neka dertill, och derföre menen I, att anlagen må hafva sitt värde, men att deras utveckling är en ganska likgiltig sak, för hvilken man ej bör »bortkasta» medel, som nyttigare kunde användas till vigtigare ändamål.

79 Låtom oss se åt huru det förhåller sig med detta bortkastande.

80 I kunnen icke, gode herrar, bo uti jordkojor. I viljen hafva beqväma och vackra boningar. I behöfven kyrkor och publika byggnader af alla slag. Men I hafven inga arkitekter. Lånen dem, mina herrar, eller byggen såsom man oftast byggt här i landet. Veten I hvad detta kostar eder i sundhet, komfort, ändamålsenlighet, prydlighet och kontanta utgifter? Det blir i sanning större summor bortkastade, än någonsin ett artistiskt intresse varit nog förmätet att begära af eder.

81 Edra kyrkor, edra offentliga byggnader, måhända också edra boningar, behöfva prydas med vackra och lifvande bilder, ornamenter, historiska minnen, enskilda hågkomster. Men I ägen inga bildhuggare, inga trädsnidare, inga målare. Lånen dem – köpen för oförnuftiga summor utländskt fabriksarbete af personer, som utskratta er lättrogenhet – pryden edra väggar med uselheter, som förderfva er smak och göra eder till ett åtlöje för kommande slägten; veten I hvad äfven detta kostar eder? Utan allt tvifvel mer, än goda och sköna arbeten, frambragta af egna landsmän, om konsten här finge åtnjuta en tiondedel af den uppmuntran, som skänkes den uti andra länder, i proportion till deras tillgångar.

|45 3|

82 Musik skolen I också hafva. Nåväl, musik erbjudes er. Den ena kringresande virtuosen efter den andra beskattar eder med de simplaste konstgrepp, edra öron sönderslitas af jemmerliga orgeltoner, en miserabel kyrkosång, ostämda positiver och klinkande hemma i husen; ensamt på dåliga pianoforten uppoffren I årligen mer, än någonsin t. ex. en musikalisk akademi skulle kosta landet. Men I fortfaren att tala om »bortkastade» medel på en artistisk undervisning.

83 Poesin kunnen I icke heller vara förutan. Vi kunde här nämna den dramatiska; men derom må vara nog sagdt tillsvidare. När man säger eder: inrätten en god inhemsk theater – öfver hvars port vi numera ville skrifva med stora bokstäfver: »detta är icke en nationaltheater» – så svaren I med samma inkast: bättre kunna vi använda våra krafter och våra tillgångar! Och undertiden springen I förtjuste efter lindansare, konstberidare, taskspelare, ap- och hundtheatrar, och en enda af dem reser ofta härifrån med större summor, än hela den årliga utgiften skulle medtaga för en god theaterskola.

84 Sådan, gode herrar, är eder konseqvens, sådan är eder hushållning. Men det hindrar eder icke att oförskräckt fortsätta edert tal om det onödiga i att slösa sina medel på konstintressen, »medan så mycket annat ännu är ogjordt».konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, fortfaren. Hela edert lif säger er att I icke kunnen umbära konsten; I viljen icke hafva den god och inhemsk; alltså mån I hålla till godo att med vida större uppoffring mottaga utländsk, ofta eländig vara.

85 Att konsten äger sitt ändamål i sig sjelf, utan allt beroende af dess nytta; att den utgör en likaså nödvändig sida af bildningen, som färgen för landskapet, välljudet för örat och fantasin för lifvet; att den likaså ursprungligt är nedlagd i hvarje menniskoväsende, som tankens flygt och känslans instinkter, och att den hastigare och mera omedelbart förädlar menniskan, än sjelfva tankens ansträngningar, det hafven I, herrar geheimeråder af det patriotiska monopolet, måhända hört, men längesedan förgätit. Kanske randas den dag, när I bjuden guvernementssekreteraren en plats vid dörren i er salong. Det kommer då an på om han mottager den; ty äfven han har sin stolthet. Förgäfves har icke skalden varnat:

Hvemkonsekvensändrat/normaliserat ville sig med blotta skuggor nöja!normaliseringoriginal: »

Så ropar hårdt den stränge tänkarn ut,

Och skrämda af hans hot, fly bort till slut

Apollo, Gracerna, Cythere, Fröja.

Den skira rosenslöjan faller af

Från lifvets bleka anlete; det unga

Föråldras; näktergaln hör upp att sjunga,

Och verlden synes som hon är – en graf.

Men ifrån smädarns läpp i stum förstening

Flyr löjet bort, som smålog nyss,

För honom kärleken har ingen kyss

Och sorgen ingen sol och lifvet ingen mening!konsekvensändrat/normaliserat

Notisen/artikeln ingår i HT 10/5 1860:|56 3|

Konstfrågor.

5. Anmärkningar om Konstexpositionen 1860.

87 Den som går till konstexpositionen i Palmqvistska huset i Helsingfors kan antingen finna sig öfverraskad eller bedragen. Det beror på den väntan, med hvilken han inträder i dessa tre obetydliga rum, der ett land, större än månget konungarike, nu samlat sina nyaste lärspån i måleri.

88 Kommer man från aflägsnare nejder af landet och mäter med dessasoriginal: desas måttstock, eller väntar man att finna måleriet på den punkt, der det stod här för femton år tillbaka, skall man finna sig angenämt öfverraskad af penselns framsteg; men kommer man från utlandet och söker här en högre utveckling, en medveten riktning och ett strängt urval, så skall man finna sig bedragen, emedan ganska få af expositionens numror förmåoriginal: fårmå motsvara dessa fordringar.

89 Något skäl att misströsta kan icke sökas i dessa brister*)Vi påminna oss en exposition af tusen taflor i Hamburg för några år sedan, mot hvilken man kunde anmärka alldeles samma brister.. Ännu sedan vårens drifvor smultit, förgår en rund tid, innan träden löfvas och ängarna blomma. Man dekreterar lika litet en konst, som en sommargrönska, och det snögar här ofta i sjelfva blomstermånaden.

90 Någon klar och bestämd riktning, likasom någon utbildad skola, kan man här vänta hos ganska få. De flesta målare och målarinnor hos oss ha ganska naturligt tagit till valspråk Don Juans ord i »Ramido Marinesco»:konsekvensändrat/normaliserat

konsekvensändrat/normaliserat jag målar, donna Bianca,

Ty så roar mig att måla.konsekvensändrat/normaliserat

92 Likväl är det eget att se, huru den ena eller andra riktningen alldeles oreflekteradt gör sig gällande här framför andra. Af expositionens 90 numror delar sig största antalet ungefär lika åt tvenne håll, nemligen genremålningen och landskapet. Bland de öfriga kunna endast 7 hänföras till historie- och 6 till porträttmålning, hvartill sedan komma 2 djurstycken och några af blandad genre, men ingen enda ny blomster- eller fruktmålning.

93 Orsaken är tydlig. Hvarföre skulle man här måla blommor och frukter? Hesperidernas äpplen mogna icke i denna kulna nord. Sjelfva blommornas färgprakt är icke så lysande, att den ensamt för sig skulle locka penselns uppmärksamhet. För att här få någon betydelse, måste dessa frukter och blommor inflätas i landskapet eller radas upp på ett bord. Och så godt kan det vara. Penseln kan i sanning ha bättre att göra, än att spilla sin talent på matta härmningar af enstaka naturprodukter, i hvilka man alltid skall ha svårt att inlägga någon karakter, någon betydelse.

94 Djurmålningen står redan ett steg högre. Det är dock lif, om också ett omedvetet. Bröderne v. Wrights utmärkta djurmålningar, isynnerhet fåglar, äro vida berömda. Det är icke så mycket den ytterliga noggrannheten i alla detaljer, som ställa dessa taflor så högt; vore der ingenting annat, så stode de snarare lågt som konstverk, emedan konstens mening aldrig kan vara att kopiera naturen på renskrifvaremanér. Men det som höjer bröderne v. Wrightsoriginal: Wrigths fågelstycken till konstvärde, och med detsamma äfven ger detaljernas omsorg en ökad betydelse, det är förmågan att inlägga i dem en karakter, en sanning så lefvande, att den synes lockad ifrån naturens egen själ, ej blott från dess fjädrar. Situationen är alltid karakteristisk, gruppen beräknad att tillsammans uttrycka en helgjuten idé. Så M. v. Wrights naiva familj af gyllingar; så äfven F. v. Wrights berguf, som slagit ned på en hare. Man kan anmärka mot den sednare, att två stora utbredda vingar i midten af taflan för mycket tilldraga blicken och göra det hela för tungt; men för öfrigt har allt i detta vilda stycke samma storartadt ensliga stämpel, en ödemarkens bevingade tragedi.

95 Det är en lycka för hvilket ämne som helst, när det från början får en karakteristisk riktning. Ifall djurmålningen utan bröderne v. Wright kommit upp här i landet, hvilket är osäkert, skulle den kanske ha företagit sig att presentera kor, får, hästar och hundar af den vanliga sorten, och det hade varit klena kopior af de utländska skolorna. Med det föredöme man nu äger, skola kommande målare gifva oss friska naturdrag ur skogarna: björnen, vargen, renen, lon, räfven, ekorren, örnen m.tillagt av utgivaren fl., jemte småfåglarnas täcka idyll.

96 Porträttmålningen, till sitt ämne den enskildaste, är till sitt väsen en kosmopolit, som fotografin aldrig kan fullt ersätta. Expositionen har fyra utmärkta porträtter: det okända af Holbein, Luthers porträtt efter densamme, Philips täcka »återkomst från Humlegården» och ett lyckadt arbete af hr Löfgren.

97 Historiemålningen har 5 numror af utländsk hand och endast 2 af inhemsk, hvilket redan antyder, att denna konstgren här i landet lider af armod på ämnen. Penseln behöfver, likasom det historiska dramat, framstående personligheter, färgrika, markerade situationer, och den finska historien har många prester, men få helgon. Hr Ekman har åt det hållet gjort hvad göras kunde i Åbo domkyrka. Men han har tillika med artistisk skarpblick uppfattat två andra fält, der historiemålningen i vårt land har en ganska stor framtid, nemligen kriget och mythen. Ur det förra har han förut, i förbund med skalden, gifvit oss »Molnets broder» m. fl. Den dag skall komma, när hvarenda af fänrik Ståls sägner blir en tafla, och icke blott de, utan hvarje slagfält – och af dem äger Finland nog för seklers målarekonst. Ur mythen har hr E. tillsändt expositionen Ilmatar och Pohjaflickan. Det är bekant, att dessa stycken äro endast lösryckta bilder ur en stor serie, som kommer att omfatta hela Kalevala och, enligt hr Ekman, hela finska mythologin.*)Suometar rättar denna vår uppgift såsom oriktig, men vet icke att uttrycket är hr Ekmans eget, likasom planen. Om den kan utföras, är en annan fråga.

98 Det var en lycklig stund, när hr Ekman föll på den tanken att fästa den finska mythens sväfvande, ofta oklara gestalter på duken i form och färg. Skulle också icke ett enda annat penseldrag af honom komma till efterverlden, så är denna tanke ensam nog att rädda hans namn med ära åt kommande tider. Han har dermed åt penseln eröfrat ett icke obetydligt och ganska egendomligt område. Åt sitt land har han vunnit ännu mer, genom att återgifva i bild det som sången gifvit i kropplösa dikter. Att, såsom hrr Ekman och Sjöstrand, förkroppsliga den finska mythen i idealiserad gestalt, det är att göra den om igen, och i viss mening att skapa den ny. Ty den nya bilden är fullt lika mycket ett verk af konstnärens skapande genius, som af diktens anslag. Fri måste konsten vara framför allt, och först i andra rummet trogen. Medelvägen är icke lätt. Suometar anmärker riktigt, ehuru något oväntadt från det hållet, att hr Ekmans bilder äro »för mycket finska»,konsekvensändrat/normaliserat en del lappska. Wäinämöinen är likväl högt, Ilmatar luftigt hållen. Komposition och gruppering i de flesta bland dessa teckningar röja mästarhanden. Rikedomen på idéer förvånar. Redan musiken öfverraskades af ett knappt anadt material i den finska folkdikten; – penseln och mejseln finna här ett material, som ganska snart torde väcka uppseende i Europa.

99 Expositionen har 33 genremålningar af 7 inhemska och 6 utländska penslar. Genren är till kroppen landsman, till själen kosmopolit, och af allt måleri det mest populära. Den lider i Finland brist på ett rörligt folklif, skarpa situationer och bjerta kostymer, hvarföre också af alla dessa 33 taflor endast 6 eller 7 behandla finska ämnen. Någon lysande framtid våga vi icke heller här förutspå denna gren af måleriet; men ganska tacksam blir den, såsnart den uppsöker och återgifver folket. Åt detta håll ha Hr Ekman och mad:lle Frosterus riktat expositionen med några bidrag af intresse. Hr Ekman har här med afsigt gifvit profstycken på olika nyanser och sätt att måla genren. Der är i de flesta en viss modern sentimentalitet, som behöfver uppfriskas af skogs- och sjöluft. Men det behag, som doftar kring hr Ekmans pensel, förnekar sig icke i fiskarflickan, i tiggarfamiljen, i flickan vid fågelboet, i gossen med hundarna m. fl. I »Mansikoita och Mustikoita» har man icke uppfattat målarens mening, som är ganska karakteristisk. Han har här i bild och fond gifvit en treflig antithes af nord och söder, hvarföre taflorna icke bordt skiljas vid utlottningen. – För mad:lle Frosterus återstår ännu att frigöra sig från samma sentimentalitet. I detta afseende ställa vi fruktmånglerskan (i katalogen: »Frestelsen»), ganska högt. Det är en äkta, en frisk genre, full af lif och karakter.

100 Landskapet upptager vid expositionen 32 numror af 5 utländska och 12 inhemska penslar. Jemnt hälften af bidragen måla den finska naturen, och att vidpass hälften af dessa 16 kan med heder utställasoriginal: utsställas på hvilken exposition som helst, det visar tydligt, att landskapet hittills är det finska måleriets mest omhuldade skötebarn. När ett folk har så litet och en natur så mycket, kan det ej annorlunda vara. Och likväl är det säkert, att det finska landskapet ännu afslöjat blott en ringa flik af sina egendomliga taflor på duken. Nästan allt är ännu endast sommar, likasom vore naturen under andra årstider död. Men död är hon icke, det skall äfven penseln en dag med förundran fatta. Våra barrskogar sörja för att hon icke behöfver trötta målaren med den enformiga hvita snön. Och hvilken tafla kan i färgprakt öfverträffa våra löfskogar om hösten! Det allt, eller nästan allt, återstår, och penseln har här ett outtömmeligt fyrskiftadt fält, medan söderns natur erbjuder ett evigt enahanda.

101 Hr Holmbergs landskap äro kända och erkända. Gården i Kuru igenkännes vid första anblicken. Der är en blek, kulen höstdager, som i början framkallar ett motsvarande intryck. Men allt eftersom perspektivet och detaljerna stiga fram, hjorden återvänder från betet, värdinnan sysslar, mannen slöjdar, barnet leker och solen skiner på väggen af halmladan, värmes åskådaren alltmera och slutar med att erkänna taflans mästerskap. »Skogsbacken» likaså; hvem har ej engång sett denna dal med stugan på afstånd, denna lilla väg och denna häst vid gärdet? Mest främmande är Toriseva, äfven för mången som varit på stället. Orsaken är att bergväggens färg beror uppå solens ställning. Hr Holmberg har tecknat den kl. 5 eller 6 på e. m., när dagern fallit från vester, och då är allt fullkomligt natursannt. – Till dessa tre har efter årsdagen tillkommit ett fjerde, en knaglig finsk skogsväg med grenar och björkar i breda raska drag. Likaså ha tillkommit två originaler af hr M. v. Wright. Det ena visar oss det inre af prof. Liljenstrands gård i Helsingfors, der målaren för närvarande bor. Höga drifvor, minnen af sistliden vinter, betäcka tak och gårdsplan; häst och släde rasta på gården, en liten pilt går hurtigt deröfver. Denna gård är brandförsäkrad; den kommer att stå ännu länge sedan dess original har fallit i skullror. – Andra originalet är en savolaksisk skogsväg nära Haminanlaks, af annat lynne, annan dager, än Holmbergs. Vi bekänna uppriktigt, att vi ännu aldrig sett en bit af Finland så lifslefvande framför oss på duken. Man behöfver icke ha rest mer än tre mil i detta land, för att känna sig hemma på denna tafla. Det är i Juni, grönskan är ännu ljus: en vagn kommer åkande utför backen, hästarne hålla tillbaka, en bonde med sitt sandlass väntar vid sidan af vägen; solskenet – vårt solsken – lyser öfver de unga björkarna. Det är så mycken kärlek i denna tafla, att den strålar. Målaren har icke nänts göra en enda grop på vägen, men det må förlåtas honom ...

Notisen/artikeln ingår i HT 5/6 1860:|66 2|

Konstfrågor.

6. Om det fattiga tillagt av utgivarenlandet och konstskolorna.

102 Till hr ar i Åbo Und:r N:o 58.

103 Ert »bref från norden» är kort, men säger i få ord det väsentligaste, som för närvarande kan invändas mot inrättandet af konstskolor i Finland. Ni ser sakerna med en tänkande mans allvar och utsäger er åsigt med humanitet. Det är ett nöje att byta ord med sådane motståndare.

104 Ni varnar för »ett ensidigt jägtande efter inrättningar för skön konst, uti ett fattigt land, på statens bekostnad».konsekvensändrat/normaliserat Tillkommen, säger ni, genom statens åtgärd och uppehållen af de från det fattiga folket uppburna|66 3| skatterna, »alstrar konsten njutningslystnad hos herremannaklassen, hvilken, då den uti fattiga länder icke kunnat blifva på ett tillbörligt sätt tillfredsställd, i sin tur alstrat hårdhet och falhet hos embetsmännen»tillagt av utgivaren.

105 Anmärkningen är i visst afseende obestridligen riktig. Hvilken ensidig tendens som helst blir förderflig genom att rycka samhällets utvecklingsarbete på sned. En förståndig landtbrukare glädes när hanoriginal: har känner ängarna dofta, men han får ej derföre blommor på åkern. Bevare oss himlen för en svärm af artister vid plogen!

106 All bildning har det gemensama att stegra behofven, stegra njutningarna. Det var en tid när man bodde förnöjd i pörten; men icke faller det någon in att lasta bildningen för det att mången numera begär palatser. Så också med konsten. Man nöjde sig förr med att beundra markattor; icke rår konsten för, om någon narr nu begär t. ex. en ballett i Helsingfors. Drifver den ensidigt till njutningar, så kan man vara ganska säker uppå att egentliga felet ligger djupare, ligger i en åt flera håll på engång sned tidsriktning. Ni beskyller Gustaf III, att »med konsten ha importerat en njutningslystnad, som måste tillfredsställas med utländskt guld, köpt för vanära och skam».konsekvensändrat/normaliserat Beskyllningen är dock hvarken ny eller träffande. Icke utarmades eller förnedrades Sverige derföre att Bellman sjöng, att Kellgren diktade, att Sergel mejslade marmorn eller att Karsten och De Bruyn förtjusade svenskarne i konungens dramer och konungens theater. Tvärtom; »det var sol deri»,konsekvensändrat/normaliserat det blef Gustafs och hans lands odödliga ära, och ännu 50 år derefter sjöng skalden om dessa dagar: »hvad vore vi, om de ej varit till?» – Olyckan var, att med, icke genom konsten indrogs hela den öfriga ståten af ett lysande hof, slösande fester, en lyx på ytan, hvarmed konsten hade föga eller intet att skaffa, och framför allt en i trons och sedernas djupaste grund vacklande tidsanda. Detta utarmade, detta förnedrade; men hvem nekar, att Gustaf III:s solblick, som kallade så många dittills okända blommor till lif, har lyftat, adlat och föryngrat Sverige?

107 Ni är nog upplyst att till edra varningar tillägga en reservation. »Fritt utvecklad, säger ni, i ett samhälle, förmöget nog att utan statens biträde låta den uppstå och uppehålla sig, verkar konsten höjande och förädlande öfver hela samhället.» Ni erkänner, att bildningen bör vara allsidig och anser Hfors Tidn:s förslager både tidsenliga och nödvändiga, såframt konstskolorna uppstå genom enskildas bidrag, ej genom statens.

108 Nåväl; fri, naturenlig utveckling begära också vi. När allt går omkring, torde vi vara temligen ense i hufvudsaken. Det gäller egentligen att undersöka: 1) om man af nämnda förslager har att befara en ensidig riktning åt det konstnärliga hållet; 2) om en uppoffring af medel åt detta håll är berättigad samt, i händelse den är det, 3) om staten bör öfverlemna hela omsorgen derom åt de enskilde.

109 Låt oss gå i ordning med frågorna.

110 Ni gör påtagligen de här framkastade förslagerna en alltför stor ära, när ni jemför dem med så storartade föredömen, som Gustaf III:s. Det är sannt, att Sverige på hans tid hvarken i folkmängd eller rikedom stod synnerligen högre, än Finland nu står. Det är vidare sannt, att vårt land i konstsinne, om ej konstinrättningar, möjligen kan mäta sig med Sverige år 1772. Men ni får förlåta, att här är dock i andra afsenden en liten skilnad. Vi begära hvarken en kung och ett hof, eller en kunglig theater patriis musis, eller en furstlig frikostighet åt artistiska snillen och artistiska inrättningar. Vi begära någon liten uppmärksamhet för en sida af bildningen, som härtills varit nästan totalt bortglömd, totalt försummad. Vi begära en i sanning ringa skärf – icke en tjugondedel af hvad andra länder i proportion till folkmängd och tillgångar depensera – för ändamål, hvilka härtills haft så godt som alldeles intet. Långtifrån att begära slösande anslag för artister, begära vi för dem icke ens bröd, utan endast undervisning, i det vi öfverlemne åt dem sjelfve att bryta sig väg. Kallar ni denna begäran att ensidigt befordra ett medhåll för konsten?

111 Säger någon till oss: »allt det der gycklet med birfilare, kluddare, rimsmidare, stenhuggare etcetera etcetera är leksak, som ett folk alltför väl kan vara förutan»;konsekvensändrat/normaliserat nåväl, då är meningen klar, då lönar det icke att vidare derom orda. Men säger man oss att konsten höjer, att konsten förädlar, då är det en smula öfverraskande att höra kloke män sätta sig mot den enda utvägen att erhålla detta höjande, detta förädlande kulturelement, nemligen skolor.

112 Men, säger ni, vårt land är fattigt; det behöfver sina ringa medel på angelägnare håll; det har ej råd att bestå sig konstskolor.

113 Hvilka äro då dessa dyra inrättningar, som vårt fattiga land icke har råd att underhålla? Man har talat om en konstakademi, en theaterskola. Den förra beräknas kosta 10 000konsekvensändrat/normaliserat, den sednare omkring 3 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året. Vet ni hvad landet nuförtiden, utan konstskolor, depenserar på dylika ändamål?

114 Räkna först tillsamman allt hvad de unge män och fruntimmer nu redan, och hvad de för hvarje år allt mera depensera utom landet på studier i arkitektur, måleri, skulptur och musik, hvilka studier, till stor del åtminstone, kunde göras här hemma. Tror ni att denna årliga utgift ensam så synnerligen understiger dessa 10 eller 13 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, som nu beräknas för egna skolor?

115 Räkna vidare tillsammans allt hvad landet nu depenserar på slarf, derigenom att det lemnar handlöst åt främlingar ett kulturelement, som det likväl icke kan umbära och som tränger sig på det från alla håll. Vi ha sagt det förut, och vi upprepa det: I gode herrar rikshushållare, I skåden helt lugnt huru rundtomkring eder många tusende rublar om året bortkastas på markattor, lindansare, taskspelare, jättar, miserabla taflor och fuskverk af alla slag; I finnen det alldeles i sin ordning, att hvarje kringresande skojare anser detta landet som ett förlofvadt land, der han med framgång kan utbjuda det som icke mera har afsättning på den öfriga verldsmarknaden; men när man säger till eder: låt oss sjelfva försöka att göra någonting dugligt! – då himlen I eder öfver kostnaderna och förklaren att detta fattiga landet ingalunda har råd till sådana uppoffringar.

116 För att upprepa några exempel: vet ni hvad detta fattiga landet depenserar om året ensamt på pianoforten? Ganska säkert minst 25 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Vet ni hvad det depenserar på musik af alla slag? Minst 40 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. På taflor, trädsnitt, stentryck och leksaker i skulptur? Minst 10 000konsekvensändrat/normaliserat. På theater? Minst 40 000konsekvensändrat/normaliserat. På konstmakare af alla slag? Minst 25 000konsekvensändrat/normaliserat. Och märk väl, att dessa 140 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året utgifvas för det mesta utan urskiljning, utan förmåga att bedöma det bättre eller det sämre, till stor del för uselheter och till större delen åt främlingar. Men det hindrar icke herrarna att himla sig öfver den stora fattigdomen och den stora kostnaden, när det blir fråga om att reglera denna sida af allmänna lifvet med en depens af 10 till 13 000konsekvensändrat/normaliserat rubel om året.

117 Ni har kanhända glömt, att landet icke äger en enda skola för arkitekter.*)Intendentskontoret i Helsingfors har icke denna bestämmelse och kan icke heller, med sina många andra bestyr, i någon mån fylla behofvet. Är det meningen att vi ganska väl kunna umbära dem? Hvarför icke? Vi kunna bygga som far och farfar byggt; vi kunna återkomma till pörtperioden, bygga kanonmat för lågorna, bygga fult, osundt, obeqvämt; det låter sig göra. Men vilja vi bygga annorlunda, måste vi äga arkitekter. Hvarifrån taga dem? Utifrån? hvarför icke? Ibland lyckas det, ibland misslyckas det; besparing är det just icke. Till och med när det lyckas, händer allt emellanåt att än 50 000konsekvensändrat/normaliserat, nu 100 000konsekvensändrat/normaliserat, än 300 000konsekvensändrat/normaliserat rubel råka muras in i en byggnad, som, när den väl är färdig, befinnes förfelad för ändamålet. Men allt detta hindrar icke eder, gode herrar rikshushållare, att än vidare föra samma språk om den stora fattigdomen och den ofantliga kostnaden af 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel för en konstakademi. I riskeren millioner, och I sparen på tusende: är detta sundt förnuft?

118 Vi taga här saken materielt. Vi hade också något att erinra om det förödmjukande i att behandlas af främlingen som skolpojkar; om den bedröfliga synen, som möter oss nästan alla dagar, att se herrliga anlag, dem Gud och naturen ämnat till något stort, förvillas, förspillas, förgås af brist på all möjlighet till utbildning hemma i landet; om sorgen att se alla de rika ämnen, dem vårt land erbjuder för konsten, ligga så att säga för fäfot eller oförstådda förbises; kort sagdt, här vore något mer än ziffror att anföra, men ni är en tänkande man, ni torde spara oss mödan att uppräkna allt detta.

119 Ni önskar välvilligt att konsten må befordras, men endast på enskild väg. Så har det ock skett allt härintills. När man räknar de små musik- och ritlärarelönerna, ett och annat tillfälligt bidrag, samt nu sednast anslaget för theatern, har man också uppräknat allt hvad staten härtills gjort för konsten i landet. Mycket är det just icke. De enskilde ha gjort nästan allt: konstföreningen, ritskolorna, musik-kapellerna, Sjöstrands skulpturverk. Kanske vore det tid att också staten ansåge det som en hederssak att något litet hålla konstintresset under armarna. Var fullkomligt viss derpå, att det ändock blir de enskilde, som bära nio tiondedelar af denna uppoffring. Var lugn: något Bayern, något Toskana i konstväg kunna vi aldrig hoppas att blifva, men törhända ett halft Danmark eller ett helt Norige. De materiela intressena veta nog uttaga sin rätt. Folkskolans dyrbara nationalangelägenhet skall lika litet lida af en skärf åt konstfrågorna, som blommorna i skogen bortsuga musten för träden. Bildningen är i sanning allsidig; hvarföre lemna i den en förödmjukande lucka, när det står i vår makt att fylla den?

Notisen/artikeln ingår i HT 6/10 1860:|119 2|

Konstfrågor.

7.original: 6. Huru hvarje planta behöfver solsken.

120 Det är höst och grönskan i naturen vissnar omkring oss. Men under det att verlden utom oss mörknar och blir öde, vexa i menniskolifvet beständigt nya frön för nya ideer, nya vårar i andens verldar. Låt oss alla se till att de ej förfrysa.

121 Ännu ha vi ett ord otaldt med många tänkande och äfven för bildningen varmhjertade landsmän, som engång för alla tyckas vidhålla den tron, att allt annat i folkens och samhällenas utveckling bör gå förut, men konsten komma till sist. Vår aktade motståndare i Åbo Und:r, hr ar., hedrade oss i nämnde blads n:o 81 för den 10 sistl.sistlidne Juli med ett genmäle om konstfrågorna, och särskildt om den föreslagna konstakademin, hvari han ytterligare utvecklar sin åsigt att den materiela odlingen bör gå först, att bildningen bör jemnare fördelas och en allmänanda uppstå, innan könsfrågorna kunna blifva ett föremål för statens, d. v. s. landets, beskydd och uppmuntran. Till dess, menar hr ar., bör denna sida af bildningen, väl icke alldeles tillbakasättas, men hel och hållen öfverlemnas åt de enskildas vård.

122 Vi vilja nu ej upprepa det förut sagda: om den barnsliga föreställningen att bildningen kan indelas som en kryddlåda i skilda fack, hvarur man efter behag tager det ena eller andra – om den misslyckade hushållningen att inbespara en ringa skärf på skolor i ett ämne, der landet nu slösar högst betydande summor på underhaltig utländsk vara – eller om det vidunderliga uti att ställa, såsom man gör, ganska höga anspråk på konst och konstnärer, medan man gör ingenting för att bereda dem ens den första underbyggnaden. Åtskilligt af detta har hr ar. dels öppet, dels tigande medgifvit; men ändå ser han konstens »naturliga utveckling» deri, att de enskilda skola göra allt, det allmänna intet.

123 Låt oss lemna våra olika meningar som sådana i deras värde och i stället anföra några af de fakta, på hvilka vårt lands fattiga, fader- och moderlösa konst äger ett stort, ett sorgligt öfverflöd.

124 Veten I, gode herrar och landsmän, hvad denna dödande likgiltighet, detta tillintetgörande, både allmänna och enskilda förbiseende af konstfrågorna redan har kostat vårt land och kostat menskligheten? Hafven I räknat alla dessa underbara anlag, dem Gud, som låter sin sol lysa äfven på polens snö, har kringstrött också i dessa bygder – anlag, som, engång utvecklade, skulle måhända ha lyst som stjernor af första ordningen och som detta arma land skulle en dag med stolthet och hänförelse kallat sina, men som förfrusit redan i deras första knoppning, af brist på all vård, allt stöd, all möjlighet att arbeta sig fram? I talen så mycket om förslösade kapitaler, om missvårdade skatter i kärr, skogar och arbetskraft, och I kunnen ha rätt deri; men räknen I då snillets förlorade skatter för intet? Ansen I tillintetgörelsen af de skönaste ingifvelser, som bilda menskligheten och förädla lifvet, för så alldeles ringa, att de än vidare böra förspillas, förstöras, tillintetgöras, intilldess att alla kärr blifvit utdikade, alla kapitaler fruktbara och alla händer flitiga? Vänten derpå!

125 Sen eder tillbaka. Hvar finns den man ibland oss, som icke någon gång mött en fattig gosse, hvilken med förvånande färdighet skurit hästar af träd eller format leret vid gropen utanför stugan till sällsama dockor? Så ha alla stora bildhuggare börjat. Hvem säger eder, att icke i denna gosse låg gömd en Thorvaldsen, åt hvilken Finland en dag skulle rest monumenter, der en beundrande efterverld samlats kring marmorstoderna och prisat det land lyckligt, som frambragt en sådan son? Men hvad blef det af denne gosse? Några år sednare mötten I honom åter – usel, försupen, förlorad, tiggande sitt bröd, eller utbjudande för några kopek en simpel docka af träd, som roade barnen i gården, tilldess hon blef kastad i vrån med de andra?

126 En annan gång sågen I kanske med flyktig förundran några figurer, ritade med sot på väggen eller kluddade uti permen af en nedplumpad skrifbok. Dessa plumpa streck hade en förvånande friskhet; de återkallade genast i minnet ett bekant föremål; de hade lif, de hade karakter. Nåväl: så började alla stora målare. Hvem säger eder, att icke den pilten, som kluddade dessa barnsliga streck, var en Paul Delaroche, hvars taflor en dag skulle mer än uppvägas med guld och med tjusning betraktas af många tusende landsmän och främlingar? Efter en tid mötte eder åter densamme pilten, som nu var gesäll; och han hade väl kunnat vara sämre än så; han hade dock ett hederligt yrke. Men han, som hade kunnat vara en stor artist, han var en dålig gesäll, ty den oklara tyngden af ett förfeladt lif hade förlamat hans arm och gjort hans vilja slö. Märken det väl, I gode herrar, som alltid visen den brödlösa konsten tillbaka till det närande handtverket; der vår Herre kastat en äkta gnista in i en menniskosjäl, der förbränner hon allt hvad hon icke kan väcka till lif och ljus. Af densamme dåliga gesällen blir oftast en ännu sämre mästare; – hvad har då han, hvad har yrket vunnit derpå?

127 Åter en annan gång har någon af eder mött en liten vallflicka, som sjöng uti skogen. Hennes röst var så klar som en silfverklocka; hon sjöng den enkla visan med ett så okonstladt, så innerligt behag, att det gick er till hjertat. Nåväl: mången af verldens berömdaste sångerskor har börjat som hon. Hvem säger eder, att icke denna flicka var Finlands Jenny Lind, hvars namn en dag skulle flugit på ryktets vingar kring Europa och verlden? Någon tid derefter mötten I henne åter; hon var då en ärlig torparehustru och sjöng med densamma silfverklara stämman en vaggvisa för sitt barn; – kanske menskligt lyckligare, det är sannt, än den firade sångerskan – ifall nemligen vallflickan aldrig haft en aning om den gudagåfva, som slumrade i hennes bröst – men sången, konsten, hade för alltid förlorat en af sina skönaste perlor.

128 Ett land som vårt är rikt på förfelade lif. Låt oss icke tala om dem, som missräknat sina krafter och ansett hvarje flyktig känslans vallning för en snillets kallelse till mål, dem de aldrig uppnå. Låt oss tala blott om de verkliga, de äkta, de stora anlagen, som öfverallt på jorden äro glest utsådda frön och bland hvilka än färre|119 3| kommaoriginal: omma till fulländningens mognad. Härtills ha de i detta land gått på tre sätt förlorade: antingen genom en inre ofrid, som än ledt dem till laster, än gjort dem vankelmodiga och odugliga för det praktiska lifvet; – eller derigenom att anlaget omedvetet slocknat; – eller slutligen derigenom att det väl blifvit väckt, men, i saknad af grundlig skola, fått en sned riktning från början och gått till spillo i skefhet. Och hvem räknar de rikt begåfvade andar, som här under sekler kämpat sig till döds eller gått i frivillig landsflykt? En bland dem var Lauræus. I honom, gode herrar, kunnen I spegla eder lära om statshushållningen. Medan han lefde, kunde han icke finna ett stycke bröd i sitt land; men ett fjerdedels sekel efter hans död köpte det finska universitetetoriginal: universitet och finska konstföreningen några af hans många taflor för en summa, som ensam varit tillräcklig att betrygga hans utkomst här under en rad af år, den tid hans hand ännu förde penseln.

129 Det är allt samma förträffliga hushållning, som I, värde landsmän, ännuoriginal: ännnu prediken. Att här bekosta en konstskola, som bevarar åt landet utmärkta anlag, det kallen I slöseri; – men att, sedan vår likgiltighet drifvit våra få artister i landflykt, betala till utlänningen vackra summor för deras efterlemnade arbeten, det lärer, efter eder åsigt, vara en lofvärd besparing.

130 Och menniskan lefver dock icke endast af bröd. Den arme konstnärn – ty icke besväras han just här i landet af ofantliga inkomster, – han är menniska på sätt och vis, han också, och behöfver omkring sig en smula sol för att lefva. Unnen honom det erkännande, att också hans sak är en samhällsfråga. I låten honom, en annan Joukahainen, sjunka intill medjan i kärret, och sedan sägen I till honom med den allra vänligaste min: käre vän, haf tålamod ännu några hundra år, tills kärret blir utdikadt, så skola vi småningom tänka på att hjelpa dig upp!

131 Varen dock nöjde med de sekler han redan suttit på vatten och bröd här i landet. Låten honom arbeta, låten honom kämpa, men gifven honom luft att andas. Just dessa dagar ha vi beundrat svensken Marcus Larsons storartade pensel. Han var en fattig pilt från skogen, han som de våra, och den störste mästaren, som målat hafven och färglagt skyarna, lade penseln nästan omedvetet uti hans hand. Men han kom till Stockholm; han såg målningsgallerierna; han fann skola och vänner, och han blef hvad han blef. Hvad hade han blifvit i Finland, under ännu gällande statsekonomi? Jo, hr ar. kan vara förvissad derom, att Marcus Larsson, derest han haft den förmån att vara finne, i denna stund vore och förblefve en sadelmakaregesäll.

132 Hvem vågar säga till dagen, som gryr, att han bör lysa blott öfver åkerfälten? Låt oss tro att det ljusnar åt alla håll, icke endast åt några få. Åtskilliga tecken tyda att dagen stundar äfven för dessa mörka nejder. Mejseln skänker oss Porthan, penseln ger oss Kalevala, musiken blir hemmastadd, theatern blir bofast, arkitekturen börjar begripa att också den är en konst. Just dessa dagar har konstföreningen förskaffat tvenne med ovanliga anlag begåfvade piltar den första undervisningen; ett tredje sällsynt anlag, en pianist om 12 år, har funnit stöd och undervisning hos konstvänner i Helsingfors. Der vår Herre hädanefter låter sina gnistor falla, der skola de åtminstone stundom flamma till lif, och de landets barn, som hädanefter se dagen, skola åtminstone finna en möjlighet att kämpa sig fram till förgårdarna af det sköna.

133 Detta är icke mycket, men dock en början, och denna början är de enskildes verk. Oaktadt tystnaden från det allmännas sida – då och då afbruten af ett vackert undantag – äger Finland i denna stund Runeberg, Pacius, Ekman, bröderne v. Wright, Godenhjelm, Löfgren, Broms, Broström – vi våga knappt säga Werner Holmberg. En framtid skall med förundran erfara, genom hvilka otroliga svårigheter desse få ha kämpat sig fram; men utan en solglimt af enskildt erkännande, och utan en varm fläkt från främmande, rikare stränder, hade de aldrig burit denna ödemarkens enslighet, som här omgifvit konstintressena. Märken det: från främmande stränder. Skola vi beständigt låna sjelfva vänskapens varma hand af främlingarne?

134 Hvarje planta behöfver sol; hvarje arbete i bildningens tjenst behöfver ett erkännande. Också konsten behöfver höjas i folkmedvetandet, för att ej digna under föraktet; och något har den höjts och höjes hvar dag; men den saknar ännu kungasigillet på sitt mästarebref. När så många bland våra landsmän, vane att vänta ingifvelser ifrån samhällets höjder, se staten med fortfarande likgiltighet lemna konstfrågorna åt deras öde; – undra ej då, att dessa landsmän ännu i dag tro sig följa ett högt föredöme, när de med ett storartadt nedlåtande då och då räcka en allmosa åt »stenhuggarne»,konsekvensändrat/normaliserat »målarkluddarne»,konsekvensändrat/normaliserat »musikanterne»,konsekvensändrat/normaliserat »komedianterne» etc. etc., för att ej tala om versmakarne, byggmästarne och andra deras gelikar, hvilka dock rönt ett jemförelsevis mycket blidare öde.

135 Ingen lärer just lägga det allmänna till last, att det härintills med en så utomordentelig sparsamhet förvaltat sina medel. Hvarföre då oupphörligt och uteslutande taga i anspråk några enskildes välvilja? Fruktar man att den förmätna konsten skall, likasom tiggaren, när man ger honom ost, ännu dertill begära smör på osten? Må hr ar. vara lugn. Detta landets artister komma icke i vår, ej heller i våra barns tid, att åka i lysande ekipager för att uppbära enorma aflöningar. Natur, folklynne och tillgångar sörja nog för att ingen Garcia, ingen Pepita skall här visa oss den nåden att mottaga 100 000konsekvensändrat/normaliserat mark uti nålpenningar. Aldrig skola vi blifva Italien, aldrig Frankrike, aldrig Britannien, aldrig Tyskland. Men möjligen kunna vi, uti konstintressena, blifva ett Danmark, ett Norige, och det är allt hvad vi önska. Är detta en oförnuftig önskan? Nej, hr ar.! Detta är endast en rättvisa åt bildningen, en rättvisa åt oss sjelfva, en rättvisa åt den högste mästaren, som icke förgäfves vill låta snillets gnista upplysa och glädja menniskorna.

 

 

  1. *)Den censur, som torde komma att utöfvas af nya theaterhusets direktion, blir tillsvidare en nödfallsutväg, för att dock hindra det uslaste att framträda.
  2. 1)Betjeningen ökas, måhända också biträdena för maskineriet, ehuru detta, enligt nyare uppfinningar, torde skötas med ovanligt liten arbetsstyrka i proportion.
  3. 2)Helsingfors kan under mellantiderna ha besök af tyska operasällskaper.
  4. 3)Dessa böra framdeles beräknas som tantiemer, d. v. s. i förhållande till den inkomst stycket gifver.
  5. 4)Utgiften för öfriga biträden ingår bland dagkostnaderna.
  6. 5)Theaterhuset underhåller ett visst antal dekorationer, men föreståndaren kan ej undgå att bekosta en och annan för någon gifven situation.
  7. 6)Vi föreställa oss att theatern årligen kunde uppsätta två större och fyra mindre originalpjeser i de förra beräknade hvardera till 150, de sednare till 75 rub. i honorarier.
  8. *)Vi lägga ej så stor vigt på dem, som hrr F. C. och M. Deras glada betydelse är att bevisa intresset för saken och möjligheten af utmärkta anlag, men erfarenheten visar att man ej utan våda kan rekrytera scenen med dessa vackra, men oftast redan på villostigar i konsten komne nybörjare.
  9. *)Vi påminna oss en exposition af tusen taflor i Hamburg för några år sedan, mot hvilken man kunde anmärka alldeles samma brister.
  10. *)Suometar rättar denna vår uppgift såsom oriktig, men vet icke att uttrycket är hr Ekmans eget, likasom planen. Om den kan utföras, är en annan fråga.
  11. *)Intendentskontoret i Helsingfors har icke denna bestämmelse och kan icke heller, med sina många andra bestyr, i någon mån fylla behofvet.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil