Notisen/artikeln ingår i Finland 13/1 1891:|9 2|

Kungssorg.

1 I dag gömmes, under tonerna af Vårt Land, den förgängliga stofthyddan af Fredrik Pacius i Finlands jord, som blifvit hans andra fädernesland.

2 Finlands och Danmarks tonkonst har samtidigt kungssorg. Två namn, sådana som Pacius och Gade, betyda mycket för två politiskt maktlösa folk, som äro hänvisade till sin kultur för rättigheten att lefva.

3 I dag få vi icke glömma, att Finland står till Tyskland, såsom till intet annat land, i en tacksamhetsskuld för vetenskap och konst. Sången var hemföding i kanteles land, men musiken som konst har kommit till oss med Fredrik Pacius. För oss är hans namn i musikens historia en så afgörande vändpunkt, att allt före honom synes för det nu lefvande slägtet såsom barns första försök att inöfva fingersättningen på ett piano. När Pacius, våren 1835, lyckades utföra ett så stort musikverk, som Spohrs »Letzten Dinge», stodo de gamle kvartettspelarne och de unge studentsångarne slagne af häpnad. Men icke mindre förvånad stod mästaren sjelf, den 13 maj 1848, när den hastigt hopkomna melodi, som han, på begäran, skrifvit till Runebergs ord för att illustrera majfesten, plötsligt gaf uttryck åt den upprörda samtidens innersta känslor och blef folksången Vårt Land.

4 Hos Pacius, såsom hos hvarje äkta konstnär, fanns detta omedelbara, instinktiva, profetiska, som uppfångar en tids-, en själs- eller en naturstämning och gifver denna en form, hvilken alla igenkänna. Hans melodi till Vårt Land intager fortfarande främsta, hos oss enda platsen i innerligt samband med Runebergs ord, oaktadt minst 10 andra kompositörer täflat om samma ära. Den underbara gåfvan att gifva en stämning tonfärg återfinnes i många hans verk. Såsom han målat de fyra elementerna i »Prinsessan af Cypern», har sannolikt ingen annan musik förmått gifva dem uttryck. Och det sällsammaste är, att han, en tysk, med så fint öra uppfattat furornas sus en höstafton på den oöfverskådliga, ensliga finska mon, att ännu ingen född nordbo förmått återgifva ett så storartadt mäktigt och intensivt intryck af nordens natur.

5 Pacii verk äro mycket ofullständigt kända, många numera okända, äfven i det land, för hvilket han skref. Med sitt diktarelynne, som alltid sökte det högsta, det ädlaste och innerligaste i hans konst, inlade han hela sin själ och kompositionens högsta teknik i mången tillfällighetsdikt, som utfördes en eller par gånger, hördes, men icke förstods och glömdes spårlöst, såsom en visa för dagen. I aftonskymningen af sitt lif fann han sin glädje och sin verksamhet i att komplettera och utarbeta denna rika verld af musik, i hvilken han lefvat och hvilken han numera ensam förmådde öfverskåda. Hans till bräddarna fylda notskåp förvarar nitida, egenhändiga manuskript, ett dyrbart arf, som en gång skall erbjuda oanade skatter, dem framtiden skall tillgodogöra.

6 Likasom Runeberg, var det äfven Pacius beskärdt att, när kraftens källor försinat, sjelf få bevittna början utaf sin efterverld. Han fick skåda frukterna af sitt verk i en ny, före honom okänd blomstring. Nya idéer och nya personligheter ha trädt fram i hans spår, men hvad nytt de än bragt och ha rätt att bringa Finland, bygga de på den grund, som Pacius lagt. Mästaren går igen i sina efterföljares verk.

7 Finland är stolt att få kalla honom sin, utan att dermed förnärma hans första fädernesland. Hit kom han alltigenom tysk i sin lifsåskådning och förnekade heller aldrig denna sin första kärlek. Men här var hans verk, här bröt han väg i oodlad mark: han förstod, att han i Tyskland skulle ha varit en bland de många. Huru han, – utan att räkna familjens och vänskapens förtrognaste band, – växte in i detta land, derom vittnar, bland mycket annat, den finkänsliga pietet, med hvilken han, i »prinsessan af Cypern», behandlat den der införda urgamla finska runomelodin. Och när han, vid sitt afsked 1869 återvände till Tyskland, i afsigt att kvarstanna der, skref han till sin svärson K. Collan: jag lemnade Finland med samma känslor, som Robinson lemnade sin obebodda ö: slutligen dock med saknad och tack.

8 Denna ö hade synts honom obebodd och förblef väl sådan under hela den period af hans lif, när han stod här så ensam på höjden af sin konst och så utan alla de mäktiga impulser, som i ett rikare land lifva och sporra en konstnärsande, som hans. Men ändock blef Finland hans födelsebygd öfvermäktigt. Han återvände hit, emedan han kände sig främmande i sin ungdoms land och vuxit in med sin rot i detta andra, senare, åt hvilket han egnat sin bästa kraft. Det var här han lefvat – »om lif är bragd» – och här ville han dö.

9 Hvile Finlands jord lätt öfver denne dess högt frejdade och högt älskade veteran, som i dag försvinner i det tysta från jordens yta och dock skall lefva, så länge detta folk lefver, i tonerna af Vårt Land!

10 Z. T.