1 Detta blad har haft lyckan mottaga åtskilliga artiklar af värde rörande penningeställningen i landet, orsakerna till bekymren för dagen och medlen till deras afhjelpande. Också de bland våra läsare, hvilka icke haft tillfälle att taga notis om Literaturbladets och »Wiborgs» artiklar i samma ämne, kunna ej vara okunniga om den ovanligt lifliga diskussionen i denna dagens största affärsfråga.
2 Hr H. Borgströms nyss utkomna bok om samma ämne, så klar och allmänt fattlig som den måste förefalla äfven de minst invigde, kastar deröfver ett nytt ljus. Det visar sig, att allehanda föreställningar, dem man på egen hand bildat sig och är så färdig att anse för ofelbara i statsekonomiska frågor, icke hålla streck, och att den sällsama makt, som man kallar penningen, i sjelfva verket är underkastad helt andra lagar, än dem man på god tro varit van att anse för osvikeliga. Vore hr Borgströms framställning en enskild hypothes, en kammarkalkyl, huru syndig och vältänkt som helst, så kunde man med rätta hysa misstroende till dessa för oss nya läror, som kullkasta så många traditionelt inrotade theorier och åsigter. Men, beklagligt nog för dessa traditioner, äro de här framställda grundvalarna för vårt lands ekonomiska välstånd ingenting annat än resultater af andra länders dyrköpta, med otaliga ziffror bestyrkta erfarenhet, sådan den af utmärkte författare blifvit bragt i system, och hr Borgströms uppgift har der endast varit att praktiskt riktigt tillämpa denna erfarenhet på vårt lands förhållanden. Huru ofta man än vill åberopa, att utländska förhållanden icke väl kunna inpassas på våra, så lärer man svårligen kunna antaga, att vårt land ensamt skulle underkastas helt olika reglor, när det blir fråga om en så kosmopolitisk makt som penningen. Med eller mot vår vilja nödgas vi foga oss i de allmänna lagarna för handeln, industrin, produktion, konsumtion och hvad än de kugghjul må heta, som ingripa i det allmänna och enskilda välståndets invecklade mekanism.
3 Vi aftrycka här nedan sidorna 149–152 af nämnde bok, hvari förf.författaren kort och bestämdt resumerar dess vigtigaste resultater. Läsaren skall häri finna mycket som synes honom nytt och som dock är gammalt för länder med mera utvecklad statsekonomi, – mycket som synes djerft och som likväl äger en fast grund både i vetenskap och praktik. Det är ingenting mindre än en genomgripande reform i landets hela penningeväsende som förf.författaren åsyftar. Med en hos oss icke vanlig frimodighet har han uttalat sin öfvertygelse; lyckönskom oss, att hvad man, i dessa och andra frågor, ännu för få år sedan knappt vågade hviska, numera högt uttalas och underkastas allmän diskussion, offentlig kritik. Om förf:sförfattarens reformförslager befinnas möjliga, utförbara, kunna vi icke bedöma. Visst är, att de flesta läsare, efter en uppmärksam genomläsning af hans bok, skola finna dem i hög grad önskvärda, och vi äro förvissade, att styrelsen, hvilken redan i mer än en fråga brutit med traditionen och manat de tänkande i landet att afgifva sitt votum om sociala förbättringar, icke heller skall vägra dessa reformförslag det afseende och den påföljd, som står i dess makt.
4 Motiverna till nedanstående åsigter finnas utvecklade i ofvannämnde bok. Förf.Författaren resumerar på följande sätt de hufvudsakliga resultaterna af sin föregående framställning:
5 1) Att en fortgående, enligt vetenskapliga grunder inrättad, officiel statistik öfver handeln och näringarne, penninge- och bankrörelsen samt landets öfriga, vigtigaste ekonomiska och sociala förhållanden erbjuder den enda möjliga utväg att skingra den oklarhet i åsigter rörande ekonomiska frågor, som ännu är rådande bland allmänheten och till en del äfven i lagstiftningen, hvilken statistik äfven i många fall omedelbart vore af gagn för de inhemska näringarne.
6 2) Att tullverkets räkenskaper icke kunna tjena såsom grund för beräkning af Finlands handelsbalans, hvilken endast kunde utredas genom iakttagande af de ädla metallernas och ryska och finska sedlars och kreditpappers in- och utförsel.
7 3) Att Finlands handelsbalans under de senare decennierna, i verkligheten, sannolikt varit ganska fördelaktig, ehuru »förslagen till handelsbalans» i Finlands Allmänna Tidning utvisat betydliga förluster; samt att det myckna talet om en fortgående öfverimport icke kan hafva någon grund.
8 4) Att kriget 1854–1855, missvexten 1856, de högst stegrade varuprisen på de utlänska marknaderna 1856–57, penningekrisen i utlandet 1857 och deraf föranledda dåliga handelskonjunkturer under 1858, samt den ständigt ofördelaktiga vexelkursen för det ryska sedelmyntet, allt förhållanden, hvilka Finlands handel och näringar icke kunnat förutse eller förekomma, under senaste år förorsakat en sådan underbalans i handeln, d. ä.det är en så häftig utströmning af disponibla kapital till utlandet, att Finland redan år 1858 hotades af en kris, hvarifrån landet dock lyckligt räddades derigenom att Finlands Bank upptog ett lån i S:t Petersburg samt derstädes fortfarande underhöll invexlingen af dess sedlar.
9 5) Att, oaktadt sagde af banken upptagna lån, landets disponibla tillgångar nu dels i följd af förberörda hastiga kapital-minskning, dels i följd deraf att penningväsendet lider af flera väsentliga brister, äro otillräckliga att underhålla de inhemska näringarnes efter kriget betydligt ökade verksamhet, hvarföre, om man för den närmaste framtiden vill undvika en hämmad produktion och svåra financiela kriser, ej allenast nya lån måste upptagas utom landet, enligt hvad kejs. förordningen af den 30 April 1859 antyder, utan äfven penningväsendet erhålla en förbättrad organisation.
10 6) Att landets näringar, oaktadt mångahanda ogynnsama förhållanden, likväl redan uppnått en sådan grad af utveckling, att Finlands Bank ensam ej mer förmår bemedla varuomsättningen; att vårt land derföre för närvarande är i den egendomliga ställning, att det måste använda i rörelsen ett främmande lands pappersmynt, hvilket kostar Finland i det närmaste lika mycket som silfver, och att, då ryska sedlar ej finnas att tillgå, penningbrist måste uppkomma.
11 7) Att förenämnda menliga förhållanden icke kunna afhjelpas derigenom att Finlands Bank inrättas såsom en vanlig privatbank, med många afdelningskontor, vidsträckt depositionsrörelse m. m., och ej heller genom filialbanker efter svenskt mönster, hvilket allt deremot kunde medföra mångahanda faror, utan endast sålunda, att enskilde kapitalister tillåtas att i bolag bedrifva fullständig bankrörelse.
12 8) Att i allmänhet ägande rättens helgd och näringarnes vigtigaste intressen sättas på spel i det land, hvarest penningväsendet icke grundas på metalliskt mynt af gifvet skrot och korn, hvilket allena utgör en verklig eqvivalent för alla varuvärden och den enda säkra valuta för alla kreditpapper, vare sig banksedlar, vexlar, anvisningar, skuldförbindelser eller räntebärande obligationer.
13 9) Att ett myntstyckes värde icke beror af monarkens deruti intryckta bild eller af pregeln, utan endast af den qvantitet fin metall som i detsamma ingår.
14 10) Att metalliskt mynt, ehuru utgörande för den enskilde en effektiv förmögenhet, ett medel att förskaffa sig allahanda egendom, för ett land i sin helhet endast är en utgift, som är nödvändig för varuomsättningens skull, men som alltid medtager en större eller mindre|76 3| del af rörelsekapitalet och undandrager det ett produktivt användande; att det derföre är en gifven förlust för hvarje land att begagna mera metalliskt mynt, än omsättningen nödvändigt behöfver, hvaremot det är verklig fördel att, genom ett klokt användande af krediten, underhålla varuomsättningen med den minsta möjliga qvantitet metalliskt mynt.
15 11) Att det är bankrörelsens väsentliga uppgift att konsolidera krediten och derigenom anskaffa kreditpapper, såsom vexlar, anvisningar, banksedlar, hvilka tjena att bemedla varubyten och sålunda till en viss grad göra det metalliska myntet umbärligt.
16 12) Att en banksedel icke har värde till följd deraf att den är stämplad med viss utsatt valör eller garanterad af en statsbank, utan endast såvida metalliskt mynt verkligen för densamma kan erhållas; att derföre banksedlar till sin natur endast äro löften om betalning och aldrig kunna i rörelsen helt och hållet ersätta det metalliska myntet, eller göra detsamma alldeles umbärligt.
17 13) Att något lagstadgande icke är af nöden för att upprätthålla banksedlar, som vid anfordran inlösas med metalliskt mynt, till deras fulla silfvervärde, och att, å andra sidan, den uttryckligaste lagbestämning icke förmår hindra det oinlösbara pappersmyntet att falla i värde.
18 14) Att sålänge det ryska sedelmyntet förblir lagligt betalningsmedel i Finland, detta lands penningväsende saknar all säker grund; att den utländska kursen för Finland, utan afseende å landets egen handelsbalans, då måste följa den ryska kursens alla vexlingar; att då kursen i Ryssland, för det ryska sedelmyntets skull, faller, så utjagas derigenom äfven från Finland silfret ur rörelsen; att, huru tillfredsställande än Finlands Banks ställning må vara, kan denna bank, under sådana förhållanden, icke utvexla silfver emot dess sedlar, om den ej vill se sin kassa genom spekulation tömd på några dagar.
19 15) Att deremot, om det ryska sedelmyntet upphörde att vara lagligt betalningsmedel i Finland, kunde Finlands Bank, med den betydliga metalliska kassa banken äger, utan olägenhet vidtaga silfverutvexlingen, hvarjemte Finland, i förhållande till utlandet, då kunde erhålla en sjelfständig, endast af dess egna handelsförhållanden beroende kurs.
20 16) Att slutligen den säkraste grund för penningväsendets ordnande i Finland torde vara: att privatbanker inrättas, hvilkas förvaltning ställes under en noggrann offentlig kontroll och hvilka åläggas att, vid anfordran, inlösa utgifna sedlar med metalliskt mynt; samt att derjemte all tvångskurs för sedlar upphör.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Finlands affärer.
1 Detta blad har haft lyckan mottaga åtskilliga artiklar af värde rörande penningeställningen i landet, orsakerna till bekymren för dagen och medlen till deras afhjelpande. Också de bland våra läsare, hvilka icke haft tillfälle att taga notis om Literaturbladets och »Wiborgs» artiklar i samma ämne, kunna ej vara okunniga om den ovanligt lifliga diskussionen i denna dagens största affärsfråga.
2 Hr H. Borgströms nyss utkomna bok om samma ämne, så klar och allmänt fattlig som den måste förefalla äfven de minst invigde, kastar deröfver ett nytt ljus. Det visar sig, att allehanda föreställningar, dem man på egen hand bildat sig och är så färdig att anse för ofelbara i statsekonomiska frågor, icke hålla streck, och att den sällsama makt, som man kallar penningen, i sjelfva verket är underkastad helt andra lagar, än dem man på god tro varit van att anse för osvikeliga. Vore hr Borgströms framställning en enskild hypothes, en kammarkalkyl, huru syndig och vältänkt som helst, så kunde man med rätta hysa misstroende till dessa för oss nya läror, som kullkasta så många traditionelt inrotade theorier och åsigter. Men, beklagligt nog för dessa traditioner, äro de här framställda grundvalarna för vårt lands ekonomiska välstånd ingenting annat än resultater af andra länders dyrköpta, med otaliga ziffror bestyrkta erfarenhet, sådan den af utmärkte författare blifvit bragt i system, och hr Borgströms uppgift har der endast varit att praktiskt riktigt tillämpa denna erfarenhet på vårt lands förhållanden. Huru ofta man än vill åberopa, att utländska förhållanden icke väl kunna inpassas på våra, så lärer man svårligen kunna antaga, att vårt land ensamt skulle underkastas helt olika reglor, när det blir fråga om en så kosmopolitisk makt som penningen. Med eller mot vår vilja nödgas vi foga oss i de allmänna lagarna för handeln, industrin, produktion, konsumtion och hvad än de kugghjul må heta, som ingripa i det allmänna och enskilda välståndets invecklade mekanism.
3 Vi aftrycka här nedan sidorna 149–152 af nämnde bok, hvari förf.författaren kort och bestämdt resumerar dess vigtigaste resultater. Läsaren skall häri finna mycket som synes honom nytt och som dock är gammalt för länder med mera utvecklad statsekonomi, – mycket som synes djerft och som likväl äger en fast grund både i vetenskap och praktik. Det är ingenting mindre än en genomgripande reform i landets hela penningeväsende som förf.författaren åsyftar. Med en hos oss icke vanlig frimodighet har han uttalat sin öfvertygelse; lyckönskom oss, att hvad man, i dessa och andra frågor, ännu för få år sedan knappt vågade hviska, numera högt uttalas och underkastas allmän diskussion, offentlig kritik. Om förf:sförfattarens reformförslager befinnas möjliga, utförbara, kunna vi icke bedöma. Visst är, att de flesta läsare, efter en uppmärksam genomläsning af hans bok, skola finna dem i hög grad önskvärda, och vi äro förvissade, att styrelsen, hvilken redan i mer än en fråga brutit med traditionen och manat de tänkande i landet att afgifva sitt votum om sociala förbättringar, icke heller skall vägra dessa reformförslag det afseende och den påföljd, som står i dess makt.
4 Motiverna till nedanstående åsigter finnas utvecklade i ofvannämnde bok. Förf.Författaren resumerar på följande sätt de hufvudsakliga resultaterna af sin föregående framställning:
5 1) Att en fortgående, enligt vetenskapliga grunder inrättad, officiel statistik öfver handeln och näringarne, penninge- och bankrörelsen samt landets öfriga, vigtigaste ekonomiska och sociala förhållanden erbjuder den enda möjliga utväg att skingra den oklarhet i åsigter rörande ekonomiska frågor, som ännu är rådande bland allmänheten och till en del äfven i lagstiftningen, hvilken statistik äfven i många fall omedelbart vore af gagn för de inhemska näringarne.
6 2) Att tullverkets räkenskaper icke kunna tjena såsom grund för beräkning af Finlands handelsbalans, hvilken endast kunde utredas genom iakttagande af de ädla metallernas och ryska och finska sedlars och kreditpappers in- och utförsel.
7 3) Att Finlands handelsbalans under de senare decennierna, i verkligheten, sannolikt varit ganska fördelaktig, ehuru »förslagen till handelsbalans» i Finlands Allmänna Tidning utvisat betydliga förluster; samt att det myckna talet om en fortgående öfverimport icke kan hafva någon grund.
8 4) Att kriget 1854–1855, missvexten 1856, de högst stegrade varuprisen på de utlänska marknaderna 1856–57, penningekrisen i utlandet 1857 och deraf föranledda dåliga handelskonjunkturer under 1858, samt den ständigt ofördelaktiga vexelkursen för det ryska sedelmyntet, allt förhållanden, hvilka Finlands handel och näringar icke kunnat förutse eller förekomma, under senaste år förorsakat en sådan underbalans i handeln, d. ä.det är en så häftig utströmning af disponibla kapital till utlandet, att Finland redan år 1858 hotades af en kris, hvarifrån landet dock lyckligt räddades derigenom att Finlands Bank upptog ett lån i S:t Petersburg samt derstädes fortfarande underhöll invexlingen af dess sedlar.
9 5) Att, oaktadt sagde af banken upptagna lån, landets disponibla tillgångar nu dels i följd af förberörda hastiga kapital-minskning, dels i följd deraf att penningväsendet lider af flera väsentliga brister, äro otillräckliga att underhålla de inhemska näringarnes efter kriget betydligt ökade verksamhet, hvarföre, om man för den närmaste framtiden vill undvika en hämmad produktion och svåra financiela kriser, ej allenast nya lån måste upptagas utom landet, enligt hvad kejs. förordningen af den 30 April 1859 antyder, utan äfven penningväsendet erhålla en förbättrad organisation.
10 6) Att landets näringar, oaktadt mångahanda ogynnsama förhållanden, likväl redan uppnått en sådan grad af utveckling, att Finlands Bank ensam ej mer förmår bemedla varuomsättningen; att vårt land derföre för närvarande är i den egendomliga ställning, att det måste använda i rörelsen ett främmande lands pappersmynt, hvilket kostar Finland i det närmaste lika mycket som silfver, och att, då ryska sedlar ej finnas att tillgå, penningbrist måste uppkomma.
11 7) Att förenämnda menliga förhållanden icke kunna afhjelpas derigenom att Finlands Bank inrättas såsom en vanlig privatbank, med många afdelningskontor, vidsträckt depositionsrörelse m. m., och ej heller genom filialbanker efter svenskt mönster, hvilket allt deremot kunde medföra mångahanda faror, utan endast sålunda, att enskilde kapitalister tillåtas att i bolag bedrifva fullständig bankrörelse.
12 8) Att i allmänhet ägande rättens helgd och näringarnes vigtigaste intressen sättas på spel i det land, hvarest penningväsendet icke grundas på metalliskt mynt af gifvet skrot och korn, hvilket allena utgör en verklig eqvivalent för alla varuvärden och den enda säkra valuta för alla kreditpapper, vare sig banksedlar, vexlar, anvisningar, skuldförbindelser eller räntebärande obligationer.
13 9) Att ett myntstyckes värde icke beror af monarkens deruti intryckta bild eller af pregeln, utan endast af den qvantitet fin metall som i detsamma ingår.
14 10) Att metalliskt mynt, ehuru utgörande för den enskilde en effektiv förmögenhet, ett medel att förskaffa sig allahanda egendom, för ett land i sin helhet endast är en utgift, som är nödvändig för varuomsättningens skull, men som alltid medtager en större eller mindre|76 3| del af rörelsekapitalet och undandrager det ett produktivt användande; att det derföre är en gifven förlust för hvarje land att begagna mera metalliskt mynt, än omsättningen nödvändigt behöfver, hvaremot det är verklig fördel att, genom ett klokt användande af krediten, underhålla varuomsättningen med den minsta möjliga qvantitet metalliskt mynt.
15 11) Att det är bankrörelsens väsentliga uppgift att konsolidera krediten och derigenom anskaffa kreditpapper, såsom vexlar, anvisningar, banksedlar, hvilka tjena att bemedla varubyten och sålunda till en viss grad göra det metalliska myntet umbärligt.
16 12) Att en banksedel icke har värde till följd deraf att den är stämplad med viss utsatt valör eller garanterad af en statsbank, utan endast såvida metalliskt mynt verkligen för densamma kan erhållas; att derföre banksedlar till sin natur endast äro löften om betalning och aldrig kunna i rörelsen helt och hållet ersätta det metalliska myntet, eller göra detsamma alldeles umbärligt.
17 13) Att något lagstadgande icke är af nöden för att upprätthålla banksedlar, som vid anfordran inlösas med metalliskt mynt, till deras fulla silfvervärde, och att, å andra sidan, den uttryckligaste lagbestämning icke förmår hindra det oinlösbara pappersmyntet att falla i värde.
18 14) Att sålänge det ryska sedelmyntet förblir lagligt betalningsmedel i Finland, detta lands penningväsende saknar all säker grund; att den utländska kursen för Finland, utan afseende å landets egen handelsbalans, då måste följa den ryska kursens alla vexlingar; att då kursen i Ryssland, för det ryska sedelmyntets skull, faller, så utjagas derigenom äfven från Finland silfret ur rörelsen; att, huru tillfredsställande än Finlands Banks ställning må vara, kan denna bank, under sådana förhållanden, icke utvexla silfver emot dess sedlar, om den ej vill se sin kassa genom spekulation tömd på några dagar.
19 15) Att deremot, om det ryska sedelmyntet upphörde att vara lagligt betalningsmedel i Finland, kunde Finlands Bank, med den betydliga metalliska kassa banken äger, utan olägenhet vidtaga silfverutvexlingen, hvarjemte Finland, i förhållande till utlandet, då kunde erhålla en sjelfständig, endast af dess egna handelsförhållanden beroende kurs.
20 16) Att slutligen den säkraste grund för penningväsendets ordnande i Finland torde vara: att privatbanker inrättas, hvilkas förvaltning ställes under en noggrann offentlig kontroll och hvilka åläggas att, vid anfordran, inlösa utgifna sedlar med metalliskt mynt; samt att derjemte all tvångskurs för sedlar upphör.