Musiken i Landet

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 29/11 1848:|93 4|

Musiken i Landet.

1 Det är vissa förhållanden, till hvilka man ständigt återkommer, emedan de sjelfva ständigt göra sig påminta, och bland dem är musikens ställning ett. Vi ha tillförene, och kanske icke utan att misstydas, vågat några ord härom, – ord, som naturligtvis ej kunnat annan mening ha, än att för mera kompetente framkasta ett ämne, värdt att behjertas. Vi återkomma dertill af samma skäl, hvarföre man i missvextår gerna leder talet på medlen att betrygga en rikare skörd för framtiden.

2 Ty för musikens vänner i Helsingfors äro utsigterna för ögonblicket alldeles icke tillfredsställande. Skola de framdeles blifva det mera? Det kommer an uppå hvad man är hugad att göra för en konst, som dock oemotsägligen bereder en af de ädlaste njutningar för sällskapslifvet ej mindre än för den enskilde.

3 Vi skola nemligen finna, att musiken icke tillfälligtvis råkat i armod och brist, utan att den tvärtom måste allt framgent förblifva ett fattighjon, såframt icke verksama åtgärder vidtagas till dess upplifvande.

4 Det blir således icke fråga om några concerter mer eller mindre, några resande virtuoser mer eller mindre, slösande sina ansträngningar för att väcka det slumrande konstsinnet. Vi skola till en början endast fästa oss dervid, att, sedan Herr Ganzauges tyska kapell blifvit upplöst, ingen Symfoniförening här kan äga rum, öfverhufvud ingen större instrumentalmusik uppföras och knappt en duglig musik för theaterns små behofver sammanbringas. Och vi skola sedan fråga, hvaraf det kommer sig, att i medelpunkten för landets konstnärliga, likasom all annan utveckling ett så utomordentligt armod råder, att musikens vara eller icke vara blir beroende af den större eller mindre uppmuntran enskilde behaga skänka ett utländskt kapell. I förbigående erinre vi, att den nu så högst kännbara förlusten af Hr Ganzauges kapell föranledts af omöjligheten för denna i många afseenden goda korps att här existera. För att kunna detta, måste kapellet räkna uppå att enskildt användas, icke blott vid brunnssalongen, theatern och symphoniföreningen. Men dessa enskilda biförtjenster uteblefvo. Man vände sig hellre till Hr Hohmuth, som kunde lemna sin musik för billigare, emedan dess underhåll ingenting kostade, och man var ej så nogräknad dermed, att Hr Hohmuths musik i konstmessig utbildning omöjligen kunde täfla med Hr Ganzauges. Emellertid blef den sednare urståndsatt att aflöna sin korps, hvilken derföre nödgades upplösa sig och taga engagement i Petersburg.

5 Har då verkligen Helsingfors, och Finland i allmänhet, så ringa musikaliska resurser, att icke ens en stående fulltalig och i någon mån utbildad orkester kan utan utlänningars medverkan sammanbringas? Vi svara härtill: ja tyvärr, det är verkligen så.

6 Men de inhemska musikkorpserna i Åbo, Björneborg, Borgå, m. fl. orter, hvarom man stundom hört talas? Vi hysa för dem allt möjligt förtroende, såsom aktningavärda försök att dock åstadkomma något, men betvifla högeligen, – äfven om vi icke skulle stöda oss på andras omdömen, som om dem tagit närmare notis, – att dessa korpsers musikaliska bildning kunnat sträcka sig utöfver det någorlunda korrekta utförandet af mindre musiknumror. Att genom amatörers samverkan vackra saker kunna utföras på flera orter, är något som här ej kan tagas i betraktande.

7 Utan grundlig elementarundervisning kan ingen musikalisk utbildning tänkas. Och huru är dermed beskaffadt? Mängden har allsingen ledning; klockaresången går som en tradition från far till son; orgelspelningen likaledes som ett handtverk, hvilket man på några veckor kan inlära. Kyrkomusiken är ytterst bristfällig: sången falsk, orgeln sönderslitande; det kan ej vara annorlunda. I skolorna inöfvas något sång; Gymnasierna ha sina musiklärare. Förutsatt äfven att dessa sköta sitt kall med nit och värma, hvilket vi ej ha rätt att betvifla, så är gymnasisternes tid alltför knapp och musiken ändå i det hela till den grad behandlad som bisak, att någon bättre musikalisk underbyggnad ej kan komma i fråga. Ynglingar med anlag lära sig en smula dilettanteri på violin eller pianoforte; de öfriga inhämta utantill stämmorna till några sångkörer, se der resultaterna!

8 Och likväl är denna skol- och gymnasiiungdom den enda, som åtminstone hört talas om noter och flerstämmig sång, följaktligen den enda, hvarifrån landet skall rekrytera sina musikaliska leder, när det blir fråga om annat än en mekanisk inlärd kyrko- eller dansmusik. I Helsingfors, vid Universitetet, skall då denna ungdom vidare utbildas och fulländas, ty der finnes en högre musiklärare, till hvars befattning det äfven hörer att gratis, under de publika timmarna, bereda den obemedlade tillfälle att förkofra sig i musiken.

9 Nu har visserligen universitetet den lyckan att se musiklärareplatsen intagas af en man, lika utmärkt som kompositör och exekutör samt varm för sin konst trotts någon. Men äfven om denne lärare vore en Mozart eller Mendelsohn, skulle han likväl icke förmå det omöjliga. Och det omöjliga här, det är att forcera en ungdom med så bristfällig underbyggnad som denna, till att præstera något i musikaliskt hänseende verkligen dugligt.

10 Man måste vara billig i sina förväntningar. På det att en student må draga nytta af universitetsstudierna, fordrar man att han derförinnan skall äga nödig under|93 5|byggnad i vetenskapernas elementer. Äger han icke den, så befarar man med rätta att han förspiller sin akademiska kurs. Hvad nu det ringaste läroämne kräfver som en nödvändighet, det tror man musiken icke behöfva. Man fordrar af den, att den skall bygga palatser utan grundval, d. ä.det är att den af en nybörjare, som ett par timmar i veckan spelat skalorna och möjligen ej utan smak exeqverar en polkamasurka, i fluxen skall göra en duglig orkesterspelare. Och härvid åberopas ofta sången som præjudikat. Det lyckas ju utan svårighet att inom kort tid få ihop en kör af idel oöfvade, säger man. Hvarföre ej på samma sätt en instrumentalmusik?

11 Men härvid äro att märka tre omständigheter. För det första är det en oändelig skilnad mellan sång och instrumentalmusik. I sången hjelper man sig så temligen väl igenom, blott man har öra och röst; med notläsning är det icke så noga. Det fordras då endast att några de tongifvande äro fasta i stämmorna: de öfriga följa nog sedan med. Och deri består hela hemligheten af de stora körerna med oöfvadt folk. Men i instrumentalmusiken jagas man fram utan nåd och barmhertighet; ingen får lita på den andra; man ilar på en smal spång, der hvarje steg är noga föreprickadt, och der man vid minsta felsteg har döden för ögonen. Not för not, takt för takt pröfvas ens säkerhet, och detta åter är hemligheten, hvarföre instrumentalmusiken icke går ut med att värfva rekryter så flinkt som sången.

12 För det andra kan en musikelev icke begära att den akademiska läraren skall inöfva med honom de första grunderna. Läraren åligger att gifva honom en högre musikalisk utbildning, hvilket åter sker genom sammanspelning i qvartett och orkester; kan han af bristande underbyggnad icke följa med, så tvår läraren sina händer. – För det tredje slutligen vet hvar och en, som befattat sig med musik, att en försummad noggranhet i grundernas inhämtande sedan blir svår, om icke omöjlig att godtgöra. Det är lättare att göra en musikus af en olärd bondepilt, som aldrig tagit ett tag med stråken, än att göra honom af en dilettant, som vant sig att behandla konsten som en leksak. Och tyvärr är det ofta de bästa anlagen, som tidigt förfalla i ett ytligt dilettanteri, emedan den rätta methoden från början felats dem.

13 Nu kan man föreställa sig hvilken nytta en student, så litet underbygd, som han vanligen är, kan draga af de akademiska musiköfningarna. Han märker ganska snart att han ej kan följa med, och denna upptäckt beröfvar honom all lust att vidare fortsätta. Huru många utmärkta anlag skulle icke ha besparats för musiken, om de från början haft tid och uppmuntran att grundligare arbeta sig in i konstens första elementer!*)Vi nämnde i förbigående äfven kyrkomusiken. Om t. ex. hvarje musiklärare vid gymnasierna förbunde sig att, mot särskildt arfvode, handleda blifvande klockare och organister, samt om man af dessa vid tjensters ansökande fordrade lärares intyg, så vore en önskvärd reform i kyrkomusiken redan derigenom förberedd. Vi påminna oss äfven, att universitetet någongång bekostat privat handledning åt lofvande ynglingar, hvilka sjelfve dertill saknat medel.

14 Men det är ännu icke nog att sörja för bildandet af notfasta och korrekta musici, det finnes ett annat vilkor, lika oumbärligt för den högre musikaliska utbildningen, som grundliga elementarstudier, och nästan likaså saknadt, som dessa. Vi mena nödvändigheten för hvarje blifvande musikus att utbilda sin smak och sitt öra genom att höra musikaliska mästerverk fullstämmigt och i mästarens anda utföras. Så långt gå vi icke i patriotisk ifver, att vi tro, det en sådan utbildning, i stort taget, kan vinnas här i landet ännu på mer än decennier. Det torde länge framgent, och måhända alltid blifva för en musikus af högre anspråk nödvändigt, att utomlands söka den erfarenhet hans konst af honom kräfver. Men för musikidkare, som, utan att eftersträfva virtuositeten, önska gå i sin sak ett stycke utöfver det mekaniska, måste det vara en högst önskvärd, ja en oumbärlig förmån, att någonstädes inom landet, t. ex. i Helsingfors, få profitera af stora orkesterstycken, föredragna på ett sätt, som lifvar konstsinnet och tillfredsställer äfven ett mera nogräknadt öra.

15 Detta kan endast ske under medverkan af ett väl organiseradt och stående musikaliskt kapell. Symfoniföreningen i Helsingfors har, med tillhjelp af Hr Ganzauges kapell, uppfylldt allt hvad man i detta afseende billigt kan fordra. Under tre års tid har den uträttat mycket godt, väckt månget slumrande anlag och bidragit till bildandet af en renare smak, ehuru dessa dess verkningar icke genast skönjas. Men Symfoniföreningens bestånd har berott af kapellets; det sednares upplösning har haft den förras till följd.

16 Vi sluta häraf: att ett musikaliskt kapell, sådant som Hr Ganzauges, eller om möjligt bättre, är oumbärligt i Helsingfors, icke blott för stadens nöjen, utan i främsta rummet för vinnandet af nödig fulländning i den musikaliska undervisningen vid universitetet och musikens förkofran i hela landet.

17 Detta kapell kan till ett början icke vara inhemskt, emedan man af det måste fordra något mer än ett blott korrekt föredrag. Dest medlemmar måste hafva utbildat sig under inflytande af rikare musikaliska tillgångar, än här stå till buds.

18 Men det kan ikläda sig förbindelsen att efterhand uppfostra en skola af unge infödde män, skicklige att en dag efterträda detsamma.

19 Det måste vidare försättas i oberoende af enskildes uppmuntran, hvilken, alltid oviss, nu sednast visat sig så karg emot Hr Ganzauges korps.

20 Det måste slutligen närmare fästas vid Universitetet, förbinda sig att vid dess musikaliska öfningar medverka och icke kunna vägra att, vid behof, ställa sig till den akademiske musiklärarens disposition.

21 Vi tillåte oss icke att närmare antyda de medel, hvarigenom ett så önskvärdt ändamål kunde realiseras. Vi smickra oss endast med det hopp, att dessa medel icke torde vara svåra att utfinna. Musiken är vältalig nog, att, utan vårt tillgörande, skaffa sig vänner och gynnare, som befordra dess sak. Det vore orätt att förtvifla om dess framtid, ehuru det närvarande synes föga trösterikt.

22 Mången skall säga oss, att allt hvad vi dristat antyda går ut på palliativer, – att musiken ingen framtid kan hafva, så länge musikidkare saknar bröd och, hvad för mången synes mer, – sålänge han af det allmänna omdömet förblandas med »musikanten».konsekvensändrat/normaliserat Vi åter tro att musiken, lik all annan skön konst, nog skall bereda sig medel att existera, blott den uppträder i sin sanning och skönhet, blott den hinner genomtränga det allmänna medvetandet – och detta kan evinnerligen icke ske, derest den|93 6| ej af de verkligt bildade behandlas som konst, bedrifves som konst och som sådan sträfvar till den högsta fulländning.

 

 

  1. *)Vi nämnde i förbigående äfven kyrkomusiken. Om t. ex. hvarje musiklärare vid gymnasierna förbunde sig att, mot särskildt arfvode, handleda blifvande klockare och organister, samt om man af dessa vid tjensters ansökande fordrade lärares intyg, så vore en önskvärd reform i kyrkomusiken redan derigenom förberedd.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil