Herr Charles Rappo

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 31/1 1852:|9 2|

Herr Charles Rappo

1 med sällskap afreser i dag, efter att i thorsdags ha gifvit sin nittonde och sista representation för fullt hus och under lifliga bifallsyttringar. En sådan popularitet är mindre vanlig och måste hafva sin grund.

2 Vi ha från början sökt anvisa dessa produktioner deras rätta betydelse, som ej kan vara någon annan än den, att framställa menniskokroppens högsta fysiska utbildning i styrka smidighet och plastisk skönhet. Mer eller mindre medveten, är det samma åsigt, hvilken fört till Hr Rappo den bildade delen af hans publik, som städse varit talrik der. Det är nutidens bortklemade slägte, som förvånas att se en så sällsynt utveckling af de kroppsliga förmögenheterna. Måtte detta skådespel rätt tydligt inprägla gymnastikens vigt för det vexande slägtet. Mensklig fulländning består icke i själsförmögenheternas ensidiga utbildning på bekostnad af en förklemad kropp, såsom man tyvärr så ofta ser. Den utgör fastmer den samtidiga harmoniska utvecklingen af kropp och ande, hvarföre forntidens vise räknade gymnastiken såsom en väsendtlig beståndsdel i all uppfostran.

3 Härmed tro vi oss ha gjort rättvisa både åt högre konstgenrer och åt Hr Rappo. I hans och hans sällskaps produktioner röja sig spåren af en äldre och en nyare tid, representerade främst af far och son. Från den äldre tiden qvarstå dessa prof på blott fysisk styrka och vighet, detta belastande med oerhörda tyngder, dessa ormlika vridningar, saltomortaler och kullerbyttor m. m. som i längden blifva enformiga, emedan den enda känsla de väcka är förvåningens. Denna genre har något blott materielt, något rått och kan icke räknas till skön konst. En nyare tid har härtill lagt behaget, som adlar den råa kraften och höjer dess yttringar till plastisk fulländning, till konst. När den harmoniskt skönt utbildade Francois Rappo – som af konstakademien i Dresden erhållit det vitsord att vara »en den mest fulländade akademiska modell» – med nästan barnsligt behag leker med sin tunga kula, ger denna anblick samma lifvande intryck som ett vackert konstverk. Skilnaden är blott den, att mästaren här är den allsmäktige sjelf, som skapat menniskan till en urbild af jordisk kraft och skönhet.

4 De lefvande bilderna anse vi i sig sjelfva fullt berättigade som plastik. Morgonbl. har velat bortresonnera deras värde på den grund, att de som kopior af skulpturen nödvändigt måste sakna mästarens ande och snillets idealiska prägel. Misstaget ligger deri att anse dem för kopior. När den esthetiskt bildade Francois Rappo med ljungande blick, med inspirationen af sin ställning och den i minsta detalj fulländade attityden höjer sin lans som den rasande Herkules, anse vi honom fullt lika sjelfständig i sin roll, som en skådespelare, hvilken utför Shakespeares mästerverk. Det är sannt, dessa bilder äro icke marmor, de äga icke dess eviga lugn, de äga deremot en själ i ögat, som marmorn saknar. Vi kunna derföre icke anse dem för skulptur, vi anse dem fastmer som ett mellanting mellan skulptur, måleri och skådespelarekonst. De närma sig skulpturen egentligen endast uti valet af ämnen och de blottade formerna, då deremot de af Hrr Deland och Stjernström gifna kostymerade tablåerna mera närma sig målarekonsten.

5 Härmed vilja vi hafva sagt hvad de lefvande bilderna kunna vara och någongång, ehuru icke alltid, varit. Vi neka för ingen del, att häri stora brister anmärkts, både i valet af en del personer och i deras brist af uttryck och uppfattning. Sällskapets karlpersonal har häri stått betydligt framom de flesta af fruntimmerna. Skifvan har ock ofta varit för liten, grupperingen för sammanträngd. Att man hört de i trikot klädda lefvande bildernas anständighet sättas i fråga, bör tillskrifvas obekantskapen med all skulptur. Vi tro icke att den bildade åskådaren lider deraf, men vi våga icke försäkra detsamma om den blandade mängd som befolkar gallerierna.

6 För öfrigt ha Hr Rappos representationer icke saknat sina svaga sidor. Pantomimerna, med undantag af de napoleoniska, ha varit dels matta, dels blott burleska, den »olympiska» brottningen skral, musiken förfärligt skrällande.

7 Emellertid ... vi respektera den högre konsten som sig bör och tro icke att dess permanenta intressen lida genom en öfvergående bekantskap med en annan genre. Men vi respektera ochså det utmärkta i hvarje genre och kunna derföre icke neka vårt rättvisa erkännande åt Hr Rappos produktioner, i det vi, vid hans afresa, tillika betyga den aktning han och hans familjs enskilda personlighet, nu såsom förra gången, här tillvunnit sig.

8 P. S. Sedan detta skrefs, erfara vi, att Hr Rappo qvardröjer till i morgon, då ännu en representation gifves.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil