Bref från Stefano till Gubetta (Angående theatern och »Terzerola»)

Bref från Stefano till Gubetta (Angående theatern och »Terzerola»)

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 7/2 1857:|11 2|

Bref från Stefano till Gubetta.

(Angående theatern och »Terzerola».konsekvensändrat/normaliserat)

1 Caro amico! Sedan vi båda som statister på La Scala tillsamman studerade, framför och bakom kulisserna, den målade naturen, har ödet kastat oss båda hit på en fjerran strand, dig som positivspelare, mig som gipsmakare här i detta nordiska björnlandet. Till våra sydländska dramatiska studier ha vi sedermera hunnit insamla ett icke obetydligt förråd af högnordiska insigter, hörande till området för konstens lindabarnsperiod, enkannerligen den tid, när besagde konst börjar få tänder. Och efter nu ett tillfälle gifves att utbyta våra tankar och erfarenheter, vill jag icke förhålla dig hvad jag derutinnan förmått uppsnappa.

2 Jag bör således då till en början, och för att icke fresta dig till jemförelser med vårt bella Italia, säga dig, att icke fullt 12 år ha förgått, sedan det första inhemska stycket, benämndt »Friarn från Åbo»,konsekvensändrat/normaliserat till allmän förtjusning, vandrade här öfver tiljorna och sedan dess ha 12 till 14 originaler med mer eller mindre framgång spatserat samma väg till odödligheten. Du bör likväl icke föreställa dig, att dessa stycken här uti Finland talat finska, ty det hör till detta barbariska landets egenheter att förvisa sitt eget språk till köken och torgen; hvarifrån det dock nu håller på att maka sig uppåt, så att man ock har sett ett halft dussin finska theaterstycken i tryck; men till dato äro de noter utan klaver, former utan gips att gjuta uti dem, och jag har icke hört att de blifvit gjutna eller spelade annars än af sällskapstheatrar någonstädes borta i landsorterna. Sådant klingar befängdt för oss italienare, som icke ens tåla att musiken sjunger andra toner än våra egna, men få|11 3| är det, och tillsvidare måste det väl så vara, efter det så är.

3 Emellertid har nu detta goda folket en förunderlig vänskap för theatern; jag säger med flit förunderlig, ty i dagliga lifvet äro de styfva som stickor, men slippa de lös på scenen, äro de som fiskar i vattnet, så att man mången gång här kunde anse det för menniskornas rätta natur att vara någonting annat än sig sjelfva. Det får man väl nu se bara på sällskapstheatrarna, som vintern igenom grassera uti hvarenda vrå af detta landet; och spelet är hvad det kan, och kanske litet deröfver, efter här ingen skola finns åt det hållet, men lust och anlag äro här öfver en bank. Är ock skada om det skall stadna dervid, ty visst håller man nu på att bygga ett bättre konditioneradt fågelbo i Helsingfors för den vingklippta konsten; men ännu är man ej i stånd att få ihop mer än en fiol utan strängar. Lycka ändå att man får låna strängar från andra sidan hafvet, och om de icke alltid äro så fint spunna eller väl stämda, så förfela de ej sin effekt, emedan tonen förhöjes af god resonans. Du kan lita på att den finnes, – kanske mycket derföre att rummet är tomt. Jag blir alltid väl till mods, när någon begriper att det eller det är icke en klump gips eller lera, utan vålnaden af ett mästerverk. Och derförutan kan jag ingenting uträtta. Men icke nog att begripas; man måste också behöfvas. Jag har hört sägas, attoriginal: ntt Helsingfors, sedan slutet af Maj 1856 och med undantag af September månad, som var theaterlös, depenserat i medeltal 100 vinkar af silfver om dagen att dess theater behöfs. Corpo di Bacho, det vore något att göra af; kom hit med ditt positiv, min kära Gubetta!

4 Räknar man nu icke silfverklangen, utan den literära produktionen och dithörande kritik, så skulle man tycka, att en finsk dramatik uti kolt borde vara glad att då och då få vara med om en barndans. Men nej, den har fått tänder, som jag redan sade dig, och biter i sin barnskallra, i stället att äta beskedligt sin tarfliga husmanskost. Det har varit fallet med de andra förut, och nu sednast med ett nytt stycke vid namn »Terzerola».konsekvensändrat/normaliserat Det hade kunnat gå sin korta bana till glömskan helt tyst och fridfullt igenom, men olyckan ville att tvenne meningar kommo derom i strid. Som vanligt, fick då den oskyldiga sitta emellan. En sysslolös satir, som icke hade annat att göra, kastade sig öfver detta värnlösa rof. Visst är det försmädligt, när en Momus i hvarje hörn skrattar åt våra ömma känslor. Huru har icke en F. C., sjelf illa handterad, i sinom tid tilltygat en rol uti »Lifvets strid» och Gustaf III i »Femtio år»,konsekvensändrat/normaliserat och huru var icke det illpariga studentlöjet genast tillhands, när en stor hjelte i skepnad af en ännu större aktör dundrade åt jesuiten sitt barska »på knä!» att rimma – »ditt fä!» Och på samma sätt får nu också Terzerola sonnetter. Men allt sådant är helsosamt, ty du mins från vår vän Dante, att ingen gudomlig komedi hamnar i paradiset, innan den förut passerat skärselden.

5 Jag har två goda skäl att särskildt berätta dig något om Terzerola: primo för det att hon på sätt och vis är vår landsmaninna, och secundo för det att, efter hvad man sagt mig, två dramatiske författare, vid namn Berndtson och Topelius, i brist på andra, slagit under sig kammarjungfrukritiken här uti hufvudstaden. Men nu är det en gammal känd sak, att författare vanligen äro miserabla kritici i egen sak, emedan de mest döma efter förutfattade meningar. Det är sannt, att vi, förutom andre mandråpare, ha en Romoald i Åbo Under:r och ett stort P i Wiborg, som icke lära underlåta att, kritici och mig förutan, läsa lagen efter eget hufvud.

6 Men vi statister vid La Scala ha också vårt hufvud för oss. När vi se en ung och ovan fäktare vid hvarje rörelse blotta öppna fogningar i sin rustning för värjspetsen, tycka vi det vara föga ära att nedstöta honom. Snarare ville vi lära honom föra värjan – om vi det kunde.

7 Nu kan någongång synas, som ville en ungersven träda färdig upp med Herkules klubba. Vore det så, skulle vi statister säga till honom: klubban är dig ännu för tung, amico; drick märg ur lifvet, låt armen vexa! Hvem har ej någon gång sport i sina ådror titaners kraft, mäktig att storma Olympen och rycka spiran ur Zeus händer? Den som ej sport det, har ej sjelf varit ung. Det var en tid, då jag först begynte klubba en smula i lera och fick ihop en Prometheus. Mina vänner råkade utom sig af förtjusning. Mer än Thorvaldsen! Mer än Michael Angelo! utropade de. Jag tyckte väl sjelf, att framstegen voro för underbara, men hvad skulle jag göra? Jag måste väl tro dem. En dag utställde jag min Prometheus på torget i Milano. Jag behöfver ej påminna dig den dagen, Gubetta. Det var en dag af tortyr! Vänner och ovänner täflade att förgöra mig, de ena med sitt beröm, de andra med sitt tadel. Jag märkte nu först, att den arm min Prometheus sträckte efter gudarnas gnista var något för kort. Jag svor vid mig sjelf att engång skarfva honom. Så sannt jag heter Stefano, skall jag lyckas deri. Men tillsvidare, min käre Gubetta, är jag en gipsmakare.

8 Peste! Kommer jag in på italienska minnen, så glömmer jag hela den öfriga verlden. Hvar slutade jag? Det var om vår landsmaninna jag ville berätta dig något.

9 Vi se då framför oss Venedig. Men hvilket Venedig? Hvar äro Campo Marco, stenlejonen, kanalerna, marmorplatsen, hafvet och hafvets drottning, dogernas stad, blykamrarna, tiomannarådet, suckarnas brygga, mandolinens klang, gondolierens sång och de älskandes hviskning i balsamdofterna af en natt uti södern? Intet af allt detta möter dig, svikne Gubetta, allenast en sal, som kan tillhöra hvilken verldsdel som helst, och derefter en trädgård af samma egenskaper, och sedan en skog strax invid Venedig, och sedan ett månsken öfver San Stefanos klippa, som liknar alla andra klippor, och slutligen åter densamma salen. Och söker du venetianerne, så finner du tre ting, som tillhöra Italien, Sicilien, Korsika och Spanien, nemligen hatet, hämden och dolken, och dessutom finner du kärleken, som tillhör hela verlden. Men af Italiens, af Venedigs storhet och skönhet finner du intet. Den sednare bristen är större än den förra. Som statist har jag lärt, att ett stycke, som spelar på gifven lokal, måste hafva en gifven färg.

10 Och afsäger du dig Italien, så vill du dock finna de allmänt menskliga fordringarna af karakter och motiv. Du finner då en afsigkommen gubbe, som i blinken förskjuter sin fosterson Rinaldo, för det att denne blottar sin falske vän Cassini, och tror i blinken Cassini för det att han förtalar Rinaldo, och tror ånyo Rinaldo för det att en okänd flicka berättar om Cassinis ondska. Det sista är likväl bättre motiveradt. Sedan finner du en flicka, Alinda, som uppoffrar sin lycka för sin far och strax derpå tar sina ord tillbaka, när Rinaldo utbreder sin famn. Vidare Cassini, som har en desperat röfvare att tillgå och likväl partout vill ha en flicka att mörda Rinaldo i skogen och som utan vidare bevis tar för gifvet att det är gjordt; Cassini har annars verkligt motiv och är blott enfaldig i sättet. Begripligast af alla är Rinaldo. Men obegriplig är den sentimentale röfvaren, som tillika är musulman, renegat, zigenare och konungason och som ena minuten skyr minsta fläck på sin Terzerola, men andra minuten låter i fluxen öfvertala sig att med diktade sagor förleda henne till mord. Skuggor äro de alla med luft i ådrorna.

11 Terzerola sjelf – ja, olyckan är, min bästa Gubetta, att hon, noga taget, icke är vår landsmaninna, utan ett nordens barn, i sin späda ungdom bortförd af den mångfaldige röfvaren, och följaktligen borde hon ställa ett nordiskt lynne som antithes mot det sydländska. Men icke förthy låter också hon i blinken öfvertala sig att bli mörderska. För hvad? För att hämnas sin faders mord på hans mördares son, som hon aldrig förr hört talas om. Denna annars vackra flicka, sammansatt af Preciosa, Esmeralda, Regina och Anna i »Lifvets strid», kopierat i slutet alltför starkt den sistnämnda.

12 Med våra statistiska begrepp om grundvilkoren af en dram, måste vi sakna hos detta stycke individualisering, karakterer och motiver, hvarigenom allt kommer att sväfva i luften, utan fotfäste hvarken på jorden eller i menniskohjertat. Dertill kan åtskilligt anmärkas om dess arkitektur, såsom stora luckor i kedjegången, en akt och en tablå utan ett ord om styckets hjeltinna, två personer utan nödvändighet och som genast försvinna, samt den hos nybörjare vanliga brist på begränsning, genom att vilja inlägga en mängd icke nödvändiga saker, såsom röfvarens långa berättelser. Annars finnas inga egentliga longörer.

13 Men, säger min vän Gubetta, om så mycket tynger den ena vågskålen, hvad återstår då för den andra? Och Stefano svarar: stycket har anlag till situation, handling, intrig, och hvarje akt har, som den bör hafva, en kärnpunkt, hvilket allt nu ej kan framstå, för den bristfälliga motiveringen. Ämnet i sig sjelf uppfyller ramen; det är blott en roman och icke en bram. När jag afräknar en och annan ouppmärksamhet, är språket vackert, bilderna ofta lyckade. Och sist och förnämligast framskymtar den poetiska åskådningen i enstaka glimtar af finhet och innerlighet omisskännelig, såsom i den djupa känslan af Terzerolas ensamhet – det bästa i hela stycketoriginal: stycker – och i dessa tvenne vackra rader af Rinaldo vid första aktens slut:

»Så ensam som jag kom jag återgår;

Så arm jag var mig lifvet återfårkonsekvensändrat/normaliserat

15 Min mening är, att man af Terzerola alldeles icke kan döma till G. Lagi framtid som författare. Till dem, som deruti se något börjande stort, måste jag säga, att stycket har grundväsentliga dramatiska fel och i allmänhet matta vingar; och att ej säga detta uppriktigt eller säga det med hån, det vore missaktande och tillika vilseledande, ty hånet har ofta det med sig, att uppresa ens sjelfkänsla till trotts. Och till dem, som äro af alldeles motsatt mening, ville jag säga: hvilken af oss, mina herrar, har ej engång med ovan hand gripit efter ett ideal uti lifvet? Ju högre, desto bättre! Hvad betyder det, om första försöket stadnar under sitt mål; det är mycket nog att målet är stort, och det är ej allom gifvet att sigta högt. Från ståndpunkten af en ny dramatisk literatur, måste man önska att många försök än vidare komma; varen lugna, nog faller det omogna, nog står det goda. Och sedt från den högvisa kritiska ståndpunkten, utan förut fattade meningar, är detta stycke i sjelfva verket så harmlöst omoget, så naivt godtroget i sin lilla röfvaresaga, att jag icke vet hvad som skulle, efter den nödvändiga justeringen, beväpna andra pilar deremot, än ett godt smålöjes oskadliga udd. »Terzerola» har hela den första ungdomens osjelfständighet och tro uppå lifvet, – jag ville att hon också rasade mera ut i dess enthusiasm! Den af oss, mina herrar, som flugit med starkare vingar vid nitton år, må på henne kasta den första stenen.

16 Och dermed, bästa vän, har nu gipsmakaren sagt positivspelaren sin hela mening utan förbehåll om denna unga signora. Jag kan till slut endast förundra mig öfver våra dramatiska författares rasande vurm att döda flickor. De spara der hvarken kulor, gift eller dolk. Hvad ondt ha då de stackars flickorna gjort dem?

17 Adio, caro positivo.

18 Stefano.

 

 

    Kommentar

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimil