Bäckvall, Johan–ZT 30.1.1857

Johan Bäckvall till Zacharias Topelius 30.1.1857

Uleåborg den 30 januari 1857.

Högtärade Broder!

1 Just hade jag hunnit skicka af mitt sista bref till Bror, då jag erhöll Brors skrifvelse, för hvilken jag hjertligen tackar. – Härhos följa nu med återigen några ark af öfversättningen. I den sist afskickade delen deraf kom jag att lemna pbort poetiska stycket: Gretas blomma, af skäl att allmogen sällan odlar krukvexter, men också derföre, att jag redan förut infört finska runor i öfversättningen utöfver hvad som finns i originala boken. Öfversättningarne af de poetiska stycken gifva mig mest bekymmer, emedan de oftast kunna misslyckas.

2 I mitt förra bref nämnde jag något om proceduren vid O. W. S:mias upphörande. Sedermera har jag fått weta innehållet af sista skrifvelsen ifrån General Guvernements-kansliet i anledning af det utaf Fogelholm utfärdade förbudet mot öfverträdande af bladets privilegium. Hwad Fogelholm må ha förklarat, vet jag icke (ehuru intressant det vore att veta), men erkännande skall han ha fått för sitt handlingssätt. Dock beklagas i skrifvelsen på det högsta,|| att ett sådant och sådant blad måst upphöra och hänskjutas till hans bedömmande behöfligheten af detsamma, samt anhålles att han i sådant fall måtte göra allt sitt för att få bladet till lifs. Ungefärligen sådant skall innehållet varit af högbemälda bref, som jag dock sjelf ej fått läsa. Som jag sist skref, komma O. W. S:mat återigen att utgifvas begynnandes i första lördagen af förstkommande februari. Jag vet derföre ej, huru wida jag hinner med några nyheters insändande till Hfrs Tidning, då jag åter åtagit mig O. W. S.:mias redaktion. Tack, Broder, för deltagandet uti samma O. W. S:mias sak. Hwarje menniska har sett, huru oskyldigt bladet varit – och dock har jag måst bära, med förlof sagt, hundhufvudet för hwarjehanda, hufvudsakligast för dålig anda, som tidningen skulle haft; och detta blott af vederbörande högsta här i censuren. Om detta ej vore så löjligt, skulle det vara förargeligt. Men att jag ej bryr mig derom, bevisar jag tydligast dermed, att jag åter börjar med redaktionen.

3 Hwad nöden i de öfre socknarna af detta län beträffar, så tål den inga förgyllningar; ty verkligheten är i sanning ryslig. Man kan nog tänka sig, att, då t. ex. Kuolajärvi, Sodankylä och Kittilä lappmarksförsamlingar äfven i de föregående åretna fått missvext, som torde medtagit det tlilla de egt, och då nu åter inträffade en så total missvext, att af årets gröda endast den af frost gulnade halmen återstod,|| äro icke allenast den fattiga delen af befolkningen, utan äfven den bofaste alldeles utan bröd. Och detta står ej att finnas der, minst för den utblottade. Förr war Arkangel den ort, derifrån det erhölls mjöl; men nu är det annorlunda. Mjölfarkoster ha under sista höstens stormar dels förolyckats, dels fastfrusit långt borta ifrån bestämmelseorterna, och de få hunno till hvita hafvets stränder. Derföre har mjöl priset också der wuxit högt (jag har hört mattan der betalts med öfver 10 silfver rubel). Dessutom är det icke ringa wäg ifrån hvitahafvets kust till finska socknar. Redan dessa förhållanden, då man ännu tager det i betraktande, att renafveln är redan ganska ringa, och hästarna kunna swårligen uthärda med transport genom obanade ödemarker i winterns djupa snö, torde förklara nödens rysliga verklighet. Wäl säger man: lappen lefwer nog äfven utan bröd. Det har i år sken för sak. Förr fanns det renar, vilda och tama; under förra misswextårena fanns äfven skogsfogel; men nu, såsom sagt, äro renarna nästan utödda, och nöden tvingar den hungriga att fälla den första och den sista han ser, så att de sista torde icke se nästa sommar. Men äfven de föreslå ej till föda, och skogsfogel skall det ej finnas. Således är endast den den af frost skadade halmen det enda hufvudsakliga näringsmedel. Bark fås ej under vintern|| mycket, och hvem hoppades icke sista vår på godtd år.s vext. Derföre skall folket, som förtärt frostbitet halmbröd med den lilla mjölkoläsligt p.g.a. konservering/inbindningtår, den ringa och dåliga ladugården kan afkasta, till stor del sjuknat in, och dåe döoläsligt p.g.a. konservering/inbindning man kan säga, – i hunger, om också detta sker mera indirekt; ty lifvetmenniskolif uppehålles ej länge med halm. De som äro friskare, och ännu det förmå, begynna wandra ut, för att heldre tigga än gå den rysliga hungersdöden till mötes. – Förhållandet i andra trakter, såsom i en del af Kuusamo, Pudasjärvi nästan hela Kianto, Kuhmoniemi m. m. torde likna sig detta, om ock med några modifikationer. Trakter, der det fås fisk nästan vintern igenom, hafwa fördelen deraf framföre andra. Sik fås om hösten ända till jul.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning I början af februari begynner lakfångsten, som räcker in på mars; och då åar och buskarsvårläst p.g.a. strykningträsk begynna visa öppningar, fortfar fångsten.

4 Men äfven denna näringsgren är tillfällig och vanskelig. – Den ädle menniskovännen har skyndat till hjept i nödens stund; men innan hjelpen hinner dit, der nöden dödar, hur mycket kunnat inträffa. Det är långt till lappmarkens gränsor, snön, som fallit under loppet af denna månad i ovanlig mängd, står redanoläsligt p.g.a. konservering/inbindning här öfver en aln djup, hvad då i Nära lappmarken, ditoläsligt p.g.a. konservering/inbindning vägarna gå genom djupa ödemarker och äro snart igenyroläsligt p.g.a. konservering/inbindningda? Nödhjelpkommitteer borde bildas äfven i dessa olyckliga trakteroläsligt p.g.a. konservering/inbindning för att utdela, der nöden är störst, de gåfvor, som komma. De lindra nöden om också de ej förslå för många.

Högtärade Brors vänfaste

J. Bäckwall.

5 P. S. Kanske jag härnäst kan lemna mera detaljerade underrättelser i detta hänseende.

6 P. S. I händelse det mera låter göra sig, ber jag Bror vara god och låta denna på skildt papper skrifna öfversättning af andra versen i stycket: Nässlan och törnrosen, införa i stället för den der förut öfversatta. Bwall.