Inledning

Brevdiarier och saknade brev

41 Topelius antecknade avsända och mottagna brev i diarier 1833–1898: namn, datum och mottagar- eller avsändarort, och de sista decennierna ofta något om brevens innehåll. Brevdiariet är långt ifrån fullständigt, det finns t.ex. månadslånga luckor och beundrarpost upptas inte. Uppskattningsvis 75 procent av breven är noterade.

42 Brevdiariet är den viktigaste källan för att fastställa antalet saknade brev, s.k. minusbrev. Att brev saknas framgår också av de bevarade breven, eftersom korrespondenterna ofta tackar för ankomna brev och då anger datum. Ibland kan ett brevs innehåll omnämnas i ett brev till någon annan korrespondent.

43 I föreliggande korrespondenser saknas åtminstone 475 brev, de flesta från Topelius.

Språk och etableringsprinciper

45 Av de 43 korrespondenserna är de flesta skrivna på andra språk än svenska: 10 på danska/norska, 8 på tyska, 3 på engelska, 1 på finska, 1 på franska, de övriga på svenska. Förläggarna använder alltid sitt modersmål, medan några översättare skriver på svenska. Om breven är skrivna på engelska eller tyska svarar Topelius på respektive språk. Till de danska och norska korrespondenterna skriver Topelius på svenska men strör emellanåt in danska ord använder danskinfluerade pronomenen, som »Deras vänskapsfulla bref», »om De så önskar». De flesta tyskspråkiga korrespondenter använder latinsk skrift, men s.k. Kurrentschrift förekommer i två översättarkorrespondenser (Lucie Hedde och Otto Gleiss).

46 Utgivarändringar har gjorts om punkt saknas i slutet av mening och om avslutande parentes- eller citattecken saknas. Uppenbara slarvfel har korrigerats: bokstäver har tillagts (ödmjuket > ödmjukhet) eller borttagits om det rör sig om oavsiktliga upprepningar (hononom > honom; efter efter > efter). Supplering av bokstäver och punkter har också gjorts om de inte är synliga p.gr. av inbindning, bläckplump eller för att de vid radslut har skrivits utanför pappret. Övriga stav- och språkfel har inte korrigerats; om oklarheter i förståelsen kan förmodas uppkomma har kommentarer gjorts. Uppenbara stavfel i maskinskrivna avskrifter eller avskrifter av annan hand har rättats stillatigande. Utgivarändringar visas mot grå bakgrund om visningsläget för utgivarändringar är valt.

Läsanvisningar

47 Breven är försedda med kommentarer som upptar biografiska och historiska upplysningar samt ordförklaringar. Länkar ges till andra ställen i utgåvan som belyser eller tangerar det som behandlas. När det av brevet går att sluta sig till att det som avhandlas också upptas i föregående brev ges ofta ingen hänvisning. Om detta däremot inte är uppenbart, eller om ett ämne behandlas i brev längre bakåt ges referens eller länk.

48 Ordförklaringar ges om ett ords aktuella betydelse inte finns upptagen i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO 2009); undantag kan göras för särskilt ovanliga ord eller ord med ålderdomliga bibetydelser trots att de upptas i SO. Som källor till ordförklaringarna används huvudsakligen Svenska Akademiens ordbok och A. F. Dalins Ordbok öfver svenska språket (1850–1853).

49 Inslag av andra språk än svenska översätts såvida det inte rör sig om kända fraser som Au revoir! och uttryck som upptas i SO, t.ex. ad hoc. Brev eller brevavsnitt på främmande språk – tyska, engelska, franska, danska och norska – översätts inte i sin helhet, däremot ges förklaringar till enskilda ord och innehållet i brev på tyska och franska refereras kort.

50 Ålderdomliga ord- och böjningsformer kommenteras inte, såvida risk för missförstånd inte föreligger.

51 Kommentarerna upptar inte elementära upplysningar om omnämnda personer, orter eller verktitlar. Dessa ges i tool tips om visningen för nämnda kategorier är ikryssad (se Visningsalternativ). Visning finns också för upplösning av ovanligare förkortningar.

Topelius korrespondens med G. W. Edlund

57 Av de 68 bevarade breven mellan Edlund och Topelius är 49 från Topelius (1870–1896) och 19 från Edlund (1876–1897), därtill två kontrakt. Flera brev från Edlund är av handstilen att döma dikterade. Åtminstone sexton brev saknas, fem från Edlund och elva från Topelius, det tidigaste daterat 1857.46Av Topelius brev återges 41 efter avskrifter eftersom original saknas, de övriga återges efter originalen. Materialet finns i Topeliussamlingen på Nationalbiblioteket, Helsingfors, sign. 244.16 resp. 244.46 (avskrifter) samt ett brev från Topelius i Svenska litteratursällskapets arkiv (SLSA). Att brev saknas framgår av Topelius brevdiarium och den bevarade korrespondensen. – Breven upptar till övervägande del utgivningsfrågor, men eftersom Edlund och Topelius träffades regelbundet är uppgifterna om utgivningsvillkoren ofta ofullständiga eller obefintliga.

58 Det första bevarade brevet, daterat den 8 juli 1870, rör korrekturet till diktsamlingen Nya blad. En månad tidigare skriver Topelius till Albert Bonnier att han »länge varit klandrad i Finland» för att han låtit utge sina nyare verk endast i Sverige (Fältskärns berättelser I–V och Läsning för barn 1–3): »då Frenckell & Sons bokhandel i Helsingfors erbjudit mig ett antagligt förslag, har jag ansett mig böra, i likhet med Runeberg, trycka samtidigt tvenne upplagor, den ena för Finland, den andra för Sverige».47ZT–AB 11/6 1870. I brevet återger Topelius Edlunds förslag till kontrakt, och erbjuder Bonnier samma villkor: »För förlagsrätten till en upplaga af Herr Professor Z. Topelii Nya Dikter, benämnd....... upptagande sådana, som ännu icke blifvit utgifna samlade, betala undertecknade sjuttiofem (75) finska mark pr tryckt ark in 8:vo. Upplagan får uppgå till Ett tusen femhundra (1,500) exemplar i samma format, som Stenbäcks Dikter 3:dje uppl.»
»Första korrekturet läses på vår bekostnad, det andra af förf. med af oss frankerad korsbandsförsändning.»
»Honorariet utbetalas i tre terminer, sålunda, att första tredjedelen erlägges antingen ark efter ark, eller för alla på engång, då sista arket är tryckt; – andra tredjedelen utbetalas tre månader efter det boken i bokhandeln utkommit och den sista tredjedelen efter ytterligare tre månaders förlopp, hvarigenom hela honorariet inom 6 månader är betäckt.»
»Förf. erhåller derutöfver 25 exemplar af boken till sin disposition.» Nya blad utgavs därför i skilda upplagor både på Edlunds och på Bonniers. Förfarandet var opraktiskt eftersom Topelius måste leverera dubbla manuskript och läsa dubbla korrektur.48Resultatet blev att Edlunds och Bonniers upplagor av Nya blad skiljer sig betydligt från varandra. Edlunds upplaga trycktes på Finska Litteratursällskapets tryckeri. Följande år, 1871, antog Edlund Bonniers förslag om gemensamma upplagor och därefter utkom de verk av Topelius som Bonnier utgav i delupplaga på Edlunds förlag.49Se inledn. till Topelius korrespondens med Albert Bonnier.

Boken om Vårt Land

59 Det första brevet innehåller också Topelius förslag till kontrakt för en läsebok för folkskolans högre klasser. En läsebok för de lägre klasserna, Naturens bok, hade utkommit på författarens eget förlag 1856. Topelius planerade redan då en fortsättning, men arbetet fördröjdes och först nitton år senare, 1875, färdigställdes Boken om Vårt Land.50Topelius berör orsaken till fördröjningen i förordet: »Svårigheten ligger dels i ämnets rätta begränsning – jag hade först tagit det mycket vidsträcktare, – dels i uppdragandet af rätta gränsen mellan läseboken, som anslår, och läroboken, som genomför det angifna ämnet. Utkast, som skulle fylla tre gånger denna volym, hafva fördenskull offrats åt lågorna: hvilket må nämnas som förklaring af dröjsmålet.»

60 Boken om Vårt Land fick liksom sin föregångare ett stort genomslag i skolorna, och båda gav Topelius en god och stabil inkomst under många år.51Topelius framhåller i olika sammanhang att Finlands barn betalade halva Björkudden som köptes 1880, t.ex. ZT–WS 2/1 1885. Men boken blev också omdebatterad, dels på grund av hur den svenska befolkningen skildrades, dels på grund av ortografin.52Se Håkan Anderssons översikt i Kampen om det förflutna 1979, s. 134–143. Topelius deklarerar i förordet att han följer Svenska Akademiens ordlista (1874) vars historiskt-etymologiska rättstavningsprinciper starkt ifrågasattes av de s.k. reformisterna som förespråkade en mer ljudenlig stavning. Som en reaktion utgav bl.a. Svenska Folkskolans Vänner Läsebok för folkskolans två lägre afdelningar (1884) som följde Axel Olof Freudenthals fonetiska rättstavning, och 1891 utkom Saga och historia, »med den för statsläroverken i Finland fastställda ortografin». Båda läseböckerna innehåller texter av Topelius.53Se GWE–ZT 20/3 1886 samt Olof Mustelin, Stafva eller stava? 2004, s. [25]–53. Angående stavningen skriver Topelius till Albert Bonnier att »en allmän norm är bättre än anarki» och han böjer sig därför i de flesta fall för SAOL, även om han anser att den »dagtingar med den etymologiska principen» (ZT–AB 31/1 1880). Samma åsikt uttrycker han om den reviderade upplagan 1889 (t.ex. ZT–AB 22/4 1890). – På K. E. Holms förlag utkom 1892 ett urval av Topelius dikter med Freudenthals stavning, Poetisk läsebok 1892.

61 Inför utgivningen av fjärde upplagan av Boken om Vårt Land 1883 företog Topelius en genomgripande revidering, där han beaktade en del kritiska synpunkter och korrigerade språk- och sakfel.54ZT–G. W. Edlund 12/2 1883 med kommentarer. Men i stavningsfrågor intog han en konservativ hållning, och också i senare upplagor var de språkliga inkonsekvenserna uppenbara. Dessutom hade den snart 20 år gamla boken innehållsliga brister, och folkskolorna började i allt högre grad använda nyare läroböcker. Våren 1893 meddelar Edlund bekymrat att försäljningen av Boken om Vårt Land sjunkit markant 1890 och 1891, och avstannat helt 1892.55G. W. Edlund–ZT 10/3 1893. Den massiva kritiken och den sjunkande försäljningen föranledde Edlund att trycka upp en broschyr där han framhöll bokens förtjänster. – Det jämförelsevis höga priset på 3 mk inverkade möjligen också på avsättningen.

62 Kravet på en radikal omarbetning av läseboken blev allt mer ofrånkomligt.56Ett exempel på vad man kritiserade i läseboken kan studeras i de 30 sidor som historieläraren Petrus Nordmann korrigerade och sände till Topelius. Se faksimil till P. Nordmann–ZT 19/3 1893. Två år efter Topelius död fick seminarieläraren K. J. Hagfors i uppdrag att förbättra boken, vilket skedde under noggrann övervakning av arvingarna Eva Acke Topelius och Toini Topelius. Tack vare en lyckad revidering trycktes Boken om Vårt Land i stora upplagor under 1900-talet. Sista upplagan på Edlunds utkom 1916 (16 uppl.).57Hagfors reviderade uppl. utkom 1903, se Margit Åström, K. J. Hagfors 1979, s. 90–102. – Uppl. 18–20 (1934–1942) utgavs på Söderströms förlag.

Topelius övriga verk utgivna av Edlund

63 De verk som utkom i gemensam upplaga på Edlunds och Bonniers var Läsning för barn 4–8 (1871, 1880, 1881, 1897), novellsamlingarna Vinterqvällar I–III (1880, 1881, 1896), Dramatiska dikter (1881) och diktsamlingen Ljung (1889). Edlund köpte en delupplaga av Bonnier och fick därmed ensamrätt att sälja och distribuera verket i Finland. Böckerna trycktes i Stockholm och försågs med skilda titelblad för respektive förlag. Edlund betalade motsvarande honorar i mark till Topelius som Bonnier i kronor.58Se t.ex. kontrakt ZT–GWE 30/12 1897: »Honorariet beräknas i finska mark efter samma grunder, som Bokförläggaren Alb. Bonnier i Stockholm erlägger för upplagorna för Sverige i kronor. Sålunda om Bonnier betalar för tryckarket åttio kronor, erlägges för samma af Edlund med åttio mark.» Breven mellan Topelius och Edlund ger knapphändiga upplysningar om den gemensamma utgivningen, däremot ger Albert Bonniers korrespondenser med Topelius och Edlund värdefull information.59Bonnier kommenterar i breven till Edlund författaren i ett kollegialt samförstånd: han uttrycker betänkligheter över olönsamt stora upplagor och omotiverat höga honoraranspråk. – Endast två brev från Edlund är kända, däremot 118 kopiebrev från Bonnier till Edlund (Bonniers arkiv).

64 Topelius diktsamling Ljungblommor, som utkom på Bonniers 1860, utgavs i en reviderad upplaga på Edlunds förlag 1880. Upplagorna innehåller ett urval ur Ljungblommor I–III utgivna i Helsingfors (1845–1854), utökat med nyskrivna dikter. Edlunds upplaga 1880 betecknas som »2 fi. uppl.», den tredje utkom postumt. Edlund utgav också ett urval dikter för skolorna, Ljungblommor och Nya blad 1883.

65 I ett brev till Bonnier 1882 uppger Topelius att Edlund upprepade gånger hade bett honom författa en biblisk historia. Någon sådan skrev Topelius inte, men 1893 utkom Evangelium för barnen, korta förklaringar över årets bibeltexter. Edlund blev undantagsvis ensam förläggare; det var troligen av konfessionella skäl som Topelius inte erbjöd boken till Bonnier.60ZT–A. Bonnier 12/5 1882 och ZT–AB 19/9 1893. Tredje upplagan 1905 utkom på Bonniers.

66 Trots att Edlund utgav alla Topelius verk på svenska från 1871 var det Werner Söderström som i Finland förlade den postumt utkomna Blad ur min tänkebok. Söderström var nära vän med Aina och Berndt Nyberg som förvaltade och hyrde hus av Söderström i Borgå.61A. Bonnier–Edlund 24/5 1895, se f.ö. inledn. till Topelius korrespondens med W. Söderström.

67 Topelius Samlade skrifter utkom i gemensam upplaga på Bonniers och Edlund 1899–1907, Edlunds upplaga i ca 4 400 ex.62Se inledn. till korrespondensen mellan Topelius och A. Bonniers förlag, samt Zweygbergk 1958, s. 57.

Översättningar

68 Den första finska översättningen av Topelius verk som Edlund utgav var tredje cykeln av Fältskärns berättelser. Välskärin juttuja 3 översattes 1873 av N. Hauvonen; de första två cyklerna hade översatts av K. G. Levander 1867 (eget förlag) och utkom på Edlunds 1875. I december 1877 tog Robert Mellin initiativ till en ny och fullständig översättning av romanen.63Mellin översatte del 1–4 och Kaarlo Kramsu del 5 (1882). Se f.ö. inledningen till korrespondensen mellan Mellin och Topelius. Välskärin kertomuksia 1–5 trycktes 1878–1882 på Tryckeriaktiebolaget i Uleåborg, och Edlund, som innehade rättigheterna till de tidigare översättningarna, står som förläggare. – Dessa tidiga översättningar av Fältskärns berättelser nämns inte i föreliggande korrespondens.

69 Boken om Vårt Land översattes, liksom Naturens bok, till finska av Johan Bäckvall.Maamme Kirja utkom på Edlunds 1876.64Se korrespondensen mellan Bäckvall och Topelius. Översättningen fick rätt hård kritik och andra upplagan reviderades av Runeberg- och Shakespeareöversättaren Paavo Cajander. Som läsebok i de finska skolorna var Maamme Kirja mer allmänt accepterad än i de svenska, och trycktes i betydligt fler och större upplagor, in på 1950-talet.

70 Hösten 1880 utgav Edlund en finsk översättning av den historiska skildringen »Ungdomsdrömmar», införd i Nya Dagligt Allehanda våren 1879. Översättningen Nuoruuden unelmia av Samuli Suomalainen nämns inte i korrespondensen.65Novellen intogs i Vinterqvällar II (1881).

71 En översättning av Planeternas skyddslingar initierades av författarinnan Theodolinda Hahnsson, som kontaktade både Edlund och Topelius.66Se T. Hahnsson–ZT 24/8 18/9 1889. Berättelsen hade gått som följetong i tidningen Finland 1886–1888 och utgavs i bokform av tidningens förläggare Weilin & Göös. Översättningen Tähtien turvatit utkom i åtta häften på Edlunds 1890–1892.67Se Hahnssons brev till Topelius. Tre år senare vände sig Edlund till Hahnsson för att få en översättning av Evangelium för barnen (Evankeliumi lapsille 1893).

72 Våren 1894 ville Edlund utge en finsk översättning av den reviderade och illustrerade upplagan av Fältskärns berättelser (Bonniers 1883–1884) och gav uppdraget åt Hahnsson. Vid samma tid erbjöd sig också Werner Söderström att utge romanen i översättning av Juhani Aho. Eftersom Topelius absolut ville få Aho försökte Edlund övertala honom att utge översättningen på hans förlag, men Aho uppger för sin del till Topelius att han hellre ville »ha att göra med Söderström, som är min gamla principal». Ahos nyöversättning, Välskärin kertomuksia, utkom på Söderströms 1896–1898.68GWE–ZT 4/7 1894, T. Hahnsson–ZT 25/8 1894, ZT–GWE juni 1894, W. Söderström–ZT 6/4 1894, J. Aho–ZT 10/8 1894.

73 Två noveller i den tredje cykeln av Vinterqvällar utkom separat på Edlunds i översättning av Helmi Setälä: Ljungarsin taru 1896 och Rautakylän vanha parooni 1897, samma år som de svenska upplagorna.69Werner Söderström ville också utge en finsk översättning av Vinterqvällar (WS–ZT 19/4 1896). Topelius kontaktade då Edlund och svarar Söderström (27/4 1896): »Min öfverraskning var icke liten, när han såsom svar framvisade vårt kontrakt af 10 sistl. Mars, hvari han, som påpasslig affärsman, inryckt, jemte förlaget af L. för B. VIII och Vqvällar, äfven ett bemyndigande att öfversätta de sistnämnda till finskan.» De två första cyklerna av novellsamlingen Talvi-iltain Tarinoita I–II hade utkommit på G. L. Söderströms förlag 1881–1886.70Den tredje cykeln av Talvi-iltain Tarinoita utkom på Söderströms förlag 1909 i övers. av Aatto Suppanen.

Övriga publikationer

74 Topelius medverkade också i några andra verk som Edlund utgav, bl.a. med bildtexter till barnböckerna Barnens sommar på landet af Alexandra Såltin I–II 1878–1879 och Smått folk. Elfva teckningar af Oscar Pletsch 1875 (2 uppl. 1894). I antologin Aus dem Norden. Eine Sammlung finnischer Dichtungen (1877) ingår ett urval dikter av Topelius i översättning av Hermann Paul.

75 En gemensam angelägenhet som engagerade både Edlund och Topelius i mitten av 1880-talet var tidningen Finland. Båda tillhörde den grupp som stod bakom utgivningen och som ansåg att det behövdes ett språkrör som intog en moderat och förmedlande hållning i språkfrågorna och som stod på kristen grund.71Se t.ex. ZT–GWE 7/7 1884 och ZT–GWE 7/10 1884 samt Nyberg 1949, s. 506–515. Utgivare var Weilin & Göös. – Topelius engagemang märks tydligt i den livliga korrespondensen med fennomanen och redaktören Agathon Meurman, NB 244.85 (ZT) och NB 244.39 (AM).

76 Edlund var också förläggare till Finland i 19de seklet (1893) där Topelius skrev förordet och de inledande kapitlen om landet och folket. Praktverket initierades av Leo Mechelin och illustrerades av bl.a. Gunnar Berndtson och Albert Edelfelt och Eero Järnefelt. Det skapades för en internationell läsekrets och trycktes på svenska, finska, ryska, tyska, engelska och franska.72Zweygbergk 1958, s. 59 f. Trots att boken var dyr hade den god åtgång i Finland och 1898 tryckte Edlund en ny upplaga, Kai Häggman, Paras tawara maailmassa 2008, s.  154. Verket omnämns inte i korrespondensen mellan Edlund och Topelius, utgivningen diskuteras däremot i breven mellan Mechelin och Topelius.73Mechelins brev finns i Topeliussamlingen, NB 244.38, och Topelius brev i Mechelins arkiv 34, Riksarkivet, Helsingfors.

77 Barntidningarna Nya Trollsländan, efterföljaren Sländan och den finska motsvarigheten Sirkka behandlas i flera brev av Topelius. Dottern Toini Topelius var medredaktör för samtliga, och redaktionen fanns från 1880 på Björkudden. Topelius var en drivande kraft bakom tidningsprojekten: han medverkade regelbundet och förhandlade om utgivningsvillkoren med Edlund som var tidningarnas förläggare från 1886.74Tidningarna förlades innan av K. E. Holm. Se t.ex. ZT–GWE 18/10 1886 och ZT–GWE 12/10 1887. Se även inledn. till Topelius korrespondens med K. E. Holm. Barnlitteraturen var en viktig genre för Topelius, och han ville aktivt bidra till att ge barnen uppbygglig läsning, som en motvikt till 1880-talets litterära flöde som han ansåg fördärvligt.75Se t.ex. ZT–GWE 12/10 1887.

78 Läs korrespondensen här.

Topelius verk publicerade av Edlund

Topelius korrespondens med Wentzel Hagelstam

85 Sju brev från Wentzel Hagelstam till Topelius är bevarade, 1892–1898.78Breven från Wentzel Hagelstam finns i Topeliussamlingen, 244.23, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Inget brev av Topelius har kunnat spåras, men ett kort brevutdrag daterat 26/11 1897 citerat av Gunnar Mårtenson i essän »Du – oskyldiga lamm» (1971) återges här enligt trycket.

86 Fyra brev rör en ny utgåva av Läsning för barn. Hagelstam hade, sannolikt muntligen, vid jultiden 1895 lagt fram ett förslag om en praktutgåva av barnböckerna, som skulle illustreras av kända svenska och finska konstnärer. Albert Bonnier som innehade rättigheten till de tre första delarna, hade också framkastat en liknande tanke i augusti samma år.79A. Bonnier–ZT 30/8 1895. Efter att Topelius upplyst Bonnier om Hagelstams plan, kontaktade Bonnier Hagelstam och erbjöd sig att antingen överta hela förlaget eller att utge en gemensam upplaga.80Se W. Hagelstam–ZT 26/2 1896, samt utdrag ur Bonniers brev i kommentaren. Hagelstam accepterade förslaget om en gemensam upplaga som trycktes av Bonnier i Stockholm. Flera konstnärer i Finland och Sverige engagerades, bl.a. Albert Edelfelt, Carl Larsson, Venny Soldan-Brofeldt och Albert Engström. För att utnyttja klichéerna optimalt ville Hagelstam också utge en finsk upplaga, denna utkom 1906 i översättning av Viljo Tarkiainen och Valter Juva.81Ibid. Kontraktet uppgjordes sommaren 1896, men på grund av Edelfelts många åtaganden utkom verket först 1901–1903.

87 Topelius medverkade med dikten »Marias frågor» i Hagelstams barntidning Julbocken 1897.82W. Hagelstam–ZT 27/10 1897.

88 Läs korrespondensen här.

Topelius korrespondens med K. E. Holm

92 Åtta brev från Topelius till K. E. Holm är bevarade (1879–1894), däremot inga till Topelius.83Det första brevet finns i privat samling, Brummeriana, de övriga i Topeliussamlingen, 244.95. Av brevdiariet framgår att Topelius skickade ytterligare ett brev och mottog två.

93 De bevarade breven ger få upplysningar om de böcker av Topelius som utkom på Holms förlag. Hertiginnan af Finland hade utkommit på Wasenius förlag 1850 och Naturens bok 1860–1867 (3–5 uppl.; den första på författarens eget förlag 1856); Holm förlade läseboken 1870–1903 (6–14 uppl.). Topelius uppger senare att han först vid den åttonde upplagan (1878) lärde sig att begära ett pris som »icke mer gav förläggarn 4 gånger större vinst än författarn».84Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 190 f. Den finska översättningen, Luonnon-kirja, hade han skänkt åt Finska Litteratursällskapet (ibid.).

94 I ett brev till Albert Bonnier hösten 1879 meddelar Topelius att Holm ville trycka en ny upplaga av diktsamlingen Nya blad, men eftersom »Edlund förlagt första finska upplagan, står den nya till hans disposition».85Se ZT–A. Bonnier 20/10 1879. Med finska upplagan avser Topelius den i Finland tryckta. Frågan berörs troligen i de två brev från 1879 som saknas.

95 Det första brevet från 1879 rör utgivningen av En barndomsdag. De fyra följande upptar frågor rörande barntidningen Nya Trollsländan, som tillkom på Topelius initiativ; föregångaren Trollsländan hade upphört 1873. Han ville ge barnen god litteratur, dottern Toini en lämplig sysselsättning och själv ville han gärna ha ett forum för sina sagor och dikter för barn.86Se Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 515 och Nyberg, »Toini Topelius» 1946, s. 216 f. Holm förlade tidningen de första två åren, och från 1886 utkom tidningen på G. W. Edlunds förlag.

96 De tre sista breven (1893, 1894) rör Naturens bok. Topelius var missnöjd med distributionen av boken, som tycktes saknas i bokhandlar på landsorten.87ZT–Holm 5/9 1893. Korrekturet till tolfte upplagan nämns i de två sista breven.

97 Läs korrespondensen här.

Utgivningen på K. E. Holms förlag

Topelius brevväxling med Petrus Nordmann

102 I korrespondensen ingår tretton brev: åtta från Nordmann och fem från Topelius 1889–1898. Tre brev saknas: ett från Nordmann (1895), två från Topelius (1892, 1898).88Breven till Topelius finns i Topeliussamlingen 244.41, Nationalbiblioteket, Helsingfors och breven från Topelius i privat samling. Att brev saknas framgår av Topelius brevdiarium och den bevarade korrespondensen.

103 Det första brevet av Nordmann, daterat i februari 1893, skrev han i egenskap av förlagschef. Söderströms önskade utge ett urval av Topelius dikter, vilket Topelius avböjde med hänvisning till att det dikturval för skolorna som G. W. Edlund utgivit 1891 ännu fanns i lager.89Se P. Nordmann–ZT 9/2 1893 med komm. och GWE–ZT 10/3 1893. I Nordmanns andra brev bifogas förslag till en omarbetning av Boken om Vårt Land (1893).90Se P. Nordmann–ZT 19/3 1893 med komm. Tredje brevet skrevs på uppdrag av Svenska folkskolans vänners musik-kommitté, som anhåller om tillåtelse att trycka en dikt av Topelius i programmet för sång- och musikfesten i Åbo 1897.91Nordmann var sekreterare för Svenska folkskolans vänner 1884–1907.

104 I december 1897 framlade Nordmann sin idé om ett minnesblad för Svenska fruntimmersskolan med anledning av Topelius 80-årsdag. Topelius hade varit ordförande för direktionen och deltog under många år aktivt med tal, dikter och sagospel till skolans fester. Publikationen skulle innehålla dikter, tal och utdrag ur brev och säljas till förmån för Topelius fond.92Se P. Nordmann–ZT 24/12 1897. Minnesbladet planerades i samråd med Topelius och utkom till den 14 januari 1898.

105 Läs korrespondensen här.

G. L. Söderströms förlag

108 Förlagsnamnet Söderström etablerades av kommerserådet och affärsmannen Gustaf Leopold Söderström (1831–1912) när han 1854 övertog Öhmans bokhandel i Borgå och samtidigt påbörjade en förlagsrörelse. Sex år senare grundade han ett eget tryckeri och samma år Borgåbladet. Tyngdpunkten i Söderströms verksamhet låg på bokhandeln och tryckeriet, bokutgivningen förblev relativt liten med totalt ca 40 titlar, bl.a. J. L. Runebergs verk i finsk översättning.

109 G. L. Söderström avvecklade sin verksamhet under senare delen av 1880-talet samtidigt som hans son Werner Söderström expanderade sitt förlag och inlöste faderns tryckeri 1888.

Korrespondens och utgivning

110 Korrespondensen mellan Topelius och G. L. Söderström innehåller tio brev från Söderström 1880–1891, en avskrift av ett brev från Topelius till Söderström 1885 samt ett kontrakt.93Originalen finns i Topeliussamlingen (244.52) på Nationalbiblioteket, Helsingfors, avskriften i WSOY:s arkiv, Riksarkivet (Helsingfors). Av Topelius brevdiarier framgår att Söderström och Topelius sände 13 brev vardera 1858–1891.

111 Det var av allt att döma Topelius som erbjöd Söderström att förlägga en finsk översättning av Vinterqvällar. Första cykeln; Söderströms första brev, daterat 22/11 1880, är ett svar på en förfrågan. I brevet presenterar han en utgivningsplan och två månader senare ett kontrakt. Aatto Suppanen översatte novellerna, som utgavs berättelsevis i sex häften från hösten 1881.94Det första häftet, »Kuninkaan hansikka», annonserades i oktober, priset var 3:25 mk (Borgåbladet 15/10 1881). Se även inledn. till Suppanen–ZT. – En mindre lyckad översättning av novellen hade tidigare utkommit på Theodor Sederholms förlag 1869.

112 Avsättningen för Talvi-iltain Tarinoita I blev sämre än väntat, och Söderström hade därför inte för avsikt att utge andra cykeln. Att en översättning ändå gjordes berodde närmast på att Suppanen var sysslolös och gärna åtog sig arbetet med samlingen som färdigställdes 1885. Topelius var medveten om att avsättningen för finsk litteratur var liten, och krävde inget honorar.95GLS–ZT 20/2 1885 och ZT–Werner Söderström 2/1 1885. På lång sikt gick försäljningen bättre: 1975 utkom den sjunde upplagan av Talvi-iltain Tarinoita 1–3 på WSOY.

113 När den tredje cykeln aviserades 1896 erbjöd sig Werner Söderström att utge en finsk översättning, men Edlund som utgav den svenska upplagan hade också förhandlat sig till den finska upplagan.

114 Läs korrespondensen här.

Utgivningen på G. L. Söderströms förlag

Werner Söderströms utgivning av Topelius verk

121 Av Topelius brevväxling med Werner Söderström är 47 brev till Topelius bevarade, och 43 från Topelius 1885–1898, samt tre kontrakt.101Topelius brev finns i WSOY:s förlagsarkiv, Riksarkivet (Helsingfors) och Söderströms brev samt kontrakten i Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket (Helsingfors). Ytterligare 33 saknade brev noteras: 13 avsända och 20 mottagna.

122 Det var Söderström som 1884 tog initiativ till en finsk översättning av de på originalspråket så populära böckerna Läsning för barn; de fem dittills utgivna delarna hade visserligen översatts, men i liten upplaga och med dålig distribution.102Se W. Söderström (WS)–ZT 29/12 1884. Lukemisia lapsille1, 2, 3 och 5 utkom på A. Hougbergs förlag 1874–1883, med författarens tillstånd: »tekijän luvalla suomennettu». Fjärde boken utgavs av Finska Litteratursällskapet (SKS) 1879. – Topelius Sagor hade också översatts till finska: de första 1848 av C. G. Borg (Simelius), 1861 av A. J. Weänänen (Frenckell ja Poika) och 1870–1871 av C. A. Gröneberg (Palander), se Riitta Kuivasmäki, »Vain paras on kyllin hyvä lapsille» 2007, s. 300. Topelius uttryckte sin belåtenhet med förslaget: »Min önskan har alltid varit att förstås af alla Finlands barn såsom jag älskar dem alla och talar till dem alla.» 103ZT–WS 2/1 1885. För att få en så god översättning som möjligt anlitades flera personer: Aatto Suppanen översatte prosan, Emanuel Tamminen och Olof Berg (Olli Wuorinen) verserna. Översättningen granskades av Kaarlo Forsman, lektor i finska och svenska vid finska normallyceet i Tavastehus. – Del 7 och 8 översattes av Alli Nissinen.104WS–ZT 8/12 1886. Den första delen av Lukemisia lapsille utkom 1886 och den åttonde och sista 1897. Efterfrågan på finsk litteratur var rätt liten, vilket Topelius var införstådd med, och han föreslog därför att utbetalningen av honoraret fick anstå ett år.

123 För att sprida Topelius sagor till en publik som annars inte skulle ha råd att köpa Läsning för barn utgav Söderström dessutom 1888 ett urval sagor på både svenska och finska: Lilla sagoboken / Pikku satukirja. Topelius gick med på att avstå från honorar så att boken kunde säljas förmånligt till skolorna och delas ut till eleverna.105WS–ZT 15/1 1888. Söderström uppger att han fick idén när han vid en uppläsning ur Lukemisia lapsille på en finsk folkskola såg hur eleverna lyssnade »med stor uppmärksamhet och under muntert bifall». När de fick varsitt häfte »strålade barnen af förtjusning». Han menar att »alla Finlands folkskolebarn borde få glädja sig af denna sagoskatt», (ibid.). Initiativet illustrerar Söderströms folkbildande ambition och hans princip att sälja böcker till ett överkomligt pris för att därigenom ge dem stor spridning.106Boken såldes i 12 000 svenska och 25 000 finska ex (Stjernschantz, Ett förlag och dess författare 1991, s. 19). Eftersom sagosamlingen fick god åtgång gav boken ändå en välkommen vinst.

124 I samband med att Walter Runebergs staty över Alexander II skulle avtäckas på Senatstorget i Helsingfors i april 1894 ville Söderström utge en kort levnadsteckning. Topelius ombads författa den och tackade efter viss tvekan ja till uppdraget: »Problemet att förena nödig måtta med varmt erkännande är icke lätt, men det intresserar mig, jag vill försöka.» 107ZT–WS 16/2 1894. Kejsaren, storfursten Alexander II:s minne den 29 april 1894 (56 s.) färdigställdes på två månader och blev årets förlagssuccé: över 24 000 finska ex såldes och 9 000 svenska.108Se Häggman 2001, s. 117 ff.

125 Det var Juhani Aho som översatte minnesskriften, arbetet pågick i februari–april 1894. I mars erbjöd Söderström Aho att översätta Fältskärns berättelser efter den reviderade upplagan som utkommit på Bonniers 1883–1884, vilket Aho genast accepterade; Söderström låter emellertid Topelius förstå att initiativet var Ahos eget.109WS–ZT 6/4 och 12/6 1894. Dittills hade två mindre lyckade finska översättningar gjorts efter originalupplagan 1853–1867. – Söderströms förfrågan inte bevarad, se f.ö. inledn. till Ahos korrespondens med Topelius. – Söderström hade utgivit verk av Aho sedan 1884. Också G. W. Edlund, som förlagt en tidigare finsk upplaga av romanen, ville vid samma tid utge en nyöversättning och gav uppdraget till Theodolinda Hahnsson, men eftersom Topelius inte godkände någon annan översättare än Aho övertog Söderström utgivningen.110ZT–WS 16/8 1894. Jfr inledn. till Topelius korrespondens med G. W. Edlund. Verket utkom häftesvis 1896–1898 och försågs med en del av Carl Larssons illustrationer till Bonniers upplaga kompletterade med teckningar av Albert Edelfelt. Det påkostade verket blev en försäljningsframgång: den största delen av upplagan på 12 000 ex var slutsåld 1900.111Kai Häggman uppger att Söderströms favoritlektyr var den historiska romanen; hans första förlagsartiklar var historiska romaner och han utgav också den första historiska romanen författad på finska. För Söderström var det angeläget att genren på ett underhållande och pedagogiskt sätt skulle gestalta historien, inte minst kristendomens intåg (2001, s. 120 f.). Denna ambition delade Söderström med Topelius.

126 I januari 1898 utkom dikturvalet Runoja, i översättning av Otto Manninen. Samlingen blev det sista av Topelius verk som utkom på Söderströms under författarens livstid.

Den postuma utgivningen

127 I de sista breven återkommer Söderström till sin önskan om att få trycka något nytt av Topelius, helst till hans 80-årsdag den 14 januari 1898. Han föreslår bl.a. »’Finsk vältalighet’, med en samling af Statsrådets tal», »Tankar i djurskydd» i finsk översättning, Topelius dramatik som dittills inte utkommit på finska, och han efterlyser också något tidigare otryckt.112WS–ZT 15/10 1897. Det förstnämnda förslaget förverkligades inte, däremot utkom Mietelmiä eläinsuojeluksessa 1898 och Topelius skådespel i finsk översättning, Draamalliset teokset, 1898–1901.

128 Också Söderströms önskemål att utge något tidigare otryckt uppfylldes i och med att han fick förlaget till Topelius sista verk, Blad ur min tänkebok. Söderström sökte upp Albert Bonnier i maj 1898 för att nå en överenskommelse, vilket Bonnier gick med på, trots att han tyckte att honoraret som arvingarna begärde var »ofattbart högt».113Bonnier förklarar bakgrunden i ett brev till G. W. Edlund 24/5 1898: »Då Lektor Nyberg i Borgå råkar att bo i Werner Söderströms hus och äro goda vänner – så ligger ju redan däri en förklaring öfver att de kom att tala om nämde efterlämnade skrift (som dock lärer vara af ganska ringa omfång) och för hvilken 1sta upplaga arfvingarna ville ha minst 10.000 fmark – för svensk och finsk upplaga. – Just i samma vefva skulle Söderström hit öfver [...] och som han innehade i främsta hand att träffa aftal om denna affär – kunde väl jag icke visa ifrån mig saken – ehuru jag finner att det för en dylik liten piece gick ut på ett ofantligt högt honorar.» (kopiebrev) Boken trycktes i Stockholm och utkom i delupplaga på Söderström & Co. En finsk upplaga utkom på hösten, Lehtisiä mietekirjastani i översättning av Juhani Aho (W. Söderströms).114Hösten 1898 utgav Söderström ett författaralbum med anledning av sina 20 år som förläggare. I boken ingår ett kapitel ur Topelius oavslutade och på svenska opublicerade novell »Örnen och lejonet» i översättning av Juhani Aho, »1:n luku historiallisesta kuvauksesta vuodelta 1808. Kotka ja jalopeura», Kirjailija-Albumi 1898, s. [379]–382. Under hösten utkom också ett tilläggshäfte med Topelius dikter, Runoja. Lisävihko – liksom den tidigare samlingen i översättning av Otto Manninen.

129 Den tredje cykeln Talvi-iltain Tarinoita utkom på Söderströms förlag 1909. Liksom de föregående delarna översattes den sista av Aatto Suppanen.115De två första cyklerna Talvi-iltain Tarinoita utkom på G. L. Söderströms förlag 1882–1886. Två noveller i den tredje cykeln, Ljungarsin taru (1896) och Rautakylän vanha paroni (1897) utkom på Edlunds förlag, samma år som cykeln utkom på svenska.

130 Läs korrespondensen här.

Topelius verk på Werner Söderströms förlag

Topelius korrespondens med F. C. Tilgmann

136 Tre brev från Tilgmann till Topelius är bevarade (1875, 1882, 1891).119Breven från Tilgmann finns i Topeliussamlingen, 244.53, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Av Topelius brevdiarium framgår att åtta brev saknas (1871–1897): tre brev från Tilgmann och fyra brev från Topelius.

137 Det första bevarade brevet skriver Tilgmann med anledning av att några av de illustrationer som hade beställts för En resa i Finland och som han ansåg sig ha äganderätten till hade använts i Boken om Vårt Land (G. W. Edlund 1875). I brevet från 1882 diskuterar Tilgmann ett planerat bildverk med tio bilder i färg och »verser» av Topelius. Något sådant verk utkom inte, och ingen övrig information om verket har hittats. Det tredje brevet rör Tilgmanns eget bidrag till ett album, också detta är okänt.

138 Läs korrespondensen här.

Korrespondensen med G. O. Wasenius

143 I korrespondensen ingår nio brev: sju från Topelius och två från Wasenius 1842–1849.122De två breven av Wasenius finns i Topeliussamlingen, 244.57 resp. 244. 107, NB, Helsingfors, likaså ett brev av Topelius, 244.89. De övriga breven av Topelius finns i Svenska litteratursällskapets arkiv (SLSA). Samtliga brev rör Helsingfors Tidningar. I åtta av dem diskuteras kontrakt, för 1843 och 1850, och ett brev från 1847 innehåller ett utkast till en inlaga ställd till censurkommittén. En biljett och ett brev av Wasenius är kända, bägge daterade i juli 1849.

144 Topelius var redaktör för Helsingfors Tidningar från januari 1842 till december 1860. Han övertog en tidning i kris, till stor del fylld med kopierade notiser från konkurrenterna och med ett sjunkande antal prenumeranter. I början gav Wasenius stränga förhållningsregler: nyheterna skulle vara de viktigaste, de skulle göras så »pikanta» som möjligt och tidningens övriga innehåll lättsmält för alla. Topelius fick också »buntar» av utländska tidningar att klippa notiser ur.123Zacharias Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 74–86. Angående Helsingfors Tidningar, se Pia Forssell, »Inledning», Noveller, ZTS IV 2012.

145 Den dåtida nyhetsdistributionen var långsam, och den fördröjning som censurprocessen orsakade bidrog till att minska tidningarnas betydelse som nyhetsspridare. Topelius hade tidigt klart för sig att det var novellistiken han skulle satsa på, framför allt med inhemska motiv och miljöer. Hans ambition var att sammanbinda novellerna med aktuella frågor och idéer i tiden. Från 1843 publicerades de s.k. Leopoldinerbreven, fingerade brev till en landsman, löjtnant Leopold i Grusien. Breven blev ett återkommande underhållande inslag som starkt bidrog till tidningens popularitet. Följetongerna fick också en stor publik, inte minst Fältskärns berättelser som ingick 1851–1866.124Om tidningsredaktören Topelius, se Publicistik. Angående följetongerna, se Pia Forssells inledning till Noveller, ZTS IV 2012. Om Leopoldinerbreven, se Clas Zilliacus, »Till Löjtnant Leopold i Grusien. Tidningen som öppet brev» 1985, s. 119–180. Men Topelius vitaliserade också tidningen med annat material – dikter, charader, socialreportage, lokala nyheter –, allt presenterat med en säker stilkänsla.125Om detta vittnar bl.a. August Schauman, Från sex årtionden i Finland I–II 1892, s. 130 ff.

146 När kontraktet för 1850 skulle uppgöras med Wasenius krävde Topelius avsevärda förbättringar för att Helsingfors Tidningar skulle stå sig i konkurrensen med framförallt Morgonbladet och den officiella Finlands Allmänna Tidning. Han ansåg att tidningen absolut borde utkomma tre dagar i veckan istället för två.126ZT–GOW 16/6 1849. HT utkom onsdagar och lördagar. I juli 1849 anhöll han om att utvidga tidningen, med motiveringen att den alltmer blivit ett »kommunikationsmedel» för personliga meddelanden och annonser: »i samma mån har man erfarit olägenheten af den längre tidrymd, som förflyter mellan utgifvandet af en nummer och den derpå följande».127Koncept i brev till Wasenius 30/7 1849. Wasenius gav inte med sig, men sidformatet blev större och numren som vanligen hade varit fyrsidiga (halvark) gjordes oftare på åtta sidor (helark). Ett annat krav som Topelius ställde var att tidningen skulle tryckas på snällpress för snabbare produktion, men en sådan förbättring skedde först efter Wasenius död 1852 när tidningen började tryckas på Finska Litteratursällskapets tryckeri.128Ibid., Gardberg 1973, s. 11 f.

147 Trots att de efterfrågade förbättringarna dröjde fortsatte antalet prenumeranter att öka, och därmed redaktörens honorar; i kontraktet för 1843 fastställer Topelius att honoraret skall relateras till antalet prenumeranter. Hans avtalskoncept var framsynt: upplagan ökade stadigt från ca 700 under hans första år som redaktör till 2 356 när han slutade 1860. Tidningen var då den överlägset största i Finland.129Finlands Allmänna Tidning hade 1858 en upplaga på 1557, uppgifterna enligt Tommila 1963, s. 330 ff. – Topelius uppger att upplagan när han slutade 1860 var 2800 och hans inkomst »ungefär lika många rubel silver», Självbiografiska anteckningar 1922, s. 86.

148 Korrespondensen upptar inte frågor som rör utgivningen av Topelius verk (se översikt nedan).

149 Läs korrespondensen här.

Utgivningen av Topelius verk på Wasenius & Co

160 Flera separattryck av Topelius trycktes på Wasenius officin.

Utgivningen av Topelius verk

166 Endast två kända brev från A. C. Öhmans förlag till Topelius är bevarade: det ena från A. C. Öhman (1845), det andra från brodern Johan Edvard Öhman (1853).138Breven finns i Topeliussamlingen 244.60–61, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Av Topelius brevdiarier framgår att Topelius korresponderade regelbundet med förlaget under utgivningsåren: 1845–1853 sändes 24 brev till Topelius (7 från A. C. Öhman, 17 från J. E. Öhman) och 26 brev från Topelius (8 till A. C. Öhman och 19 till J. E. Öhman).

167 Det bevarade brevet från A. C. Öhman gäller Topelius första samling Sagor som utkom 1847. Boken illustrerades med åtta kolorerade bilder av Emilie Topelius. Öhman hade två år tidigare utgivit Topelius skönlitterära debut, dikthäftet Ljungblommor.

168 A. C. Öhman drevs av litterära och fosterländska ambitioner, och det var han som tog initiativet till bildverket Finland framställdt i teckningar, med text av Topelius. Företaget var ekonomiskt riskfyllt och kostnaderna delades med boktryckaren A. W. Gröndahl. Första häftet utkom 1845 och det sista 1852. På grund av sin tidiga bortgång 1848 hann A. C. Öhman inte slutföra utgivningen, och Johan Edvard Öhman tog i hans ställe över arbetet och kontakten med Topelius; han hade också bidragit med upplysningar för verket.139Holger Nohrström, Förlagsverksamheten i Finland 1933, s. 104, Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 161 f. och Rainer Knapas inledning till Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, 2011. Brevet från J. E. Öhman till Topelius rör korrekturet av Finland framställdt i teckningar och utbetalningen av honorar. Den sammanlagda ersättningen var 640 rubel, utbetalat på sju år.140J. E. Öhman–ZT 11/5 1852. – Bonnier betalade några år senare 255 rubel för full äganderätt till Fältskärns berättesler I–III (1854–1858). Topelius årslön som professor var under 1850-talet 1 000 rubel.

169 Läs korrespondensen här.

Utgivningen på Öhmans förlag

Juhani Aho

172 Juhani Aho översatte Fältskärns berättelser till finska. Välskärin kertomuksia utkom på Werner Söderströms förlag 1896–1898.

173 Juhani Aho (1861–1921) var en central representant för den finska realismen under 1880-talet. Han fick sitt publika genombrott 1884 med romanen Rautatie (Järnvägen 1920), och på den följde de populära Lastuja (1891–1921; Spånor) – åtta samlingar med självbiografiskt inspirerad, impressionistisk kortprosa. Werner Söderström utgav de flesta av hans verk och översättningar, t.ex. av K. A. Tavaststjernas Hårda tider (Kovina aikoina 1892), Viktor Rydbergs Singoalla (1895) och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (Peukaloisen retket villihanhien kanssa 1906–1907).141Den tvåspråkige Aho engagerade sig under 1890-talet för att höja nivån på de svenska översättningarna av finsk litteratur, och föreslog bl.a. att Svenska litteratursällskapet i Finland skulle förlägga och belöna goda översättningar av finska originalverk. Det var genom goda översättningar som finska författare skulle placeras på världslitteraturkartan. Se Pirkko Lilius, Suomennoskirjallisuuden historia I 2007, s. 246 f. och Juhani Aho, »Suomalaisten alkuteosten ruotsintamisesta. Ehdotus Ruotsalaisen Kirjallisuuden Seuralle», Valvoja 18, 1898, s. 73–77.

174 Tre brev från Aho till Topelius är kända.142Breven finns i Topeliussamlingen, 244.1, Nationalbiblioteket, Helsingfors. I det första brevet bifogas en översättning av en strof som Topelius begärt. I det andra efterfrågar Aho bidrag till Konstnärsgillets Julblad 1893.

175 Det tredje brevet skrev Aho hösten 1894 med anledning av att hans förläggare Werner Söderström och G. W. Edlund konkurrerade om att få utge en finsk nyöversättning av Fältskärns berättelser och båda önskade honom som översättare; dittills hade två mindre lyckade finska översättningar gjorts efter originalupplagan 1853–1867.143Se inledn. till korrespondensen mellan W. Söderström och Topelius. Söderström lade fram sitt förslag i mars och Aho accepterade genast anbudet; Aho översatte just då Topelius minnesskrift över Alexander II, som Söderström beställt med anledning av att den kejserliga statyn på Senatstorget i Helsingfors skulle avtäckas. Söderström uppger att Aho är »särskildt road af att öfversätta Statsrådets alster».144Aho–Söderström 25/3 1894: »Suostun ottamaan Topeliuksen kirjan käännettäväkseni, vaikka minulla on valtiopäivillä runsaasti samallaista työtä.» – Minnesskriften Kejsaren, storfursten Alexander II:s minne den 29 april 1894 af Z. Topelius / Keisarin ja Suuriruhtinaan Aleksanteri II:sen muisto huhtikuun 29 p:nä 1894 (56 s.). – Citat ur W. Söderström–ZT 6/4 1894. I ett brev till sin förläggare bekräftar Aho i juni överenskommelsen om översättningen av Fältskärns berättelser:

176 Olen nyt kuitenkin miettinyt asiata ja kyllähän minä voisin ottaa työn suorittaakseni. Suurihan se on ja sitoo miehensä siihen pitkäksi aikaa. Kyllähän siihen menee noin vuosi ennenkuin kaikki ehtii saada valmiiksi, vaikka levereeraisin 1½ arkkia viikossa. Mitä nyt palkkioon tulee, niin olen ajatellut että painoksen tiheyteen nähden pitäisi saada 40 m. arkilta kuvat tietysti poisluettuna. Jos työtä ei tarvitsisi tehdä aivan forseeratusti, vaan saisin kääntää esim. arkin viikossa, voisi tuota summaa hiukan alentaa. Kyllähän kääntäjiä voisi ehkä saada hiukan halvemmastakin, mutta luulen kuitenkin että nimeni tittelilehdellä jotain vaikuttaa.145J. Aho–W. Söderström 27/6 1894. Aho meddelar att han åtar sig uppdraget. Eftersom arbetet är omfattande och tidskrävande uppskattar han att det är klart inom ett år, med en leveranstakt om 1½ ark per vecka. Han räknar med att få 40 mk per ark och tillägger att billigare översättare säkert kan fås, men att hans namn på titelbladet torde ha betydelse. Aho preciserar i sitt följande brev till Söderström att han räknar med att leverera 1½–2 ark per vecka, JA–WS 3/7 1894.

177 Söderström godkände villkoren, men tillägger att en skönlitterär översättning sällan har honorerats så generöst; för hela verket fick Aho 4 800 mk.146»Sinunhan pitäisi olla tähän tyytyväinen, sillä harvoin maksetaan kaunokirjallisuuden kääntämisestä niin paljoa» (Du borde vara nöjd med det här, sällan betalar någon så mycket för skönlitterära översättningar), WS–JA 28/6 1894. Topelius ansåg för sin del att ingen bättre översättare kunde fås, »den ojemförligt bäste medarbetaren just i Fältskärns stil», och han upprepar i flera brev att han inte godkänner någon annan. G. W. Edlund försökte därför enträget få Aho att göra översättningen för sitt förlag, men Aho klargör i brevet till Topelius att han önskar att Söderström får utgivningsrätten.147Se t.ex. ZT–G. W. Edlund juni 1894. – Välskärin kertomuksia, med illustrationer av Albert Edelfelt och Carl Larsson, utkom 1896–1898. I förordet skriver Topelius: »Fältskärn har lärt sig många språk under sina resor. Han har talat finska, svenska, danska, tyska, engelska, franska och ryska. Nu, när han kommer tillbaka, är han lycklig att kunna tala sitt kära finska språk, så folkeligt förtroget, så varmt och välljudande, som endast Aho kan det.» 148ZT–W. Söderström 19/10 1895. I Ahos översättning: »Monta kieltä on Välskäri retkeillessään oppinut. Hän on puhunut suomea, ruotsia, tanskankieltä, saksaa, englantia, ranskaa ja venäjänkieltä. Nyt, kun hän tulee takaisin, tuntee hän itsensä onnelliseksi voidessaan puhua rakasta suomenkieltään niin kansanomaisesti, niin lämpimästi ja sointuvasti kuin ainoastaan Aho voi», »Suomalaisille lukijoille», Välskärin kertomuksia I 1896.

178 Efter Topelius död 1898 översatte Aho Blad ur min tänkebok, Lehtisiä mietekirjastani, och ett kapitel ur den oavslutade novellen »Lejonet och dubbelörnen».149Lehtisiä mietekirjastani utkom på Söderströms förlag hösten 1898, ett halvår efter den svenska upplagan. Kapitlet »1:n luku historiallisesta kuvauksesta vuodelta 1808. Kotka ja jalopeura» publicerades i Werner Söderströms jubileumsskrift Kirjailija-Albumi 20-vuotisen kustantajatoimen johdosta 1878–1898.

179 Läs korrespondensen här.

Johan Bäckvall

181 Johan Bäckvall översatte Naturens bok och Boken om Vårt Land till finska.

182 Johan Bäckvall (1817–1883), präst i Rovaniemi (från 1842) och Uleåborg (från 1874), översatte Topelius läseböcker för folkskolans lägre och högre klasser, Naturens bok och Boken om Vårt Land. Den första läseboken, Luonnon-kirja, utkom 1860, fyra år efter den svenska upplagan, och den andra, Maamme Kirja 1876, knappt ett år efter originalet. Luonnon-kirja utgavs av Finska Litteratursällskapet (Suomalaisen Kirjallisuuden Seura) och Maamme Kirja av G. W. Edlund.

183 Bäckvall och Topelius blev bekanta under studietiden i Helsingfors; Bäckvall inledde sina studier i teologi 1839 och både han och Topelius var aktiva inom den österbottniska studentnationen. Brevväxlingen inleddes 1844 när Bäckvall tjänstgjorde som pastorsadjunkt i Rovaniemi. Topelius var då redaktör för Helsingfors Tidningar och Bäckvall förmedlade ofta nyheter från norra Finland som Topelius så gott som ordagrant återgav i sin tidning. Bäckvall var själv redaktör för Oulun Wiikko-Sanomia 1854–1865 och han drevs av en stark nationell och folkbildande ambition.

184 Sammanlagt nio brev är bevarade: sex brev från Bäckvall, tre från Topelius, 1844–1875.150Breven finns i Topeliussamlingen, 244.12 resp. 244.95, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Korrespondensen mellan Bäckvall och Topelius koncentreras till åren kring översättningarna; de saknade breven (totalt 19) inberäknade sändes tolv brev i samband med att Naturens bok översattes (1856–1858) och elva brev när översättningen av Boken om Vårt Land var aktuell (1874–1878). Topelius valde själv Bäckvall som översättare till sina läseböcker. Han uppskattade Bäckvalls förmåga att skriva »just så enkelt och klart, som det bör vara för barnen och som få, om ens någon, kunna göra efter».151ZT–JB 19/11 1874. Inför arbetet med översättningarna poängterar Topelius att Bäckvall får fria händer att anpassa den finska upplagan t.ex. genom att ersätta svenska visor och sagor med motsvarande finska, som barnen kunde känna igen. Han ber Bäckvall »lämpa den finska texten efter språkets och folkets lynne, för hvilket du har ett fint öra, så att den verbala ordalydelsen icke följes der en afvikelse befinnes nödig, endast grundtanken blir densamma».152ZT–JB 17/3 1856 och 8/2 1875.

185 Den finska översättningen Maamme Kirja, som liksom det svenska originalet utkom på G. W. Edlunds förlag, blev dock hårt kritiserad, och följande upplaga reviderades av Paavo Cajander.153Se komm. till G. W. Edlund–ZT 1/3 1876.

186 Läs korrespondensen här.

Theodolinda Hahnsson

188 Theodolinda Hahnsson översatte Planeternas skyddslingar och Evangelium för barnen till finska.

189 Theodolinda Hahnsson (1838–1919) var den första författarinnan som skrev på finska och levde av sitt författarskap. Hon debuterade 1869 med romanen Haapakallio, men skrev också noveller, dikter och dramatik, allt med ett socialt och moraliskt patos. Bland hennes översättningar var barn- och ungdomslitteraturen väl företrädd. Hennes första översättning på Edlunds förlag var Fredrika Bremers Familjen H***, Perhe 1882.154Om Hahnsson, se Pirkko Lilius, »Naiset kääntäjinä 1800-luvun Suomessa», Suomennoskirjallisuuden historia I 2007, s. 178 f.

190 Fyra brev från Theodolinda Hahnsson till Topelius är kända, 1889–1894.155Breven finns i Topeliussamlingen 244.23, Nationalbiblioteket, Helsingfors. I augusti 1889 tog hon initiativ till en finsk översättning av Planeternas skyddslingar, kontaktade Topelius och därefter förläggaren G. W. Edlund. Översättningen utkom i åtta häften 1890–1892 och fick titeln Tähtien turvatit. När en översättning av Evangelium för barnen aktualiserades erbjöd Edlund arbetet åt Hahnsson. Evankeliumi lapsille utkom 1893, samma år som den svenska upplagan. Edlunds plan var att låta Hahnsson översätta också Fältskärns berättelser till finska, eftersom hon våren 1894 anhöll om »något stadigvarande arbete», men det blev Juhani Aho (Werner Söderströms förlag) som till Hahnssons besvikelse fick uppdraget.156Se GWE–ZT 4/7 1891, T. Hahnsson–ZT 1894, och inledn. till korrespondensen med G. W. Edlund.

191 Läs korrespondensen här.

Robert Mellin

192 Robert Mellin översatte de fyra första cyklerna av Fältskärns berättelser till finska. Välskärin kertomuksia 1–5 utkom på Edlunds förlag 1878–1882.

193 Robert Mellin (1826–1880) var verksam som präst till 1864 och redaktör för Oulun Wiikko-Sanomia 1866–1874. Från 50-talet översatte Mellin en stor mängd skönlitteratur (av bl.a. Jules Verne och Quintus Horatius Flaccus) och religiös litteratur (av bl.a. Martin Luther och John Bunyan) till finska.

194 Fem brev från Mellin till Topelius är bevarade (1877–1878) och ett från Topelius.157Breven från Mellin finns i Topeliussamlingen 244.39, Nationalbiblioteket, Helsingfors, Topelius brev i Åbo Akademis bibliotek, Brevsam. Diverse. 21. Tre brev från Topelius till Mellin saknas (mars–augusti 1878).

195 I december 1877 tog Mellin initiativ till att översätta de två cykler av Fältskärns berättelser som ännu inte fanns på finska; de tre första cyklerna, Välskäärin juttuja 1–3, hade översatts 1867 och 1873.158Välskäärin juttuja 1–2 översattes av K. G. Levander (eget förlag 1867, Edlunds 1875) och den tredje cykeln av N. Hauvonen (Edlunds 1873). Topelius godkände planen, men tillägger att om en översättning av samtliga delar blev aktuell skulle en ny överenskommelse med författaren göras.159ZT–Mellin 10/1 1878. Efter att Mellin läst igenom de översatta cyklerna bedömde han dem som alltför bristfälliga och begärde därför att också få ta sig an dem.160Mellin–ZT 30/1 1878.

196 Välskärin kertomuksia 1–5 trycktes 1878–1882 på Tryckeriaktiebolaget i Uleåborg, med Edlund som förläggare.161Framgår av Mellin–ZT 30/1 1878. Femte cykeln översattes efter Mellins död 1880 av Kaarlo Kramsu (1882).

197 Läs korrespondensen här.

Aatto Suppanen (1855–1899)

199 Aatto Suppanen översatte Vinterqvällar och Läsning för barn till finska.

200 Suppanen räknas som Finlands första yrkesöversättare. Han blev Werner Söderströms mest betrodda översättare med över 70 titlar, bl.a. den ambitiösa Yleisen ihmiskunnan historia (Georg Webers Lehrbuch der Weltgeschichte) som utkom i 32 häften 1882–1887. Den största delen av titlarna är fackböcker, men Suppanen översatte också barnlitteratur, läroböcker och en stor mängd religiösa skrifter.162Irma Sorvali, »Suppanen, Aatto», se www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2850

201 Sin första översättning av Topelius verk gjorde Suppanen för G. L. Söderström som utgav en finsk upplaga av Vinterqvällar. Den första delen Talvi-iltain Tarinoita utkom 1881–1882, den andra 1885–1886.163Jfr G. L. Söderström–ZT 11/1 1881 och GLS–ZT 20/2 1885. – Suppanens översättning berömdes, se Valvoja 1/11 1881, s. 20 f. och Finsk Tidskrift 1886, Tom XXI, s. [128]. Därefter vidtog översättningen av Läsning för barn för Werner Söderström. Alla sagor översattes av Suppanen, dikterna och visorna av andra; en del av materialet är så gott som identiskt med en tidig översättning gjord av K. A. Hougberg.164»Med öfversättningen har tre personer sysslat. Suppanen med prosa delen, med sångerna ha Tamminen och Vuorinen [Olof Berg] bråkat», W. Söderström–ZT 8/12 1886. Översättningarna genomsågs dessutom av Kaarlo Forsman. – Vissa likheter med Hougbergs översättning noteras av Riitta Kuivasmäki, »Vain paras on kyllin hyvää lapsille», Suomennoskirjallisuuden historia I 2007, s. 301. Lukemisia lapsille 1–6 utkom i 17 häften 1886–1893.165Del 7–8 översattes av Alli Nissinen 1895–1897. – Suppanen åtog sig också översättningen av den tredje cykeln av Vinterqvällar, som utkom på Werner Söderström OY 1909.166Se Suomennoskirjallisuuden historia I 2007, s. 214 ff.

202 Fem brev ingår i korrespondensen: två brev från Suppanen och tre från Topelius.167Breven finns i Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket, 244.51 resp. 244.88. Breven är daterade februari–mars 1891 och rör förordet till Lukemisia lapsille. Topelius uttrycker också sin tillfredsställelse med Suppanens översättning av sagorna.

203 Läs korrespondensen här.

Abraham Bohlin

204 Abraham Bohlin och Topelius diskuterade en utgivning av samlade verk 1871, men Bohlin utgav inget av Topelius.

205 År 1844 anställdes Abraham Bohlin (1810–1890) som disponent (vd) för Lindhs förlags- och tryckeribolag i Örebro. Förlaget, grundat 1752 av Johan Lindh (1723–1783), utgav allt från psalmböcker och katekeser till underhållningslitteratur och var under förra delen av 1800-talet Sveriges största. Bohlin blev delägare 1856 och sex år senare utvidgade han verksamheten med en bokhandel.168Bohlin inledde sin karriär inom bokbranschen 1827 i och med att han som sjuttonåring blev bokhandelsföreståndare i Karlstad. Sex år senare öppnade han en egen bokhandel och ett lånebibliotek i Norrköping, och från 1837 arbetade han som förlagsbiträde och litteratör i Uppsala och Stockholm (Bertil Boethius, Svenskt biografiskt lexikon, nätupplagan).

206 Bohlins ambition var att göra firman till ett ledande kulturförlag. Förlaget satsade allt mer på utgivning av erkända svenska författare. Samlade skrifter utkom av bl.a. P. D. A. Atterbom, Fredrika Bremer, J. L. Runeberg och B. E. Malmström. Samtidigt fortsatte den av V. F. Palmblad påbörjade utgivningen av Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män.169I början av 1840-talet sålde V. F. Palmblad i Uppsala sitt förlag till Lindhs, med förbehållet att tryckningen av Biografiskt lexikon fortsättningsvis skulle ske i Uppsala. Efter Palmblads död 1852 förlades tryckningen till Örebro (SBL).

207 Abraham Bohlin övertog hela firman 1867 och utgivningen skedde därefter i hans namn. Redan följande år började han avveckla verksamheten: Bohlins syn försämrades drastiskt, han uppger till Topelius (1871) att han är så gott som blind. I januari 1868 sålde han förlagsdelen till Frans och Gottfried Beijer i Stockholm, och tre år senare tryckeri och bokhandel.170Sista förlagsartikeln med förlagsnamnet Lindhs utkom 1867. När utgivningen av Topelius verk diskuterades sköttes förlaget således av bröderna Beijer.

Topelius korrespondens med Cammermeyers Boghandel

286 I korrespondensen med förlaget ingår fyra brev, varav tre till Topelius (1894–1897).297Breven från Cammermeyers boghandel finns i Topeliussamlingen, 244.9–10, Nationalbiblioteket, Helsingfors och Topelius brev i Nasjonalbiblioteket, Oslo. Breven är undertecknade med firmanamnet, vem som hållit i pennan är oklart. Ytterligare fyra brev saknas, däribland de två första, från 1888. Av brevdiariet framgår att Albert Cammermeyer då bad om tillstånd att översätta två sagor för en »folkskrift», vilket Topelius samtyckte till.298Brevet från Cammermeyer ankommet 28/2 1888 och svarsbrevet daterat 1/3 1888. Det var sannolikt Albert Cammermeyer som kontaktade Topelius. »Folkskriften» inte identifierad.

287 I januari 1894 sände förlaget en förfrågan om att få utge Evangelium för barnen. Det blev emellertid förläggaren G. E. C. Gad i Köpenhamn, som anhållit om utgivningsrätt någon vecka tidigare, som utgav Evangelium for Børn (1894).299Alb. Cammermeyers boghandel–ZT 5/1 1894. – Topelius förmodade att Rolfsen skulle översätta boken; i diariet har brevet tillskrivits Rolfsen (»vill utge en norsk-dansk uppl. af Evang.»). Topelius omnämnde anbudet från »Herrerne Cammermeyer og Nord Rolfsen» till Gad, som svarar: »nævnte Herrer ville sikkert træde tilbage, naar de erfarer, at der udkommer en af Forfatteren autoriseret dansk norsk Oversættelse» (G. E. C. Gad–ZT 9/2 1894).

288 I februari 1897 kontaktade Cammermeyers Boghandel Albert Bonnier för att höra sig för om översättningsrätten till novellen »Ljungars saga» som ingår i Vinterqvällar III (1896).300Cammermeyers förfrågan inte bevarad. Bonnier svarar att Topelius »förbehållit sig afgöranderätten för öfversättningar till främmande språk» och framför ärendet till Topelius, som upplyser Bonnier om att han i oktober fått samma förfrågan från Fr. Winkel Horn i Köpenhamn: »Härpå svarade jag, att han skulle först genomläsa boken, innan han bestämde sig för öfvs., emedan Sagan var förlagd till Kristian II:s tid och därför, i enlighet med traditionen, framställde danskarne i Finland som fiender. På detta svar har sedan intet anbud följt, hvarför jag förmodar, att han afstått från förslaget af fruktan att boken ej blefve populär i Danmark.»301Bonnier–Cammermeyers Boghandel 20/2 1897 (kopiebrev, Copiebok 13, Bonniers förlagsarkiv). Till Topelius skriver Bonnier: »Jag har idag fått en förfrågan från en bokhandlarefirma i Kristiania – Cammermeyers Boghandel – om villkoren för rätt till öfversättning af »Ljungars Saga» för en norsk – och eventuellt dansk – upplaga. Jag svarade honom naturligtvis att jag skulle meddela Dig hans förfrågan – men att det icke var osannolikt att Du af égard för den tidigare förläggaren af flera dina arbeten (Fältskärn, Planetarnes Skyddslingar) i Köpenhamn i första hand ville höra om han (f. n. Nordiska Förlaget = Ernst Bojesen som öfvertagit alla Philipsens förlager) icke ville reflektera på det! Vidare har jag riktat en fråga därom till Bojesen.» (Bonnier–ZT 20/2 1897). ZT–A. Bonnier 24/2 1897.

289 Bonnier underrättade Cammermeyers förlag om att Topelius godkänner en dansk översättning av »Ljungars saga», samt framförde reservationen om hur danskarna framställs.302Bonnier–Cammermeyer 27/2 1897: »dock vill han göra Er uppmärksam på att berättelsen förlagd till Kristian II:s tid i enlighet med traditionen däri framställer danskarne i Finland som fiender. Han undrar nu huruvida denna omständighet kan motverka bokens spridande, om ej i Norge, så i Danmark. Fruktar Ni icke detta har han ingenting emot att Ni får förlaget – om hvilket en förfrågan visserligen tidigare blifvit gjord af Dr Winckel-Horn i Kjöbenhavn – men icke något vidare afhörts sedan förfn gjort honom samma meddelande.» (kopiebrev, Copiebok 12, s. 585). Han meddelade vidare att han fått Topelius fullmakt att uppgöra affären och erbjuder också den »präktiga Omslagsbilden» till »moderata villkor».303Ibid. Brevet från förlaget till Topelius 23/3 1897 angående översättningsrätt sändes via Bonnier, och 7/4 sände Topelius sitt godkännande direkt till förlaget. Honoraret förmedlades via Bonnier: 10 kronor/ark, totalt 190 kronor, vilket Bonnier betraktar som ett »ovanligt billigt belopp».304Cammermeyers Boghandel–Bonnier 31/3 1897: »I besiddelse af Deres ærede af 27:de d. oversendes vedlagt i anvisning n:o 214.367 c/o ’Stockholms Enskilda Bank’ kr. 190,00 som oversættelseshonorar for hr. statsraad. prof. Z Topelius bog ’Ljungars saga.’ og imødeser kvittering før beløbet ledsaget af bevidnelse til autoriseret oversættelsesret.» Brevet finns i Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. – Bonniers citat ur kopiebrev AB–Cammermeyer 27/3 1897. Ljungars saga utkom 1897 i översättning av Hj. Gleditsch.305Ingen korrespondens mellan Topelius och Gleditsch föreligger.

290 Läs korrespondensen här.

Topelius korrespondens med F. H. Eibes förlag

296 Korrespondensen innehåller fem brev från Eibes förlag till Topelius (1882–1883) och ett brev från Topelius. Ytterligare sex brev från Topelius saknas. Breven från förlaget är skrivna av Carl Frederik Eibe.306De tre första breven från förlaget är undertecknade med förlagsnamnet F. H. Eibe, de två sista C. F. Eibe, handstilen är densamma. Breven finns i Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket, Helsingfors (244.16 resp. 244.77). Brevet från Topelius är en egenhändig avskrift. Att brev saknas framgår av Topelius brevdiarium.

297 Det var författaren och översättaren Fr. Winkel Horn som initierade en översättning av Vinterqvällar våren 1881, när hans översättning Feltlægens Historier var klar (Philipsens förlag 1881–1882). Först lade han fram förslaget till Philipsen, men när svar uteblev vände han sig till förläggaren C. F. Eibe som åtog sig utgivningen och övertog förhandlingarna med Topelius från januari 1882.307Eibe sände sitt första brev till Topelius sommaren 1880, men detta nådde inte fram (Eibe–ZT 3/1 1882). Se f.ö. inledningen till korrespondensen med översättaren Frederik Winkel Horn.

298 I december hade Topelius emellertid fått ett anbud från Eugène Hanssen i Norge som för samma verk erbjöd 25 kr/ark mot Eibes 10 kr.308Hanssen skriver om honoraret: »den Pris, tror jeg, der i almindelighed gives norske Digtere af svenske Forlægger» EH–ZT 29/11 1881. Summan hade dock inte förankrats hos den tilltänkta förläggaren P. T. Malling, som ansåg att honoraret var för högt, men anbudet föranledde uppenbarligen Topelius att försöka driva upp honoraret.309Hanssen–ZT 8/1 1882: »Jeg har skrevet til Malling. Han synes, at 25 Kr pr Originalark er noget meget, naar det skal være kun for 1:e Oplag.» – Brevet från Topelius till Eibe saknas men innehållet framgår av Eibes svarsbrev 1/2 1882. P. T. Malling utgav Læsning for Børn 1876–1885. Eibe gick med på en höjning till 15 kr/ark (1 500 kronor för fyra delar), men påpekar att detta var betydligt högre än vad både Philipsen och Bonnier betalat, om man beaktar antal tryckta exemplar.310Topelius fick 1 500 kronor för Vinterqvällar 1–2, eller 375 kronor för varje del. Mallings boghandel betalade samma arkhonorar för Læsning for Børn 1876–1885. Inför tryckningen av andra upplagan av första bandet 1882 erbjöd Eibe emellertid samma honorar, 375 kronor.

299 Den danska översättningen av Vinterqvällar I–II utkom i fem volymer med titeln Fra det høje Nord 1882–1885.311Jfr originalupplagan Vinterqvällar som består av två cykler med två delar i varje. Novellernas ordningsföljd är en annan än i Vinterqvällar. En tredje upplaga av Fra det høje Nord 1–5 med illustrationer av Valdemar Andersen utkom 1908. – Angående en översättning av Vinterqvällar III (1889) se inl. till Topelius korrespondens med Winkel Horn.

300 Läs korrespondensen här.

Topelius korrespondens med G. E. C. Gad

304 Fem brev från G. E. C. Gad till Topelius är bevarade (1893–1894), däremot inget av Topelius fyra brev till Gad.313Breven från Gad finns i Topeliussamlingen 244.22, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Breven till Gad har Topelius noterat i brevdiariet.

305 Gad kontaktade Topelius i december 1893 med en förfrågan om Evangelium för barnen som utkommit på G. W. Edlunds förlag samma år.314Gad–ZT 23/12 1893. Han erbjuder ett översättningshonorar på 150 + 150 kronor för 3 000 exemplar: endast halva honoraret skulle utbetalas om en annan dansk översättning av boken utkom under året.315»Naar Bekjendtgjørelse om at en dansk norsk autoriseret Oversættelse vil udkomme, er det sandsynligt, at der ikke vil udkomme nogen Konkurrence, men sikker derpaa kan man ikke være, og Hr Statsraaden vil formentligen finde det naturligt, at jeg i saa Tilfælde kun betaler det halve Honorar.» Gad–ZT 26/1 1894. I ett saknat svarsbrev meddelar Topelius att han »afslår vilkorligt honorar», vilket Gad går med på: »efterat jeg erfarer, at det er Herrerne Cammermeyer og Nord Rolfsen, der samtidig med mig have tilskrevet Dem angaaende Oversættelsen af ’Evangelium for Barnen’, frygter jeg ikke for nogen Konkurrence; thi nævnte Herrer ville sikkert træde tilbage, naar de erfarer, at der udkommer en af Forfatteren autoriseret dansk norsk Oversættelse.»316Anteckning i Topelius brevdiarium 6/2 1894; Gad–ZT 9/2 1894. Cammermeyers förlag i Kristiania kom med en förfrågan om översättning 5/1 1894. Gad utbetalade således 300 kronor i maj 1894 när Evangelium for Børn utkom. Översättare var Gads svärson, kapten Axel Güntelberg.317Två brev från Güntelberg till Topelius är kända.

306 Läs korrespondensen här.

Topelius korrespondens med C.  W. K. Gleerups förlag

309 I oktober 1876 fick Topelius en förfrågan från firman C. W. K. Gleerup om han ville utarbeta en läsebok för Sverige, med utgångspunkt i Naturens Bok (1856) och Boken om Vårt Land (1875) »men med något förändringar i planen, så att den lämpade sig för våra förhållanden».319Brevet finns i Topeliussamlingen 244.21, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Topelius har också mottagit ett brev från Gleerup i maj 1856, »med bok» (Topelius brevdiarium). Brevet har troligen författats av Jacob Gleerup. Svarsbrevet är inte bevarat, men Topelius nämner ärendet i ett brev till Albert Bonnier: »Ett confidentielt meddelande: Gleerup i Lund frågar, om jag vill utarbeta åt deras firma en Läsebok för Sverige enligt samma plan som Naturens Bok och Boken om Wårt Land. Jag har naturligtvis hvarken tid eller förmåga att åtaga mig något sådant ensam, men förslaget intresserar mig, och får jag fatt på en Svensk, hvilken har Sverige lika bra i sin makt, som jag har Finland, så torde hända, att jag ingår ett bolag. Hvad säger min vän Bonnier derom?»320ZT–Albert Bonnier 25/10 1876. Topelius brev till Gleerup daterat 28/11 1876 (brevdiariet).

310 Bonnier svarar att förslaget inte är överraskande: missnöjet med den existerande Läsebok för folkskolan, som användes i skolorna från 1868, var allmän.321Albert Bonnier– Zacharias Topelius 1/11 1876. Läsebok för folkskolan utkom på P. A. Norstedts förlag. Idén att anpassa Boken om Vårt Land diskuterades senare av Bonnier och Topelius 1889–1890, men planerna förverkligades inte – främst p.g.a. de omfattande och tidskrävande omarbetningar som skulle ha krävts.322En bearbetning av Naturens bok för Sverige hade tidigare aktualiserats också av Bonnier (A. Bonnier– ZT 18/7 1870).

311 Läs brevet här.

Topelius korrespondens med Jansen, McClurg & Co

314 Fyra brev från förlaget till Topelius är bevarade (1882–1883) samt ett koncept av Topelius (översättning av annan hand).323Breven från Jansen, McClurg & Co finns i Topeliussamlingen 244.28, liksom konceptet av annan hand (Nationalbiblioteket, Helsingfors). Topelius sände ett brev 12/9 1883, enligt brevdiariet. Breven är undertecknade med förlagets namn, vem som hållit i pennan är oklart. Ett brev från förlaget saknas.

315 Det första brevet från Jansen, McClurg & Co till Topelius sändes i december 1882 när första cykeln av Fältskärns berättelser var färdigtryckt: The Surgeon’s Stories. Times of Gustaf Adolf. Förlaget hade köpt en översättning av Mary Brown och Selma Borg, men eftersom den bedömdes som oanvändbar –»worthless – indeed, far worse than worthless»– anlitades en annan översättare.324Citat Jansen, McClurg & Co–ZT 8/10 1883. Någon översättare anges inte i boken.– Översättningen av Selma Borg och Mary Brown, The surgeon’s stories, [1.] »Gustave Adolf and the Thirty years’ war», hade utgivits 1872 på G. W. Carlton & Co (New York), Porter & Coates (Philadelphia) och A. Bonnier (Stockholm). Brown krävde då tillbaka manuskriptet, vilket förlaget inte gick med på såvida hon inte betalade tillbaka ersättningen, 900 dollar. Brown hotade från 1882 med en rättslig process mot Jansen & McClurg, vilket föranledde förlaget att skriva till Topelius och ge sin syn på tvisten.325Jansen, McClurg & Co–ZT 13/12 1882 och 8/10 1883. Se f.ö. inledningen till Mary Brown; och Selma Borg. Topelius upplevde å sin sida att han »satt sig mellan två stolar» i och med att Brown förväntade hans auktorisation.326ZT–A. Bonnier 27/12 1883. Se även ZT–Jansen, McClurg & Co 12/9 1883.

316 Eftersom Albert Bonnier innehade förlagsrätt till Fältskärns berättelser involverades också han i »den trassliga härfvan», som ofta tangeras i korrespondensen mellan Topelius och Bonnier.327Citat AB–ZT 16/1 1883. Bonnier hade kontakter med förlaget och Brown.

317 Den anonyma översättningen av andra cykeln, Times of battle and rest, sändes till Topelius hösten 1883. Följande år utkom de övriga: Times of Charles XII, Times of Frederick I, Times of Linnæus och Times of Alchemy (1884).328Andra upplagan av Times of battle and rest utkom 1891. – Ytterligare en engelsk översättning gjordes 1901 av Sophie Öhrwall och Herbert Arnold, The king’s ring. Being a romance of the days of Gustavus Adolphus and the Thirty Years’ war, London: Jarrold & Sons.

318 Läs korrespondensen här.

Topelius korrespondens med P. T. Mallings Boghandel

323 Två brev från Mallings förlag är bevarade, från 1879 och 1886, inget från Topelius.330Breven från Mallings förlag finns i Topeliussamlingen 244.37, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Åtminstone sju brev saknas: tre från förlaget, fyra från Topelius. Breven från förlaget är undertecknade med firmans namn, sannolikt författade av G. Kr. Johannessen Parmann.

324 P. T. Malling hade i mitten av 1870-talet bett författaren och översättaren Nordahl Rolfsen att skapa en bokserie för barn med den bästa utländska barnlitteraturen i norsk översättning. Rolfsen kontaktade Topelius i januari 1876 och samma år utkom första samlingen Læsning for Børn. I korrespondensen mellan Rolfsen och Topelius finns 26 bevarade brev. De två breven från Mallings förlag till Topelius rör enbart honorarförsändelser. Topelius fick av allt att döma inget honorar för de två första samlingarna, men för tredje och fjärde 15 kronor/ark (130–140 kronor per del).

325 I november 1881 tog pastor Eugène Hanssen initiativ till en norsk översättning av Vinterqvällar. Han kontaktade Topelius och utlovade ett högt honorar, 25 kronor/ark, men tillägger att det inte hade förankrats hos det tilltänkta förlaget, Malling. I januari 1882 meddelar Hanssen att förläggaren anser att honoraret är för högt.331Eugène Hanssen–ZT 8/1 1882: »Jeg har skrevet til Malling. Han synes, at 25 Kr pr Originalark er for noget meget, naar det skal være kun for 1:e Oplag.» Topeliussamlingen 244.23, NB, Helsingfors. Det blev den danska översättaren av Fältskärns berättelser Fr. Winkel Horn som översatte Vinterqvällar 1882–1885 för Eibes förlag.332Översättningen såldes också i Norge. Albert Bonnier skriver till Topelius: »Beträffande öfverlåtelsen af danska öfvers af V.q till Eibe så tror jag nog att Winkel Horns öfversättning blir fullt så god som den norska hade blifvit – men jag finner att 15 kr pr ark var bra litet och begriper icke att Mallings firma icke ville gå in på 25 kr. – Våra grannar i vester och söder äro njuggare mot svenska författare – än hvad vi äro mot deras. Jag får t. ex betala Kielland 20 kr för hans små ark, som icke äro hälften så innehållsstarka som Vinterqvällarne – och så ha Kiellands arbeten bra mycket mindre läsare – och öfverlåtelsen gäller för öfrigt blott för en upplaga af högst 2000 ex: – Men gjordt är gjordt och icke nu värdt att tala om» (AB–ZT 24/1 1882).

326 Läs korrespondensen här.

327 Læsning for Børn 1876: fem sagor ur Läsning för barn 4 (1871)
Læsning for Børn. Anden samling, 1879: tolv sagor ur Läsning för barn 2 och 3 (1866 och 1867)
Læsning for Børn. Tredie samling, 1880: elva sagor ur Läsning för barn 5 (1880)
Læsning for Børn. Fjerde samling, 1885: elva sagor ur Läsning för barn 6 (1885)

Topelius korrespondens med F. A. Perthes förlag

331 Av korrespondensen mellan Topelius och Perthes förlag finns nio bevarade brev (1884–1890): åtta från förlaget, ett från Topelius.333Breven finns i Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket Helsingfors, 244.43 resp. 244.86. Brevet från Topelius är en egenhändig avskrift. Breven från förlaget är undertecknade med firmanamnet Friedrich Andreas Perthes och möjligen skrivna av Emil Perthes.334Åtminstone tre brev är dikterade (annan handstil än de övriga). Ytterligare nio brev saknas: sju från Topelius, två från förlaget.

332 Översättaren Laura Fehr initierade en tysk upplaga av Topelius sagor i december 1883. Hon kontaktade Topelius genom Albert Bonnier som upplyser Topelius om att firman F. A. Perthes, som tidigare utgivit översättningar som Fehr utfört, är »mycket ansedd och specielt känd för flera goda ungdomsskrifter (Speckters fabeln Halvhundrede Fabler for Børn, Johanna Spyris berättelser)».335A. Bonnier–ZT 18/12 1883. Se f.ö. inledningen till korrespondensen med Laura Fehr. Också Perthes förlag vände sig initialt till Bonnier för att inhämta »yttrande om arbetets gångbarhet m. m.». Bonnier förmedlade förlagets villkor till Topelius: Förläggaren ville få rätt att utelämna »stycken, som måhända icke vore lämpliga för tysk ungdom (en på det hela alldeles onödig farhåga, som nog förfaller af sig sjelf, såsnart han lärt känna böckerna)» och erbjöd moderata 50 Mark per del och 5 friexemplar, med hänvisning till att ingen litterär konvention existerade. Bonnier kommenterar: »Detta allt är af sådan beskaffenhet, att derest det här blott vore en vanlig spekulant, skulle jag afstyrka alla vidare underhandlingar, men som firman, F. A. Perthes i Gotha, verkligen är en bland de allra respektablaste i Tyskland och onekligen skall kunna mäktigt bidraga till att vinna uppmärksamhet för dina arbeten, så anser jag att man icke bör afbryta underhandlingarne, utan hellre söka att bringa dem till ett önskadt mål.»336AB–ZT 8/2 1884. Bonnier tillägger: »Herr P. säger sig ock ha att börja med begärt några profstycken fr frkn Fehr och jag tviflar icke på att de skola göra den verkan att han sedan icke släpper företaget ifrån sig.»

333 Några dagar senare vidarebefordrade Bonnier ett brev där förlaget meddelar att man gärna åtar sig att utge Topelius sagor i översättning av Laura Fehr, se Bonnier–ZT 11/2 1884.337Brevet från Perthes riktat till Bonnier. Förläggaren planerar att utge fem band med ett urval av det bästa i Läsning för barn och erbjuder 100 tyska Mark per del. Fehr åtog sig emellertid inte att översätta vers och Topelius rekommenderar därför, i det första brevet i korrespondensen, Hermann Paul, lektor i tyska.338ZT–FAP 21/2 1884. Paul hade tidigare översatt bl.a. Topelius och Runeberg i antologin Aus dem Norden (Edlund 1877). Men eftersom Paul insjuknade och Perthes inte hittade någon ersättare översattes inga verser för den tyska upplagan.339FAP–ZT 2/4 1884.

334 Märchen und Erzählungen für Kinder utkom i slutet av augusti 1885 och innehåller tio sagor ur Läsning för barn 2, 3 och 4. Boken illustrerades inte – Perthes tilltalades inte av bilderna i den svenska upplagan – men Topelius var uppenbarligen nöjd med både översättning och utformning.340FAP–ZT 6/11 1885: »Ich freue mich, daß Sie mit der Uebersetzung Ihrer Märchen zufrieden sind, und daß Ihnen auch die Ausstattung gefällt. Allerdings gehören zu einem Kinderbuche eigentlich Illustrationen, die Bilder der schwedischen Ausgabe gefielen mir aber nicht.» I början av augusti hade Schwedisches Märchenbuch von Z. Topelius utkommit på J. F. Bergmanns förlag i Wiesbaden i översättning av Alma von Podewils (von Korff), med delvis samma urval som i Märchen und Erzählungen, vilket verkade menligt på avsättningen.341FAP–ZT 6/11 1885. Albert Bonnier meddelar om den andra översättningen 23/11 1885: »P. S. Man har nyss i Tyskland – utan att fråga om lof – börjat öfversätta flera af dina arbeten. Sålunda har en baronessa (?) utgifvit ett band ’Mährchen’ i Wiesbaden – och en hr Gleiss har i en annan westfalisk stad Gütersloh börjat utgifva öfvers af ’Vinterqvällarne’.» – Se Topelius korrespondens med Alma von Korff.

335 Tre år senare, 1888, utgav Perthes ett urval noveller ur Vinterqvällar i två band: Aus Finnland. Novellen, Studien und Schilderungen von Z. Topelius i översättning av Elisabeth Longé.342Första bandet innehåller »Des Königs Handschuh», »Das grüne Zimmer auf Linnais» och »Vincent Wellenbrecher», andra bandet »Der goldene Spuk», »Die Predigerwahl in Aulango» och »Tante Mirabeau». Någon korrespondens med förlaget om denna utgivning finns inte (se f.ö. brevväxlingen med Longé). Men i ett brev till Topelius från 1889 beklagar förläggaren att också denna bok tvingats konkurrera med två andra samtidiga tyska översättningar av Topelius noveller.343Den ena utkom på Bertelmanns förlag, Gütersloh, den andra på Hugo Kleins förlag, Barmen. Se korr. med översättaren Otto Gleiss. Med hänvisning till att ingen litterär konvention existerar meddelar Perthes därför att han tillsvidare beslutat att i fortsättningen inte utge översättningar av nordisk litteratur.344FAP–ZT 24/1 1889. Detta som ett svar på Topelius förfrågan om förlaget ville utge Planeternas skyddslingar (Bonniers 1889).345Topelius brev saknas. Anteckning i brevdiariet: »Vill Tit. ha Planeter?»

336 I februari 1890 meddelar Laura Fehr att hon gärna vill utge fler sagor, och Topelius kontaktade då Perthes med en förfrågan om förlaget tänkte sig en fortsättning, som planerat.346Fehr–ZT 28/12 1889. Topelius brev saknas, anteckning i brevdiariet: »Fortsätter ni Kindermärchen?» Men eftersom avsättningen för den första delen varit så liten avböjde förlaget vidare utgivning.347FAP–ZT 9/1 1890.

337 Läs korrespondensen här.

Korrespondensen med P. G. Philipsens förlag

343 Fjorton brev är bevarade i korrespondensen mellan Philipsens förlag och Topelius: fyra brev från Topelius och tio brev till honom.350Breven till Philipsen finns i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, breven från Philipsen i Topeliussamlingen (signum 244.86) på Nationalbiblioteket, Helsingfors. Breven (1880–1896) är författade av Gustav Philipsen, men undertecknade med firmanamnet P. G. Philipsen. Breven förefaller vara dikterade och signerade av förläggaren.351Korrespondentens identitet framgår i det brev där Ludvig Philipsen omtalas som »bror» (4/2 1896). Åtminstone 17 brev saknas (1879–1896).

344 Korrespondensen inleddes i juli 1879, men de tre första breven är inte bevarade.352Två brev från förlaget, ett från Topelius. Det första skickades av Philipsen i maj 1879, med honoraret 500 kr (Topelius brevdiarium). Skriftställaren Fr. Winkel Horn hade ett halvår tidigare tagit initiativ till att översätta Fältskärns berättelser, kontaktat förlaget och författaren, och i maj meddelar han till Topelius att tryckningen påbörjats.353Winkel Horn–ZT 29/5 1879. Delar av Fältskärns berättelser hade tidigare översatts till danska (1857) och även publicerats som tidningsföljetonger (1862, 1875). Tack vare en effektiv insats från översättaren utkom första bandet av Feltlægens Historier hösten 1879 och det andra våren 1880; i det första bevarade brevet till Philipsen, daterat i maj 1880, tackar Topelius för denna andra del.354Philipsen–ZT 12/12 1889. Den svenska upplagan är indelad i fem cykler, medan den danska består av sex band: den fjärde cykeln, som i den svenska upplagan har två delar, utgör i Feltlægens Historier två skilda band, 4 och 5 (se bandtitlarna nedan).

345 Topelius fick 1 000 danska kronor för första upplagan och samma honorar för andra upplagan 1882.355Winkel Horn–ZT 15/2 1879. De tre första banden trycktes i en tredje upplaga 1885, och för varje band fick Topelius 200 kronor, de tre senare banden hade däremot sämre åtgång än de tre första och trycktes inte om. Philipsen spekulerar i vad den ojämna avsättningen kunde bero på och citerar Topelius egen förklaring: »at 4de og 5te cyklerna sakna fonden af stora historiska tilldragelser och tillvinna sig derför icke hos alla läsare samma intresse».356Philipsen–ZT 17/4 1885; Topelius brev inte bevarat.

346 Sommaren 1894 meddelar Philipsen att han kommit överens med Albert Bonnier om att utge en dansk upplaga av den reviderade Fältskärns berättelser (1882–1884) med illustrationer av Carl Larsson. Också för denna upplaga fick Topelius 1 000 danska kronor.357Philipsen–ZT 24/7 1894; honoraret utbetalades i finska mark, ca 1 360 mk. Som jämförelse fick Topelius för den finska översättningen av Fältskärns berättelser på Werner Söderströms förlag 5 000 mk 1896. På begäran fick Topelius ett tilläggshonorar på 200 kronor för varje 1 000 ex över upplagan på 3 000 ex.358Framgår av Philipsens brev 13/8 1894. Topelius nämner detta också till förläggaren Werner Söderström 3/6 1895.

347 Philipsen var inte så imponerad av Larssons insats, och övervägde att vänta på Albert Edelfelts illustrationer för den finska upplagan, men den skulle utkomma först två år senare. Han tvivlar emellertid inte på att den illustrerade upplagan av Feltlægens Historier skall ha god åtgång »paa Grund af Tekstens Skønhed, der har skaffet Værket saa mange Venner i Danmark og Norge». Avsikten var också att fortsättningsvis tillhandahålla första upplagan utan illustrationer.359Philipsen–ZT 13/8 1894, citat ur Philipsen–ZT 24/7 1894.

348 Philipsen utgav också den danska översättningen av Planeternas skyddslingar. Villkoren förhandlades också denna gång av översättaren Winkel Horn. Honoraret var detsamma som för Feltlægens Historier: 10 kronor per ark, eller 500 kronor för hela verket.360Winkel Horn–ZT 15/6 1889. Den fullständiga titeln blev Fra Dronning Kristinas Ungdomstid. En tids- og karaktersbillede och utkom till julen 1889, samma år som Bonniers svenska upplaga.361»En tids- og karaktersbillede» var ett av Topelius förslag till undertitel, ZT–FWH 6/8 1889. Philipsen sände ett inbundet exemplar till Topelius av den danska översättningen.

349 Läs korrespondensen här.

350 Feltlægens Historier
1 Bd. Gustav Adolf og Trediveaarskrigen. Tre historier (1880)
2 Bd.Fra Karl den tiende Gustavs og Karl den ellevtes Tid. Tre historier (1880)
3 Bd.Fra Karl den tolvtes Tid. Tre historier (1880)
4 Bd.Fra Ulrika Eleonoras og Fredrik af Hessens Tid. To historier (1881)
5 Bd.Fra Adolf Fredriks Tid. En historie (1881)
6 Bd.Fra Gustav den tredies förste regeringsaar (1882)

Topelius korrespondens med Otto Borchsenius

370 Fem brev från Borchsenius till Topelius är bevarade (1877–1879) och två från Topelius till Borchsenius (1877).375Topelius brev finns i Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn, och Borchsenius brev i Topeliussamlingen 244.11, Nationalbiblioteket, Helsingfors. I Topeliussamlingen ingår också avskrifter av Topelius två brev till Borchsenius (NB 244.95). Inga brev torde saknas.

371 I juli 1877 kontaktade Otto Borchsenius Topelius med en anhållan om att få översätta Fältskärns berättelser till danska; Borchsenius hade redan 1869 utarbetat ordförklaringar till Albert Bonniers svenska upplaga, som såldes också i Danmark. Topelius är tveksam till förslaget, och rådfrågar Bonnier:

372 Nu inser jag väl, att Fältskärn dermed skulle blifva mera spridd i Danmark och Norige samt att B. möjligen kan utskicka honom utan mitt samtycke, men detta oaktadt behagar mig icke detta förslag 1) emedan jag anser öfvs. från svenskan till danskan och tvärtom numera vara principiellt oriktiga; 2) emedan jag hvarken vill ändra titeln eller tillåta en annan göra förkortningar samt 3) emedan jag dermed afsäger mig all kontroll öfver den nya upplagan – oberäknadt hvad min vän Bonnier kan för egen del hafva att dere||mot invända. Icke heller erbjuder B. någotslags godtgörelse för författaren. Jag inväntar således ditt råd, innan jag svarar honom. Hurudan man är han för öfrigt, och har han det literära anseende, att man kan anförtro honom något? Jag känner honom blott af ströskrifter och tidningsuppsatser.376ZT–Bonnier 23/8 1877.

373 Bonnier betecknar Borchsenius som »den bästa – jag höll på att säga den enda – kännaren af svenskt språk och svensk litteratur» i Danmark, och tillägger att Borchsenius i Nær og fjern »ifrigt agiterat mot den temligen dåliga och underhaltiga» kolportagelitteraturen.377Se A. Bonnier–ZT 26/9 1877. Också Borchsenius själv påpekar att han är »den Eneste, der (i »Nær og Fjern») skriver om svensk Literatur» i Danmark (OB–ZT 12/10 1877). Bonnier delar Topelius uppfattning om »det principielt oriktiga uti öfversättningar från det ena nordiska språk till det andra», men poängterar att det ännu är bara »en viss del af den bildade befolkningen som obehindradt och gerna sysselsätta sig med läsning af grannfolkets litteratur på originalspråket.» Han påminner också om att upplagan med danska ordförklaringar inte hade någon framgång och tillägger att en dansk upplaga »mera skall gagna än skada afsättningen af den svenska upplagan».378Ibid. Ang. upplagan med danska ordförklaringar skriver Bonnier (AB–ZT 11/10 1869): »Såsom spekulation har affären varit dålig – ty der ha icke anmält sig mer än omkring 100 à 130 Subscribenter – och ordförklaringar, de serskilda omslagen, samt den förhöjde bokhandelsprocent jag måste ge Kommissionen derstädes, uppsluka största delen af behållningen – men det oaktadt är jag glad öfver att åtminstone ett så pass stort antal exemplar af boken der funnit spridning, och ovisst är det om så hade skett utan den lilla operationen med ordförklaringar, Subscriptionsanmälningar och flitigare annonser.»

374 I sitt svarsbrev till Borchsenius (3/10 1877) intygar Topelius att han är »tacksam att få annektera det intelligenta Danmark» och han uttrycker också sin tillfredsställelse över att Borchsenius delar hans litteratursyn: »För mig är det en glädje att finna medverkan och sympathi hos en man med fasta grundsatser i literaturfrågorna, och särskildt anslår mig Deras kamp mot den usla literaturen, hvari jag af hjertat önskar Dem framgång». Han meddelar också om sina principiella dubier angående översättningar från svenska till danska, men framhåller att »en god öfversättning dock icke bör likställas med en dålig». Borchsenius svarar: »Lad der tabes i en Oversættelse, hvad der nu engang maa tabes – det gjælder dog her Prosa! – men Deres Tanker, Deres Syn paa Livet, Deres Gudstro, Deres faktiske Fortælling om Finlands og Sveriges hele Historie – alt dette bevares dog. Og overfor dette Maal, overfor denne Indövelse i praktisk Skandinavisme, overfor al det Lys, al den Kundskab, Deres Bog kunde sprede».379Borchsenius–ZT 12/10 1877.

375 Borchsenius och Topelius enades om utgivningsvillkoren och översättningen planerades utkomma hösten 1878.380Borchsenius–ZT 9/11 1877. På grund av det ekonomiska läget för N. C. Roms förlag uppsköts utgivningen och i november 1879 meddelade Borchsenius att utgivningsplanerna måste läggas ner. Han rekommenderar därför att översättningsrätten överlåts åt Frederik Winkel Horn, som erbjudit sig att översätta Fältskärns berättelser för P. G. Philipsens förlag. Se f.ö. inledningen till korrespondensen med Winkel Horn.

376 Läs korrespondensen här.

Korrespondensen med Topelius

406 I korrespondensen ingår ett brev från Stefan Frich och Topelius svarsbrev (1883), fler brev torde inte ha skrivits dem emellan.410Breven finns i Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket, Helsingfors, signum 244.20 resp. 244.78. I brevet till Topelius framställer Frich sin vision om att ge skolbarnen möjlighet att läsa böcker på sitt eget »landsmål»: det »fra Danmark indförte skriftsprog ligger vore Bönder for fjernt til ret at kunne anslaa de finere hjertestrenge.» Han framför sin önskan om att utge några av Topelius sagor på nynorsk, beklagar att han inte har möjlighet att erbjuda något honorar, samt bifogar utdrag ur några översatta sagor.411Stefan Frich–ZT 30/8 1883. Topelius säger sig vara hedrad över att få bli översatt till norskt landsmål och noterar »märkvärdiga likheter med det svenska landsmålet i Österbotten, der jag är född, och vittna dermed om en gemensam, uråldrig och oväntadt väl behållen rot.»412ZT–Frich 11/9 1883.

407 Sagoboken, Klas Omnstav og mange morosame stykkje fyr born av Zak. Topelius, utgavs av Olaf Huseby & Olaf Olsen, Kristiania 1884. I boken ingår några sagor om »Klas Omnstav», författade av Ernst Moritz Arndt. En ny utökad upplaga enbart med sagor av Topelius utkom 1922, Topeliussogur (Olaf Norlins förlag, Kristiania).413Här ingår fyra av de sagor som publicerades i Klas Omnstav 1884, samt ytterligare sju: »Bringebærmarken», »Naturgaata», »Svanhild som ikkje vilde vera barn», »Guten som høyrde stilla tala», »Kyrkjetuppen», »Sampo Veslelapp» och »Jul med trolldom» (141 s.).

408 Läs korrespondensen här.

Korrespondensen mellan Topelius och Winkel Horn

434 Femton brev från Fr. Winkel Horn till Topelius är bevarade (1879–1896) men bara ett från Topelius. Åtminstone nio brev från Topelius till Winkel Horn saknas, och ett brev till Topelius.429Breven från Winkel Horn finns på Nationalbiblioteket, Helsingfors, och brevet från Topelius på Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn. De s.k. minusbreven är upptecknade i Topelius brevdiarium.

435 De åtta första breven från Winkel Horn rör en dansk översättning av Fältskärns berättelser. Winkel Horn uppger i sitt första brev från januari 1879 att »förläggaren Philipsen» en längre tid haft planer på att utge en sådan. Sannolikt avses Gustav Philipsen som tillsammans med sin bror Ludvig Philipsen förestod P. G. Philipsens förlag från 1877.430Det var Gustav Philipsen som skötte korrespondensen med Topelius. Se f.ö. denna.

436 En dansk upplaga av Fältskärns berättelser hade diskuterats redan två år tidigare. Skriftställaren Otto Borchsenius tog då kontakt med Topelius och bad att få översätta romanen som skulle utkomma på Niels Christian Roms förlag.431Se inledningen till Topelius korrespondens med Borchsenius. Winkel Horn kände till Borchsenius överenskommelse med Topelius, likaså att Roms förlag på grund av det ekonomiska läget 1879 inte längre hade möjlighet att förverkliga utgivningen. Efter att ha samrått med Borchsenius erbjöd sig Winkel Horn att överta översättningen, och han bifogar i sitt första brev till Topelius ett brev från Borchsenius med dennes rekommendationer.432FWH–ZT 26/1 1879. Borchsenius brev (25/1 1879) presenteras tillsammans med dennes övriga brev till ZT.

437 Det var Winkel Horn som agerade mellanhand mellan förlag och författare och förhandlade om honorar. Topelius skulle få 500 danska kronor när första cykeln utkom, samt ett motsvarande honorar när verket var slutfört, förutsatt att omkostnaderna var täckta.433Winkel Horn–ZT 15/2 1879. Förlaget P. G. Philipsen inledde korrespondens med Topelius i juli 1879, ett halvt år efter Winkel Horn, när ett avtal redan hade ingåtts.434De tre första breven i korrespondensen med Philipsens förlag saknas. – Första bandet av Feltlægens Historier utkom hösten 1879 (1880 uppges som tryckår) och det sjätte och sista våren 1882. Se f.ö. korrespondensen med Philipsens förlag. P. G. Philipsen–ZT 20/1 1881.

438 När översättningen av Fältskärns berättelser var klar våren 1881 tog Winkel Horn initiativ till en dansk översättning av Vinterqvällar I–II. Han framförde förslaget till Philipsen men tycks inte ha fått någon respons. Därefter lade han fram idén för förläggaren Carl Eibe som övertog förhandlingarna med Topelius januari 1882.435Se inledningen till korrespondensen med F. H. Eibes förlag. Eibes första brev sänt våren 1881 nådde inte Topelius. Vinterqvällar I–II utkom i fem volymer med titeln Fra det høje Nord 1882–1885.

439 Fyra år senare utkom Planeternas skyddslingar på Bonniers förlag, och Winkel Horn erbjöd sig att översätta romanen, med Philipsen som förläggare. Titeln diskuterades med Topelius; det enda bevarade brevet från Topelius till Winkel Horn rör undertiteln på romanen, vars fullständiga titel blev Fra Dronning Kristinas Ungdomstid. En tids- og karaktersbillede.436»En tids- og karaktersbillede» var ett av Topelius förslag till undertitel, ZT–FWH 6/8 1889. Honoraret var detsamma som för Feltlægens Historier: » 10 Kr. pr. Ark eller for at sætte en rund Sum 500 Kr. for hele Værket.»437FWH–ZT 15/6 1889.

440 När den tredje delen av Vinterqvällar utkom 1896 kontaktade Winkel Horn Topelius på nytt och bad om att få översätta också den till danska. Topelius svarsbrev saknas, men enligt brevdiariet har ett brev sänts till Winkel Horn den 10 juli 1896 med innehållet » Får öfvs. VqV III mot 10 Kr pr ark». Det fanns emellertid en hake, ansåg Topelius, vilket han också förklarar i ett brev till Bonnier: » Jag mottog i Oktober enahanda förfrågan af Dr. HFr. Vinkel Horn i Kjöbenhavn, som erbjöd 10 kronor per ark för en dansk upplaga af Ljungars. Härpå svarade jag, att han skulle först genomläsa boken, innan han bestämde sig för öfvs., emedan Sagan var förlagd till Kristian II:s tid och därför, i enlighet med traditionen, framställde danskarne i Finland som fiender. På detta svar har sedan intet anbud följt, hvarför jag förmodar, att han afstått från förslaget af fruktan att boken ej blefve populär i Danmark.»438ZT–Bonnier 24/2 1897. – Ljungars saga (i Vinterqvällar III, 1896) utkom 1897 på Alb. Cammermeyers förlag, Kristiania, i översättning av Hjalmar Gleditsch.

441 Läs korrespondensen här.

Topelius korrespondens med Nordahl Rolfsen

462 Korrespondensen omfattar 26 brev från Nordahl Rolfsen och 9 från Topelius (1876–1897).457Breven från Topelius finns i brevsamling 764, Nasjonalbiblioteket, Oslo, och breven från Rolfsen i Topeliussamlingen, 244.45, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Åtminstone 15 brev saknas, 4 från Rolfsen och 11 från Topelius.

463 Nordahl Rolfsen hade 1876 fått i uppdrag av förläggaren P. T. Malling i Kristiania att utge en bokserie för barn, som bl.a. skulle innehålla ett urval av den bästa utländska barnlitteraturen i norsk översättning.458NR–ZT 25/1 1876. Av den anledningen kontaktade han Topelius och bad om att få översätta Läsning för barn 4, d.v.s. den senast utkomna delen.459Se Rolfsens första brev till Topelius 25/1 1876. Rolfsen hade bett Hartvig Lassen, utgivare av Wergelands samlade verk, att ge en rekommendation.

464 Första delen av Læsning for Børn utkom 1876, här ingår fem sagor ur Läsning för barn 4. Översättningen fick ett gott mottagande och uppges ha »gjort megen Lykke» i skolorna, och Rolfsen ville gärna översätta mer.460NR–ZT 1/12 1876. Eftersom den utlovade Läsning för barn 5 dröjde översatte han 1879 tolv sagor ur del 2 och 3, och följande år utkom en översättning med elva sagor ur femte delen, samma år som originalet.461Læsning for Børn 3 innehåller således sagor ur Läsning för barn 5. Två volymer med ett urval ur Läsning för barn 2–3 (31 sagor) hade tidigare utkommit i oauktoriserade översättningar till danska, Børnefortællinger efter Topelius (Michaelsen & Tillge Forl. 1869, 1871), men Rolfsen meddelar att de var slutsålda (NR–ZT 24/6 1879). Læsning for Børn 4 innehåller elva sagor ur sjätte boken Läsning för barn, och utkom samma år som denna, 1885.

465 Rolfsens målsättning var »at gjengive Originalene og deres Aand saa tro og i et saa rent og barnligt sprog som det er mig muligt».462NR–ZT 24/6 1879. Och Topelius var nöjd med översättningen:

466 Jag beundrar den fyndighet, hvarmed De lyckats återgifva originalet så troget, på samma gång de bearbetat det med den frihet, som är så behöflig vid öfverflyttningen till ett annat språk. […] det förekommer mig, som skulle dessa berättelser hafva blifvit norska utan att förlora sin finska grundstämning. Det har gjort mig ett lika stort nöje som barnen att se berättelserna så naturfriska som efter ett godt bad, der de tvättat af sig originalspråkets styfhet och framträda föryngrade i den mjukare och ledigare drägt, som är egen för norskan.»463ZT–NR 23/5 1880.

467 Topelius ansåg att översättningen var så ledig »att man tror sig läsa ett original», och tillägger att detta också är ett »vilkor för framgång hos unge läsare».464ZT–NR 25/2 1881. Något honorar för de två första samlingarna tycks inte ha betalats, bara friexemplar. För tredje och fjärde samlingen fick Topelius 15 kronor per ark (NR–ZT 10/7 1879). Andra upplagan av första delen utkom 1886. Nya upplagor av alla delar Læsning for Børn utkom 1898; del 1 och 3 i en tredje upplaga, del 2 och 4 i en andra upplaga.

468 Några sagor publicerades också i Illustreret Tidende for Børn som Rolfsen började utge 1885. I julnumret det första året ingår t.ex. en översättning av »Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige» och följande år »Fåglarnas språk».465T.ex. NR–ZT 3/1 1885. Några sagor av Topelius intogs också i Læsebog for folkeskolen 1892 som Rolfsen sände till sin inspiratör och föregångare: »uden Dem og Deres navnkundige ’Bog om vort Land’ var min Læsebog aldrig fremkommen».466NR–ZT 24/9 1892. Topelius uppskattar boken, och att Rolfsen insett »att man icke nedlåter sig till barnets ståndpunkt; man höjer sig till den, – till den objektiva uppfattningen af naturen och lifvet».467Däremot anser han att ordningsföljden i boken kunde ha varit en annan, och att sagan om Pikku Matti – »Knut Pladsen» i Rolfsens översättning – på ett inte helt lyckat sätt anpassats till norska förhållanden (ZT–NR 10/11 1892). Nordahl motiverar sin omarbetning i svarsbrevet 24/9 1892.

469 I januari 1894 bad Rolfsens förlag Alb. Cammermeyer om att få utge Evangelium för barnen.468Cammermeyer–ZT 5/1 1894. I Topelius brevdiarium har brevet tillskrivits Rolfsen, men det torde röra sig om samma brev och anbud (»vill utge en norsk-dansk uppl. af Evang.»). Evangelium för barnen nämns inte i den bevarade korrespondensen med Rolfsen. Topelius hadefått samma erbjudande av förläggaren G. E. C. Gad i Köpenhamn någon vecka tidigare, och det blev också Gad som utgav verket i norsk-dansk översättning samma år.469Topelius hade nämnt om Rolfsens och Cammermeyers anbud till Gad som svarar: »nævnte Herrer ville sikkert træde tilbage, naar de erfarer, at der udkommer en af Forfatteren autoriseret dansk norsk Oversættelse» (G. E. C. Gad–ZT 9/2 1894).

470 De två sista breven i korrespondensen rör en norsk översättning av Ljungars saga, initierad av Centralstyret for de norske Folkeskolers Barnebibliotheker där Rolfsen var ordförande. Om utgivningen av denna översättning, se Albert Cammermeyers boghandel.

471 Läs korrespondensen här.